Etikettarkiv: Peak Oil

En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil

Nationalekonomerna och ekonomisterna skrapar sig i huvudet och seminarier följer på symposier: Varför villl inte ekonomin ta fart? Svaret är ganska enkelt: ekonomisk teori saknar så gott som totalt begreppet energi. Energi är i de ekonomiska teorierna något som automatiskt antas finnas där ute, trots att ingen mänsklig eller ekonomisk aktivitet idag kan ske utan stora och kostsamma energiinsatser. Och finns energin med på ett hörn, utarbetas modellen eller teorin fortfarande utan att beakta alla de ekonomiska resurser som krävs för att utnyttja en potentiell energikälla – även de mänskliga och miljömässiga resurser som behövs, samt hur energiproduktionen och användningen på riktigt påverkar resten av samhället. Man utgår i stället från det enkla antagandet att vi i all framtid har tillgång till någon relativt billig och behändig energikälla.

Fortsätt läsa En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil

Är ”klimatförändringen” bara ett svepskäl?

Som en fläkt från 1980-talets överhettade spekulationsekonomi fångade “Kasinoekonomins fall” på Svenska YLE mitt intresse. Artikeln handlade emellertid inte om 80-talet eller om parallellerna till dagens ekonomiska verklighet efter den ekonomiska kraschen 2008, utan alldeles konkret om hur städer och delstater i USA, som öppnat spelkasinon i Las Vegas fotspår, nu fått märka hur människors pengar inte räcker till – med stängningar och stor arbetslöshet som följd.

Den underliggande ironin hade dock undgått artikelförfattaren Chriso Vuojärvi: i en ekonomi vars volym i flera år blåsts upp av finansiella transaktioner och bokföringskosmetik på högsta nivå hade alltså även ”den riktiga ekonomin” valt att satsa på ”Money for Nothing” i stället för produktivt kapitalskapande och samhällsinvesteringar.

Men i och för sig är det väl nästan fel att tala om ironi. Lika bra kunde man kalla hela soppan följdriktighet. Det som ena dagen är sanning på ”marknaden” blir ju ofta nästa dag oemotsagd sanning bland politiker och beslutsfattare. Och trots att kopplingen mellan kasinoaspekterna i den finansiella sektorn och antalet spelkasinon i delstaterna inte är spikrakt, berättar det om samma sorts grundinställning: det som gäller är hoppet om snabba vinster på relativt sett obefintlig insats.

Samma dag som jag läser rubriken får jag också per e-post en välrenommerad banks marknadsanalys. Där påstås att världsekonomin återhämtar sig, att den amerikanska ekonomin går bra och att aktiekurserna där stiger. Inget att oro sig för alltså?

Min analys är denna: Aktiekurserna i USA är konstgjort uppblåsta av en massiv injektion av statliga pengar i marknaden. Det här gör den amerikanska marknaden (och långt även ekonomin) till rena låtsaskapitalismen. Det kunde man kanske leva med, men konsekvenserna är allvarligare än så: injeceringarna förhindrar även en korrekt prisupptäckt på aktiemarknaden och inbjuder till bubblor på många andra marknader. De ”permanent höga aktiekurserna” (vi vet hur det brukar gå med dem) gör att den finansiella sektorn idag har nästan ännu mindre koppling till den riktiga ekonomin än före 2008, trots att vi  sluppit de obegripligaste finansiella instrumenten.

Min hypotes är denna: Nästan alla tider av stark ekonomisk tillväxt har varit beroende av ett förmånligt oljepris, och med stor sannolikhet kommer vi inte att se sådana tider igen: världsproduktionen av  ”enkel” olja nådde sin kulmen kring 2005, och alternativen – djuphavsolja, arktisk olja, skifferolja, oljesand, biobränslen etc. – är så dyra att utvinna att de inte har en chans att fungera som ersättare, annat än i kemisk mening. I en ekonomi byggd på olja leder det här till en ekonomisk kräftgång som inte har ett slut, trots små ljusglimtar här och där (en långsam nergång är aldrig linjär eller homogen). Ljusglimtarna, eller andra falska intryck till exempel på grund av kreativ statlig bokföring, ses alltid av ekonomisterna och de talande huvudena på tv som ”en nystart”, ”en spirande uppgång” eller något annat ”positivt”.

Min konspirationsterori är denna: De riktigt stora beslutsfattarna är förstås underrättade om sakernas verkliga läge, men att vända ekonomierna i en icke-oljeberoende riktning är svårt. Främst vågar ingen diskutera högt vad som kan komma att hända, eftersom oljan är så avgörande (den håller inte bara ekonomierna igång, utan är till exempel oersättlig i gödselindustrin – och därmed matförsörjningen). I tillägg vet de flesta att en ”ny ekonomi” baserad på något annat än olja troligen blir en mycket mindre ekonomi, och på sådana deviser vinner ingen politiker några val. De stora massorna har man därför  redan en tid försökt galvanisera inför framtidens uppoffringar med pratet om klimatförändringar som kräver omedelbara åtgärder. Ifall det kan stävja massprotester och social oro i framtiden återstår att se.

Börskrasch i höst eller nästa vår?

Uppdatering maj 2014:
Snart har ett år har gått sedan jag skrev texten – och kraschen har ännu inte inträffat. Det gick alltså tidsmässigt fel i prognosen. Fundamenten jag beskriver har dock inte förändrats alls, och alla grundläggande problem kvarstår.  Idag skriver The Telegraph: Over-heating stock markets raise crash fears. Så vi får väl se hur det går.
September 2014: Blir det åter en oktober-skräll? Det går att argumentera båda för expansion och krasch, men handelskriget med Ryssland, som i slutändan kommer att höja energipriserna (bara tanken på av att rysk gas inte skulle strömma till Europa en kall vinter räcker) har ännu inte faktorerats in i beräkningarna. Och de vackra företagsresultaten i USA? Kanske inte så vackra.


Läser man endast media från den s.k. huvudfåran (mainstream) kunde man tro att vi ekonomiskt sett går en rosig framtid till mötes. Rubrikerna talar om hur börskurserna ångar på som aldrig förr, att USA återhämtar sig, och att oljan aldrig tar slut – kort sagt: Happy Days Are Here Again.

De flesta vill dock inte gärna tänka på att börsuppgångarna berott på endast en sak: att den amerikanska centralbanken redan ett par år öst in 80 miljarder dollar i månaden i den finansiella sektorn, liksom EU öst in miljarder och åter miljarder för att propsa upp konkursfärdiga länder. Mycket få vill tänka på att en vägg med all säkerhet kommer emot i denna post-post-industriella verklighet, där finanssektorn t.ex.  i USA utgör 40 procent av BNP, och där krediter och mjölkandet av olika finansiella transaktioner i stor utsträckning tagit över från äkta, produktiv och kapitalskapande ekonomisk aktivitet.

Det är också orsaken till det förbryllande motsatsförhållandet: trots alla miljarderna är det mycket få vanliga människor som i sitt dagliga liv sett något av pengarna – tvärtom ökar arbetslösheten, och bara att leva och finnas till blir hela tiden dyrare (för dem som har något att betala med). Stagflation kallas detta: prisinflation, men med stagnerad eller minskande ekonomisk aktivitet. Inom olika nischer upplevs även prisdeflation (sjunkande priser) vilket först låter bra för konsumenterna, men som innebär att konsumtion skjuts upp ”eftersom man får det billigare i framtiden” – vilket inte får fart på ekonomin. Att försöka spara pengar och ackumulera kapital är ingen idé – räntorna är så konstgjort låga att det inte lönar sig. I stället uppmuntras alla att ta nya krediter, precis som statsledningen.

Stimulanserna, gratispengarna och krediterna orsakar endast en känsla av välstånd. De gör det genom att att blåsa upp ekonomiska bubblor (börskurser, råvarupriser, bostadspriser) där finansvärlden sedan kan redovisa stora “vinster” och betala ut sina feta bonusar. I slutändan skall räkningen ändå betalas, på sätt eller annat. De flesta räddningspaket och stimulanser är ju inte något annat än mer eller mindre komplicerade skuldebrev, där återbetalningen mycket linjärt är tänkt att ske ur en framtida stark ekonomisk tillväxt (man s.a.s. lånar från framtiden). Men det börjar bli uppenbart att inga riktiga förutsättningar för denna tillväxt eller återbetalning finns.

Den allra största orsaken är ett oljepris på över 100 dollar fatet. Historiskt sett tycks den sortens ekonomiska tillväxt som vi vant oss vid under goda tider bara uppstå då fatpriset rör sig kring 20 dollar. Och tyvärr finns inga förbättringar i sikte. De ”nya” källorna, oljesand, oljeskiffer och skifferolja, är inte alls nya – de har bara hittills varit oekonomiska att utnyttja. De är dyra att utvinna, de ger dåligt utbyte och de är mycket kapitalintensiva. Den enda orsaken till att de utnyttjas är att de konventionella källorna sinar.

Frågan är alltså vad som händer med ekonomierna (de riktiga ekonomierna) då stimulansen tar slut och den falska bilden av välstånd, baserad på krediter och kreativ bokföring, raseras. Det finns inte längre några riktiga säkerheter i systemet, och då man inte med tillväxt kan betala bort skulderna (snart inte ens räntorna), återstår antingen någonslags generell skuldsanering eller skuldamnesti, eller så en galopperande inflation.

För politiker och ekonomister stöpta i den traditionella tillväxtpolitiken är båda alternativen så avskyvärda, att de förstås inte vill tala om dem, men samtidigt hoppas man ju på att det finns planer för hur vi skall göra när det oundvikliga sker. Eftersom det så kallade samhällskontraktet och tron på våra institutioner baserar sig på förtroende, skulle det vara ytterst viktigt.

Jag är ingen dystopier, men om förtroendet sviktar på allvar är det klart att de ekonomiska och sociala konstruktioner vi vant oss vid rätt fort kan finna sig irrelevanta eller helt förbidsedda. Utvecklingen kan nämligen vara snabb – det såg man t.ex. då Sovjetunionens föll.

Mer läsning:
Charles Hughes Smith: What If Stocks, Bonds and Housing All Go Down Together
Zero Hedge: Peak CollateralBen Bernankes Latest Casualty och 40 Statistics About the Fall of The U.S. Economy
The Automatic Earth: What Do We Want To Grow Into?

Klimatförändring leder till fler stormar?

Det finns en utbredd ”sanning” som säger att ökade CO2-mängder och klimatuppvärmningen (eller klimatförändringen) leder till fler ”extrema” väder, bl.a. stormar. Mätdata säger annat. På basen av den knappa data Meteoroligska Institutet publicerar ritade jag en graf över stormdagar i Finland 1994-2012. I grafen har jag ritat in den trendlinje som institutet av någon orsak inte publicerar. Vill man tolka in några korrelationer kan man bara läsa ut en sak: ökande CO2 tycks leda till färre stormar.

Nu hör jag till dem som överhuvudtaget inte tror på den här korrelationen. Vårt klimatsystem är sannolikt mycket mer komplicerat än vad sådana förenklingar försöker få oss att tro. Och min poäng med den här bilden är inte heller att säga att vi kan strunta i allt och fortsätta som förr (det kan vi i vilket fall som helst inte). Min poäng är: Använd riktig data. Sprid inte ovetenskapligt strunt som ”sanningar”. Framför allt: lita inte för mycket på politiker som Al Gore.

Låt dom gå i konkurs

Läste igår om att ”marknaden” åter meddelat att en ny ekonomisk recession är i sikte om de europeiska politiska ledarna inte får bukt med skuldkrisen. En marknadsanalytiker väntar sig snabba politiska åtgärder ”eftersom skuldkrisen är självåstadkommen”.

Man kan hålla med om att skuldkrisen är självåstadkommen, men ”marknaden” har nog skäl att se sig själv i spegeln också. Långivarna borde ha varit på det klara med att många låntagare inte kommer att ha en reell chans att betala tillbaka lånen. Samtidigt är det politiska och ekonomiska beslutsfattandet idag så ihoptvinnat, att det inte går att hitta endast en ”skyldig”. Till och med de övervakande myndigheterna har i praktiken blivit en del av systemet som upprätthållit skimären om evig kreditfinansierad tillväxt.

Vi vanliga skattebetalare/konsumenter är inte heller oskyldiga. Vi har varit ointresserade, och ivrigt röstat på de politiker som lovat mest guld och gröna skogar, utan att fråga hur finansieringen skall skötas. Girighet och snabba klipp under den egna vakten har överlag varit rättesnöret – efter oss syndafloden…

Jag vågar ändå påstå att dagens ekonomiska malaise med största sannolikhet är ganska olik de tidigare kriserna. Detta av två sammanhängande orsaker:

  1. Skuldsättningsnivån börjar på sina håll så ohållbart hög, att det inte längre går att använda gamla beprövade knep, som att låna sig ur krisen. Rent förnuftsmässigt är det ju svårt att förstå hur ännu mera och större lån skulle kunna få ordning på någonting alls i dagens läge.
  2. Skulder med ränta skall alltid betalas ur framtida tillväxt. Den framtida tillväxten hänger på ökad produktion och effektiveringar (en stor del av “ökningen” de senaste årtiondena har i tillägg kommit från ”finansindustrin” som inte tillverkat något av påtagligt värde). Den riktiga produktionen kan bara öka om det finns en ökande tillgång på förmånlig energi och råvaror. Men håller vi kanske på att småningom nå de gränser för tillväxt som Romklubben publicerade redan 1972?

Speciellt när det gäller ständigt ökande energitillgångar verkar väggarna att komma emot. Jag har skrivit om detta tidigare (även här), så jag går inte in på detaljerna. Låt mig dock med några exempel belysa dilemmat.

Nyheten om att Norge gjort ett nytt oljefynd på potentiellt 200-300 miljoner barrel kablades ut som en stor nyhet häromdagen. Alldeles trevligt fynd, men när dagskonsumtionen globalt är 87 miljoner barrel, förstår var och en att det nya fyndet bokstavligen är en droppe i havet. Ända sedan 1981 har den årliga konsumtionen av råolja överstigit de nya fynden. Okonventionella tillgångar, som oljesand och oljeskiffer, har visserligen stora potentiella reserver, lika stora som Saudiarabiens. Problemet med dem är att utvinningen per år är liten, och förblir liten.

Även andra viktiga råvaror blir sällsyntare, och därmed dyrare. Frågan är alltså om den nuvarande ekonomiska krisen, i tillägg till att handla om löshänt kreditgivning, handlar om en råvaru- och resurskris, som bara kan bli värre. Råvarorna är dyra, och att leta och borra efter nya reserver kräver massvis med kapital, som antingen inte finns, eller inte längre kan lånas in i ekonomin. Och hittar man ett nytt fynd, kan utvinningen bli så dyr att den inte lönar sig. En klassisk ond cirkel.

I stället för att baka ihop nya ”räddningspaket” (när har förresten mer lån varit en räddning?) och bara skjuta problemen på framtiden (”inte på min vakt”-syndromet) borde man nu sopa bordet rent. Banker och investerare som satsat på dåliga lån måste gå i konkurs. Föreställningen om att investeringar skall vara riskfria och investerare räddas av staterna (alltså medborgarna) måste få ett snabbt slut.

Nya krafter måste ta över. Krafter som dessutom är villiga att frångå mantran om ekonomisk tillväxt, eftersom det kan hända att vi för en lång framtid får vänja oss med ständig ekonomisk kontraktion.

Vad då “informationssamhället”?

Det är redan ett tiotal år sedan man började tala om att vi lever i ”informationssamhället”. Speciellt i de utvecklade västländerna har det blivit populärt att beskriva en post-industriell framtid där samhällets mervärde uppstår av utbyte av information i allt snabbare nätverk, och att detta även skulle fungera som grund för en global utveckling – egentligen en slags utopi med mindre miljöförstöring och större lycka överallt.

En snabb överblick över dagsläget kan förstås ge en bild av att så har gått. En allt större del av ekonomin försiggår idag på internet, och de snabba kommunikationerna har resulterat i ett globalt system som sakta väver in sig i alla aspekter av våra liv. Har vi alltså idag nått ”informationssamhället”?
Det enkla svaret kunde vara ja – den som till vardags är beroende av sin smarttelefon har egentligen redan tagit ett steg längre; det är fråga om att använda avancerad maskinintelligens för att klara av arbetet och fritiden. En science fiction-författare från bara några decennier bakåt kunde med fog beskriva oss som cyborgar: blandningar av människa och maskin.

Jag vill emellertid påstå att vi i högsta grad fortfarande lever – inte bara i industrisamhället – utan i lantbrukssamhället! De flesta människor orkar nämligen knappast pilla på en smarttelefon längre än ett par dagar i fall de inte får mat! Men det tänker vi aldrig på. Vi är så vana vid att allting bara funkar, att vi för länge sedan tappat kontakten till det som allting vilar på. Kommunikationerna har också gjort det möjligt att fylla på våra närbutiker ”just-in-time” från enorma centrallager – vi behöver aldrig befatta oss med hur maten kommer till och transporteras: den bara finns där varje dag.

Det ovan beskrivna leder till två faror. Den första känner de flesta igen som orkar följa med dagspolitiken: det uppstår med jämna mellanrum underliga och onödiga motsättningar mellan stad och landsbygd. Stadsfolket vaggas lätt in i en tro att landsbygden ”inte behövs”. Vi kan ju alltid flyga in rädisor från Kina! Vi får billigare mat om vi får bort småbruken och satsar på industriell matproduktion styrd av de stora kedjorna.

Den andra faran är kopplad till den första, men inte lika uppenbar. Den gäller inte bara övertron på teknik och kommunikationer, utan även våra energitillgångar. Få tänker på detta, men ingenting i det intrikata system vi byggt upp de senaste decennierna fungerar utan energi: inte smart­telefonerna, inte Google, inte traktorerna, inte långtradarna.

Ett faktum (ett geologiskt faktum, inte bara en hypotes) är att tillgången på fossila bränslen kommer att minska i framtiden. Den lätt utvinnbara oljan sinar redan idag på många håll i världen, och nya biobränslen kan inte volymmässigt ersätta den. Forskare varnar också för att koltillgångarna länge rapporterats alltför optimistiskt. Även uranet blir svårare och dyrare att utvinna. Risken är alltså att många av våra energikällor i framtiden inte ger nettoenergi: det går åt mera energi att utvinna dem, än vad vi får ut av dem.
Om man räknar in detta i samhällsekvationen börjar vårt ”informationssamhälle” allt mer likna ett korthus. Små avvikelser i energitillförseln, eller små avbrott i det mekaniserade lantbruket, transporterna eller distributionen kan leda till snabbt eskalerande, oförutsedda konsekvenser.

Betyder det här att vi en vacker dag vaknar upp och är förpassade tillbaka till ett medeltida agrarsamhälle och får dra våra plogar själva? Nej, människan är uppfinningsrik, och utvecklingen kommer att ske i olika faser. Min profetia är ändå att vi om trettio till femtio år kommer att leva i en betydligt mindre globaliserad värld, där närmiljön och närproducerat (både mat, industri och energi) spelar en mycket större roll än idag.

Knappheten på energi leder också i framtiden till att de ekonomier och politiska system som är baserade på ständig ekonomisk tillväxt får ta sig en funderare (ständig ekonomisk tillväxt kräver nämligen ständigt ökande energitillgångar). Lantbruket kommer åter att bli mera arbetsintensivt; många jobb som försvunnit de senaste decennierna kommer att återuppstå.
Livet blir alltså troligen mer strävsamt – men det behöver ju inte alls betyda att det blir sämre eller mindre lyckligt. Vi hinner bara pilla på telefonen lite mer sällan.

Beror den svaga tillväxten på Peak Oil?

Ekonomisk tillväxt, med påföljande ökat välstånd, har hela 1900-talet och även i början av vårt nya årtusende helt varit beroende av ett globalt energiöverskott. Egentligen kan man säga att hela det projekt vi idag kallar för civilisation, med ekonomisk tillväxt, högre levnadsstandard, effektivare lantbruk (och därmed fler människor) är intimt sammanbunden med en ständigt växande tilllgång på billiga och behändiga fossila bränslen, som kan frigöra oss från att enbart kämpa för livhanken, och därmed producera det vi kallar mervärde. I de flesta samhällen som vi kallar ”västerländska” står oljan för cirka 80 procent av all energiförbrukning.

Nu börjar tecknen öka på att vi redan nått Peak Oil, d.v.s. den globala kulmen av oljeproduktionen, då det inte med några till buds stående medel går att öka den årliga oljeproduktionen jämfört med förr (denna ökning har historiskt legat på en nivå på cirka 3 procent per år). Peak Oil avfärdas ibland som ”bara en teori”, men i själva verket är det fråga om ett ofrånkomligt geologiskt faktum – frågan är inte om, utan när.

Idag minskar produktionen i de sista riktigt stora oljefälten man fann för över 20 år sedan – i Alaska, Nordsjön och Mexico. Få vet att t.ex. Storbritannien för några år sedan blev nettoimpörtör av olja och står inför kritiska energiproblem de närmaste åren. Ett stort frågetecken är läget för Saudi-Arabien och världens största oljefält Ghawar, som i 50 år stått för mer än hälften av landets oljeproduktion. Saudi-Arabien publicerar inte pålitliga siffror om sina reserver, vissa observatörer anser att landet redan pumpar med full kapacitet.

Man borde för länge sedan ha hittat  flera nya jättefyndigheter bara för att  ersätta den nuvarande, accelererande nergången. Och nej, det räcker inte att hitta ett ”jättelikt” fält utanför Sydamerika. Om fältet befinner sig på 5 kilmoters djup under 3 kilomter vatten blir det aldrig fråga om stor utvinning, oberoende av hur stor reserven teoretiskt är. Peak Oil handlar alltså inte om att oljan plötsligt ”tar slut”, utan att de fyndigheter vi idag hittar blir allt dyrare, svårare och långsammare att utvinna, med alla de effekter det har på den globala ekonomin. Många av de krångligare varianterna, som tjärsanden i Kanada, eller omvandling av kol till olja, innebär vid utvinning dessutom massiv miljöförstöring, som knappast kommer att tillåtas.

Efter produktionskulmen följer en platåfas (många säger att den redan är här, på cirka 85-88 miljoner tunnor/dag), och därefter en accelererande, obarmhärtig nergång i produktionen. Till saken kopplas även många geopolitiska faktorer, eftersom länderna med kvarstående fyndigheter så småningom reserverar sin produktion för inhemsk konsumtion (eller råkar ut för politisk turbulens – som i Mellanöstern).

Den ena stora frågan blir då vad vi försöker ersätta minskad oljeproduktion med (samtidigt som efterfrågan bara ökar). Inga alternativ ser lovande ut. Få ersättare är lika behändiga och har så hög energitäthet som oljan. Våra transportsystem både till lands, till sjöss och i luften är helt beroende av olja och kan inte ersättas t.ex. med elektricitet producerad med någon primär energiform (det går inte att flyga ett flygplan med elektricitet).

Biobränslena börjar se mer och mer problematiska ut, med mycket dåligt nettoenergiförhållande, d.v.s förhållandet mellan den energi som måste sättas in i produktionen och den energi man får ut. Man talar om EROEI (Energy Returned on Energy Invested). De bästa råoljorna i de största oljefälten hade i tiderna en EROEI-koefficient på 1:40 och högre (en andel insatt energi gav 40 gånger ekvivalent energi), medan man för bioetanol i bästa fall kan räkna med 1:2.
Men kanske ännu mer problematiska blir de etiska problem som uppstår då man odlar bränsle för bilar i stället för att odla mat.

Hur är det med vätgas då? Vätgas är inget bränsle, utan en energibärare med närmast hopplöst nettoenergiförhållande där både tillverkning (med elektricitet) och distribution i dagsläget har många helt olösta problem. Vettigare i så fall att använda elektriciteten direkt till elbilar.

”Dom hittar nog på något…”
Många invänder mot hela Peak Oil-resonemanget och de bleka utsikterna med att den tekniska utvecklingen på något sätt kommer att rädda oss. ”Dom kommer nog snart att hitta på något”. Man glömmer då att teknik inte är energi, trots att de går hand i hand. Vi kan nog i många fall utveckla något som i princip kan ersätta oljan (tallsåpa, rester från livsmedelsindustrin, biodiesel), men problemet är att dessa experiment i praktiken inte alls klarar av att skalas upp till de storleksordningar som är av nöden för att ersätta oljan t.ex. i trafiken. Dyrare energi slår hårt mot ekonomin, och minskar i samma veva på det kapital som kunde användas för att utveckla nya energiformer. (Och med kapital menar jag inte krediter).

Följdfrågan blir alltså vad allt detta kommer att innebära för vårt civilisationsprojekt.
Vad som börjar ske då utbud inte längre möter efterfrågan har vi redan belägg för – priset på olja stiger ordentligt. I förlängningen har vi också redan sett att den prishöjningen höjer priset på mat, eftersom det mekaniserade lantbruket är så beroende av olja, både för maskinerna och gödseln. På 1970-talet ledde ”oljekrisen” till en ordentlig recession – med Peak Oil tror jag vi blir tvungna att på ett alldeles nytt sätt definiera ord som ”välfärd” och “välstånd”, åtminstone så att kopplingen till ekonomisk tillväxt tas bort. Det finns nämligen en reell chans att Peak Oil leder till en ständig och ohejdbar ekonomisk sammandragning.

En enorm förflyttning av förmögenhet kommer också att ske till de länder som sitter på de fossila bränslereserver som finns kvar.  Det är svårt att tro att denna massiva förmögenhetsflykt inte skulle påverka hela den globala ekonomin, och dessutom med många geopolitiska förtecken. Troligen är de här problemen en stor orsak till att USA:s ekonomiska motor redan nu knackar så betänkligt, och att den ekonomiska recessionen inte vill ta slut trots traditionella, massiva penninginjektioner.

Förvandlingen från en värld med energiöverskott till en värld med energiknapphet kommer troligen att innebära stora omvälvningar, som kan komma snabbare än väntat. Den totala populationen kommer att minska rätt radikalt. Det finns helt enkelt ingen chans att mätta tio miljarder människor med de oljeersättare vi idag känner till. Diskussionen om överbefolkning, som länge tabu, kommer åter att bli aktuell.

Har någon märkt att jag inte alls nämnt de senaste årens stora politiska käpphäst – ”klimatförändringen”? Det beror på att jag anser att Peak Oil är ett betydligt större samhällsproblem, som vi alldeles konkret kommer att märka inom 10-15 år. Den som på nätet orkar traggla igenom lite mer än söta isbjörnsbilder kan också läsa att bl.a. CalTechs forskare länge påpekat att alla IPCC-klimatscenarier (även de lägsta) utgår från lindrigt sagt fantasifulla uppskattningar över våra framtida tillgångar på fossila bränslen (inklusive kol). Eller att många statistiker avfärdar klimatpanelens trovissa påståenden om en uppvärming på 0,7 grader per århundrade som statistiskt nonsens – det finns ingen chans att mäta jordens temperatur med den noggrannheten (för att inte tala om extrapoleringarna gällande tidigare tider från trädringar etc).

Jag vet att det är mot den politiska ortodoxin att säga det, men faktum är att även radikala minskningar av våra CO2-utsläpp inte på lång sikt kommer att påverka CO2-halterna i atmosfären, bara skjuta på dem en aning. Vi kommer oberoende att använda upp våra fossila bränslen så långt det går, om än i minskad takt på grund av Peak Oli. Klimatet ändrar sig alldeles säkert (det har det även gjort i miljontals år helt oberoende av människan), men de förändringarna kommer troligen bara att vara en liten del av de utmaningar vi som civilisation står inför efter den hundra år gamla oljebonanzan.

Wikipedia har en riktigt hygglig artikel om Peak Oil