Etikettarkiv: Traditioner

Slut på Sommartiden – äntligen!

År 2012 skrev jag en partidagsmotion till SFP:s partidag, där jag föreslog att Finland borde slopa sommartiden. Partidagen biföll motionen, och gav SFP:s representant i Europaparlamentet uppdraget att aktivt arbeta för saken. Under uppföljningen följande år fick jag höra att det hela stött på patrull inom EU, och att utsikterna att få igenom en förändring i den tröga EU-byråkratin var dåliga.

Fortsätt läsa Slut på Sommartiden – äntligen!

Vad som gick fel med Kulturfondens nya logo

Svenska kulturfonden lanserade häromsistens en ”ny logo”. Den har möjligtvis en utvecklingspotential, men som sådan är den inte speciellt lyckad, och passar inte speciellt bra för en organisation som Kulturfonden. Om vi skall vara riktigt ärliga vet jag inte riktigt var den kunde passa. Det känns tråkigt att ”dissa” någon som säkert arbetat uppriktigt och flitigt, och jag vill därför poängtera att det här inte är en ”personlig attack” på de personer som varit involverade i arbetet med den nya logon – snarare är det fråga om att belysa hur det kan gå fel då själva processen med största sannolikhet startat från fel utgångspunkter

Fortsätt läsa Vad som gick fel med Kulturfondens nya logo

Reflektioner kring ambivalens och osäkerhet

Gästbloggare är åter min mor Singa Sandelin Benkö, som i denna text postumt tar ställning till vårt samhällsklimat idag. Hon kommenterar förhållandet mellan strukturer, skolan, företag och fack, individen samt förhållandet mellan könen. Läs först, och titta först på slutet efter när texten är skriven. Bara att konstatera att texten fortfarande känd aktuell. Eventuellt har skolan åtminstone delvis utvecklats enligt de linjer som hon föreslår.

Lust och kreativitet eller emotionell sittstrejk?

Solen skiner också på sommaren i det land jag kort skall beskriva. Men människorna där går med moln över ansiktet. När barn och unga skriver uppsatser om vad de väntar sig av framtiden beskriver de skräckvisioner av undergång och katastrof. Unga par framskjuter eller rent av avvisar tanken på egna barn. Modlösa, maktlösa adopterar de kanske ändå ett barn från något fjärran land, “för att ändå göra något”. Många ungdomar är inte mera nyfikna på livet efter skolan. De har inte lust, inte kraft att göra något. Ett behov som inte kan tillfredsställas snabbt, just nu, är otänkbart. Många driver omkring i en kronisk nedstämdhet, en total organismisk protest, som yttrar sig i en “emotionell sittstrejk”. De vuxna har gett upp, eller arbetar krampaktigt. I radion talar på måndag den missmodiga psykologen, på tisdag den beklämda socialvårdaren, på onsdag den modlösa själavårdaren, på torsdag den tungsinta politikern och på fredag den uppgivna miljövårdaren, alla om förstörelse, nedgång, undergång och elände.

På fredag och lördag är det bara den allvarligt engagerade artisten som sjunger om olust, depression och varats intighet. Också tidningsartiklar, dikter, konstverk och barnens teckningar och t.o.m. forskarnas forskningsrapporter handlar om förintelse och vånda, om det störda, osunda och avvikande.
Beteckningen depression har avlägsnats från psykiatrisk terminologi. Då både vårdare och patient, förälder och barn, politiker och väljare lider av samma sakers tillstånd, betraktas det rådande sinnelaget som normalt.

Förmågan att älska fritt och kraftfullt har de flesta glömt, eller aldrig lärt sig. I en del böcker kan man läsa sig till vissa kunskaper. Men intimitet och beroende anses oerhört påfrestande för den jämlikhet man äntligen nästan genomfört, så många föredrar att vara impotenta eller frigida.

Befolkningsexperten som ännu yrkar på högre nativitet, glädje i familjen och fasta relationer mellan människorna, utsätts för bittra attacker. Forskaren som framhärdar med att undersöka uttrycksformerna för det sunda, det mänskligt fria och kreativa som utvecklas till sin fulla kraft, erhåller inga anslag och tystas ned. En obestämbar rädsla råder; osäkerhet och rastlöst missnöje svävar överallt. Några individer som ännu älskar kraftfullt, visar spontan handlingskraft, målmedvetenhet och en sund självuppskattning, ses med misstänksamhet och oro…

Det handlar naturligtvis inte om Finland.

Fortsätt läsa Reflektioner kring ambivalens och osäkerhet

Omskärelsedebatten fick åter fart

Jag har åter deltagit i en insändardebatt i Hbl om fenomenet religiös omskärelse. Jag inser att lösryckta insändare med flera dagars mellanrum blir svåra att följa med, så jag samlar här mina egna postuleringar för den som är intresserad. Jag redogör även för debattens gång – den har intressanta drag, som tycks återkomma.


Intressant grafik. Andelen omskärda i olika världsdelar.
Blått 0-20 %, gult 20-80%, rött 80-100 %

Liksom förra gången (för cirka fem år sedan) initierades debatten av en skribent som krävde ny lagstiftning som skulle förbjuda religiös omskärelse. Och precis som förra gången kom de förväntade svaren från den judiska och den muslimska gemenskapen, med ganska svag argumentering:

  1. Den medicinska: I Afrika sysslar självaste Världshälsoorgansisationen med omskärelser i kampen mot AIDS, och enligt mätningar minskar de här ingreppen på spridningen. I USA sker det rutinmässigt och är hygieniskt bra. Svar: De här argumenten skulle vara relevanta för vår diskussion enbart om AIDS skulle vara ett stort problem i den judiska eller muslimska gemenskapen i Finland (vilket åtminstone inte jag tror), eller om folk i Finland aldrig skulle lära sig använda tvål och vatten. I Afrika sker ingreppet dessutom på vuxna män, inte på försvarslösa spädbarn. Så hela den här argumentationsfåran kan vi utan vidare avfärda.
  2. Det kulturella: Omskärelse har skett sedan urminnes tider och är påbjudet av Gud. Att kritisera det är i själva verket dolt judehat, förföljelse, eller åtminstone hatprat. Svar: Det här argumentet har inte validitet eftersom det inte bemöter själva sakfrågan, utan endast strävar till att svartmåla kritikern eller kritikerns avsikter. Inga traditioner (varken religiösa eller icke-religiösa) kan förstås ställas utanför kritik, och åldern på dem spelar faktiskt ingen roll. Använder vi sådan argumentation går samhället aldrig framåt.

I debatten gjorde jag först klart att jag inte hör till gruppen som kräver ny lagstiftning. Jag anser nämligen att lagstiftning överlag skall vara entydig och klar. Nya lagar behövs ej, eftersom det naturligtvis redan nu är olagligt att gå och skära i spädbarns könsorgan.Skulle jag göra det (eller beställa ingreppet av en utomstående), skulle det förstås klassas som den misshandel det är – jag hör nämligen inte till ett judiskt eller muslimskt samfund.

Samtidigt är jag övertygad att att en ny lag inte skulle ha någon verkan. Religiös omskärelse skulle fortsätta precis som förr. Proceduren har inte försvunnit trots FN-konventionen om barnets rättigheter (som även Finland ratificerat), där man bland annat slår fast: “Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”[…] ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling.”

I min andra insändare skrev jag följdaktligen att vi har ett läge i Finland där olika medborgargrupper behandlas olika av lagen; myndigheterna ser helt enkelt mellan fingrarna när det gäller religiös omskärelse. På detta fick jag ett svar där man lite näsvist påstod att jag ställt mig ovanför lagen själv, eller åtminstone Högsta Domstolens beslut från 2008 (som kom efter att en muslimsk mor åtalats för misshandel efter en omskärelse). Beslutet slår nämligen fast att religiös omskärelse är helt okej.

Jag är förstås mycket medveten om HD:s kuriösa beslut, som i själva verket bara stöder mitt påstående: det som för alla andra medborgare naturligtvis är straffbart (att skära i försvarslösa barns könsorgan) är inte det, ifall man råkar höra till en handfull religiösa samfund.

Högsta domstolens text är kuriös av många skäl. I insändaröversättningen beskrivs beslutet så här: ”åtgärden kan bedömas ha positiv betydelse för pojken själv och hans identitetsutveckling”. Vem som kommit fram till detta luddiga ”kan bedömas” säger man inte – det handlar förstås om en översättning av en finsk passivsats, och de passusarna låter ofta ”myndigare” och bättre på finska: “voidaan arvioida”.

Främst har jag alltid undrat över hur det hela sedan i praktiken skulle kunna gå till. Föregås kommande religionsutövningar i vuxnare ålder av en titt i brallorna med påföljande gemenskapskänsla? Och även om man inte tittar, medverkar faktiskt vetskapen om detta (i vanligt umgänge) osynliga ingrepp faktiskt till ”förankring i pojkens religiösa och sociala samfund”?

Nästa kuriositet gäller HD:s bedömning att allt är ok ifall ingreppet sker ”medicinskt adekvat”. Vad som är ”medicinskt adekvat” och vem som borde avgöra det sägs inte. Men kanske det var just detta juridiska dilemma som för något år sedan ledde till det absurda laginitiativet om att religiös omskärelse enbart borde få utföras av läkare – något som förstås Finska läkarförbundet skarpt tog avstånd ifrån, eftersom läkare helst inte vill vara aktörer i religiösa riter. Redan läkareden förpliktigar (förstås) läkarna till att enbart syssla med vetenskap, och medicinska ingrepp.

HD:s beslut bör alltså ses (och ordvalen avslöjar det) som en ”nödvändighet”, ett sätt att normalisera rådande praxis (att se mellan fingrarna). Fallet påminner om situationen där medlemmarna i ett enda religiöst samfund (Jehovas vittnen) är befriade från den allmänna finska värnplikten, eftersom man annars skulle ha en massa ”åsiktsfångar” på halsen, då Jehovas vittnen inte heller vill göra civiltjänst (här kan vi också börja diskutera varför kvinnor och män behandlas ojämlikt gällande denna allmänna värnplikt).

Myndigheterna vill alltså inte ha en ful situation där flera personer ur den judiska eller muslimska församlingen årligen och rutinmässigt åtalas för misshandel – därav HD:s beslut. Praktiskt och bra, men lite brydsamt eftersom olika medborgargrupper därmed behandlas olikt inför lagen. Eller egentligen: att vi har olika juridisk praxis för olika medborgargrupper. Visst: i många fall kan det vara motiverat att särbehandla minoriteter, även lagstiftningsvägen – men det skall vara s.k. positiv särbehandling, tycker jag, inte handla om riter som inbegriper knivar och könsorgan.

Själv anser jag alltså att det kanske i fall som dessa vore ärligare att ha en enda entydig lag (misshandel är misshandel) – och så väljer man då att selektivt se mellan fingrarna, utan att krångla till det med ny lagstiftning, som egentligen inte gör någonting tydligare. Lagstiftar man mot religös omskärelse måste man ganska fort även börja definiera vad som egentligen är religion, och vad annat som kan tänkas vara tillåtet eller förbjudet om man tillhör den eller den församlingen eller sekten. Till exempel är lagen entydig när det gäller att slå barn,  men ändå står det i Bibeln att det är okej att aga.

Tänker man efter ordentligt så märker man alltså att det inte går att lagstifta om religiösa uppfattningar och traditioner. Laginitiativen måste vi därför tolka som välvilliga människors försök att belysa hur arkaiska och irrationella många religiösa uppfattningar och föreställningar är.

Till sist: i slutändan av den aktuella debatten började det åter dyka upp insändare undertecknade av kvinnor, där grundidén var att omskärelse är ett så litet ingrepp, att hela debatten är onödig och överdriven. (Förra debattgången var det även en kvinnlig insändarskribent som i slutdebatten ville diskutera Jesus Kristus omskärda schlong som en förmildrande omständighet – vilket jag dock avböjde.)

Jag blir alltid lite mystifierad av de här texterna. Jag frågar mig: hur har de här kvinnorna avgjort vad som är ett ”litet” ingrepp på detta, ändå rätt så känsliga område på kroppen. Var skulle gränsen för dessa kvinnor gå? En öronsnibb? Ett lillfinger? Varför denna nedsättande, förminskande attityd i en fråga som alldeles tydligt engagerar på allvar?

Motiven bakom denna sorts insändare har jag alltså svårt att få grepp om. Men hela ingreppet måste ju ursprungligen (och troligen även idag) ha att göra med vår stora upptagenhet gällande vår mänskliga sexualitet. Kanske svaren kan sökas där.

Varför finns teologi på Åbo Akademis läroplan? (= Varför är jag ateist)

[Tillägg 4.2.2015:] 

Frågan lyder egentligen: Varför finns teologi på ett enda universitets läroplan?

Jag inser att rubrikens tema, överförd på universitetsvärlden som helhet, inte är ny – saken har förstås diskuterats ända sedan upplysningstiden. Då mitt förra inlägg om religion handlade om hur problematiskt det är att hänvisa till guds vilja (eller tvåtusen år gamla skrifter) i en politisk debatt, handlar detta inlägg om den vetenskapliga sidan, och den oförenlighet jag där kan skönja. Denna oförenlighet mellan religiös övertygelse och vetenskap behöver inte alls utmynna i gräl, hänsynslös intolerans eller respektlöshet, men jag tror det kunde vara skäl att lungt erkänna att dikotomin existerar. Detta erkännande av fakta kunde tvärtom minska på grälen och motsättningarna.

1. Grundsyn 

I det förra inlägget påpekade jag alltså hur problematiskt det blir med religiösa aspekter i en dagsdebatt  – speciellt som det i ”de heliga skrifterna” går att hitta belägg för snart sagt vilken uppfattning eller livsfilosofi som helst, även sådana som idag skulle betecknas som helgalna. Som religionsintresserad ateist suckar jag ganska ofta då jag läser insändare där någon skribent hänvisar till en passage i Bibeln som på något sätt kan användas som slagträ i debatten, medan samme skribent glatt frånser andra, idag helt olämpliga stycken (som till exempel uppmaningen att slå ihjäl sina barn om de kommer hem och talar om andra gudar än den enda, sanna guden). Det krävs inte mycket läsansträngning för att förstå att alla ”heliga skrifter” skrivits utgående från skrivtidpunktens sensibiliteter och verkligheter, och att de därför ständigt måste tolkas och omtolkas, samtidigt som de idag politiskt inkorrekta textavsnitten måste allegoriseras eller bortförklaras.

Vill man alltså basera sin egen grundsyn eller livsfilosofi på dessa gamla skrifter blir det obönhörligen fråga om ett à la carte-val, som i den större kontexten leder till en uppslitande intern kamp mellan det som lite förenklat kallas progressivitet och konservatism. Ju längre tid som gått sedan texterna skrevs, desto uppenbarare är det att de rätt och slätt skrevs av människor, som i texterna speglade sina egna moraluppfattningar. Därmed blir det ur min synvinkel omöjligt att i någon som helst diskussion påstå att de här skrifterna representerar gudomlig och därmed orubblig sanning.

Religiositetens betydelse i olika regioners vardagsliv.
Ljusrött= mindre viktig, djuprött=mycket viktig.

2. Ateism och tro

Ateist. Många troende jag träffat tycker att det berättar något väsentligt om mig som person. Jag brukar själv mycket sällan föra det på på tal eller göra något väsen av det, men en gång då det kom fram, försökte en troende som ville ifrågasätta mitt val påstå: ”så du skulle kunna döda vem som helst, eftersom du inte anser att det har några konsekvenser”. Jag brukar svara, att om det faktiskt bara är den religiösa övertygelsen som hindrar troende från att konstant gå bärsärkagång, så är vi alla verkligen i trubbel. Jag går förstås inte omkring och dödar människor bara för att jag inte råkar tro på en yttersta dom. Och inte ens det faktum att det finns en lag som förbjuder mord, är orsaken som hindrar mig. Det är min egen moral som hindrar mig. Jag förstår inte vad religiös tro (eller dess eventuella frånvaro) överhuvudtaget har med sådana frågor att göra (annat än då religiös övertygelse tvärtom används för att döda människor; ett beklagligt ofta förekommande fenomen genom historien).

Några gånger har diskussionen fortsatt så, att det för mig blivit tydligt att många troende  anser att ateism i själva verket också är en sorts ”tro”. Eller att allting bara handlar om kristendom versus ateism. Men så är det inte.

Ateism är i all enkelhet frånvaron av tro på övernaturliga krafter. Den ateistiska utblicken gäller därför förstås alla sorts gudomar, helt oberoende av religion. Detta faktum gör det i själva verket mycket enkelt för en kristen att försöka föreställa sig en ateistisk inställning: Försök medvetet att ”tro” på till exempel Zeus, Tor eller Hathor, i stället för på Gud. Det går förstås inte, och skillnaden till mig är endast att jag adderat ännu en gud till denna lista av ”omöjliga”.

Jag vet att det finns sammanslutningar, föreningar och olika rörelser för ateister och fritänkare, och säkert hittar man där medlemmar som arbetar med ”religiös” iver. Men det är ändå inte fråga om religiösa samfund. Själv tycker jag ateistiska föreningar eller organisationer för fritänkare är ganska överflödiga och fåniga. En fritänkare behöver inte tänka i grupp.

3. Vetenskap och tro

Det är inte heller så att man som ateist valt att i stället ”tro” på vetenskapen. Vetenskap handlar nämligen inte alls om tro eller övertygelse, utan om att man stöder den vetenskapliga processen, där man genom att ständigt försöka falsifiera uppställda hypoteser strävar till att nå en så riktig beskrivning av verkligheten som möjligt. Det är alltså inte så att man valt att tro på Big Bang, i stället för att tro på Bibelns (eller någon annans) skapelseberättelse, utan att man för tillfället anser att Big Bang är den beskrivning av starten för det synliga universum som gäller – tills en bättre hypotes ställs upp och en ny teori eventuellt växer fram (som ersätter den förra).

Jag förde för en tid sedan en längre insändardebatt med troende som försökte sammanjämka tro och vetenskap. Som bevis för att det går att göra hänvisade de till astronomer från 1500- och 1600-talet, men det har förstås ingen relevans för dagens vetenskap.  Det var länge sedan, och beskrivande tycker jag det är, att många av de astronomerna även fungerade som de kungliga hovens astrologer, eller som alkemister. Utan att alltså förringa de stora bidrag dessa astronomer gjorde för att utveckla vår syn på solsystemet och universum, så har vi, så att säga, redan gått vidare.

När det gäller modernare teorier som t.ex. Big Bang eller arternas evolution borde man enligt sammanjämkarna av religion och vetenskap se på skapelseberättelsen som en allegori – en symbolisk återberättelse av samma händelser. Bakom Big Bang och evolutionen skulle därmed kunna sväva samma ande – samma skapare som i Bibeln. (Kvant- och partikelfysiken glömmer de behändigt bort).

Tyvärr. Det finns idag inga tecken på att övernaturliga fenomen skulle ligga bakom Big Bang, evolutionen eller någon annan vetenskaplig teori. Framför allt:  de teorierna får inga nya fördelar av att man introducerar en övernaturlig faktor. Och det skulle ju nästan vara löjligt att påstå att människor för tusentals år sedan skulle ha haft mer kunskap om Big Bang och evolutionen än vad vi har idag, för att därefter välja att enbart skriva det hela i sago- och mytform. De två beskrivningarna utesluter tyvärr totalt varandra.

Även i övrigt har jag faktiskt mycket svårt att se hur man kan vara vetenskapsman (eller ha ett vetenskapligt förhållningssätt) och samtidigt tro på gudar. Förr kanske det lyckades, och det skedde säkert även som en del av den samhällsomgivning som rådde, med en betydligt starkare samhällsställning för kyrkan än idag. Men en forskare idag kan väl knappast längre förklara nya, överraskande eller motsägelsefulla forskningsresultat med att det måste handla om Guds inblandning, eller ett mirakel.

4. ”The Force”?

Om man som jag följer med de senaste rönen inom astronomi, kosmologi och teoretisk fysik förstår man fort hur lite utrymme det finns kvar för en aktivt deltagande gud i vårt vardagliga liv. Förr var det naturligtvis annorlunda, då till och med vanliga naturfenomen kunde tillskrivas högre makter. Och då vi samtidigt idag saknar några som helst riktiga bevis på mirakel eller gudomliga ingripanden, finns det egentligen bara kvar tanken på en ”urmakare”, en ”skapare” som skapat allting före Big Bang, för att sedan luta sig tillbaka och låta det hela ha sin gång.

Jag misstänker starkt att just denna sorts ”skapare” är det som de flesta som idag hör till kyrkan tror på. En osynlig gud, vars existens eller icke-existens inte kan bevisas (och som följaktligen är irrelevant ur vetenskaplig synvinkel). Spåren av denna skapare skulle idag dock utgöras av det som troende uppfattar som religiös trancendens eller ”andlighet”. Men de fenomenen, hur verkliga de än ter sig för troende, kan inte heller utgöra bevis för en övernaturlig inblandning, då de lättare kan förklaras med andra fenomen.

Religionsforskaren (och katolska nunnan) Karen Armstrong spelar i boken ”För Guds skull” ett vanligt religiöst trick: hon beskriver tro med varma ord som andlighet och trancendens, d.v.s något ”högre och bätte” utöver vår vanliga tillvaro, medan vetenskap och en rationell attityd beskrivs som kall, klinisk och strikt logisk (och därmed nästan onaturlig). Lite som då motivationstalare försöker dupera oss med prat om fullständigt olika hjärnhalvor.

Den sortens semantiska spel tycker jag är ganska onödigt: min ateistiska och vetenskapliga utblick hindrar mig verkligen inte från trancendens till exempel i närvaro av fin, gripande musik eller konstutövning, eller varför inte vid besök i vackra byggnadsverk som kyrkor. Allt detta är dock skapat av människor – inte heller här tycker jag det finns minsta behov av tillskriva någon högre makt det som är mänskliga skapelser och våra personliga känslor. Och de känslorna blir inte alls ”sämre” för det, det är ju precis tvärtom.

5. Livets mening

Som yngre var jag en sorts agnostisk tvivlare, som dock i slutändan lutade mot tanken på att det nog finns en ”skapare” i bakgrunden. Men jag har ändrat mig, främst för att jag börjat läsa vetenskaplig litteratur. Som ateist är det en enorm befrielse att  släppa hela idén på ”urmakaren” som satt igång allting, och som sedan konstant håller reda på oss.

Jag saknar inte alls denna sorts patriarkaliska figur i min tillvaro, och frånvaron får mig inte alls att känna mig vilsen eller oviktig i universum, eller att känna att livet skulle vara meningslöst – tvärtom. Ansvaret för mina handlingar ligger enbart på mig själv, och min tid på jorden känns därför så mycket angelägnare och viktigare. Jag slipper också tanken på att jag har rätt att vänta mig syndernas förlåtelse, eller att jag borde känna tacksamhet för att någon dött för mina synder. Så mycket enklare och friare är det då att bemöta mina medmänniskor här och nu – och så mycket, mycket intressantare känns vandringen på jorden, då denna sorts ”fribiljetter” och intellektuella ändstationer inte grumlar perspektivet.

6. Teologi

Vilket för mig till rubrikens fråga. Varför finns teologi på studieprogrammet i ett universitet, som utgångsmässigt borde syssla med vetenskaplig, rationell forskning? Min diskussion ovan visar att religiös tro inte kan handla om rationalitet eller vetenskaplighet (och jag tycker inte heller den behöver göra det – även det som är irrationellt kan, liksom konsten, vara vacker eller viktigt för någon). Därför tycker jag det är underligt att man vid Åbo akademi kan ta kurser som Gudstjänstliv,  Guds lag, Retreatens teologi och spiritualitet, Religiös fostran med övningar, Homiletik (läran om predikokonst) och Liturgisk-homiletiska övningar. Med all respekt: lika bra kunde ÅA ha en astrologisk fakultet – konceptuellt skulle det inte vara någon större skillnad, om man bortser från att teologin har en lång, traditionell historia på många universitet. Men skulle det inte vara dags att börja utbilda präster inom kyrkan i stället? Det tycker jag skulle kännas rättare.

Den stora HBl-kritiken

Det kunde ha varit skäl att även i början av mitt inlägg Den stora YLE-kritiken lite mer i detalj gå in på vad denna sorts kritik handlar om. För det första är jag mycket medveten om att det hela onekligen blir mycket subjektivt. Förhoppningsvis kommer jag ändå med påpekanden som kan ha någon slags allmän relevans – eller ens allmänt intresse. Produkten av en en tidning, ett mediehus, en redaktion är ju en kollektiv upplevelse, så troligtvis finns det fler som tycker precis som jag. Det finns dock en risk att jag i förhållande till hela läsekretsen hör till en minoritet, och inte till ett ”vanligt” medeltal eller en median (som kanske intresserar medieproducenten mest), då jag hela mitt yrkesliv jobbat i informationsbranschen (och dessutom varit en stor medieslukare och nyhetsfantast hela mitt liv). Men i bästa fall har jag ändå av den orsaken lite lättare att i ord formulera de tankar som en medieprodukt väcker.

Min bakgrund gör inte att jag anser mig ha större ”rätt” att uttala mig om till exempel Hbl eller YLE. Jag erkänner gärna att jag, trots erfarenheter av redaktionsarbete (och några ”insiders” både på Hbl och YLE) inte på riktigt vet vad som pågår på de där redaktionerna – vad som driver människorna där, hur beslutsgången ser ut, eller vilken stämningen är där. Det enda jag kan göra, är att på basen av mina upplevelser beskriva hur saker och ting verkar vara – hur de ter sig för en utomstående, med den läggning och de medieerfarenheter jag har.

Ok, då sätter vi igång:


Först kan man som förmildrande omständighet konstatera att Hufvudstadsbladet, precis som alla andra traditionella, tryckta medier för tillfället upplever en kris som aldrig förr. De frågorna har jag tidigare behandlat i Dagspressen har ett dilemma, så jag går inte in på detaljerna här. Det räcker att konstatera att krisen av naturliga skäl resulterat i att Hbl är tvungen att göra många försök och experiment, för att försöka hitta lösningar som fungerar i den sköna, nya världen. Därför skulle det vara orättvist att idag i detalj börja dissekera enskilda saker som till exempel Hbl Kväll. Just nu måste det finnas marginal för att pröva sig fram, och se vad som fastnar. Kanske med ett förbehåll: allt för mycket, och alltför snabbt experimenterande kanske inte är så lyckat – det ger lätt ett intryck av en skock huvudlösa höns som yrar omkring.

1.
Det känns kanske onödigt att säga det, men ledningen är viktig. Jag hör till den sortens traditionalister som tycker att den gamla indelningen med en ”brandvägg” mellan den journalistiska sidan och den ekonomiska sidan är den enda rätta. Chefredaktören skall representera redaktionen, och vid behov kunna sätta hårt mot hårt mot bolagets ekonomiska ledning. Ett sådant system leder till en intressant och i mitt tycke välbehövlig dynamik, och det bottnar förstås i det enkla faktum att en tidning både är kultur och business. Visst, de båda sidorna är helt avhängiga av varandra, men det betyder inte därför att de bör fösas ihop, eller att man borde göra rollerna oklara och tvinga människor att sitta på två pallar samtidigt.

Nu bör man tillägga att Hbl-ägaren KSF råddat till det hela ytterligare, genom att ha en KSF-ledning som också (tydligen) utgör Hbl:s ledning, med Hbl:s chefredaktör som vice VD för KSF. Då han inte grälar med KSF:s VD Barbor Teir om pengarna kan Hbl:s chefredaktör alltså gräla med sig själv.

Denna senaste organisationsförändring har jag faktiskt inte alls fått grepp om ännu, och den förblir för mig mycket obskyr. Har KSF:s innehållsdirektörer Martina Harms-Aalto och Susanna Ilmoni nu alltså ansvar för innehållet i alla KSF-tidningar? Varför har de andra tidningarna kvar något som kallas chefredaktör? Eller varför sitter inte också de chefredaktörerna i KSF-ledningen? Jag förstår ingenting.

Läget när det gäller den redaktionella integriteten på Hbl förvärras i mina ögon av att Hbl har en chefredaktör som inte skriver. Åtminstone jag har inte hittills hittat annat än några korta texter (jag skulle kanske kalla dem kåserier), som oftast handlar om hans tidigare arbetsplats YLE. Det är inget fel att ha kåserier i en tidning, men det hör inte till chefredaktörerns uppgifter, tycker jag.

Det här leder till två problem. Dels växer en misstanke fram att det är fråga om ett medvetet val av arbetsgivaren. Och det höjer inte min aktning alls, tyvärr. Problem nummer två är att tidningens linje, tidningens röst i stället enbart skapas av så kallade ledarskribenter. Det behöver inte vara en katastrof, men det finns en stor risk att det blir lite ensidigt och tunnt. Ledare behöver inte vara ”neutrala” eller ”opartiska” men på ledarsidan får det gärna finnas lite mera horisont, lite mera analys, lite mera självständigt tänkande – kanske främst en utblick som tyder på att man kan koppla ihop skeenden och och kontexter som går lite utanför dagens populära mem. Då till exempel den ledarskribent som av tidningen utmålas som “försvarsexpert” skriver att Ukrainakrisen är den värsta kris som drabbat Europa sedan andra världskriget, tyder det på något mer än bara ett misstag i arbetet; väljer man att bortse från Berlinblockaden 1948, Ungern 1956, byggandet av Berlinmuren 1961, Prag 1968 eller inbördeskrigen i Jugoslavien på 1990-talet säger det mig att här finns en agenda bakom: att utmåla händelser i ett visst ljus för att driva en viss sak. Och jag gillar aldrig att bli ledd, genom att någon håller i mig i näsan och drar.

2.
Sedan kan man till exempel bara öppna dagens tidning i skrivande stund, och se att ledarkrönikan inte är en ledarkrönika, utan ett kåseri – en rolig anekdot om hur skrivaren inte kände igen republikens president som var ute och rastade sin hund. Skojigt, men passar absolut inte på ledarsidan där det borde publiceras betydligt tyngre inlägg.

Ledar- och opinionssidan råkar vara det jag tycker är intressantast att läsa i Hbl, så för mig är det här oerhört viktigt – egentligen avgörande för om jag fortsätter prenumerera. Jag inser naturligtvis att det säkert inte är så för alla andra läsare, och att ledar- och opinionssidan kanske inte just nu är överst på Hbl:s egen prioriteringslista. Men håll det i tankarna.

3.
Ett annat problem: De flesta som skriver kolumner i Hbl gör det tydligen på grund av att någon på redaktionen ansett att de ”är i tiden”, har ett prestigefullt jobb eller på något annat sätt är intressanta och populära personer. De är alltså inte kolumnister för att de kan skriva kolumner, vilket jag tycker borde vara det enda riktiga kriteriet. Att skriva kolumner är nämligen en konst som faktiskt ganska få behärskar, och som knappast är en egenskap man magiskt erhåller bara på grund av sitt jobb. Förr brukade jag säga att den enda som på riktigt skrev kolumner i Hbl var Bo Lönnqvist – idag kanske det är Thomas Rosenberg, och Mikael Sjövall (med några förbehåll). Även Monica Ålgars har mycket positivt vuxit i rollen de senaste åren. Men de facto är sedan det mesta som i Hbl hamnar under etiketten kolumn enbart kåserier: små trevliga tyckanden om vardagliga, eller högst personliga, och därmed för en bredare allmänhet helt ointressanta ting (för att publiceras på kolumnplats alltså).

Att skriva en vass och intressant kolumn är inte heller samma sak som att skriva insändare – här tycks även många läsare missförstå hela grejen, vilket man ibland kan utröna av de ”svaromål” som lyckade och tankeväckande kolumner leder till. Mitt råd till Hbl: skaffa riktiga kolumnister, människor som är  intressanta för att de har annorlunda, tankeväckande utblickar och idéer – inte bara ett intressant,  ”viktigt”, eller prestigefullt jobb.

4.
På tal om opinioner. Något jag inte gillar är när journalisternas opinioner (egentligen: attityder) skiner igenom i sådant som borde vara högst vanlig rapportering. Det är pop idag, och det finns många som gillar att journalisterna blir egna små stjärnor – men inte jag. Även här: sådana artiklar är inte fel eller förbjudna i sig, men dylika attitydartiklar bör ha rätt etikett. De skall inte vara förklädda till normal rapportering, där jag enbart väntar mig få fakta (så gott det går) i något ärende – så att jag själv kan bestämma vilken attityd jag vill ta. En liten förbättring har skett alldeles nyligen: Anna-Lena Lauréns artiklar från Ryssland är faktiskt nuförtiden försedda med epitetet “Opinion” – alldeles riktigt och ärligt. De är inte mindre läsvärda för det.

5.
Det har blivit lite bättre, men fortfarande händer det att rubrikerna ”lovar mera” än vad sedan artikeln levererar. I tiderna tycks det ha hängt på en och samma person, så klara spår kunde man se: rena kvällsjournalistiska, braskande rubriker ovanför intetsägande eller alldagliga artiklar. Ibland till och med så att rubriken blev helt felaktig, och man till och med exakt kunde se var i artikeln rubrikmakaren hade läst eller förstått fel, för att sedan skriva en rubrik som inte hade något att göra med innehållet. Det ger ett slarvigt intryck, och det blir även ett stort och skrikande stilbrott i en tidning/media som Hbl, som inte är en kvällsjournalistisk produkt (och förhoppningsvis inte heller har aspirationer på att bli det).

Någon annan rubrikmakare på Hbl tycks idag ha behov att ”vitsa till det” med en ”fyndig” ordlek i rubriken. Även det är en konstart som behärskas av mycket få, så mitt råd skulle vara att försöka motstå frestelsen. Det blir oftast inte speciellt lyckat – speciellt då man märker att skrivarens allmänbildning inte riktigt räckt till, utan en metafor eller metonym inte sitter bra: det som borde få en att dra på munnen, får en bara att grimasera illa av pinsam medkänsla.

6.
Då Hbl fyllde 150 utkom en alldeles trevlig bilaga, en extratidning, där även alla (tror jag) medarbetare presenterades med bild och allt. Idén var säkert god, men åtminstone jag blev förvånad av hur många människor som faktiskt jobbar där. Min känsla är förstås samma som när det gäller Svenska YLE: åtminstone ställvis får man intrycket av att det på ganska många håll är en mycket lugn och stressfri arbetsplats – trots alla deadlines. YLE kallade jag lite skämtsamt (och utan att få ett enda mothugg) för ett ”vilohem” jämfört med många andra normala arbetsplatser, och samma kan man väl nog säga om Hbl också. Jag har inte fört någon statistik, men upplevelsen är nog att det finns ganska många journalister på Hbl som levererar i snitt kanske en artikel i veckan, eller som med större eller mindre regelbundenhet rullas ut enbart för vissa sorts artiklar, till exempel de som handlar om de finlandssvenska fonderna. Jag säger alltså inte att det är så här för alla på Hbl, eller att det för vissa alltid är så här (och jag är säker på att alla anställda på Hbl gör det de anställts för och får den lön de avtalat om). Jag säger bara att detta är den bild som emellanåt uppstår för oss läsare som ägnar lite mer tid åt tidningen än några snabba ögonkast.

Kanske det får räcka för den här gången. Hbl är med de andra finlandssvenska dagstidningarna, precis som YLE, livsviktig för den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland. Precis som när det gäller YLE skulle jag önska att vår tidning  (för det känns faktiskt som om det är vår tidning) inte skulle stirra alltför mycket på enkät- och utfrågningsresultat när det gäller framtiden. Jag har på känn att olika enkäter bland läsekretsen och allmänheten alltid blir så förenklade, och så beroende av hur frågorna ställs, att deras värde som styrinstrument närmar sig noll. De kan på sin höjd ge svaga signaler om vart trender är på väg – men som vi vet kan trender i dagens värld fort brytas och formas om.

Visst, jag börjar bli äldre och har alltid varit van vid papperstidningen, så jag ser den gärna fortsätta ännu en tid. Samtidigt är jag något av en teknikfantast, med 4-5 datorer och åtminstone 3 fungerande surfplattor och smarttelefoner hemma. Intressant nog väljer mina äldsta barn (17 och 20) papperstidningen vid morgonkaffet då de är på besök, trots att de annars surfar mycket på sina telefoner och sina egna små datorer, och är bevandrade i ny teknik. Men jag känner också många ungdomar som knappast vet ett skvatt mer om datorer, surfplattor, eller hur man installerar program än sina föräldrar. Min poäng här är att det kanske är lite för lätt att i arbetet utgå ifrån äldre=papperstidning, yngre=surfplatta. Vi är alla olika, och vi förändras även med tiden.

Jag vet att det tar tid och energi att vända en stor skuta. Och jag, precis som många andra trogna prenumeranter, har nog tålamod. Försök balansera mellan alla krav från olika håll, både läsekretsens och  ägarnas. Mina sympatier är med er – trots kritiken.

Bibeln, lagen och Räsänen

Inrikesminister Päivi Räsänen orsakade stor konsternation häromsistenes, efter att hon under ett tal under ett kyrkomöte bl.a. relaterat Romarbrevet 12.2, där Paulus konstaterar ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”  I tilläg hade Räsänen i talet även behandlat initiativen till en könsneutral äktenskapslag, och i det sambandet (helt i enlighet med Bibeln) kallat homosexualietet för en avvikelse.

Ingen orkade eller brydde sig om att läsa talet i sin helhet, eller placera in det i sin kontext, utan den samlade pressen, blogosfären och sociala media rusade iväg och målade upp en bild av att Räsänen ställer Bibeln över finländsk lag (något hon alltså aldrig sagt i talet). I släpvattnet buntades Räsänen ihop med de vidrigaste stockkonservatister och religiösa extremister, och som väntat ledde uppståndelsen till att tusentals människor i protest skrev ut sig ur kyrkan via eroakirkosta.fi.

Den reaktionen är mycket märklig av många orsaker, och i detta fall ungefär lika meningslös och löjlig som att i protest mot något byta ikon på Facebook. Den första orsaken, som redan påpekats på många håll, är att Räsänen inte är en representant för kyrkan. Och om man en gång hör till kyrkan borde man väl ändå i stort kunna hålla med nästan hela Räsänens tal (det innehöll t.o.m. mycket samhällskritik som en för länge sedan utskriven ateist som jag gärna diskuterar alldeles sakligt, som hedonism och knarkmissbruk).
Men för att återgå till den första punkten: Paulus har som filosofisk ståndpunkt förstås alldeles rätt i att man inte i alla lägen kan lyda alla lagar och överheter. Det finns samhällen och tider i närhistorien (även hos oss) där många lagar alldeles uppenbart var moraliskt betänkliga, och som gärna kunde ha orsakat lite mer olydnad (att skylla på lagen är alltid den behändigaste utvägen för människor som missbrukar sina maktpositioner). 
Likaså glömmer de flesta behändigt att lagar alltid innebär maktutövning av samhällets maktelit, och ingen annan – en lag behöver inte alls handla om rättvisa, lika lite som juridik nödvändigtvis har med rättvisa att göra. Det är olovligt naivt att tro att lagstiftningsapparaten (bara för att den i vårt samhälle är ”demokratisk”) skulle vara fri från inslag av personliga ambitioner eller politisk paranoia. Samhället och dess mänskliga interaktioner kan dessutom aldrig reduceras till enbart en lagsamling – det som enligt dagens oskrivna moralnormer står för gott uppförande, god ton och god smak är i de flesta vardagliga fall mångdubbelt viktigare.
Men även om man väljer att tro att Finlands lagar är ofelbara och aldrig borde utmanas, skulle en sådan inställning även automatiskt innebära att lagar aldrig moderniserades. Ironiskt nog för Räsänens belackare, skulle denna sorts stasis t.ex. innebära att en könsneutral lagstiftning aldrig skulle bli verklighet. 
Räsänen kan alltså knappast kritiseras för att representera extremism eller anarki. Hennes tal borde i stället kritiseras på dess egna meriter. Hon räknar upp en hel del intressanta siffror, bl.a. att 69 procent av finländarna år 1999 trodde på Jesus uppståndelse, men bara 36 procent år 2011. År 1999 trodde 77 procent av finländarna att Jesus är Guds son, men bara 41 procent år 2011. De religiöst övertygade är alltså idag i minoritet.
Räsänens största fel i talet efter detta är att dra slutsatsen att dessa siffror innebär att värderingar och samhällsmoral därmed befinner sig i ett upplösningstillstånd, och att endast en kristen syn (även historiskt) kan stå för samhällsuppbyggnad, riktig moral och höga värderingar (t.ex. många gamla samhällen i Asien torde vara av annan åsikt). Men även om slutsatsen alltså är felaktig, så är det är en helt legitim åsikt.
En del av diskussionen efter talet gick faktiskt ut på att Räsänen som minister inte skulle ha rätt till personliga åsikter. Det är förstås kvalificerat strunt, eftersom alla människor har rätt till personliga åsikter – även hur korkade som helst. En annan sak är sedan om hennes politiska och religiösa näsa borde ha förutsett hur talet kommer att tolkas (och feltolkas), eller om andra formuleringar kunde ha varit bättre.
Vad handlade då hela uppståndelsen om? Närmast borde den analyseras som ett lysande exempel på pressens och de sociala mediernas makt. För fortfarande ser man t.ex. slentrianmässig pressrapportering och insändare som går ut på att hon bokstavligen sagt att Bibeln står ovanför finsk lag, vilket alltså inte stämmer. 
Jag håller alltså med mycket få av Räsänens konklusioner, eller hennes analys av samhällsläget just nu. Jag delar inte hennes syn på könsneutral lagstiftning, och inte heller hennes syn på homosexuella (gamla välkända Räsänen-åsikter som inte borde ha kommit som en överraskning för någon). Men låt oss alltså i framtiden diskutera det som verkligen sagts, och inte det som oanalytiskt och onyanserat spridits som en löpeld på nätet. 
Till sist: för min del får du gärna skriva ut dig ur kyrkan, men gör det efter ett noggrant filosofiskt övervägande, inte på grund av något du råkade se på Facebook.

Självständighetsfest på fel ställe – och det gäller inte antalet hotellrum

President Niinistös beslut att förlägga självständighetsdagens mottagning till Tampere-talo i Tammerfors ledde som väntat till en dåligt underbyggd artikel i Hbl, vars konstgjorda frågeställningar orsakade en verklig pseudodebatt:

  1. Var Tammerfors rätt val i stället för Åbo?
  2. Räcker hotellrum och taxibilar till i Tammerfors?
  3. Kommer festpubliken i feststass verkligen att ta sig dit?

På detta följde i de sociala medierna den förutsägbart upprörda reaktionen från “regionerna”, som gick ut på att det finns ett Finland även utanför Ring I, och att det bara är bra för ”Hesa-borna” att festen ordnas annanstans. Detta förstås underblåst av historieprofessor Laura Kolbe i Hbl, som kallade Niinistös drag för “modigt” och “fördomsfritt”. (Ett ganska värdelöst yttrande, eftersom hon troligen sagt samma sak om vilken ort som helst).

Niinistös val är dock problematiskt av helt andra orsaker än de ovannämnda. Han glömmer framför allt att självständighetsfesten med åren fått formen av en officiell funktion – inte ett sportevenemang eller en musiktävling, där olika orter kan tävla om arrangerandet på lika grunder (låt vara att många tv-tittare idag säkert tror att det hela handlar om en modeuppvisning och inget annat).

Jag hoppas ingen missförstår mig: huvudstaden och regionerna är precis lika värdefulla, men på olika sätt (jag har för övrigt aldrig förstått mig på de ofta konstgjorda konflikterna mellan stad och landsbygd – vilket jag skrivit om tidigare).

Men det finns faktiskt en orsak varför ett land har en huvudstad. Det är bl.a. där utländska beskickningar finns. Det är där de högsta representanterna och tjänstemännen för många organisationer, institutioner och statliga organ verkar och bor.

Rent protokollmäsigt hade alltså det enda rätta varit att ställa in festen i år – eller hålla den i en närliggande, lämplig lokal. Niinistös val visar tyvärr på en bristande insikt i de här elementära sakerna, och man kan bara spekulera i den diskussion som säkert föregått det hela i presidentens kansli. Den officiella kommentaren att Tammerfors ligger lämpligt till för alla i Finland är förstås kvalificerad nonsens – många andra städer (främst Helsingfors) har lika bra trafikförbindelser. Om uttalandet borde tillmätas någon vikt borde ju festen utan diskussion ordnas i Tammerfors varje år.

På basen av diskussionen i sociala medier tolkar jag också att Tammerfors-valet för många (kanske det var Niinistös syfte) borde upplevas som ett ”erkännande” till regionerna och regionernas representanter på festen. Men jag tycker nog man med fog kan fråga sig om festgästerna från när och fjärran kommer att tycka likadant. Om vi är ärliga blir det ju ändå en resa för de flesta, och Tammerforsgrejen ändå en slags B-fest jämfört med den riktiga mottagningen i den riktiga omgivningen, hur mycket Tampere-talo än anstränger sig.

Sist och slutligen kan man sedan med en suck fråga sig om det är värt att ens debattera hela saken. Jag gör det ändå ibland, speciellt då jag tycker det är värt med en påminnelse om traditioner och adekvat protokoll (eller då diskussionen halkat in på fel spår). Det är förstås en kamp mot väderkvarnar, speciellt i en tid då principen om minsta (eller lägsta) gemensamma nämnare tycks gälla på många kulturområden. Men man kan ju alltid försöka.