Etikettarkiv: Inhemsk politik

ett stopp-märke och covid 19 viruset

Corona – reaktioner och följder

Del 1 i Corona-serien

Jag har tidigare skrivit om nyhetscykler i nyhetsbevakningen, och i skrivande stund är det intressant att följa med hur viruspandemin Covid-19 så totalt dominerar nyhetsflödet. För stunden är flyktingkrisen i Grekland, inbördeskrig på olika håll, amerikansk inrikespolitik, och till och med Greta Thunberg (tills hon påstod sig ha haft en Coronainfektion) nästan helt bortglömda, medan det enda med nyhetsvärde på något sätt måste kopplas till Coronaviruset.

Fortsätt läsa Corona – reaktioner och följder
År 2020 skrivet med samma font som katastroffilmen "2012"

Prediktioner för 2020

Det är femte gången jag radar up mina prediktioner för det kommande året. Som tidigare konstaterat: jag påstår inte att jag har en övernaturlig förmåga att se in i framtiden. Jag försöker närmast samla tankarna och sätta fingret på trender i den rådande tidsandan. Vanligtvis har jag listat några nyckelord jag tror blir viktiga. I år är de: kulturyttringar, motkrafter, lägerbildning, oanade konsekvenser och förvirring. I viss grad, beroende på utvecklingen, även ekonomi. Mina tidigare prediktioner har jag sparat bakom en länk i slutet av detta inlägg – läs och kolla om jag fick rätt i något!

Fortsätt läsa Prediktioner för 2020

Betydelseförskjutningar

Jag har en hypotes gällande en bidragande faktor till den ökade polarisering vi upplever i samhällsdiskussionen. Hypotesen gäller betydelsförskjutningar i de ord och begrepp som används i samhällsdebatten. Jag avser inte den normala språkutvecklingen, där ord över tid får nya eller utvidgade betydelser, eller andra betydelser än vad de ursprungligen haft (till exempel ordet gay). De förskjutningarna inträder ganska sakta och möter först motstånd, men rätt snart är alla som deltar i debatten överens om den nya betydelsen, och de som hårdnackat försöker använda orden i den gamla betydelsen sticker tydligt ut, och debattdeltagarna noterar också ”felanvändningen” och kan beakta detta i den fortsatta diskussionen.

Jag intresserar mig nu för en annan sorts betydelseförskjutning, kopplad till internet och sociala medier. Jag misstänker att dessa kanaler förstärker polariseringen genom att de accelererar betydelseförskjutningarna. Det leder till att människor idag – trots att de använder samma ord – i högre grad än förr talar förbi varandra.

Fortsätt läsa Betydelseförskjutningar

Nej tack till elektroniska val

Med jämna mellanrum höjs krav på att Finland borde frångå det traditionella sättet att genomföra val med röstsedlar av papper, och i stället införa någon form av elektronisk röstning. Motiveringarna kan grovt indelas i två kategorier:

  1. lekmannens: ”det skulle kännas modernt om man kunde rösta i valet med sin mobil eller sin dator, vi gör ju redan allt annat online. Man skulle inte behöva släpa sig till vallokalen på en söndag. Och säkert skulle vi spara massa pengar.”
  2. expertens: ”elektronisk röstning skulle öka intresset för val, speciellt bland unga, och bryta de dalande valdeltagarsiffrorna. Då ökar demokratin, och vi får dessutom snabbare resultat. Säkert skulle vi spara massa pengar också.”

För båda motiveringarna finns mycket vägande motargumentering. Det intressanta är att den tekniska utvecklingen och de senaste händelserna gällande nätintegritet och dataintrång  enbart stärker motargumenteringen.

Fortsätt läsa Nej tack till elektroniska val

Prediktioner för 2018

Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.

Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:

  • Ambivalens
  • Motstridighet
  • Teknograndiositet

Fortsätt läsa Prediktioner för 2018

Borde vi göra det lättare att invandra?

Orden ”flykting” och ”invandrare” tycks i dagens samhällsdebatt ha blandats ihop totalt. Det här är problematiskt, inte minst för flyktingar.

Den här texten är inte ett ställningstagande till Finlands flyktingpolitik (den nuvarande tycker jag är dålig), till om Finland borde ta emot fler eller färre flyktingar (jag tror vi gott kunde ta fler), eller till om invandring är bra eller dåligt (jag tror vi behöver fler invandrare, av många orsaker). Jag försöker väcka en diskussion om orden ”flykting” och ”invandrare”, och vad sammanblandningen av de två kan leda till, eftersom de två orden har vitt skilda betydelser, framför allt juridiskt.

Fortsätt läsa Borde vi göra det lättare att invandra?

Prediktioner för 2016

Det här är det första inlägget i en årligen återkommande serie


Vilka blir de ord som kommer att sätta agendan för år 2016?

  • Fortsatt ekonomisk malaise?
  • Invandring?
  • Ett hårdnande samhällsklimat?
  • Ett nytt kallt krig mellan stormakterna, och Natomedlemskap för Finland?
  • Terrorism och övervakning?
  • Klimat?

Jag märker att jag individuellt behandlat mycket av det här i mina inlägg de senaste åren, men det verkar som om 2016 och några därpå följande år kommer att bli ett slags nexus för dessa, inte alltigenom positiva företeelser.

Fortsätt läsa Prediktioner för 2016

Reflektioner kring ambivalens och osäkerhet

Gästbloggare är åter min mor Singa Sandelin Benkö, som i denna text postumt tar ställning till vårt samhällsklimat idag. Hon kommenterar förhållandet mellan strukturer, skolan, företag och fack, individen samt förhållandet mellan könen. Läs först, och titta först på slutet efter när texten är skriven. Bara att konstatera att texten fortfarande känd aktuell. Eventuellt har skolan åtminstone delvis utvecklats enligt de linjer som hon föreslår.

Lust och kreativitet eller emotionell sittstrejk?

Solen skiner också på sommaren i det land jag kort skall beskriva. Men människorna där går med moln över ansiktet. När barn och unga skriver uppsatser om vad de väntar sig av framtiden beskriver de skräckvisioner av undergång och katastrof. Unga par framskjuter eller rent av avvisar tanken på egna barn. Modlösa, maktlösa adopterar de kanske ändå ett barn från något fjärran land, “för att ändå göra något”. Många ungdomar är inte mera nyfikna på livet efter skolan. De har inte lust, inte kraft att göra något. Ett behov som inte kan tillfredsställas snabbt, just nu, är otänkbart. Många driver omkring i en kronisk nedstämdhet, en total organismisk protest, som yttrar sig i en “emotionell sittstrejk”. De vuxna har gett upp, eller arbetar krampaktigt. I radion talar på måndag den missmodiga psykologen, på tisdag den beklämda socialvårdaren, på onsdag den modlösa själavårdaren, på torsdag den tungsinta politikern och på fredag den uppgivna miljövårdaren, alla om förstörelse, nedgång, undergång och elände.

På fredag och lördag är det bara den allvarligt engagerade artisten som sjunger om olust, depression och varats intighet. Också tidningsartiklar, dikter, konstverk och barnens teckningar och t.o.m. forskarnas forskningsrapporter handlar om förintelse och vånda, om det störda, osunda och avvikande.
Beteckningen depression har avlägsnats från psykiatrisk terminologi. Då både vårdare och patient, förälder och barn, politiker och väljare lider av samma sakers tillstånd, betraktas det rådande sinnelaget som normalt.

Förmågan att älska fritt och kraftfullt har de flesta glömt, eller aldrig lärt sig. I en del böcker kan man läsa sig till vissa kunskaper. Men intimitet och beroende anses oerhört påfrestande för den jämlikhet man äntligen nästan genomfört, så många föredrar att vara impotenta eller frigida.

Befolkningsexperten som ännu yrkar på högre nativitet, glädje i familjen och fasta relationer mellan människorna, utsätts för bittra attacker. Forskaren som framhärdar med att undersöka uttrycksformerna för det sunda, det mänskligt fria och kreativa som utvecklas till sin fulla kraft, erhåller inga anslag och tystas ned. En obestämbar rädsla råder; osäkerhet och rastlöst missnöje svävar överallt. Några individer som ännu älskar kraftfullt, visar spontan handlingskraft, målmedvetenhet och en sund självuppskattning, ses med misstänksamhet och oro…

Det handlar naturligtvis inte om Finland.

Fortsätt läsa Reflektioner kring ambivalens och osäkerhet

Omskärelsedebatten fick åter fart

Jag har åter deltagit i en insändardebatt i Hbl om fenomenet religiös omskärelse. Jag inser att lösryckta insändare med flera dagars mellanrum blir svåra att följa med, så jag samlar här mina egna postuleringar för den som är intresserad. Jag redogör även för debattens gång – den har intressanta drag, som tycks återkomma.


Intressant grafik. Andelen omskärda i olika världsdelar.
Blått 0-20 %, gult 20-80%, rött 80-100 %

Liksom förra gången (för cirka fem år sedan) initierades debatten av en skribent som krävde ny lagstiftning som skulle förbjuda religiös omskärelse. Och precis som förra gången kom de förväntade svaren från den judiska och den muslimska gemenskapen, med ganska svag argumentering:

  1. Den medicinska: I Afrika sysslar självaste Världshälsoorgansisationen med omskärelser i kampen mot AIDS, och enligt mätningar minskar de här ingreppen på spridningen. I USA sker det rutinmässigt och är hygieniskt bra. Svar: De här argumenten skulle vara relevanta för vår diskussion enbart om AIDS skulle vara ett stort problem i den judiska eller muslimska gemenskapen i Finland (vilket åtminstone inte jag tror), eller om folk i Finland aldrig skulle lära sig använda tvål och vatten. I Afrika sker ingreppet dessutom på vuxna män, inte på försvarslösa spädbarn. Så hela den här argumentationsfåran kan vi utan vidare avfärda.
  2. Det kulturella: Omskärelse har skett sedan urminnes tider och är påbjudet av Gud. Att kritisera det är i själva verket dolt judehat, förföljelse, eller åtminstone hatprat. Svar: Det här argumentet har inte validitet eftersom det inte bemöter själva sakfrågan, utan endast strävar till att svartmåla kritikern eller kritikerns avsikter. Inga traditioner (varken religiösa eller icke-religiösa) kan förstås ställas utanför kritik, och åldern på dem spelar faktiskt ingen roll. Använder vi sådan argumentation går samhället aldrig framåt.

I debatten gjorde jag först klart att jag inte hör till gruppen som kräver ny lagstiftning. Jag anser nämligen att lagstiftning överlag skall vara entydig och klar. Nya lagar behövs ej, eftersom det naturligtvis redan nu är olagligt att gå och skära i spädbarns könsorgan.Skulle jag göra det (eller beställa ingreppet av en utomstående), skulle det förstås klassas som den misshandel det är – jag hör nämligen inte till ett judiskt eller muslimskt samfund.

Samtidigt är jag övertygad att att en ny lag inte skulle ha någon verkan. Religiös omskärelse skulle fortsätta precis som förr. Proceduren har inte försvunnit trots FN-konventionen om barnets rättigheter (som även Finland ratificerat), där man bland annat slår fast: “Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”[…] ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling.”

I min andra insändare skrev jag följdaktligen att vi har ett läge i Finland där olika medborgargrupper behandlas olika av lagen; myndigheterna ser helt enkelt mellan fingrarna när det gäller religiös omskärelse. På detta fick jag ett svar där man lite näsvist påstod att jag ställt mig ovanför lagen själv, eller åtminstone Högsta Domstolens beslut från 2008 (som kom efter att en muslimsk mor åtalats för misshandel efter en omskärelse). Beslutet slår nämligen fast att religiös omskärelse är helt okej.

Jag är förstås mycket medveten om HD:s kuriösa beslut, som i själva verket bara stöder mitt påstående: det som för alla andra medborgare naturligtvis är straffbart (att skära i försvarslösa barns könsorgan) är inte det, ifall man råkar höra till en handfull religiösa samfund.

Högsta domstolens text är kuriös av många skäl. I insändaröversättningen beskrivs beslutet så här: ”åtgärden kan bedömas ha positiv betydelse för pojken själv och hans identitetsutveckling”. Vem som kommit fram till detta luddiga ”kan bedömas” säger man inte – det handlar förstås om en översättning av en finsk passivsats, och de passusarna låter ofta ”myndigare” och bättre på finska: “voidaan arvioida”.

Främst har jag alltid undrat över hur det hela sedan i praktiken skulle kunna gå till. Föregås kommande religionsutövningar i vuxnare ålder av en titt i brallorna med påföljande gemenskapskänsla? Och även om man inte tittar, medverkar faktiskt vetskapen om detta (i vanligt umgänge) osynliga ingrepp faktiskt till ”förankring i pojkens religiösa och sociala samfund”?

Nästa kuriositet gäller HD:s bedömning att allt är ok ifall ingreppet sker ”medicinskt adekvat”. Vad som är ”medicinskt adekvat” och vem som borde avgöra det sägs inte. Men kanske det var just detta juridiska dilemma som för något år sedan ledde till det absurda laginitiativet om att religiös omskärelse enbart borde få utföras av läkare – något som förstås Finska läkarförbundet skarpt tog avstånd ifrån, eftersom läkare helst inte vill vara aktörer i religiösa riter. Redan läkareden förpliktigar (förstås) läkarna till att enbart syssla med vetenskap, och medicinska ingrepp.

HD:s beslut bör alltså ses (och ordvalen avslöjar det) som en ”nödvändighet”, ett sätt att normalisera rådande praxis (att se mellan fingrarna). Fallet påminner om situationen där medlemmarna i ett enda religiöst samfund (Jehovas vittnen) är befriade från den allmänna finska värnplikten, eftersom man annars skulle ha en massa ”åsiktsfångar” på halsen, då Jehovas vittnen inte heller vill göra civiltjänst (här kan vi också börja diskutera varför kvinnor och män behandlas ojämlikt gällande denna allmänna värnplikt).

Myndigheterna vill alltså inte ha en ful situation där flera personer ur den judiska eller muslimska församlingen årligen och rutinmässigt åtalas för misshandel – därav HD:s beslut. Praktiskt och bra, men lite brydsamt eftersom olika medborgargrupper därmed behandlas olikt inför lagen. Eller egentligen: att vi har olika juridisk praxis för olika medborgargrupper. Visst: i många fall kan det vara motiverat att särbehandla minoriteter, även lagstiftningsvägen – men det skall vara s.k. positiv särbehandling, tycker jag, inte handla om riter som inbegriper knivar och könsorgan.

Själv anser jag alltså att det kanske i fall som dessa vore ärligare att ha en enda entydig lag (misshandel är misshandel) – och så väljer man då att selektivt se mellan fingrarna, utan att krångla till det med ny lagstiftning, som egentligen inte gör någonting tydligare. Lagstiftar man mot religös omskärelse måste man ganska fort även börja definiera vad som egentligen är religion, och vad annat som kan tänkas vara tillåtet eller förbjudet om man tillhör den eller den församlingen eller sekten. Till exempel är lagen entydig när det gäller att slå barn,  men ändå står det i Bibeln att det är okej att aga.

Tänker man efter ordentligt så märker man alltså att det inte går att lagstifta om religiösa uppfattningar och traditioner. Laginitiativen måste vi därför tolka som välvilliga människors försök att belysa hur arkaiska och irrationella många religiösa uppfattningar och föreställningar är.

Till sist: i slutändan av den aktuella debatten började det åter dyka upp insändare undertecknade av kvinnor, där grundidén var att omskärelse är ett så litet ingrepp, att hela debatten är onödig och överdriven. (Förra debattgången var det även en kvinnlig insändarskribent som i slutdebatten ville diskutera Jesus Kristus omskärda schlong som en förmildrande omständighet – vilket jag dock avböjde.)

Jag blir alltid lite mystifierad av de här texterna. Jag frågar mig: hur har de här kvinnorna avgjort vad som är ett ”litet” ingrepp på detta, ändå rätt så känsliga område på kroppen. Var skulle gränsen för dessa kvinnor gå? En öronsnibb? Ett lillfinger? Varför denna nedsättande, förminskande attityd i en fråga som alldeles tydligt engagerar på allvar?

Motiven bakom denna sorts insändare har jag alltså svårt att få grepp om. Men hela ingreppet måste ju ursprungligen (och troligen även idag) ha att göra med vår stora upptagenhet gällande vår mänskliga sexualitet. Kanske svaren kan sökas där.

Nya finska regeringen – ett experiment utan SFP

Regeringssonderingarna efter riksdagsvalet 2015 ser nu ut att leda till en regering med Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet, och det hela har redan lett till de förväntade domedagsprofetiorna på finlandssvenskt håll. Jag skall snart berätta varför jag tror att det inte nödvändigtvis behöver gå så förskräckligt mycket sämre för finlandssvenskarna än om SFP varit med i regeringen – men först lite allmänna kommentarer:

Det är nog rätt så problematiskt med Sannfinländarna i regeringen. Deras program och rikdsagsvalsprogram (vilka jag läst) känns på många håll som kaffebordsdiskussioner av det mest förenklade slaget. Idéer som i sannfinländarnas öron säkert låter ”rätta” eller som ”bondförnuft” har inte retts ut speciellt långt, och många av dem är inte juridiskt eller ens praktiskt genomförbara – speciellt de som gäller flyktingar och invandring. T.ex. föreslår sannfinländarna att en flykting som kommit till Finland, senare gift sig och fått finskt medborgarskap, borde skickas tillbaka till urpsrunglandet om urpsrungslandet åter blir sådant att man annars kunde återvända, till exempel som turist. Sannfinländarna har glömt att grundlagen skyddar finska medborgare från godtyckliga åtgärder som att fråntas medborgarskapet eller utvisas ur landet, så denna idé går inte ens i teorin att genomföra. Eller tror Sannfinländarna att de får med alla andra riksdagspartier på att ändra grundlagen i brådskande ordning – med 5/6 majoritet i riksdagen?

Överlag måste jag säga att jag är ganska besviken på hur hela regeringsrumban efter valet gått till. Centern var den store segraren, så regeringsbildaren är klar, inget med det. Och de två övriga kommer förstås på de följande platserna om man enbart räknar mandatantalet i den nya riksdagen. Men åtminstone jag såg rött då regeringssonderaren Sipilä som första åtgärd meddelade att valresultatet inte spelar någon roll då den kommande regeringen skall pusslas ihop – svaren på frågorna avgör. Men vad är det då för idé att arrangera dyra och arbetsdryga val och valkampanjer om det inte spelar någon roll? Då kunde man väl lika bra vart fjärde år låta pinnen rotera mellan de stora (vilket nu ändå sker), och så får det då vara ”svaret på frågorna som avgör”. I år valde ju folket bland annat att utse de gröna till stora segrare, medan endast SFP – av de utgående regeringspartierna – gick framåt i röstetal. Ändå har de här partierna nu kallt skyfflats åt sidan. I stället för att lyssna på vad folket sagt i valet står nu alltså två ”loosers” vid sidan om Sipilä och ler. Något är fel med bilden.

Sedan tycks speciellt Timo Soinis leende nu också orsaka stora skälvningar bland många finlandssvenskar. Det hela klumpas på de flesta håll ihop i meningar som ”jag är rädd för svenskans framtid i Finland”. Men vad ett enskilt regeringsparti, en ordförande eller ens en regering kan få till stånd är ändå begränsat (se grundlagsexemplet ovan), så riktigt vad som helst kan nog inte ske. Och Soini verkar dessutom nu göra nästan vad som helst för att få bli minister, så den stora frågan är vilka kompromisser han gjort för att få komma med. Han har garanterat tvingats tumma på en hel del sannfinländska agendor för att bli salongsfähig. Och då förutspår jag att besvikelsen i delar av hans riksdagsgrupp fort kommer att bli stor, då man inser att en regeringsmedverkan inte automatiskt betyder att alla ”kaffebordsprogrammen” blir verklighet. Min andra förutsägelse innan perioden gått ut är att en besviken grupp bryter sig ur sannfinländarna – liksom Suomen kansan yhtenäisyyden puolue i tiderna bröt sig ur SF-föregångaren SMP, då SMP satt med i regeringen. I kombination med att en allt tröttare Soini en vacker dag inte längre orkar, är det början på slutet på Sannfinländarna, för den här gången.
Den enda riktiga politiska risken är förstås nu om omvända eftergifter sker: om Centern och Samlingspartiet väljer att till exempel ta in invandringskritiska formuleringar med syfte att fria till sannfinländarna, för att på det sättet försöka hålla regeringsskutan tät. Frågan är ändå hur det kunde göras utan att alienera stora skaror av de egna trupperna: troligtvis måste det i så fall skrivas så vagt att allting kör ner sig i tolkningsfrågor, med lika stora besvikelser på sannfinländskt håll, då det sedan kommer till kritan.
Många farhågor rör sig även kring den samhällsstämning som nu kan tänkas uppstå i Finland. Herrarna ovan kan ju inte med bästa vilja beskrivas som liberala, så här finns något man alldeles legitimt kan vara rädd för. I sina råaste exempel i form av idioter som nu tror att persunas regeringsmedverkan ger ”rätt” att till exempel skrika glåpord åt eller gå lös på utlänningar eller invandrare (eller helt enkelt människor som inte ser ut som idioterna själva). Men i mildare former även en bakåtsträvande konservatism när det gäller andra frågor. Till exempel Sipiläs och Soinis religiösa övertygelser kommer med ganska stor säkert att färga av sig på de kommande fyra årens arbete när det gäller saker som jämställdhetsarbete eller arbetslivsfrågor. Hela det politiska fältet tycks även ha gubbifierats om man ser på partiledarna och de personer som nu förhandlat om ”samhällsfördrag” – trots att både unga och kvinnor valdes in i med starka mandat i valet. Och som några stora minoritetsförsvarare har inget av regeringspartierna utmärkt sig som, snarare som ”försvarare” av majoriteten (en befängd idé, jag vet). Men en hel del hänger förstås på hur resten av ministerkollegiet kommer att se ut – och ifall Stubb får gehör för den ”öppenhet och tolerans” som han säger sig företräda.
Många har kanske röstat Centern för att de ser upp till en Sipilä som nu tydligtvis axlat rollen som räddare av Finlands ekonomi. Han är ändå ganska ny i spelet, och politik är sannerligen inte samma sak som affärsliv – att leda ett företag ger inte nödvändigtvis de färdigheter som behövs för att att leda en regering. Man kunde kanske vänta sig att företagaren Sipilä skulle få få stöd och draghjälp av Alexander Stubb (ens i de ekonomiska frågorna) men något säger mig att de tu representerar så olika sorters konservatism att detta inte kommer att ske. (I tillägg minns jag inte att Stubb en enda gång visat att han förstår sig på ekonomi eller nationalekonomi). Leendena är breda nu, men jag tror de kommer att stelna ganska fort.
SFP är ”ute i kylan”, för första gången sedan 1978, och den gången var det inte heller fråga om att bli lämnad utanför dörren, utan snarast en självvald taktisk manöver, med så gott som säkert återinträde i nästa regering (det var den tiden då regeringarna avlöste varandra lite oftare än idag). På grund av den långa perioden i regeringen finns det av naturliga skäl ingen i partiapparaten som nu kan ge tips hur korten borde spelas, så man kan tänka sig att det blir lite improviserat i början. 
Läget behöver inte leda till katastrof, men ett predikament är det förstås. Vilka vägar går det att påverka, vad kan byggas upp, som tidigare kanske känts omöjligt? Kunde till exempel Folktinget nu börja spela en lite större roll? Politiskt har ett mer inflytelserikt Folkting inte hittills intresserat SFP, men nu bör man förstås utnyttja alla möjligheter att påverka andra partier. Goodwill  för ”det svenska” finns det mycket av (vilket visades av omröstningen om medborgarinitiativet om att slopa obligatoriska svenskan), så inget är ännu förlorat, trots den nuvarande regeringsbasen. Det kan också hända att republikens president blir lika viktig för SFP och finlandssvenskarna, som den institutionen varit för ålänningarna och deras självstyre. Jag har alltid tyckt att det var lite synd att man i tiderna så drastiskt minskade på presidentens inrikespolitiska befogenheter – i den institutionen kunde finnas en garant för att alla finländska medborgargrupper behandlas väl, oberoende av hur de politiska konjunkturerna förändras. Visst – presidenten kan kanske ryta till även nu, men jag har på känn att det lätt av regeringen kunde utpekas som obehörig inblandning, oavsett hur påkallat denna rytning i sig kunde vara.
För SFP är det största problemet de kommande fyra åren förstås synligheten: ministrar syns, och Carl Haglund gjorde bra ifrån sig som försvarsminister. Denna gång hjälpte inte ens det, då ”de stora” bestämt att ”de små” denna gång skall hållas utanför. Det sker knappast enbart av illvilja; de stora är säkert skrämda av hur den förra sammelsurium-regeringen fallerade på slutrakan. Inget av det var förstås SFP:s fel, så orättvist känns det, och säkert finns det även nu ett mått av att nu ”visa SFP var skåpet står” bland regeringsbildarna. Men som sagt, den kommande regeringen känns också den nästan lika osäker som den förra, trots att den på ytan ser mer koherent ut (åtminstone blandar man inte borgerliga partier och vänsterpartier i samma regering, vilket även jag kan godkänna). Men tycker Samlingspartiet en vacker dag att Centern och Sannfinländarna börjar likna varandra alltför mycket kan en splittring ske. Och Centern och Sannfinländarna  kan inte, trots Centerns valskräll, regera ensamma. 
Spännande tider.