Det är glädjande att våra riksdagspartier över de flesta partigränser är ense om att göra något åt den finska statens växande skuldberg. Notoriskt frånvarande från överenskommelsen om en skuldbroms är Vänsterförbundet, som jag antar tror att man än en gång kan ”låna sig” ur den kommande skuldkrisen.

Staten borde utgångsmässigt låna enbart då realekonomin dyker in i en lågkonjunktur, för att ”hålla hjulen igång” t.ex. med vettiga infrastrukturprojekt och för att jämna ut ojämlikheter i hur en lågkonjunktur drabbar medborgarna. I ett idealläge borde en stat alltså finansiera sina dagliga förehavanden enbart med de skatteintäkter som kommer in, och bara uppta strängt nödvändiga lån med realistiska möjligheter att betala tillbaka lånen på relativt korta återbetalningstider. Annars tenderar skulderna att börja begränsa statens ekonomiska och även politiska manöverutrymme. Som nu.

Läget borde inte komma som en överraskning. Alla möjliga faktorer har längs med åren bidragit till att ständiga och ökande krediter blivit ”det nya normala”. De behövs i själva verket för att upprätthålla business as usual. Och så till den grad att det börjar vara svårt att reda ut vad som är orsak och vad verkan – allt tycks hänga ihop så att ingen ens vågar vidröra korthuset av rädsla för att det kollapsar.

• Finansialiserigen av ekonomin: Allt större delar av det ”värde” som uppstår i ekonomin sker inte i realekonomin (den del som vanliga människor upplever i sitt dagliga liv) utan är knutet till värdepapper, främst värderingar på börsaktier. Eller ännu värre: knutet till olika spekulativa derivat av dessa. Det är redan uppenbart att det inte kommer att finnas riktigt kapital och tillgångar för att täcka dem då värdena av olika orsaker (både reella och psykologiska) en vacker dag sjunker radikalt och alla försöker sälja dem på samma gång. Vilket leder till statliga interventioner och ”bail-outs”, med motiveringen att man därmed räddar realekonomin. Inte utan belägg kallades detta för casinoekonomi på 1980-talet, då gamla begränsningar för vad t.ex. banker kunde syssla med lagstiftades bort.
• Kreditkapitalism: Ständigt ökande skulder (både offentliga och privata) leder till att pengar och kapital inte längre har ett vettigt överenskommet pris eftersom normala räntor omedelbart skulle rasera bygget. Och då låga räntor på några procent i själva verket är negativa relativt till inflationen, blir det inte alls intressant att långsiktigt ackumulera kapital och med det kapitalet skapa ny produktivitet eller verkliga nyttigheter. Tvärtom gör de lösa pengarna det möjligt att ”investera” allt mer i den finansialiserade delen av ekonomin i hopp om nya snabba cash. Till detta knyts också allvarliga ojämlikheter i förmögenhetsfördelningen – den famösa 1-procenten.

Många ekonomiska faktorer påverkas i hög grad av psykologiska faktorer, och det påverkar förstås även politikerna. Glöm inte att politiker vill bli återvalda ifall de på lång sikt vill åstadkomma något. Så att låna upp pengar för att bekosta nya populära politiska program eller för olika stöd och reformer som man hoppas ger positiv utdelning kan bli mycket frestande, speciellt om räntorna är nästan noll. Vad kan liksom gå fel? Många politiker är säkert ärliga och en stor del av beslutsfattandet och lagstiftningen sker med goda avsikter och genuin omsorg för det vi kallar vårt välstånd, men som vi ser brukar en lös hantering av statsfinanserna till sist alltid bita en i baken – senast då lånen ska förnyas och förlängas med nya lån och räntorna plötligt blivit lite högre. Då skuldsummorna är stora, behövs det inte en många procentenheter högre ränta för att räntorna plötligt kan bli nästan ohanterbara. Nu tar den finska staten nya lån, bara för att betala räntor på de gamla lånen.

Vissa pekar på att det ovanstående skapat ett enormt välstånd, och att det därför inte finns orsak att gnälla. Andra hävdar att statens finanser inte är samma sak som en privatpersons, och att en överstor skuldsättning därför inte är ett problem. Det är ändå inte till hundra procent sant. Tv-programmet ”Lyxfällan” ger goda lärdomar i hur det går då man lever loppan genom att låna över tillgångarna, och till sist är tvungen att betala av lån och räntor med nya lån. För en stat gäller att då kreditvärdigheten sjunker eller Finland hamnar på EU:s svarta lista, så börjar långivarna ge lån till sämre, och därmed dyrare villkor – eller slutar till sist låna helt.

Och då är så kallad austerity till sist den enda utvägen. Det vill säga rätt så radikala anpassnings- och åtstramningsåtgärder där politikernas vanliga vridande av små ekonomiska rattar bleknar i jämförelse. Det är förstås inte en omöjlig väg, och länder som gått igenom ett sådant stålbad brukar nog klara sig och komma ut bättre på andra sidan. Men för samhällskontraktet kan en sådan påtvingad period bli en stor utmaning, och i den rådande tidsandan borde politikerna inse att andra alternativ först borde prövas. Som en realistisk skuldbroms.

Sist och slutligen är det skäl att minnas att oberoende vilka vägar politikerna väljer, brukar slutnotan alltid ramla i skattebetalarnas – de vanliga löntagarnas – famn. Ett skuldberg kan betalas av med en åtstramning av den offentliga ekonomin, med nya eller högre skatter, eller genom att orsaka en penninginflation som gör de gamla krediterna ur vår synvinkel ”billigare”. Det sistnämnda känns osannolikt, ifall inte hela Euroområdet är med på spelet (eller självförvållat ramlar in i ett sådant läge). Men alla alternativen – även i olika kombinationer –försämrar ändå medborgarnas köpkraft och får potentiellt stor inverkan på realekonomin. Och vem som blir sittande med den sista, stora bajsmackan hänger sedan på omfattningen och tajmingen av åtgärder, och hur fördelningspolitiken behandlar olika medborgargrupper.

Så det ser ut att bli många, trista och tråkiga politiska beslut framöver. Det lönar sig alltså att välja noga vid valurnorna.