Etikettarkiv: Teknik och vetenskap

dvd - eller cdskivor

Försvarstalet för fysisk media

Jag har hela mitt liv varit intresserad av teknik, och använder i medeltal några timmar per dag för att surfa olika sajter som gäller teknik, datorer och innehållsskapande. I min dagliga dos ingår även nätsändningar som jag lyssnar på under resorna till och från jobbet. Men eftersom jag också är intresserad av integritets- och säkerhetsfrågor blir jag ibland lite förvånad över teknikredaktörernas och kommentatorernas fascination med nätbaserad media. Många talar om att äntligen slippa läsa på ”döda träd” – eller att nätbaserad musik och film snart helt slår ut de otympliga skivorna – det är bara fråga om tid.

Fortsätt läsa Försvarstalet för fysisk media

Varför jag framöver håller mig borta från Facebook

Redan några år har jag haft en Facebook-paus varje sommar. Det har aldrig lett till speciellt svåra abstinensbesvär, och efter en vecka försvinner impulsen att vid varje ledig stund ”kolla om något hänt”.

Idag var jag första gången inne på Facebook igen, och kunde konstatera att jag inte missat något av värde. Och då har jag ändå varit mycket konservativ när det t.ex. gäller att godkänna vänförfrågningar – med ytterst få undantag har jag träffat alla på min vänlista även i verkliga livet. Man kunde därför tro att det bland inläggen skulle finnas exempel på det som folk i sista hand räknar som någon slags FB-fördel: att kunna hålla kontakt med vänner och bekanta där det geografiska avståndet är stort. Men så var det inte denna gång. De flesta inläggen visade sig vara, i ingen speciell ordning:

Fortsätt läsa Varför jag framöver håller mig borta från Facebook

Prediktioner för 2018

Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.

Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:

  • Ambivalens
  • Motstridighet
  • Teknograndiositet

Fortsätt läsa Prediktioner för 2018

Prediktioner för 2017

Det här är det andra inlägget i en årligen återkommande serie

 


Jag skulle gärna skriva fler inlägg på bloggen, men jag har varit mycket aktiv på annat håll, så det har inte funnits möjlighet. Dessutom lyckades jag av någon orsak radera mitt långa inlägg om konsekvenserna av Brexit (jag förutspådde att följderna blir mindre dramatiska än de som målades upp), så antalet inlägg sedan ”Prediktioner för 2016” ser faktiskt lite anemiskt ut. Nåväl. Här kommer den andra installationen av det som nu alltså blivit en tradition: ”Prediktioner”.

Här kommer orden och begreppen som kommer att dominera tidsandan och den offentliga diskussionen 2017:

Fortsätt läsa Prediktioner för 2017

En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil

Nationalekonomerna och ekonomisterna skrapar sig i huvudet och seminarier följer på symposier: Varför villl inte ekonomin ta fart? Svaret är ganska enkelt: ekonomisk teori saknar så gott som totalt begreppet energi. Energi är i de ekonomiska teorierna något som automatiskt antas finnas där ute, trots att ingen mänsklig eller ekonomisk aktivitet idag kan ske utan stora och kostsamma energiinsatser. Och finns energin med på ett hörn, utarbetas modellen eller teorin fortfarande utan att beakta alla de ekonomiska resurser som krävs för att utnyttja en potentiell energikälla – även de mänskliga och miljömässiga resurser som behövs, samt hur energiproduktionen och användningen på riktigt påverkar resten av samhället. Man utgår i stället från det enkla antagandet att vi i all framtid har tillgång till någon relativt billig och behändig energikälla.

Fortsätt läsa En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil

Hur mår det vetenskapliga klimatet?

Det är ju inte första gången jag känner mig tvungen att ta till orda i den här saken, men debatten om klimatförändringar, både i “stora världen” och hemma i våra små kretsar,  tenderar alltid att hamna på samma slutstation – själva vetenskapen, och de vetenskapliga argumenten hamnar i skymundan, och politiken tar över, nästan med religiös febrighet.  Senast säkert på grund av förhandlingarna i Paris.

Jag, som inte ens officiellt är vetenskapsman (jag är mycket beläst, men jag saknar akademisk slutexamen) känner mig tyvärr allt oftare tvungen att undervisa högt utbildade debattörer i hur den vetenskapliga processen fungerar.

Fortsätt läsa Hur mår det vetenskapliga klimatet?

Varför finns teologi på Åbo Akademis läroplan? (= Varför är jag ateist)

[Tillägg 4.2.2015:] 

Frågan lyder egentligen: Varför finns teologi på ett enda universitets läroplan?

Jag inser att rubrikens tema, överförd på universitetsvärlden som helhet, inte är ny – saken har förstås diskuterats ända sedan upplysningstiden. Då mitt förra inlägg om religion handlade om hur problematiskt det är att hänvisa till guds vilja (eller tvåtusen år gamla skrifter) i en politisk debatt, handlar detta inlägg om den vetenskapliga sidan, och den oförenlighet jag där kan skönja. Denna oförenlighet mellan religiös övertygelse och vetenskap behöver inte alls utmynna i gräl, hänsynslös intolerans eller respektlöshet, men jag tror det kunde vara skäl att lungt erkänna att dikotomin existerar. Detta erkännande av fakta kunde tvärtom minska på grälen och motsättningarna.

1. Grundsyn 

I det förra inlägget påpekade jag alltså hur problematiskt det blir med religiösa aspekter i en dagsdebatt  – speciellt som det i ”de heliga skrifterna” går att hitta belägg för snart sagt vilken uppfattning eller livsfilosofi som helst, även sådana som idag skulle betecknas som helgalna. Som religionsintresserad ateist suckar jag ganska ofta då jag läser insändare där någon skribent hänvisar till en passage i Bibeln som på något sätt kan användas som slagträ i debatten, medan samme skribent glatt frånser andra, idag helt olämpliga stycken (som till exempel uppmaningen att slå ihjäl sina barn om de kommer hem och talar om andra gudar än den enda, sanna guden). Det krävs inte mycket läsansträngning för att förstå att alla ”heliga skrifter” skrivits utgående från skrivtidpunktens sensibiliteter och verkligheter, och att de därför ständigt måste tolkas och omtolkas, samtidigt som de idag politiskt inkorrekta textavsnitten måste allegoriseras eller bortförklaras.

Vill man alltså basera sin egen grundsyn eller livsfilosofi på dessa gamla skrifter blir det obönhörligen fråga om ett à la carte-val, som i den större kontexten leder till en uppslitande intern kamp mellan det som lite förenklat kallas progressivitet och konservatism. Ju längre tid som gått sedan texterna skrevs, desto uppenbarare är det att de rätt och slätt skrevs av människor, som i texterna speglade sina egna moraluppfattningar. Därmed blir det ur min synvinkel omöjligt att i någon som helst diskussion påstå att de här skrifterna representerar gudomlig och därmed orubblig sanning.

Religiositetens betydelse i olika regioners vardagsliv.
Ljusrött= mindre viktig, djuprött=mycket viktig.

2. Ateism och tro

Ateist. Många troende jag träffat tycker att det berättar något väsentligt om mig som person. Jag brukar själv mycket sällan föra det på på tal eller göra något väsen av det, men en gång då det kom fram, försökte en troende som ville ifrågasätta mitt val påstå: ”så du skulle kunna döda vem som helst, eftersom du inte anser att det har några konsekvenser”. Jag brukar svara, att om det faktiskt bara är den religiösa övertygelsen som hindrar troende från att konstant gå bärsärkagång, så är vi alla verkligen i trubbel. Jag går förstås inte omkring och dödar människor bara för att jag inte råkar tro på en yttersta dom. Och inte ens det faktum att det finns en lag som förbjuder mord, är orsaken som hindrar mig. Det är min egen moral som hindrar mig. Jag förstår inte vad religiös tro (eller dess eventuella frånvaro) överhuvudtaget har med sådana frågor att göra (annat än då religiös övertygelse tvärtom används för att döda människor; ett beklagligt ofta förekommande fenomen genom historien).

Några gånger har diskussionen fortsatt så, att det för mig blivit tydligt att många troende  anser att ateism i själva verket också är en sorts ”tro”. Eller att allting bara handlar om kristendom versus ateism. Men så är det inte.

Ateism är i all enkelhet frånvaron av tro på övernaturliga krafter. Den ateistiska utblicken gäller därför förstås alla sorts gudomar, helt oberoende av religion. Detta faktum gör det i själva verket mycket enkelt för en kristen att försöka föreställa sig en ateistisk inställning: Försök medvetet att ”tro” på till exempel Zeus, Tor eller Hathor, i stället för på Gud. Det går förstås inte, och skillnaden till mig är endast att jag adderat ännu en gud till denna lista av ”omöjliga”.

Jag vet att det finns sammanslutningar, föreningar och olika rörelser för ateister och fritänkare, och säkert hittar man där medlemmar som arbetar med ”religiös” iver. Men det är ändå inte fråga om religiösa samfund. Själv tycker jag ateistiska föreningar eller organisationer för fritänkare är ganska överflödiga och fåniga. En fritänkare behöver inte tänka i grupp.

3. Vetenskap och tro

Det är inte heller så att man som ateist valt att i stället ”tro” på vetenskapen. Vetenskap handlar nämligen inte alls om tro eller övertygelse, utan om att man stöder den vetenskapliga processen, där man genom att ständigt försöka falsifiera uppställda hypoteser strävar till att nå en så riktig beskrivning av verkligheten som möjligt. Det är alltså inte så att man valt att tro på Big Bang, i stället för att tro på Bibelns (eller någon annans) skapelseberättelse, utan att man för tillfället anser att Big Bang är den beskrivning av starten för det synliga universum som gäller – tills en bättre hypotes ställs upp och en ny teori eventuellt växer fram (som ersätter den förra).

Jag förde för en tid sedan en längre insändardebatt med troende som försökte sammanjämka tro och vetenskap. Som bevis för att det går att göra hänvisade de till astronomer från 1500- och 1600-talet, men det har förstås ingen relevans för dagens vetenskap.  Det var länge sedan, och beskrivande tycker jag det är, att många av de astronomerna även fungerade som de kungliga hovens astrologer, eller som alkemister. Utan att alltså förringa de stora bidrag dessa astronomer gjorde för att utveckla vår syn på solsystemet och universum, så har vi, så att säga, redan gått vidare.

När det gäller modernare teorier som t.ex. Big Bang eller arternas evolution borde man enligt sammanjämkarna av religion och vetenskap se på skapelseberättelsen som en allegori – en symbolisk återberättelse av samma händelser. Bakom Big Bang och evolutionen skulle därmed kunna sväva samma ande – samma skapare som i Bibeln. (Kvant- och partikelfysiken glömmer de behändigt bort).

Tyvärr. Det finns idag inga tecken på att övernaturliga fenomen skulle ligga bakom Big Bang, evolutionen eller någon annan vetenskaplig teori. Framför allt:  de teorierna får inga nya fördelar av att man introducerar en övernaturlig faktor. Och det skulle ju nästan vara löjligt att påstå att människor för tusentals år sedan skulle ha haft mer kunskap om Big Bang och evolutionen än vad vi har idag, för att därefter välja att enbart skriva det hela i sago- och mytform. De två beskrivningarna utesluter tyvärr totalt varandra.

Även i övrigt har jag faktiskt mycket svårt att se hur man kan vara vetenskapsman (eller ha ett vetenskapligt förhållningssätt) och samtidigt tro på gudar. Förr kanske det lyckades, och det skedde säkert även som en del av den samhällsomgivning som rådde, med en betydligt starkare samhällsställning för kyrkan än idag. Men en forskare idag kan väl knappast längre förklara nya, överraskande eller motsägelsefulla forskningsresultat med att det måste handla om Guds inblandning, eller ett mirakel.

4. ”The Force”?

Om man som jag följer med de senaste rönen inom astronomi, kosmologi och teoretisk fysik förstår man fort hur lite utrymme det finns kvar för en aktivt deltagande gud i vårt vardagliga liv. Förr var det naturligtvis annorlunda, då till och med vanliga naturfenomen kunde tillskrivas högre makter. Och då vi samtidigt idag saknar några som helst riktiga bevis på mirakel eller gudomliga ingripanden, finns det egentligen bara kvar tanken på en ”urmakare”, en ”skapare” som skapat allting före Big Bang, för att sedan luta sig tillbaka och låta det hela ha sin gång.

Jag misstänker starkt att just denna sorts ”skapare” är det som de flesta som idag hör till kyrkan tror på. En osynlig gud, vars existens eller icke-existens inte kan bevisas (och som följaktligen är irrelevant ur vetenskaplig synvinkel). Spåren av denna skapare skulle idag dock utgöras av det som troende uppfattar som religiös trancendens eller ”andlighet”. Men de fenomenen, hur verkliga de än ter sig för troende, kan inte heller utgöra bevis för en övernaturlig inblandning, då de lättare kan förklaras med andra fenomen.

Religionsforskaren (och katolska nunnan) Karen Armstrong spelar i boken ”För Guds skull” ett vanligt religiöst trick: hon beskriver tro med varma ord som andlighet och trancendens, d.v.s något ”högre och bätte” utöver vår vanliga tillvaro, medan vetenskap och en rationell attityd beskrivs som kall, klinisk och strikt logisk (och därmed nästan onaturlig). Lite som då motivationstalare försöker dupera oss med prat om fullständigt olika hjärnhalvor.

Den sortens semantiska spel tycker jag är ganska onödigt: min ateistiska och vetenskapliga utblick hindrar mig verkligen inte från trancendens till exempel i närvaro av fin, gripande musik eller konstutövning, eller varför inte vid besök i vackra byggnadsverk som kyrkor. Allt detta är dock skapat av människor – inte heller här tycker jag det finns minsta behov av tillskriva någon högre makt det som är mänskliga skapelser och våra personliga känslor. Och de känslorna blir inte alls ”sämre” för det, det är ju precis tvärtom.

5. Livets mening

Som yngre var jag en sorts agnostisk tvivlare, som dock i slutändan lutade mot tanken på att det nog finns en ”skapare” i bakgrunden. Men jag har ändrat mig, främst för att jag börjat läsa vetenskaplig litteratur. Som ateist är det en enorm befrielse att  släppa hela idén på ”urmakaren” som satt igång allting, och som sedan konstant håller reda på oss.

Jag saknar inte alls denna sorts patriarkaliska figur i min tillvaro, och frånvaron får mig inte alls att känna mig vilsen eller oviktig i universum, eller att känna att livet skulle vara meningslöst – tvärtom. Ansvaret för mina handlingar ligger enbart på mig själv, och min tid på jorden känns därför så mycket angelägnare och viktigare. Jag slipper också tanken på att jag har rätt att vänta mig syndernas förlåtelse, eller att jag borde känna tacksamhet för att någon dött för mina synder. Så mycket enklare och friare är det då att bemöta mina medmänniskor här och nu – och så mycket, mycket intressantare känns vandringen på jorden, då denna sorts ”fribiljetter” och intellektuella ändstationer inte grumlar perspektivet.

6. Teologi

Vilket för mig till rubrikens fråga. Varför finns teologi på studieprogrammet i ett universitet, som utgångsmässigt borde syssla med vetenskaplig, rationell forskning? Min diskussion ovan visar att religiös tro inte kan handla om rationalitet eller vetenskaplighet (och jag tycker inte heller den behöver göra det – även det som är irrationellt kan, liksom konsten, vara vacker eller viktigt för någon). Därför tycker jag det är underligt att man vid Åbo akademi kan ta kurser som Gudstjänstliv,  Guds lag, Retreatens teologi och spiritualitet, Religiös fostran med övningar, Homiletik (läran om predikokonst) och Liturgisk-homiletiska övningar. Med all respekt: lika bra kunde ÅA ha en astrologisk fakultet – konceptuellt skulle det inte vara någon större skillnad, om man bortser från att teologin har en lång, traditionell historia på många universitet. Men skulle det inte vara dags att börja utbilda präster inom kyrkan i stället? Det tycker jag skulle kännas rättare.

Malms flygfält bör bevaras

På ytan kan det låt som om dagens inlägg gäller en liten, lokal fråga – men frågan – och speciellt hur den läggs fram och debatteras – har även många allmänna dimensioner.

Saken gäller Malms flygplats i Helsingfors. För tillfället börjar hotet om stängning förvandlas från avlägsna mörka moln till ett illavarslande muller. Nu har den finska regeringen satt sin sked i soppan, då Trafikministeriet 23.10 meddelade att staten drar tillbaka sin verksamhet från Malm inom två år, inklusive flygledningen. Som beredning och grund för beslutet användes en ny konsultrapport över var privatflyget kan operera om Malm stängs, men den rapporten har redan på många håll kritiserats för att till sina metoder och slutsatser vara ovetenskaplig och olovligt tunn. Med andra ord ett politiskt beställningsarbete för att berättiga redan gjorda beslut, inget annat.

Bakom allt spökar den gamla motiveringen att Helsingfors stad borde få bygga bostäder på området.

Redan denna enkla huvudmotivering är falsk. Det finns redan planerad tomtmark med plats för 140000 människor inom Helsingfors gränser, så de 20000 som eventuellt kunde få plats på Malm spelar ingen större roll (speciellt som marken är utmanande och dyr att bygga på). I tillägg finns massvis med oplanerad mark inom Helsingfors gränser. Det finns alltså ingen vettig orsak alls att stänga Finlands andra livligaste flygplats. I stället borde beslutsfattarna med jämna mellanrum starta därifrån på en liten flygtur, som genast skulle visa att Helsingfors (och hela huvudstadsregionen) till största delen består av skog och ödemark.

Som motivering har också sagts att Malms flygfält ”går på förlust”. Till det kan man bara säga: vilka för landet essentiella och livsviktiga infrastrukturarrangemang genererar ”vinst”, och vem borde i så fall dela på den ”vinsten”?

Övriga motiveringar man hört gränsar närmast till skymfningar (som att flygplatsen endast används av en handfull förmögna med egna privatplan), så dem kan vi också genast avfärda.

Motiveringarna till att fortsätta flygverksamheten på Malm är däremot många och valida:

  • Det är bra om en huvudstad har flera flygplatser, till exempel om den ena, av en eller annan orsak måste stänga (olycka, terrorism etc).
  • Ersättande flygplatser finns inte på ett vettigt avstånd från huvudstaden, det borde i så fall byggas. Dyrt och onödigt. 
  • Planerna på ett ersättande fält har hela tiden skjutits på (både tidsmässigt och geografiskt). En flygplats 100 kilometer från Helsingfors betjänar inte längre huvudstadens behov, överhuvudtaget.
  • Flygttrafiken på Malm kan inte heller som sådan flytta över till huvudflygplatsen i Vanda, det är alldeles onödigt (och farligt) att den sorts trafik (bland annat flygutbildningen) som sker på Malm såsar in sig bland den tunga trafiken på Helsingfors-Vanda.
  • Det är mycket bättre att flygutbildningen sker i en vältrafikerad omgivning, med adekvat flygledning, än ute i de finska urskogarna. (Det är därför Finlands flygledare motsätter sig en stängning av Malm).

I tillägg kan man konstatera att Malms flygplats förr var Helsingfors enda flygplats – vilket gör både stället och speciellt flygterminalen till en kulturhistoriskt intressant och viktig plats. Kulturellt har platsen alltså lika mycket värde som vilken annan historisk plats som helst, så en stängning skulle också innebära en kulturskandal – men det kan man förstås säga att är normal kutym när politiker utan någon som helst känsla för de här sakerna fattar beslut.

År 2007 publicerades en mer ingående utredning över flygtrafiken (pdf på finska) i huvudstadsregionen där man bl.a. utredde byggandet av ersättande flygfält i huvudstadsregionen. Det var fråga om relativt ambitiösa och realistiska alternativ i Borgåtrakten och i Ingå, som dessutom skulle kunna utvecklas till riktiga regionalflygfält, utan att störa trafiken på Helsingfors-Vanda. Men inget av dessa projekt har ju ens avancerat längre än tanke-experiment, så man kan fråga sig varför det nu är så bråttom att stänga Malm, då inget ens närapå realistiskt alternativ föreligger.

Trafikministeriet pratar i sin senaste utredning om ”skapliga” förutsättningar för det (mycket nedsättande beskrivna) ”hobbyflyget” – i Hyvinge och Nummela. Nummela är dock redan tekniskt helt olämpligt, vilket även framgår av rapporten, som i samma andetag konstaterar att inte ens miljöloven och andra samhällsstipulationer på dessa platser närmelsevis räcker till för det antal starter och landningar som idag sker på Malm. Övrig privat luftfart behandlas inte alls.

Man har alltså gått från realistiska (men förstås dyra) alternativ år 2007, till ”skapliga” (kohtuullinen) alternativ 2014, där ordvalet avslöjar hur falskt det hela skorrar. Det viktigaste i rapporten (kanske den egentliga orsaken till hela rapporten) hittar man sedan i några bisatser: tjänstemännen på ministeriet har upptäckt att privatflyget inte administrativt (d.v.s. av stat och kommun) alls behöver beaktas ifall Malm stängs – privatflyget får helt enkelt klara sig själv efter en stängning, så gott det går. Enligt pressmeddelandet skall man ändå i den nära framtiden träffa representanter för privatflyget för att ”diskutera framtiden”. Varför sådana charader behövs efter denna knock-out övergår mitt förstånd.

Det är alltså inte speciellt lätt att försöka fundera fram sig till vad som på riktigt är på gång. Medborgaradresser har samlats ihop för fortsatt luftfartsverksamhet på Malm (den senaste på 67 000 namn), inga starka folkopinioner kräver att flygplatsen skall stängas (tvärtom tycks den för många invånare vara något man gärna visar upp), och inga vettiga rationella orsaker finns alltså för att stänga fältet – men ändå driver politikerna igenom projektet som en fix idé.

Det är kanske onödigt att här börja spekulera i vad som egentligen ligger bakom det hela. Kan det faktiskt bara vara politisk envishet eller prestige? Att någon har redan satsat för mycket politiskt kapital för att våga backa ur, efter att det hela satts i rullning? Undersökande journalister kunde gärna gräva lite i mer i frågan. Det är alltid stora pengar som sätts i rörelse då hela, nya områden byggs ut. ”Qui bono” (Vem gynnas av detta?) är en fråga som alltid borde ställas då något stort projekt ros i hamn stick i stäv med folkviljan.

Nätneutralitet – en god idé?

Så har då President Obama lanserat sitt Net Neutrality-initiativ, till idel lovord och hurra-rop.

Jag vill dock lämna in en avvikande åsikt. Dels har Obama-administrationens initiativ en politisk agenda som få uppmärksammat, dels bottnar hela begreppet nätneutralitet i många missuppfattningar om hur nätet i verkligheten fungerar.

På pappret låter det ju bra. I korthet: Ingen internetleverantör skall få prioritera trafik till egna tjänster framom trafik till andra leverantörers liknande tjänster (till exempel video). Ingen internetleverantör skall få förhindra åtkomst till lagliga sidor. 
Är man emot detta fina är man förstås emot ”ett fritt och öppet internet”. Och man kan förstås säga att marknadsläget i USA, med i praktiken två helt dominerande leverantörer på de flesta orter, är lite annorlunda än till exempel i Europa, där konkurrensen tycks fungera lite bättre.
Men vänta lite nu. Har någon noterat att Obama föreslår att det är Federal Communications Commission (FCC) som skall skapa och övervaka de här reglerna, på samma sätt som FCC övervakar etermedia i USA?

FFC har förstås länge suktat efter nya domäner, då gammaldags broadcast börjar krympa, och FCC aldrig fått lägga vantarna på amerikansk kabel-tv (vilket är orsaken till varför nästan alla intressanta amerikanska tv-serier produceras för kabel-tv som HBO eller AMC – i fall du inte visste).

Internetleverantörerna borde enligt Obama-administrationen nu alltså regleras och övervakas på samma sätt som amerikansk marksänd radio och tv. Några komiska, välkända exempel på denna reglering är att det till exempel är förbjudet att [piiiiip] (svära) i sändning, och att det delas ut häftiga böter om ett naket kvinnobröst råkar skymta förbi under ”family viewing time”.

Nätbloggare och podcast-producenter är nu berättigat oroade för att ett FCC-övervakat internet innebär till exempel licenser, eller att en omodern och löjlig byråkrati börjar tala om vad som får sägas och göras på nätet. (Regelverket som reglerar etermedia går på 600 sidor).

Men det handlar om så mycket mer än detta. Till skillnad från en tv- eller radiosändare når internet hela världen. Så det viktigaste ordvalet i förslaget är

If a consumer requests access to a website or service, and the content is legal, your ISP should not be permitted to block it.

Jag har aldrig hört att någon nätleverantör skulle ha blockerat åtkomst till någon webbsida alls, så för det första kan man fråga sig om det ens är nödvändigt att börja lagstifta om detta. (Dessutom tycker jag det är synd att vi alla nuförtiden alltid reduceras till ”konsumenter”). Men de viktigaste orden är ”and the content is legal”. I framtiden skall FCC i samråd med andra myndigheter alltså avgöra vad som är ”lagligt” på webben – och i förlängningen börja bötfälla eller stänga ”olagliga” sidor. Det är förstås meningen att vi skall förstå denna passus som gällande hemskheter som barnporr och annat lika frånstötande – men för sådant finns det ju redan lagar.

Så man behöver inte mycket fantasi för att förstå att passusen egentligen handlar om att administrationen enkelt vill kunna stänga åtkomsten till (ur deras synvinkel) ”olagliga” sajter som Wikileaks, eller till exempel sajter som förmedlar Snowden-avslöjandena – där materialet ur strikt juridisk synvinkeln är olagligt  på grund av hur det samlades in.

2.
Sedan är det skäl att konstatera att hela debatten om nätneutralitet karakteriserats av massvis med missuppfattningar. Speciellt högljudda har varit den grupp konsumenter (nu använder jag ordet gärna) som upplevt att deras Netflix inte fungerar så bra. Misstankarna har genast lagts på nätleverantörerna, och speciellt de leverantörer som har egna betalvideotjänster. Men i de flesta fall handlar det om helt andra saker. Nedan försöker jag klargöra lite:

  1. En nätuppkoppling fungerar aldrig som ett streck mellan en avsändare och en mottagare (t.ex. Netflix -> tittaren). Nästan all nättrafik gör många ”hopp” mellan olika nätleverantörer, innan den är framme hos dig. Vid problem och stockningar kan trafiken dessutom ta en helt annan rutt. Det är det som är hela idén med nätet, som uppfanns av den amerikanska militären för att motstå en kärnvapenattack.
  2. Videofiler tar upp till tio gånger mer plats än vanlig webbtrafik och epost, och orsakar därmed en massiv trafik. 
  3. Traditionellt har nättrafik mellan olika nätleverantörer skötts som s.k. peering-trafik: nätleverantörerna tar inte betalt av varandra för användningen av bandbredd och kopplingarna mellan leverantörerna, så länge den ömsesidiga trafiken i vardera riktningen på ett ungefär balanserar ut. Video, främst Netflix, har tyvärr ändrat på hela ekvationen: trafiken blir så massiv och får så ensidig riktning, att kostnaderna för små nätleverantörer (som skall ansvara för ”mellanhoppen”) blir enorma, samtidigt som de inte har möjlighet att få ut några pengar av den som orsakar trafiken (Netflix), för att investera i mer bandbredd. Och ännu mindre är chansen förstås nu, efter Obamas initiativ. Det kommer att leda till att endast de stora, monopolaktiga nätleverantörerna så småningom blir kvar.
  4. Det är alltså denna bandbreddsbrist i ”mellanhoppen” som är den största orsaken till att Netflix hackar, inte någon brist på nätneutralitet.
  5. Netflix har den senaste tiden löst det här problemet genom att man innanför nätgränserna hos vissa stora nätleverantörer installerat ”svarta lådor” där hela Netflix-utbudet finns lagrat. Då slipper man förstås mellanhoppen, men jag kan inte tolka Obamas förslag på annat sätt än att dessa lådor strider mot idén om att ingen trafik får favoriseras. Lådorna måste alltså bort, trots att de idag förbättrar ”konsumenternas” upplevelse.

I Obamaförslaget ingår även en närliggande idé om att förbjuda ”paid prioritization”:

No service should be stuck in a “slow lane” because it does not pay a fee.

Analogin med ”trafikfiler” är löjlig och missvisande för hur internet och nättrafiken fungerar, men saken gäller förstås Netflix, som misstänker att deras trafik sinkas, och inte vill delta i infrastrukturkostnaderna som företaget orsakar. Det hela blir ändå ganska svårtolkat – för tillfället betalar vi ju extra för en snabb nätkoppling, och leverantörerna påverkar hela tiden användarnas trafikhastighet beroende på hur mycket man betalar.

Det är alltså inget nytt att bandbredden hela tiden formas med olika sorts prioriteringar. Alla borde ju också kunna glädjas åt att en nätleverantör kontinuerligt formar bandbredden, så att till exempel vanlig webbsurfing och epost går att göra, trots att resten av huset tittar på Netflix. Eller att en gallstensoperation som utförs på avstånd via videolink kan få lite extra prioritering. Men nehej – det skall alltså nu bli förbjudet.

Vad USA hittar på gällande nätet brukar de flesta andra följa efter – antingen av ren rutin, eller så av slentrian för att man inte orkar fundera igenom saker ordentligt. En reglering av internet har även föreslagits av självaste FN. Min starka åsikt är dock att ett internet reglerat av USA:s myndigheter eller av FN inte är en önskvärd utveckling.

Kan vi sluta tala om ”cyber”?

Rapporteringen kring olika nätbaserade intrång och attacker har blivit sämre. Allt oftare hänvisas bara till ”cyberattacker”, utan att vi får reda på några som helst detaljer om vad det egentligen är fråga om. Det här är inte bra, eftersom dataintrång, spioneri, nätsabotage och nätattacker har många olika aspekter (både tekniska, ekonomiska och samhälleliga) som helt suddas ut under det ”behändiga” samlingsordet cyberattack.

Slarvet beror på två relaterade orsaker:

  1. Teknikrapporteringen i vanlig media är generellt sett på usel nivå. Oftast är det bara rena slumpen om det råkar finnas en teknikkunnig journalist på en redaktion (som dessutom är insatt i nätintegritetsfrågor). Allmänreportrar  satta att bevaka dataintrång eller nätattacker vet oftast inte ett dyft om sakerna, och ser sig tvungna att enbart citera vad de får tilldelat sig.
  2. Vissa personer, företag, organisationer och myndigheter har förstås ett egenintresse i att måla upp en situation där kusliga och diffusa ”cyberattacker” hotar oss med jämna mellanrum. Det lönar sig att inte vara alltför detaljerad, ifall man till exempel vill sälja nätsäkerhetstjänster, få en större budget, eller kanske knuffa landet lite närmare Nato, nu när militäralliansen har ”cyberattacker” som ett av sina huvudtemaområden.

Det finns emellertid ingen orsak att vara diffus och oklar när man behandlar de här frågorna. Nedan går jag igenom några fundamentala fakta som kan löna sig att hålla i minnet, och referera till nästa gång man hör om en ”cyberattack”.


I dag är det inte längre sakligt att i ur och skur hänvisa till hackers så fort ett intrång eller ett sabotage skett. Främst kanske för att en hacker också kan betyda en skicklig programmerare ”på den goda sidan”, men också för att ordet fortfarande manar fram en lite felaktig bild av ensamvargar i sina källare. De här intrången är i dag allt mindre amatörmässiga, och görs ofta av semiprofessionella eller professionella  ligor. Intrången kan vara mycket allvarliga (speciellt ekonomiskt) och är kriminella i alla länder, så det är bättre att hänvisa till kriminella, brottslingar etc, än till hackers.

De riktigt sofistikerade intrången görs av stater med stora resurser bakom sig. Snowden-avslöjandena visade det som många redan misstänkte: amerikanska NSA har till sitt förfogande dels en hel arsenal av hittills oupptäckta svagheter och hål i kommersiella operativsystem, och dessutom hela avdelningar som sysslar med att kompromettera systemhårdvara: processorerna och minnen i routers, och i olika datatillbehörs kontroll-chips. Utan att det direkt går att peka ut NSA, är till exempel Stuxnet-viruset som slog ut det iranska kärnprogrammet ett bra exempel på denna sorts avancerade verksamhet, där viruset planterades via USB-stickor i maskiner som inte var kopplade till nätet. Samma gäller det senaste spioneriprogrammet som uppdagades, Regin. Och det finns ingen orsak att tro att inte andra större länder (åtminstone Ryssland,  Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Indien, Kina) har, om inte direkt motsvarande resurser, så åtminstone betydliga resurser till sitt förfogande för likadan aktivitet. Mycket av denna sorts aktivitet, och själva verktygen, är fortfarande höljda i dunkel.

De här staterna har också möjlighet att utföra offensiva handlingar (egentligen krigshandlingar) på nätet, för att försöka slå ut bland annat samhälleliga, militära, och finansiella system på motståndarsidan.

Hör man någon tala om en nätbaserad cyberattack mot samhällelig infrastruktur som el- eller vattenförsörjning (eller ens riskerna för en sådan attack), är det första en reporter borde fråga: varför i all sin dar är ett sådant kritiskt kontrollsystem överhuvud kopplat till internet? Stuxnet visade visserligen att en målmedveten aktör kan överbygga även detta, men i alltför många fall har man redan fått höra om nätuppkopplade datorer utrustade med gamla oskyddade operativsystem (som Windows XP), som kontrollerar kärnkraftverk eller livsviktig utrustning på sjukhus. Det finns ingen orsak att godkänna detta, eller att låta de dåliga bortförklaringarna och ursäkterna gå förbi oemotsagda.

Om det sker ett intrång i ett företags eller en myndighets databaser och informationen läggs ut på nätet räcker det verkligen inte längre med att rapportera att ”hackers gjort en cyberattack”. Systemen har namn och tillverkare, de som byggt och använt systemen har ansvar och namn!  Fråga efter dem! Var det en Oracle-databas? Var det MySQL? Var kunddatan krypterad på ett adekvat sätt – och om inte, varför? Vem installerade systemet? Hur var nätsäkerheten ordnad? Vem hade ansvar för nätsäkerheten?

(I det ovannämnda ligger även ett fråga jag tagit upp tidigare i andra sammanhang: ett trubbigt verktyg som en militärallians har nästan inget alls att tillföra på det här området. It-problem är it-problem, och skall skötas som sådana.)

Främst är det i alla lägen skäl att vara noga med terminologin.

Till exempel ett dataintrång görs för att komma åt information, helst genom att lämna så lite spår som möjligt (eller inga alls) bakom sig. Ett dataintrång kan pågå flera år, och riktas mot personer eller myndigheter (ofta i annat land) för att få information som ger ett gynnsamt förhandlingsläge, eller för utpressning.

En nätbaserad attack är något helt annat. Då försöker man öppet slå ut datasystem till exempel med en så kallad Denial of Service-attack. Program för detta kan enkelt laddas ner (även av amatörmässiga script-kiddies), och de samlar privatanvändares virusinfekterade datorer till ett så kallat bot-net, där alla på en gång sedan bombarderar en webbsida med åtkomstförfrågningar, vilket många vanliga webbservrar  inte klarar av, och därmed går i baklås. En attack mot en webbsida borde dock aldrig påverka ett företags eller en organisations egna interna nätverk – händer det är inte it-avdelningen sin uppgift mogen.

Spyware är inte en egentlig attack, men förstör, försinkar och försämrar vanliga användares nätupplevelse. Oftast sker installationen via en nedladdning av nyttigt material: i samma veva klickar man lätt på OK även för installation av olika ”förbättringsprogram” som installerar sig i webbläsarna eller annanstans och som utlovar en bättre webbupplevelse, virusskydd eller allmän prestandaförhöjning på datorn. I själva verket tar de här insticksprogrammen över webbläsaren, och leder alla sökresultat till vissa utvalda sajter, spionerar på och bokför användarens webbnavigering och i allmänhet förändrar datorns beteende.
Nagware är en variant där man först tror sig få en nyttig produkt gratis, men som efter en viss tid börjar gnälla efter pengar, med en länk till en sida där man lätt kan fylla i sitt kreditkortsnummer – oftast med olika förtäckta hot om vad som kan ske ifall man inte betalar.  Bra att minnas: inte ens på Windows behöver man idag köpa ett antivirusprogram, det kommer inbyggt (Windows Defender i Win 8, och Security Essentials i Win 7). Det finns också gratisprogram.

Virusattacker försöker automatiskt sprida skadlig programvara via säkerhetshål i operativsystem eller programvara. Målet kan vara skapande av bot-nets eller installerande av utpressnings-programvara (som t.ex krypterar alla filer och ger en nyckel endast mot en saftig betalning).

Trojanska hästar är skadlig programvara maskerad till ”nyttig” programvara (för att t.ex. ladda ner filmer gratis på nätet), oftast med samma mål som virusattackerna.

Med Phishing försöker man lura e-postanvändare och webbsurfare att klicka på lockande länkar eller bilagor, eller att logga in på nätbank för att ”verifiera” sitt konto. Samtidigt som skurkarna kommer åt ditt bankkonto kan ett virus eller annan malware installeras.

Social engineering är attacker där man gör det ”gammaldags”, och exempelvis helt enkelt ringer upp någon på ett kontor och påstår sig vara från ”it-avdelningen”, för att därefter fråga efter information som till exempel lösenord. Eller samtalar med folk på barer och restauranger och försöker utröna något om ett företags säkerhetssystem. Sällan uppmärksammat, men mycket använt och mycket effektivt.

För den intresserade men framför allt för den som är satt att bevaka de här frågorna är det skäl att regelbundet följa med någon podcast (t.ex. Security Now) eller webbsida (t.ex. Krebs on Security eller Schneier on Security) i ämnet. För en icke-initierad låter det mesta till en början svårförståeligt (och går dessutom på engelska), men det klarnar med tiden, så var inte rädd.


Humor: A glitch in The Matrix,
som tydligen tagit över spårvagnarnas
infosystem I Helsingfors.