Etikettarkiv: Språk och symboler

Laura Birn som Helene Schjerfbeck

Schjerfbeck-filmen: varken slarv eller ont uppsåt

Svenska, , ,

Att tidigare levande personer som porträtteras på filmduken inte talar sitt modersmål är varken nytt eller remarkabelt. Det har faktiskt skett ända sedan stumfilmens dagar, med textplanscher. Idag tippar jag att även finlandssvenskarna reagerar endast med mild irritation då till exempel tyska generaler talar bruten engelska i amerikanska krigsfilmer. Jag påstår därför att den finlandssvenska upprördheten över att Helen Schjerfbeck kommer att tala finska och inte svenska i Antti Jokinens Helene utgår från många felaktiga antaganden. Inte bara om hur de finländska filmproducenterna tänker, men också om filmen som medium. 

Fortsätt läsa Schjerfbeck-filmen: varken slarv eller ont uppsåt →
Tänkaren, staty av Auguste Rodin. I pixelerad verison.

Läsning är viktigt – men glöm inte skrivandet!

Svenska, ,

För tillfället uppmärksammas läsningen mycket – eller egentligen frånvaron av läsning. Pedagoger och uppfostrare är rädda för att ungdomarna inte längre läser aktivt och mångsidigt, och därmed inte kan tolka och förstå saker i större sammanhang – med risk för att de blir lättmanipulerade offer för politisk propaganda och reklam. Allt det stämmer, men jag tycker att nästa steg, skrivandet, borde få lika mycket uppmärksamhet. Att genom skrift försöka förmedla mening, tror jag nämligen att utvecklar förmågan att tänka mycket effektivare.

Fortsätt läsa Läsning är viktigt – men glöm inte skrivandet! →

Klart att det finns ”alternativa fakta”

Svenska, ,

Jag har i ett tidigare inlägg behandlat betydelseförskjutningar när det gäller ord, och då även kort behandlat de etiketter och stämplar som människor i debatter eller retorik lägger på debattmotståndare. Etiketterna är tänkta att kortsluta tankeverksamheten hos övriga debattdeltagare eller åhörare, så att man kan strunta i att behandla själva sakfrågan. Tar man ett steg tillbaka märker man att det även nu används hela begrepp som är tänkta att diskvalificera hela människogrupper från deltagande i samhällsdebatten.

Fortsätt läsa Klart att det finns ”alternativa fakta” →

Betydelseförskjutningar

Svenska, , , , ,

Jag har en hypotes gällande en bidragande faktor till den ökade polarisering vi upplever i samhällsdiskussionen. Hypotesen gäller betydelsförskjutningar i de ord och begrepp som används i samhällsdebatten. Jag avser inte den normala språkutvecklingen, där ord över tid får nya eller utvidgade betydelser, eller andra betydelser än vad de ursprungligen haft (till exempel ordet gay). De förskjutningarna inträder ganska sakta och möter först motstånd, men rätt snart är alla som deltar i debatten överens om den nya betydelsen, och de som hårdnackat försöker använda orden i den gamla betydelsen sticker tydligt ut, och debattdeltagarna noterar också ”felanvändningen” och kan beakta detta i den fortsatta diskussionen.

Jag intresserar mig nu för en annan sorts betydelseförskjutning, kopplad till internet och sociala medier. Jag misstänker att dessa kanaler förstärker polariseringen genom att de accelererar betydelseförskjutningarna. Det leder till att människor idag – trots att de använder samma ord – i högre grad än förr talar förbi varandra.

Fortsätt läsa Betydelseförskjutningar →

Prediktioner för 2017

Svenska, , , , , , , ,
Det här är det andra inlägget i en årligen återkommande serie

 

Jag skulle gärna skriva fler inlägg på bloggen, men jag har varit mycket aktiv på annat håll, så det har inte funnits möjlighet. Dessutom lyckades jag av någon orsak radera mitt långa inlägg om konsekvenserna av Brexit (jag förutspådde att följderna blir mindre dramatiska än de som målades upp), så antalet inlägg sedan ”Prediktioner för 2016” ser faktiskt lite anemiskt ut. Nåväl. Här kommer den andra installationen av det som nu alltså blivit en tradition: ”Prediktioner”.

Här kommer orden och begreppen som kommer att dominera tidsandan och den offentliga diskussionen 2017:

Fortsätt läsa Prediktioner för 2017 →

Vad som gick fel med Kulturfondens nya logo

Svenska, ,

Svenska kulturfonden lanserade häromsistens en ”ny logo”. Den har möjligtvis en utvecklingspotential, men som sådan är den inte speciellt lyckad, och passar inte speciellt bra för en organisation som Kulturfonden. Om vi skall vara riktigt ärliga vet jag inte riktigt var den kunde passa. Det känns tråkigt att ”dissa” någon som säkert arbetat uppriktigt och flitigt, och jag vill därför poängtera att det här inte är en ”personlig attack” på de personer som varit involverade i arbetet med den nya logon – snarare är det fråga om att belysa hur det kan gå fel då själva processen med största sannolikhet startat från fel utgångspunkter

Fortsätt läsa Vad som gick fel med Kulturfondens nya logo →

Semantik och stämplar

Svenska, , , , ,

Ord och ordval har betydelse. Jag deltog under veckoslutet i det mycket intressanta Mediespråk2015-seminariet i Vasa, och en av föreläsarna var Ann-Cathrine Jungar som forskar i partier och partipolitik. Hon behandlade bl.a Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och UKIP, men i hennes underrubrik ingick frasen: Populistiska partier av olika karaktär – högerradikala och extrema, invandrings- och EU-kritiska partier. Och i morse fick vi med morgonkaffet veta att vänsterradikala Syriza vunnit det grekiska valet.

Jag vet inte hur det är i allmänhet idag, men förr fick man inte stämpeln ”radikal” eller ”extrem”, bara för att man inte råkade omfatta samma politiska åsikt som majoriteten eller huvudfåran.

Valet att t.ex. gå med i EU var ett politiskt val, så det är väl fortfarande ett helt legitimt politiskt mål att vilja gå ut ur EU, eller att vara EU-kritisk. (En helt annan sak är om det är fiffigt eller inte, och det borde vi väl kunna debattera i lugna ordalag). Det var ju faktiskt en ganska stor del av finländarna som i tiden röstade för att vi inte skulle gå med i EU. Var de finländarna faktiskt radikala eller extrema? Samma sak gäller det politiska målet att begränsa invandring. Själv tycker jag det är en fånig idé, men jag tycker nog man bör vara av åsikten att invandrare bör fösas ihop i koncentrationsläger eller ”elimineras” på annat sätt, för att bli kallad radikal eller extrem.

Slutsats: Riktiga extremistgrupperingar förblir alltid marginella fenomen, så det är mycket intressant att forskare tydligen nu anammar samma politiska stämplar som de etablerade partierna använder om sina rivaler för att misstänkliggöra dem.

Läser man de här populistiska partiernas parti- eller valprogram är de alltså varken extrema eller speciellt radikala. Men i alla populistiska partier finns element som på riktigt är både radikala och extrema, trots att partierna i sig alltså inte befinner sig på ytterkanterna av den politiska skalan, eller öppet har extrema värderingar.

Och det är också här den riktiga faran ligger, i dessa semantiska sammanblandningar där fel stämplar används om centerfåror. Det är nämligen när de stora centermassorna börjar anamma på riktigt extrema åsikter (eller tyst godkänner dem) som det börjar barka åt skogen. Som alla borde veta kom Adolf Hitler inte till makten genom en ”högerextremistisk kupp”. Han valdes i demokratiska val av stora folkmassor som knappast såg på sig själv som extrema – först efter att ha kommit till makten lamslog och stängde Hitler i tur och ordning alla demokratiska aspekter av den tyska statsapparaten.

Thomas L. Knapp har en intressant idé som är på samma linje. Han går dock lite längre i ett försök att bygga upp en ny politisk indelning än den traditionella höger-vänster. (partierna och personerna är amerikanska, men de kan ersättas med våra egna)

I propose that we look at politics as a bell curve.
On the far Left (market anarchism) and the far Right (anarcho-capitalism), appetite for political government trails off to zero (which is why “Left” and “Right” libertarians have so much in common).
As we move toward the political center, that appetite grows. The “Left” and “Right” disagree on ends, but closer to that center, both see government as an acceptable means to their desired ends. And the center is a corrupting influence. As you get closer to it, you grow less willing to give up the means and more willing to give up the ends.

Vi rycker på axlarna när det gäller en eventuell sakta (eller snabb) gravitation mot en ”extrem” center: ”det kan aldrig hända här”. Men ändå var jag tvungen att skriva följande insändare alldeles nyss, med ett tema som tangerar en annan aspekt av vad som i tillägg behövs för att vi likt lamm skall börja ledas till slakten:

Ronny Rönnqvist har en mycket vanlig inställning (Hbl 23.1) då myndigheterna vill ha en blank check för att heltäckande övervaka medborgarna (denna gång på nätet): ”de laglydiga medborgarna har inget att frukta”. Som belägg för att heltäckande nätövervakning behövs, hävdar han att terrorangrepp blivit avvärjda, samt att det vore absurt att tro att myndigheterna skulle snoka i privata medborgares angelägenheter. Tyvärr har han fel på båda punkterna. 

Det finns inga riktiga belägg för att annat än gammaldags, hederligt detektivarbete avvärjt några terrorangrepp. Det kräver förstås att polisen går ut, rör på sig, spanar, avlyssnar (med tillstånd) de som på riktigt är misstänkta. Att heltäckande övervaka människor är dessutom bortkastade resurser, eftersom riktiga terrorister förstås på nätet redan använder krypterad kommunikation som inte går att öppna (eller kodord). Igen: endast riktigt, fysiskt detektivarbete hjälper. 

Det är förståeligt att kraven på heltäckande bevakning reses i samband med en uppmärksammad terroristattack. Det är också förståeligt att vissa medborgare reagerar som Rönnqvist, trots att chansen att dö i en terroristattack förstås är försvinnande liten, jämfört med att t.ex. dö i en trafikolycka. 

Redan ur filosofisk synvinkel är heltäckande övervakning av människors kommunikationer mycket problematisk – på samma nivå som om myndigheterna hade föreslagit att slopa brevhemligheten. Personer som Rönnqvist borde också tänka på att frasen ”laglydiga har inget att frukta” tyvärr är samma fras som alla stater som sjunkit in i totalitära system använt, i alla tider. Men också i praktiken har det visat sig att system som kan missbrukas, missbrukas. Bara i vårt land tycks polishemligheter läcka ut titt som tätt, och exemplen är många på att högst vanlig, mänsklig nyfikenhet vida överstiger några ”gränser” som myndigheterna satt upp för användningen av känslig information.

Ice Bucket Challenge och andra löjligheter

Svenska, ,

I juli-augusti översvämmades sociala media av att kändisar och mindre kända deltog i The Ice Bucket Challenge. Idén var (i stort sett) att framför en videokamera tömma en hink med isvatten över huvudet, betala en summa till forskning kring nervsjukdomen ALS, och sedan utmana två andra. Bara på Facebook uppskattar man att det finns över en miljon videosnuttar där detta jippo utspelas.

Problemet med den här sortens grejer är mångfaldiga. Min första negativa reaktion hänger ihop med min onekligen lite gammalmodiga  inställning. Välgörenhet är inte något man gör ett nummer av. Det skall allra minst handla om dig, och hur förträfflig eller modig du är. Oberoende om du är en vanlig löntagare, eller Bill Gates.

Denna sorts självhävdelse har också en större aspekt: ett relativt väl undersökt fenomen som kallas moralisk självlicensering (Moral Self Licensing). Om vi fått en chans att publikt ”bevisa” vår altruism med denna sorts smärtsamma självgissling leder det i många fall till att vi känner oss tillåtna att bete oss lite sämre i framtiden. Vi har så att säga köpt oss fria.


 I praktiska termer betyder det att en hel del av dem som hällde iskallt vatten över sig inte donerade en endaste cent till ”den goda saken”. Eller att de som donerade något, donerade mycket lite. Eller att de som donerade lite mer, inte donerar något alls framöver, till andra värdefulla saker. Man har så att säga ”gjort sitt”. Och ifall mottagaren av pengarna (som oftast ingen ids kolla upp) inte är speciellt effektiv i sitt arbete, orsakar man en direkt negativ effekt, ifall en effektivare hjälporganisation i stället kunde ha fått de insamlade pengarna (Kony 2012 är ett bra exempel).

Kort sagt: utmaningar som denna handlar inte så mycket om att verkligen åstadkomma något bra, utan att få en chans att känna sig lite bättre till mods med sig själv.  I mina ögon är ett stort tilläggsproblem att utmaningar som dessa har karaktären av kedjebrev. Och kedjebrev går jag aldrig med i – snarare skickar jag ett osande svar till den som skickat mig kedjebrevet.

Men det finns faktiskt fenomen på sociala media som är ännu värre exempel på moralisk självlicensering och självgratulation. (I Ice Bucket-fallet kan man ju ändå hoppas på att de insamlade summorna åstadkommer något gott). Ett av dem är den sortens ”altruism” som begränsar sig till att man för den ena eller andra saken byter ikon på Facebook eller Twitter. Även här kan alla få känna ”att man dragit sitt strå till stacken” – utan att de facto ha åstadkommit ett dyft.

En riktigt obehaglig variation av ovanstående är sympatisidorna på Facebook som ploppar upp efter olika naturkatastrofer. Efter en jordbävning för några år sedan gick jag in på en av dessa och lade upp en länk till Röda korsets katastroffond, och uppmanade folk att göra något konkret i stället för att skriva av sin dåliga feelis med en ”kondoleanstext” på sidan. Mitt ironiska svar till de som svarade mig att deras små skriverier ändå ”var det minsta man kunde göra”, gick tyvärr helt förbi – det finns väl människor som bara inte fattar.

Vad har hänt med barnböckerna?

Svenska, ,

Av förekommen anledning är det åter aktuellt för mig att köpa blädderböcker och barnböcker för en 1,5-åring. Med den förra kullen i slutet av 1990-talet märkte jag hur viktigt det är att inte bara konstant prata med barn från början, utan också att läsa med dem – och ofta. Det försnabbar den språkliga utvecklingen i hög grad – och underlättar även läsförståelsen senare.

Min 1,5-åring är redan intresserad av böcker där det händer något, där det finns en historia. Inte regelrätta sagoböcker med invecklade intriger, men lite enklare vardagshistorier.

Lyckligtvis hittade jag i bokhandeln några nytryck av Emma Woldes 70-talsböcker om Emma. Kloka och mänskliga resonemang kring saker och händelser som barn stöter på hela tiden. Böckerna är även lätt pedagogiska (utan att hötta med fingrarna) – betonandes bl.a. hur viktigt det är att vi hjälper varandra.

Lite på gränsen till vad 1,5-åringen orkar följa med, men garanterade succéer framöver. Mycket trevligt illustrerade, dessutom.

På bibban hittade frun några 90-talsböcker om den sympatiske Mulle Meck och hans hund Buffa. Perfekt bild- och textavvägning för en liten pojke. 1,5-åringen vill höra dem om och om igen.

Men en stor del av den nyare barnboksproduktionen är något helt annat (gäller så gott jag kunnat utröna utbudet både i bokhandeln och på bibban). Mycket av 2000-talsutbudet tycks bestå av böcker som närmast kan beskrivas som någon slags terapeutisk övning för författarna själva.

Det absolut största problemet: En mycket underlig svenska. Visst, små barn behärskar inte språk, och de gör ofta grammatikaliska fel. Men det finns ingen orsak för oss att därför tala eller läsa ”felaktigt”, eller ”barnsligt” med dem! Exemplen nedan är så horribla att jag inte på något sätt kan tänka mig att läsa det högt för min 1,5-åring. Är författarna helt tokiga? (Misstänker att de missförstått Steven Pinkers teser i The Language Instinct)

Ett annat stort problem är layouten. Även barnböcker tycks ha blivit en sandlåda där allehanda  ”grafiker” fritt får förverkliga sig själv. Textstorlekarna är oftast så små eller texttypen så snirklig att boken är nästan omöjlig att läsa i ett rum med dämpad belysning (som till exempel då man läser en bok före sovdags). Och det är inte så, att det inte skulle finnas plats på sidan för tydlig text (som dessutom även barn skulle ha lättare att följa med, för att småningom lära sig bokstäverna). Valet är gjort av ”grafikern” (troligtvis på en stor och ljuskraftig datorskärm) enbart för att tillfredsställa grafikern själv – utan att beakta hur boken skall användas eller vem som skall läsa den. Det luktar amatör långa vägar. Finns det ingen på förlagen som reagerar på detta?
Jag kan inte heller låta bli att kommentera vissa av ämnesvalen (som jag tyvärr inte har exempel på här). En gång för alla: barn behöver inte i barnböckerna utsättas för ”svåra” frågor, eller belastas med vuxnas relationsmässiga problemnystor eller nojor – saker som för ett barn förstås ter sig alldeles oförklarliga. Jag anser nog starkt att barn förnimmer och på sitt eget sätt förstår all dynamik som sker inom en familj – men om du inte trots dina egna problem kan skapa en trygg uppväxtmiljö för ditt barn, hjälper det nog inte med barnböcker som på något sätt ytterligare skall exponera den här typens problem.
Här blir jag lätt missförstådd; även jag gillar barnkultur som har inslag som uppskattas (och egentligen bara förstås) av vuxna. Men det är en mycket skicklig konst att skapa sådana verk. Och i vilket fall som helst gäller det knappast småbarn under 4-5 års ålder.
Sedan kan jag förstå och hålla med om att konstnärliga kvaliteter är något av en smaksak. Men jag råkar nu bara bli irriterad på barnböcker illustrerade av någon som uppenbarligen inte alls kan illustrera, eller ens rita hyggligt. Bilderna ovan må fungera som exempel. Vem inspireras till exempel av de maniskt stirriga figurerna på de två sista bilderna? Barn är värda mer än det där!
Som avslutning en ”pärla” jag stötte på i biblioteket:
Inte ens barnböcker tycks idag gå fria från sponsorer och ”product placement”. Som exempel må duga denna traktorhistoria, där företagslogon syns på varje sida, och traktorn nämns både med märke och modell. Skrämmande.

Vad den Taxellska paradoxen betyder (och inte betyder)

Svenska, , ,

I dagsdebatten diskuteras åter frågan om tvåspråkiga skolor. Debatten är tyvärr färgad av många feluppfattningar och direkt felinformation, så nedan försöker jag lite reda ut begreppen.

Skolsystemet  i Finland är uppbyggt som en språkautonomi. Det är alltså inte fråga om någon ”modell” som Christoffer Taxell i tiderna presenterat och hamrat igenom.  Autonomin betyder i korthet att Finlands två språkgrupper självständigt och självbestämmande (autonomiskt) har rätt att ordna skolgången så som de finner bäst. Denna lösning var en kompromiss, i stället för en geografisk autonomi för den svenska språkgruppen, vilket efter självständigheten inte längre i praktiken gick att ordna.

Den stora grundfrågan då man funderar på blandskolor – de må vara av vilken sort som helst – är ifall minoritetsspråkets ungdomar med tanke på sin språkutveckling har möjlighet att i vardagen befinna sig i en övervägande ”egen” miljö. Detta gäller inte bara svenskspråkiga, utan även finskspråkiga ungdomar på orter där svenskan dominerar – ja, det finns sådana.

Speciellt i huvudstadsregionen är det finska språkets inflytande överlag t.ex. i massmedia och ”på gatan” så massivt och öronbedövande, att det för de svenspråkigas del sannerligen inte generellt finns behov av blandskolor ”för att de skall lära sig finska”.

Om de finskspråkiga i det här området – där lustigt nog kraven på tvåspråkiga skolor tycks vara störst – vill lära sig svenska, går det bra att gå i en svensk skola, bara man har så mycket svenska i bakgrunden att man kan förstå undervisningen. För tvåspråkiga är ju detta också ett alldeles reellt alternativ.

Det finns absolut ingen orsak att skapa blandskolor på basen av lösa antaganden och tyckanden om att ”det skulle öka förståelsen mellan språkgrupperna”. Sådana här allmänna antaganden och hypoteser handlar om emotionell argumentering, inte om fakta. Dessutom hör förhållandet (i detta fall egentligen ”andan”) mellan språkgrupperna inte alls till skolans uppgifter, och det är i högsta grad oklart om blandskolor skulle åtgärda ett enda problem på det området – problem som i många fall dessutom är starkt överdrivna. Mycket effektivare, om man vill påverka språkattityderna på sikt och kanske även till språkinlärning utöver engelskan överlag, skulle vara att tidigarelägga svenskundervisningen i de finska skolorna, och att även göra den intressantare – bl.a. öka kulturinslagen.

Det som kallas ”Taxells paradox” betyder inget mer än hans observation (presenterad bl.a. i denna artikel i SFV-kalendern 1986), att institutioner och organisationer där minoritetsspråket svenska skall samsas med majoritetsspråket finska, med största sannolikhet sakta och smygande får en helt finskspråkig administration. Och att det relevantaste och viktigaste efter några år i praktiken går på finska. Observationen handlar bara i begränsad mening om tvåspråkiga individer, eller om hur man effektivast kan skapa sådana individer eller ett gott språkklimat. Den handlar om hur man bäst skapar ett tvåspråkigt Finland ur samhällelig synvinkel. Lätt föråldrad gällande administrativa indelningar och svenskspråkig tv låter Taxells text från 1986 som den kunde vara ryckt ur dagsdebatten:

  • Grunden för tvåspråkigheten är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet. Denna, som det kan synas, motstridiga och i och för sig kanske något förenklade tankegång […] är inte bara teoretisk, den har under årtionden prövats. Ser vi på de sektorer där finlandssvenskheten står stark, där servicen också på vårt modersmål är god, är det områden där vi valt enspråkiga lösningar. Det gäller skolväsendet, där tjugotalets politiker var insiktsfulla nog att kämpa fram en svensk avdelning vid skolstyrelsen. Genom hela utbildningssystemet kan vi erbjuda och få utbildning på svenska. Det gäller det kyrkliga livet, där samma årtionde gav ett svenskt stift. Det gäller de svenska tidningarna – och det gäller organisationslivet, där de tvåspråkiga lösningarna med några undantag visat sig bli enspråkiga. Jag vet att många finlandssvenskar som bor på orter med en dominerande finsk majoritet tycker att vad skall vi nu bråka, vi klarar oss ju på båda språken. Men varför skall vi som klarar oss på två språk tänka just på oss själva, varför inte på dem som klarar sig sämre på det andra språket eller inte alls? Och varför inte på samhället. Vilka är de värden vi i det finner viktiga, är tvåspråkigheten bara något man bråkar om – är det inte en fråga om samhällets struktur och identitet? För den enskilda är frågan om språket ytterst en fråga om jämlikhet och rättighet, för samfundet en fråga om huruvida vi är beredda att slå vakt om ett av de grundläggande dragen i vårt samhälle.  

Det enda Taxell alltså säger är: om man är intresserad av att det finns något svenskt inslag i Finland i framtiden (utöver att man pratar svenska i familjeförhållanden) behövs svenska enheter. Börjar man tumma på principen om enspråkiga enheter, och speciellt i något så grundläggande som i den grundläggande utbildningen, så är det slut. Finito.

I förlängning: Om någon på den finska skoladministrationssidan eller i privat regi vill arrangera språkskolor med svenska som andra språk, så varsågod! Det skulle jag applådera stort. Men när det börjar ställs krav på att de svenskspråkiga borde ge upp sin skolautonomi på lösa antaganden om ”bättre samförstånd mellan språkgrupperna”, eller förespråkarna för tvåspråkiga skolor kastar in känslomässig bullshit-argumentering om att ”finlandssvenskarna idag isolerar sig i reservat”, då blir jag arg. När har förresten ordet ”reservat” blivit ett fult ord?

Sedan har jag märkt att en annan begreppsutredning ofta behövs: Svenskspråkiga enheter handlar inte om sär-rättigheter  eller privilegier för de svenskspråkiga , utan om lika rättigheter (yhtäläinen oikeus vs. etuoikeus). För er som ännu inte förstår: Bara om landets finskspråkiga inte alls skulle få gå i skola, skulle svenskspråkiga skolor vara ett privilegium.

Men tillbaka till tvåspråkiga skolor: Som en större, övergripande filosofisk fundering kan man också försöka föreställa sig en framtid där alla finlandssvenskar p.g.a. tvåspårkiga skolor blivit (åtminstone i beslutsfattarnas ögon) perfekt tvåspråkiga. Vad finns det då för incitament att längre bevara svenska ställning som officiellt språk i Finland? Jag brukar vanligtvis inte använda denna sorts  ”slippery slope”-argumentering, men det ligger lätt till hands att tro att en del av vissa politiska påverkares iver över tvåspråkiga skolor bottnar i detta hägrande slutmål.

 

Men som jag också tidigare sagt i många sammanhang: Trots att grundregeln bör vara enspråkiga skolor skall det förstås alltid finnas plats för experiment och flexibilitet. Det här kan bra gälla även i små kommuner med svenskspråkig majoritet. Varför inte också (som Micaela Romantschuk föreslagit) till exempel i huvudstadsregionen tänka sig en tvåspråkig skola vars målgrupp är barn från genuint tvåspråkiga familjer, och som pedagogiskt tar barnens bakgrund i beaktande.

Men experiment och försök skall vara undantag baserade på väl underbyggd fakta. Min åsikt är att sådan fakta inte är att kommunen nu skall spara pengar.

Uppdatering 21.8.2014: Taxells artikel där han presenterar ”paradoxen”
Uppdatering 6.2.2016: Tog bort onödiga parenteser, förenhetligade kursiverade ställen och rättade några stavfel.