Alla inlägg av Rabbe

Varför Nato är en dålig idé

Svenska,

Uppdatering mars 2023: Finland är på väg in i Nato. Denna text, vars första version skrevs för över tio år sedan, har därmed förlorat sin relevans som debattinlägg i frågan om vi skall gå med eller inte. Jag låter den stå kvar som historieskrivning och hänvisar i stället till inlägget Finland i Nato. Fast många av de frågetecken gällande alliansen jag tar upp i inlägget nedan är fortfarande relevanta. Främst:

  1. Natos underliga, nya uppdrag: Nato talar idag om  alla möjliga nya ”fiender” som inte alls har att göra med militärallianser, t.ex. terrorism eller ”cyberrymden”.
  2. Natos stora utvidgning på 2000-talet, vilket gör Natos beslutsförmåga lika svårhanterlig som EU:s. Sannolikt är att en allvarlig kris i Europa inbegripandes militära aktioner skulle förlama Nato totalt. Det finns även en allt större risk att två Natoländer sinsemellan hamnar i en militär konflikt.
  3. Den s.k. säkerhetsgarantin (Artikel 5), som bara är ord på papper. Helt otestad, och som, om man läser den noggrant, inte förbinder något land till någonting. Stor risk alltså för att ett medlemskap i Nato invaggar oss i en falsk känsla av säkerhet, och att vi glömmer bort att det till syvende och sist bara vi själva som försvarar vårt land (även som medlem i Nato).

Endast militär- och säkerhetspolitiska frågor borde gälla då man diskuterar Nato. Före Ukrainakriget, då många bytte åsikt gällande Nato på grund av rädsla, vädjade Natoanhängarna nästan uteslutande till våra känslor för att vi skulle gå med (som att ett medlemskap skulle bevisa att vi hör till den västerländska civilisationen, eller att Nato idag är en ”värdegemenskap”, eller att vi ”skall sitta med i samma bord”). Struntargument som har föga att göra med vår försvarsförmåga. Nato (eller vilken militärallians som helst) har nästan inget med det begreppet att göra, för något land. Det enda som ökar vår militära trovärdighet är att i rask takt ordentligt öka våra egna försvarsanslag.

Fortsätt läsa Varför Nato är en dålig idé →

Vem skall bevisa vad när det gäller religion?

Svenska,

Svarsinsädare i Hbl gällande temat religion och vetenskap

 

Det är lätt att missförstå diskussionen i Hufvudstadsbladet om vem som skall bevisa vad när det gäller gudstro. Men jag försöker faktiskt aldrig personligen övertyga någon om att sluta tro. Jag vet nämligen att det är lönlöst. Det går inte att med rationella argument övertyga en troende, eftersom religiös övertygelse per definition är icke-rationell. Däremot antar jag gärna utmaningen att filsofiskt resonera kring de här frågorna.

Men då det gäller vem som har bevisbördan kan ju även en gudstroende fundera över följande liknelse: Föreställ dig att jag säger att jag är säker på att det finns tomtar och troll i skogen. Jag ser massvis av tecken på dem under min skogspromenad: kvistar har brutits, stenar har flyttat på sig och så vidare. Troligen skrattar du gott och säger att en troligare förklaring är vind och vatten, eller djur. Då jag ändå påstår att det måste vara tomtar och troll, frågar du förstås vad jag har för bevis som stöder påståendet. Men i stället för att presentera bevis säger jag: ”Bevisa att det inte finns tomtar och troll. Du kan inte bevisa att det inte finns tomtar och troll, därför finns dom och jag har rätt i min tro!”

I en riktig filosofisk diskussion är det förstås aldrig tillåtet att använda så barnsliga argument. Som jag sagt förr: Fantastiska påståenden kräver också fantastiska bevis. Det räcker inte med att säga: jag tror på detta, därför är det sant.

Harri Kuistis (Hbl 19.6.2011) litteraturlista är ganska svag. Alvin Plantingas olika cirkelargument och paradoxer är nästan likna barnsliga som historien jag diktade ovan, bara inlindade i lite krångligare formuleringar. Han strävar till att bevisa att det är lika rationellt att tro på gud som att inte tro på gud. Han ställer upp krångliga ekvationer för dessa resonemang och kommer till sist till sin slutsats. Det största problemet för honom är förstås att man godtyckligt kan byta ut gud i ekvationerna mot t.ex. jultomten (eller tomtar och troll, skogsféer, o.s.v.) och då når man slutsatsen att det är rationellt att tro på dessa figurer.

Och som så många andra (även Rolf Lampa i Hbl 20.6.2011) tror Kuisti att debatten enbart gäller en debatt mellan ateister och kristna. Så är det ju inte, den gäller ateister mot gudstro i största allmänhet (även den sorts religion som båda skribenterna nedsättande kallar för hednatro). Speciellt i Lampas inlägg skiner igenom en övertygelse om att uttryckligen kristendomen filosofiskt och moraliskt skulle stå över all annan gudstro – en rätt så chauvinistisk, och dessutom högst ovetenskaplig inställning. Är man en vetenskapsman borde man ju också vara beredd att ompröva sin tro. Mänskligheten tillber idag ungefär 3000 gudomar. Hur kan Kuisti och Lampas vara säkra på att de tror på precis den rätta? Alla religioner och skapelsehistorier kan väl inte vara sanna? Men tänk om någon av de andra är lite ”sannare”?

Som vi märker är dilemmat för alla religioner det samma –  då vi med tiden får bättre förklaringar till vår existens, blir utrymmet för gudarna allt mindre. Då man förr bokstavligen trodde på skapelseberättelsen, är man idag tvungen att kalla den för en liknelse. Annars är det ju inte bara evolutionsteorin eller Big Bang man måste kasta på skräphögen, utan även arkeologi, geologi, astronomi, biologi, kosmologi, och en hel rad andra vetenskaper. Denna poäng missar många gudstroende, som envist för fram de tokigaste mothypoteser till evolutionen, som om diskussionen enbart skulle gälla vad Darwin publicerade år 1859.

De vetenskapsmän från gångna tider som Lampa räknar upp i Hufvudstadsbladet hänvisade faktiskt till gud på många ställen i sina texter. Men det berodde nog bara på den tidens kutym, och på att kyrkan hade en så enormt stark politisk och pekuniär makt på den tiden (vi vet alla hur det gick för Galileo). Idag skulle en vetenskapsman som vill bli tagen på allvar förstås aldrig påstå att utfallet av ett experiment hänger på gudomlig inblandning.

Att gud nämns vid namn i olika sammanhang är dessutom inget tecken på religiositet eller att sagesmannen bekänner sig till kristen tro. Jag utropar ofta herregud då jag läser insändare i Hbl. Likaså säger jag till människor hövligt adjö, det vill säga a Dieu = till gud, trots att jag inte tror på övernaturliga väsen.

Till skillnad från många troende har jag läst Bibeln från pärm till pärm. Finns där intressanta filosofiska idéer? Javisst, många guldkorn här och där. Finns där vackra dikter och sedelärande berättelser? Javisst, och många som berör mig djupt, och som till och med känns aktuella ännu idag. Kräver någon av dessa moralfilosofiska idéer och tankar i bibeln att man tror på gudaväsen i himlen? Inte alls. Tvärtom känns de betydligt relevantare, om man låter bli att blanda in en berättelse om en gud som stiger ner från himlen och gör en jungfru gravid. En berättelse som förstås korrekt alltid borde arkiveras under rubriken fiktion.

Kuisti avslutar sitt inlägg i Hbl med att säga att alla fakta han känner till tyder på att gud faktiskt finns. Tyvärr väljer han att inte räkna upp ett enda av dessa fakta. Det hade varit intressant att höra och bemöta.

Vad då ”informationssamhället”?

Svenska, ,

Det är redan ett tiotal år sedan man började tala om att vi lever i ”informationssamhället”. Speciellt i de utvecklade västländerna har det blivit populärt att beskriva en post-industriell framtid där samhällets mervärde uppstår av utbyte av information i allt snabbare nätverk, och att detta även skulle fungera som grund för en global utveckling – egentligen en slags utopi med mindre miljöförstöring och större lycka överallt.

En snabb överblick över dagsläget kan förstås ge en bild av att så har gått. En allt större del av ekonomin försiggår idag på internet, och de snabba kommunikationerna har resulterat i ett globalt system som sakta väver in sig i alla aspekter av våra liv. Har vi alltså idag nått ”informationssamhället”?
Det enkla svaret kunde vara ja – den som till vardags är beroende av sin smarttelefon har egentligen redan tagit ett steg längre; det är fråga om att använda avancerad maskinintelligens för att klara av arbetet och fritiden. En science fiction-författare från bara några decennier bakåt kunde med fog beskriva oss som cyborgar: blandningar av människa och maskin.

Jag vill emellertid påstå att vi i högsta grad fortfarande lever – inte bara i industrisamhället – utan i lantbrukssamhället! De flesta människor orkar nämligen knappast pilla på en smarttelefon längre än ett par dagar i fall de inte får mat! Men det tänker vi aldrig på. Vi är så vana vid att allting bara funkar, att vi för länge sedan tappat kontakten till det som allting vilar på. Kommunikationerna har också gjort det möjligt att fylla på våra närbutiker ”just-in-time” från enorma centrallager – vi behöver aldrig befatta oss med hur maten kommer till och transporteras: den bara finns där varje dag.

Det ovan beskrivna leder till två faror. Den första känner de flesta igen som orkar följa med dagspolitiken: det uppstår med jämna mellanrum underliga och onödiga motsättningar mellan stad och landsbygd. Stadsfolket vaggas lätt in i en tro att landsbygden ”inte behövs”. Vi kan ju alltid flyga in rädisor från Kina! Vi får billigare mat om vi får bort småbruken och satsar på industriell matproduktion styrd av de stora kedjorna.

Den andra faran är kopplad till den första, men inte lika uppenbar. Den gäller inte bara övertron på teknik och kommunikationer, utan även våra energitillgångar. Få tänker på detta, men ingenting i det intrikata system vi byggt upp de senaste decennierna fungerar utan energi: inte smart­telefonerna, inte Google, inte traktorerna, inte långtradarna.

Ett faktum (ett geologiskt faktum, inte bara en hypotes) är att tillgången på fossila bränslen kommer att minska i framtiden. Den lätt utvinnbara oljan sinar redan idag på många håll i världen, och nya biobränslen kan inte volymmässigt ersätta den. Forskare varnar också för att koltillgångarna länge rapporterats alltför optimistiskt. Även uranet blir svårare och dyrare att utvinna. Risken är alltså att många av våra energikällor i framtiden inte ger nettoenergi: det går åt mera energi att utvinna dem, än vad vi får ut av dem.
Om man räknar in detta i samhällsekvationen börjar vårt ”informationssamhälle” allt mer likna ett korthus. Små avvikelser i energitillförseln, eller små avbrott i det mekaniserade lantbruket, transporterna eller distributionen kan leda till snabbt eskalerande, oförutsedda konsekvenser.

Betyder det här att vi en vacker dag vaknar upp och är förpassade tillbaka till ett medeltida agrarsamhälle och får dra våra plogar själva? Nej, människan är uppfinningsrik, och utvecklingen kommer att ske i olika faser. Min profetia är ändå att vi om trettio till femtio år kommer att leva i en betydligt mindre globaliserad värld, där närmiljön och närproducerat (både mat, industri och energi) spelar en mycket större roll än idag.

Knappheten på energi leder också i framtiden till att de ekonomier och politiska system som är baserade på ständig ekonomisk tillväxt får ta sig en funderare (ständig ekonomisk tillväxt kräver nämligen ständigt ökande energitillgångar). Lantbruket kommer åter att bli mera arbetsintensivt; många jobb som försvunnit de senaste decennierna kommer att återuppstå.
Livet blir alltså troligen mer strävsamt – men det behöver ju inte alls betyda att det blir sämre eller mindre lyckligt. Vi hinner bara pilla på telefonen lite mer sällan.

Vetenskap och religion

Svenska,

Svarsinsädare i Hbl göllande temat religion och vetenskap

Prosten Gunnar Weckström gör några klassiska argumenteringsfel i debatten om religion versus vetenskap (Hbl 14.6.2011). Det är faktiskt inte vetenskapens (eller ateisternas) roll att bevisa att gud inte finns – det är tvärtom den som kommer med fantastiska, icke-rationella påståenden (världen är skapad av en gud, det finns tomtar och troll, spöken talar till oss) som har bevisbördan.

Vetenskapen sysslar egentligen inte med att ta fram ”bevis”. Vetenskapen ställer upp hypoteser som försöker förklara verkligheten. Den mest rationella och användbara hypotesen används, tills den falsifieras och ersätts med en bättre. Forskarna (och ateisterna) skulle enbart bli glada om någon bättre och ersättande teori än Big Bang och evolutionen småningom skulle växa fram (det är så vetenskapen går framåt). Tro på ”intelligent design” förutsätter däremot att hela denna process kastas överbord, och att man istället accepterar dogmatiska påståenden, så kallade intellektuella ändstationer (Gud har skapat världen, därför behöver vi inte forska mera i saken).

Även gudstron har förklarats med en vetenskaplig hypotes. Enligt hypotesen härstammar tron på gudaväsen från en tid då gudar i himlen var den enda (och därmed bästa) förklaringen till en lång rad naturfenomen. Idag vet vi bättre, och det är t.ex. bara små grupper som konkret tror att det är åskguden Tor som kastar ner blixtar på oss. Det är dags att kruxa bort även övriga gudar.

En hyllning till musiken?

Svenska

Så har vi då snart ett nytt fint musikhus i Helsingfors. Även jag uppskattar idén, att skapa en kulturell motvikt mot det (för en liten demokrati) överdrivna riksdagshuset på andra sidan Mannerheimvägen. Min kritik handlar alltså inte om man borde ha byggt ett musikhus eller ej, eller vad slutnotan till skattebetalarna blir. Min kritik handlar om hur huset ser ut.

Ser man på kåken utifrån finns det inget uppenbart som skulle tala om för oss att här handlar det om musik på högsta nivå (det måste man läsa om i tidningen eller i en broschyr för att förstå). En kursorisk blick från andra sidan gatan eller från en förbipasserande spårvagn ger i stället intrycket av att Darth Vader har landat med sitt rymdskepp mitt i stan. Alternativt att staden nu på bästa tomtmark låtit någon köpman slå upp en avskalad hyllning till vår konsumtionshysteri i bästa Ideapark-stil. Monotont, murrigt, dystert, stumt och avisande – och under höst och vinter dessutom vindpinat och än mer oinbjudande.

Vet inte vad som riktigt gått åt arkitekten. Varför rita en så finess- och fantasilös byggnad, som inte på något sätt inspirerar våra sinnen och vår uppfattning om vad vi som människor kan åstadkomma. Kanske byggnaden är ett uttryck för någonslags post-modernistisk malaise: allt brakar ändå åt helvete, så det är ingen mening att ens försöka.

Jag anser tvärtom att alla byggnader, men speciellt offentliga sådana, på något sätt borde hylla vår mänskliga existens och det som man kunde kalla vårt civilisationsprojekt på längre sikt. Dessutom borde byggnaderna ge klara signaler om sin funktion – redan av det konkreta kognitiva skälet att göra det lätt för stadsborna och för besökarna att orientera sig i det offentliga rummet.

I det aktuella fallet kan väl förklaringen till frånvaron av dessa aspekter bara bero på en uppmaning från byggherren att det måste se så billigt ut som möjligt (efter de långa diskussionerna om kostnaderna). Någon annan förklaring kan inte jag komma på.

Trist och tråkigt

Svenska

Uppdatering 2016: Bristerna jag radar upp nedan har alla åtgärdats av staden. Kanske någon läste min blogg?

Finländarna är ett underligt folk. Man är nog laglydig – i princip. Men speciellt i trafiken verkar det som om vissa bara väntar på att någon gör en liten förbrytelse – och då tolkar alla det som om det nu är fritt fram för en själv att göra samma sak.

På Munksnäsallén i Helsingfors har parkeringen i flera år varit rena vilda västern. Gräsmattorna mellan träden är sönderkörda av bilar som ”parkerar kreativt”, då man inte orkar gå några meter till den butik man skall besöka. På vissa håll tycks företagsamma individer ha spritt ut sand för att ge systemet en mer permanent prägel. Mönstret känns säkert igen på flera håll…

Uppmaningen till Helsingfors stad är tvådelad: höj gräsmattans stenkant och sätt ut kantstenar med bumlingar som förhindrar vild parkering – eller godkänn otyget och stenlägg partierna och gör om dem till parkering. Just nu ser det bara trist och tråkigt ut.

Vackert?
Snyggt?

Trivsamt?

Pisa-resultaten – ett saftigt köttben

Svenska

Så presenterades då tolkningen av Pisa-resultaten (OECD:s mätning av 15-åriga skolelevers kunskaper) från år 2009 på ett seminarium ordnat av Kulturfonden. Jag satt med under presentationen, men stack efter lunchen då inläggen och kommentarerna började följa de gamla invanda mönstren.

Denna gång var Pisa-undersökningens tyngdpunkt läskunskaper och läsförståelse, i vid mening. Positivt var att testet inte enbart betonade mekanisk läskunnighet, utan även kontexter, läsa mellan rader, helhetsuppfattning etc. Pisa testade även lässtrategier, d.v.s i fall eleverna hade förskansat sig förmågan att lägga upp sin läsning så att förståelsen blev så effektiv som möjligt.

Så kommer vi då till de nationella resultaten, och separat de finlandssvenska resultaten. Mycket förutsägbart visade det sig att de svenskspråkigga skolorna i Finland har lite sämre resultat överlag än de finskspråkiga, samt att det även finns skillnader mellan regionerna. Och mycket förutsägbart började debatten efter den första presentationen att urarta. Finns det i finlandssvenska sammanhang något härligare köttben att kasta sig över, än då en undersökning visar på regionala skillnader? Kraven på att gå till botten med detta och undersöka vad skillnaderna beror på och hur de kunde åtgärdas höjdes redan i den första kommentarrundan under seminariet. Mossan och mullen började yra då grävandet av de första skyttegravarna inleddes.

Men innan hela soppan övergår i en oändlig rad av fondsponsorerade seminarier, tankesmedjeutredningar och politikersnack kunde det vara på plats att ta ett steg bakåt och se nyktert på situationen:

  • Finland (och även de finlandssvenska skolorna) befinner sig i toppen av alla OECD-länderna. före Sverige, före Norge. Det finns alltså ingen orsak till panik.
  • Skillnaderna mellan finska och svenska skolor har mer än en förklaring (många lyftes redan fram på seminariet): bl.a. är andelen elever med annat modersmål än skolans spårk större. Andelen stödundervsningselever som är integrerade i de vanliga klasserna är också större än på finskt håll.
  • De regionala skillnaderna är de samma som långt syns även i övriga OECD-länder (landsbygd vs. urbana miljöer). Även socioekonomisk bakgrund inverkar (självklara saker).

Det enda riktigt intressanta skillnaderna fanns i det lite vaga begreppet ”läslust”. Där finns plats för förbättring. Likaså borde förhållandet mellan pojkars och flickors läslust förbättras (pojkarna är sämre – vilket även förekommer i hela OECD).

Ett inlägg under seminariet handlade lyckligtvis om den andra sidan av medaljen. Vad händer om vi börjar planera undervisningen med tanke på att klara oss bättre i testen? Många exempel från t.ex. USA och Korea avskräcker. Dessutom tycks det inte ens leda till bättre resultat; i många länder där eleverna jobbar med skoluppgifter dubbelt längre än i Finland, är Pisa-placeringarna trots det sämre.

Framför allt tycker jag att man kunde fundera över vad som är det viktigaste med skolan. Är det faktiskt att vara bäst i världen i Pisa-resultat, eller är det något annat? Viktigare än att nu ödsla fondpengar och människors tid på onödiga seminarier skulle vara att undersöka om de här små skillnaderna i Pisa-resultaten på riktigt påverkar elevernas chanser i det riktiga livet. Mår finlandssvenskarna (eleverna – inte politikerna) sämre eftersom Pisa-reusltaten är lite lägre än i finskspråkiga skolor? Får de sämre jobb? Råkar de oftare ut för utslagning?

Skolan finns förstås inte till för att man skall lära sig en massa detaljkunskap, de flesta lär sig det som är viktigt i livet på annat håll (och det är positivt att även Pisa denna gång koncentrerat sig på ”att lära sig lärande”). Skolan finns – krasst uttalat – för att hålla ungarna borta från gatan medan föräldrarna är på jobb. Om de under tiden kan snappa upp några matnyttiga fakta, få lite allmänbildning och i bästa fall få en gnista att ta reda på saker och utveckla ett kritiskt tänkande – då har vi lyckats!

Grönt blådunster

Svenska, , ,

Den brittiska energiforskaren David MacKay säger att de hållbara energiformerna inte kommer att räcka till om vi vill göra oss av med beroendet av olja och andra fossila bränslen. I tillägg till en kombination av flere olika energikällor måste energieffektivitet och energisparande åtgärder dessutom öka med flera magnituder. Boken  kan fritt kan laddas ner på www.withouthotair.com.

I sin bok på över 380 sidor som publicerades 2009 behandlar MacKay alternativa, förnybara energikällor ur ett realistiskt perspektiv.
– Syftet med min energibok var att få slut på ”utsläppen” av struntprat som dominerar energidebatten i Storbritannien. Struntpratet har tagit över debatten eftersom så mycket av diskussionen blir emotionell, till exempel gällande vind- eller kärnkraft, utan att någon ids titta på de riktiga siffrorna. Eller om någon nämner siffror, är det bara för att göra intryck eller plocka poäng, i stället för att bidra till insiktsfull debatt om alternativen, skriver MacKay.

MacKay är fysikprofessor vid Cambridge, och hans bok handlar främst om energiförsörjningen i Storbritannien. Exemplen är ändå tillämpbara på vilket utvecklat industrisamhälle som helst, där 80–90 procent av energiförsörjningen sker med fossila bränslen.

Vettiga siffror saknas
MacKay säger att det enda olika energidebattörer nu enas om är att ”något borde göras”. Oenigheten är stor om vad som borde göras, även inom de olika ”lägren”. Olika alternativ ställs mot varandra, och oftast utan vettiga sifferunderlag.
– Hur mycket energi kan alternativen realistiskt leverera, till vilken ekonomisk och social kostnad, och med vilka risker? Folk säger alltför lättvindigt ”kärnkraft kostar för mycket”, eller ”vi har massor av outnyttjad vindkraft”, och de få gånger verkliga siffror förs fram, fördunklas deras mening av deras enormitet, säger MacKay.
Los Angeles-invånarna kör varje dag en sträcka motsvarande en resa till Mars och tillbaka, britternas skräppapper skulle varje år fylla 103 488 tvåvåningsbussar…

Om alla gör lite, åstadkommer vi endast lite…
Resultatet av meningslösa siffror blir enligt MacKay en flod av nonsens, som i slutändan brukar utmynna i ”goda råd” för hur vi skall rädda planeten.
– BBC uppmanar bland annat oss att dra ur mobilladdaren när vi inte laddar mobilen. Om någon protesterar med att mobilladdarna inte närapå står för vår största energikonsumtion rullar man ut argumentet ”många bäckar små”. En mycket mer realistisk mantra skulle förstås vara: ”om alla endast gör lite, kommer vi också att åstadkomma mycket lite”.

Även företagen bidrar till nonsens-flödet. MacKay pekar ut BP som på sin webbsajt stolt förklarar att de minskat sina koldioxidutsläpp genom att byta färg på sina tankfartyg.
– Vem som helst kan väl räkna ut att innehållet i tankfartygen är mycket intressantare än fartygens yttre. BP säger även på sin targetneutral.com-sajt att de kan ”neutralisera” dina koldioxidutsläpp för bara 40 pund i året. Hur går det ihop? Om kostnaden för att fixa klimatförändringen skulle vara så låg hade vi förstås redan gjort det.

Använd klara argument
MacKay ger även en slev åt politikerna. De som vill jämföra förnybara källor med kärnkraft säger: ”vindkraft kan potentiellt ge el åt alla hushåll i Storbritannien”, och i samma andetag: ”tio nya kärnkraftverk skulle minska våra utsläpp med endast fyra procent”.
– Uttalande är missvisande, eftersom man byter spelplan mitt i argumentet. Sanningen är att mängden elektricitet som kan skapas av de potentiella vindmöllorna är exakt samma som den tio kärnkraftverk skulle generera: att ge el till alla hushåll i Storbritannien står faktiskt för endast fyra procent av alla utsläppen!

Enligt MacKay borde vi i stället för meningslös och missvisande debatt i snabb ordning få svar på bl.a. följande frågor:

  • Kan ett land som Storbritannien ens i princip leva på endast sina egna förnybara energikällor?
  • Kan en energikris undvikas om alla sänker termostaten med en grad, kör en mindre bil och tar ut mobilladdaren när den inte behövs?
  • Borde skatterna på transportbränslen höjas betydligt och hastighetsbegränsningarna sänkas?

– Om politikerna säger att klimatförändring är ”ett större hot än terrorismen”, borde då inte regeringarna kriminalisera resande och konsumtion? Eller är energikrisen sist och slutligen ett överbefolkningsproblem?

Faktuella påståenden vs. etiska
MacKay säger sig ha gjort sitt bästa för att hans bok skall handla om fakta. Han säger att energidebatten ofta är kaotisk och emotionell eftersom många blandar ihop faktuella påståenden med etiska påståenden.
– Faktuella påståenden är till exempel: ”förbränningen av fossila bränslen leder till koldioxidutsläpp på 34 miljarder ton årligen”, eller ”en temperaturökning på två grader leder till att Grönlandsisen smälter inom 500 år”. Faktuella påståenden kan antingen vara sanna eller falska, vilket ofta blir en fråga för vetenskapen. I många fall kan avgörandet dessutom bli: mer eller mindre sannolikt.
– Etiska påståenden är däremot: ”det är fel att utnyttja globala naturresurser på bekostnad av kommande generationer”, och ”politiker borde enas om ett tak på koldioxidutsläpp”. De här påståendena är varken sanna eller falska, utan vi håller antingen med eller inte beroende på våra värderingar.

Etiska påståenden går ofta stick i stäv med varandra: Tony Blairs regering sade att Storbritannien borde sträva till att minska koldioxidutsläppen med 60 procent fram till 2050, men samtidigt uppmanade finansminister Gordon Brown flera gånger de oljeproducerande länderna att öka sin produktion.
MacKay säger att hans bok inte handlar om den etiska frågan om det är rätt eller fel att Europa och Nord-Amerika slukar största delen av världens energikaka.
– Min bok handlar om det faktum att vi inte kan äta kakan och samtidigt ha den kvar. Den handlar om att hjälpa läsaren känna igen ineffektiva och meningslösa förslag och att identifiera energipolitik som är samstämmig med läsarens etiska värderingar.

Kan vi leva utan fossila bränslen?
Idag kommer den överlägset största delen av de utvecklade ländernas energi från fossila bränslen. Exakt hur länge vi kan förlita oss på den källan befattar sig MacKay inte med, däremot om det överhuvudtaget går att leva utan fossila bränslen.

I sin bok adderar han dagens energikonsumtion i en röd stapel, medan han i en grön stapel adderar Storbritanniens olika förnybara energialternativ för att se om det hela kan gå jämnt ut.

Konsumtionsstapeln innehåller transport, värme och nedkylning, belysning, informationssystem och prylar, mat och industri, medan stapeln för hållbar energiproduktion innehåller vind, solenergi, vattenkraft, vågenergi, tidvattensenergi, geotermisk energi och kärnkraft. Kärnkraften har ett frågetecken, eftersom det inte är klargjort om den alls kan räknas som ”hållbar”.
MacKay fyller upp staplarna med resten: flygtrafik i röda stapeln, solenergi och biomassa i gröna stapeln o.s.v.
– Slutstaplarna blir till sist förvånansvärt jämna, men då gäller det att minnas att vi kastat alla ekonomiska, sociala och miljömässiga hänsyn överbord. Vissa alternativa källor trampar dessutom på varandra – i mitt scenario måste solenergifarmerna kämpa om samma landplättar som energigrödorna. Och det räcker med att vi beslutar oss för att offshore-vindkraft blir för dyrt för att staplarna hamnar i stor obalans.

MacKay lämnar i början helt bort de ekonomiska aspekterna.
– Ifall alternativa energikällor är ekonomiskt möjliga är en viktig fråga, men ofta dominerar den frågan för mycket. Man frågar sig: ”är vindkraft billigare än kärnkraft?”, i stället för att först fråga sig ”hur mycket blåser det?”, och ”hur mycket uran finns kvar i marken?”. Ifall alternativen ens i teorin kan täcka vår nuvarande konsumtion, då är det dags att se på de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna, säger MacKay.

En blekare bild uppstår om vi märker att alternativen inte når upp för att täcka vår konsumtion. Oberoende vad de ekonomiska realiteterna då är, finns det inte tillräckligt förnybar energi för vår nuvarande livsstil, och massiva förändringar är att vänta.

Räcker alternativen till?
Med enkla räkneexempel visar MacKay kapitel för kapitel hur svårt det kommer att bli att ersätta de fossila bränslena. Om man till exempel täcker hela tio procent av de blåsigaste ytorna i Storbritannien med vindmöllor, skulle energin räcka till endast hälften av den mängd som enbart personbilstrafiken idag gör av med. Solenergi fungerar verkligt bra där det är riktigt soligt – men vill de länderna sälja sin solenergi till oss? Och hur skall den levereras?

Förnybar energi räcker inte ensamt
MacKay för i slutkapitlen en kritisk diskussion med sig själv och sina slutsatser. Han jämför också sina resultat med de estimat olika organisationer och institutioner gjort över de förnybara energikällornas potential.
– Slutsatsen blir entydigt att hur positivt vi än ser på förnybara källor, så realistiskt sett kan Storbritannien inte fortsätta som förr enbart på egna energikällor – speciellt då man börjar räkna med befolkningens åsikter och attityder.
I en skämtsam men allvarlig bild av sina staplar räknar MacKay bort alla de förnybara energiformer som människorna i allmänhet anser för dyra eller alltför förfulande för miljön, och som idag möter hårdnackat motstånd. Det blir tyvärr inte mycket kvar av den gröna stapeln.
– I ett utvecklat industrisamhälle måste vi alltså göra stora minskningar i vår energianvändning i framtiden. Att stänga av mobilladdarna sparar på årsbasis el motsvarande elförbrukningen i 66 000 hushåll i Storbritannien. Det låter mycket, men siffran måste jämföras med att det finns 25 miljoner hushåll i landet. 66 000 är alltså en fjärdedel av en procent. Alltså småpotatis när vi talar om energiförsörjningen som helhet.

Energisparande och effektivitet!
Hur då nå de verkligt stora inbesparingarna? Att minska befolkningsmängden och radikalt ändra livsstil är en väg (speciellt att övergå från privatbilism till eldriven kollektivtrafik i massiv skala). Att investera i ny teknik och effektivitet är en annan, eller att övertyga andra länder att sälja sin förnybara energi till oss. Bokens slutkapitel ägnar MacKay till att se på dessa scenarier, och samtidigt avliva en del sega myter speciellt när det gäller upphaussade möjliga tekniska landvinningar, som vätgasbilar eller koldioxidavskiljning i kolkraftverk.

Mot slutet tar han även en titt på olika alternativ ur en investerings- och politikvinkel.
– Viktigt skulle vara att göra om skattesystemen så att de styr oss i mer ”grön” riktning på alla plan. Vill vi stöda utvecklingen bort från fossila bränslen måste fossila bränslen ha ett tillräckligt högt och stabilt pris. Vi borde också beskatta nedsmutsning och resursanvändning hårdare, och beskatta arbete mindre. Det är tokigt att det är dyrare att reparera en DVD-spelare än att köpa en ny, vilket beror på att DVD-reparatörerns arbete beskattas så hårt och är omgivet av omfattande och dyr pappersexercis.

Investeringarna i forskning gällande förnybar energi måste också öka drastiskt.
– År 2007 använde brittiska regeringen 1,5 miljarder pund för att möblera om försvarsministeriet, men bara 12 miljoner pund för forskning i förnybara energikällor.

Enligt MacKay håller tiden på att rinna ut.
– Storbritanniens energi kommer till 90 procent från fossila bränslen. Och med tendensen hos de flesta att säga nej till kärnkraft, nej till vindkraftsfarmer och nej till egentligen allt annat än kraftverk som bränner fossila bränslen är jag rädd att vi inte kommer loss från de fossila bränslena innan det är för sent. Under tiden nöjer vi oss med halvmesyrer: lite effektivare kolkraftverk, några elbilar, handel med utsläppsrätter, några vindkraftverk och ett otillräckligt antal kärnkraftverk.

Bankstödet till Tyskland godkändes…

Svenska

Så är då även Finland med då ett stödpaket skall sys ihop för Portugal. Euron är räddad, Portugal kan betala sina räntor och räkningar i juni, och Finlands ansikte är räddat.

Man borde jubla, men jag har ändå en gnagande känsla i magen. Misstänker starkt att det går som för Grekland, som fick ett likadant paket för ett år sedan – och idag är tillbaka i ruta noll (eller egentligen i en ännu värre situation). Man skjuter på problemen, i stället för att låta den ekonomiska cykeln ha sin gilla gång.

Stödpaketen motiveras för de finska väljarna med att vi samtidigt stöder oss själva. Det finns ett visst mått av sanning i det påståendet. Finland är beroende av export, och kraschar den europeiska ekonomin på grund av en domino-effekt där de överskuldsatta länderna inte längre får krediter och slutar med betalningarna, så råkar även Finland i blåsväder.

Det inneboende problemet med den motiveringen har de flesta privatpersoner ändå ganska lätt att omfatta. Privatpersoner vet att om man skuldsatt sig över öronen, blir situationen knappast bättre av att man tar en rad snabblån med höga räntor. Och på samma sätt som de som sysslar med snabblån motiverar det med rena fantasier (som att de snart vinner på Lotto) sysslar nu stödstaterna med rätt fantasifulla prognoser om stark ekonomisk tillväxt, som är tänkt att lyfta de överskuldsatta länderna ur den onda spiralen.

Med de nya lånen vill man alltså blåsa liv i precis de samma konstellationer som orsakade den finansiella kraschen 2008. Samtidigt finns det nästan inga tecken på att en stark ekonomisk tillväxt står för dörren. En tillväxt måste ha en koppling till den riktiga ekonomin och till resurser och råvaror, inte bara till den finansiella världen. Och här står världen inför stora utmaningar: Peak Oil, stigande råvarupriser, stigande matpriser, ökande arbetlöshet, stagflation (inflation utan tillväxt och utan högre löner).

Frånkopplingen mellan den finansiella världen och den riktiga ekonomin ”på gatan” illustreras bäst av det läge vi ser idag: många länder (även USA) är i praktiken bankrutt, men samtidigt slår börskurserna nya rekord, uppblåsta av de gratispengar som staterna pumpar in i tron att optimismen på börsen skall sprida sig till den större befolkningen, som åter borde ta nya lån och maxa ut sina kreditkort i en ny konsumtionsorgie (= tillväxt). Jag tror tyvärr inte att det kommer att hända.

Portugalpaket, Greklandspaket och Irlandspaket. Man kunde lika bra tala om direkt bankstöd. De europeiska bankerna (speciellt tyska banker) har stora exponeringar mot länderna som slarvat. De som kan sätta in siffror i Excel har för länge sedan märkt att flera Lehman Brothers lurar på den europeiska bankkartan.

Själv börjar jag luta åt att låta korthusen rasa. De kommer att rasa förr eller senare. Det här vet även politikerna, men de syr ihop de här paketen eftersom de är intresserade av att den slutliga kraschen inte sker under den egna valperioden. Ok, vissa har förstås en genuin oro för att kraschen leder till samhällsoro, vilket tidigare inte slutat så bra i Europa, men jag anser att kraschen bara blir värre, ju längre man skjuter på den.

Uppdaterad 19.4.2012 – några ordvals- och skrivfel.

Bostadslåneavdraget är ett dolt bankstöd – inget mer

Svenska

Skatteavdraget för bostadslåneräntor i de personliga skatterna motiveras ofta såhär: ”Avdraget sporrar till att spara till sitt eget hem och möjliggör för många unga att köpa sin första lägenhet.”

För länge sedan kan det förstås ha varit så här, men tänk om det i själva verket är tvärtom – avdraget gör idag att bankerna är villiga att ge hur stora lån som helst (vilket därmed höjer bostadspriserna), och cementerar ett system där de flesta vanliga löntagare blir ränteslavar till sin bank i tiotals år.

Att ”äga” sin bostad har länge ingått i den officiella mantran över den plikttrogna medborgarens lycka, itutad sedan barnsben av staten, bankerna och andra auktoriteter. För att uppmuntra människor till detta har staten satt två boendeformer i helt olika ställning skattemässigt – tar du ett lån från banken kan du dra av räntekostnader i din beskattning. Men som med så många andra goda idéer har även detta avdrag fått andra vittgående konsekvenser, som man i tiderna kanske inte alls räknade med.

Avdraget sporrar bankerna ger hur stora lån som helst till människor som egentligen inte har råd med dem, speciellt på ”heta” marknader som i huvudstadsregionen. I allt detta spelar förstås in en historiskt låg räntenivå, vilket gör att månadskostnaderna för lånet på pappret kan se överkomliga ut (för ett lån på 30 år) – innan räntorna en vacker dag stiger. En frikostig kreditgivning (där bostaden fungerar som ”säkerhet”) har dock konsekvenser: prisnivån på bostäder tenderar att löskopplas från vad människor på riktigt har råd med. Ökande priser leder till att prisbilden blir skev – det blir mycket svårt att avgöra  om avdraget egentligen alls leder till någon inbesparing jämfört med om avdraget inte funnits. Mycket bättre för alla skulle förstås vara en klarare och tydligare marknadsbild av vad bostäderna faktiskt kostar.

Bankerna och de till bankerna knutna bostadsförmedlingsfirmorna har förstås inget emot de ökande priserna – det är ju gratispengar till dem i form av allt högre förmedlingsavgifter (Oftast 4-5 procent på försäljningspriset). Ser man saken ur denna vinkel märker man att skatteavdraget de facto är ett dolt bankstöd, inget annat. Avdraget försätter även människor som väljer andra boendeformer (som att bo på hyra) i skattemässigt olika situationer – vilket inte borde ske i en rättsstat.

Ett argument för avdraget har länge varit att ”ägande” är något bra, och att bostadspriserna alltid stiger. Bostaden är därmed en bra ”investering” för vanliga människor.

De här argumenten är i de flesta människors fall rena snömoset. Samma argument användes i USA, och man behöver inte vara speciellt läskunnig för att se hur det gick. Miljontals människor hamnade efter kraschen 2008 ”under vattnet”; de satt fast i en bostad eller ett hus som var värt mindre än hälften av vad de var skyldiga till banken – och trots att priserna åter stigit på grund av att staten pumpat in några triljoner marknadspengar, går det sällan att blåsa ny luft i gamla, spruckna bubblor. Spekulanterna flyttar pengarna till något nytt objekt (idag föredras säkrare objekt med riktigt värde som guld, silver, koppar etc).

För det andra är inte en människas bostad en ”investering” i ordets egentliga bemärkelse. Vi behöver alla tak över huvudet, så de flesta av oss säljer och köper inte bostäder och fastigheter som investeringar. Och en prisökning i form av en prisbubbla är ju aldrig någon vettig ”avkastning”, om du inte i praktiken kan realisera kapitalet. (Den som äger ett hus kan dessutom intyga att det aldrig är fråga om en ”investering”, utan en kapitalsänka, som kontinuerligt kräver underhåll och förbättringar, bara för att hålla ihop). Mycket bättre för alla skulle ju vara om bostäder var billiga i inköp, än att de ständigt skulle ”öka i värde”. I ljuset av det ovan sagda finns det ju ingen vettig orsak för att prisnivån på bostäder och hus skulle öka, bortsett från att hålla takt med inflationen (som varit låg de senaste åren).

Att ens tala om att ”äga sin bostad” är ju i de flesta fall rena struntpratet: vill du in i systemet, och inte har egna pengar (arv, förmögenhet) från början, är det ju banken som äger din bostad i 20-30 år, medan du är ränteslav åt banken.

Avdragsivrarna säger ibland att ett slopande av avdragsrätten automatiskt skulle höja hyrorna, då ett större antal människor då skulle välj den boendeformen. Automatiska höjningar tror jag inte på, hyresprisnivån tenderar nämligen att handla om vad folk i verkligheten har råd att betala med sin lön (ingen har väl någonsin fått lån i banken för att betala sina hyror), medan bostadspriserna är rena fantasipriser utan koppling till verkligheten – egentligen ett pyramidspel där de som kommer sent med i spelet riskerar att förlora mycket (när räntorna stiger, och då prisbubblan spricker.

Ett nytt fenomen är att hyresvärdarna, speciellt de stora i Helsingfors, ändå höjer hyrorna ordentligt, och därefter litar på att folk lyfter utkomststöd från Kela. På ett bakvänt och mycket ironiskt sätt kan man då säga att staten stöder även hyresboende (låt vara behovsprövat), i stil med ränteavdraget för ägobostäder. I själva verket visar hela soppan på hur olika statliga stöd förvränger marknaderna.

Bostadsekvationen i en livsbudget är mycket enkel: De flesta ekonomer är ense om att på en sund bostads- och lånemarknad borde din bostads pris inte överstiga 3 gånger din årslön, och att du i alla lägen borde kunna sätta ner 20 procent i handpenning. Man kan bara ta en titt på prisnivån och vilka lån folk får i huvudstadsregionen för att se att vi är långt ifrån detta. Omvänt gäller att en bostad på en normal marknad borde kunna ge en realavkastning på 4-5 % på den investerade summan för att det överhuvudtaget skall löna sig att hyra ut den. Även här har prisnivån gjort att det i normala fall inte är möjligt – vilket leder till att det inte finns en vettig hyresbostadsmarknad. Hyresvärdarna måste syssla med välgörenhet, för att alls få hyresgäster.

I valet av bostadsform borde man alltid kolla upp vad som är förmånligare: att hyra bostad, eller att ”hyra pengar” från banken. Tyvärr har vi alltså ett system (avdragsrätten) som enbart gynnar det senare alternativet (och höjer prisnivån).

Idag är det dock svårt att rucka på systemet. Bostadslåneavdraget älskas nämligen av både väljare och politiker, eftersom avdrag som dessa de är lätta för politikerna att ”sälja” till väljarna, som sväljer allt med hull och hår i stället för att stanna upp och tänka efter: vem gynnar systemet på riktigt, vem drar i slutändan nytta av detta?

—
Uppdatering 3.12.2012: Smärre ord- och stilval. 26.6.2014: ny grafik. 9.2.2017: Uppdatering: QE-pengar i USA. mars 2017 utkomststöd