En ukrainsk och en rysk pusselbit på den europeiska kartan

Ukrainakriget – en analys

Jag har länge samlat tankarna kring Ukrainakriget och dess geo- och säkerhetspolitiska konsekvenser inte bara för Ryssland och Europa, utan även för det säkerhetspolitiska läget i Norr. I denna första del håller jag mig till de två förstnämnda aspekterna, och behandlar Finlands och Sverige numera så gott som säkra Natomedlemskap i en kommande del två.


Den första slutsaten vem som helst kunde dra efter att Rysslands president startade sin ”specialoperation” mot Ukraina den 24 februari 2022 var att Putin gjort en gigantisk felbedömning gällande hur Ukraina och omvärlden skulle reagera. Samt att Putin i ett slag förverkade Rysslands trovärdighet som internationell aktör och förhandlingspart – för en mycket, mycket lång tid framöver.

Däremot har korten till en del blandats bort gällande Putins mål, syften och bevekelsegrunder för anfallet. Diskussionen har snedvridits dels på grund av att rysk propaganda avsedd för inhemsk konsumtion togs på orden, dels på grund av att gamla hypoteser om Putins ambitioner som rysk autokrat fick ny aktualitet i Väst efter Putins dubbelspel med västliga ledare strax innan invasionen.

Påståendena ”Vladimir Putin är galen och vill återupprätta det sovjetiska imperiet”, eller ”Putin vill förstöra Ukraina eftersom det är en demokrati”, kan nog innehålla en gnutta sanning, men båda argumenten är alltför förenklade förklaringar för att utgöra hela sanningen. I stället borde vi utvidga sökandet till vad man på riktigt kan anta att var Putins förväntningar, och enligt vilken logik han handlade – även om den logiken ur vår synvinkel har patologiska drag, eller baserade sig på fel förväntningar eller underrättelseuppgifter.

Uppenbart är att Putin, på inrådan av ryska underrättelserapporter, väntade sig att ryska pansarvagnar på ukrainska landsvägar mot Kiev skulle trigga ett snabbt regimbyte, ungefär som då den ryskvänlige ukrainske presidenten Viktor Janukovytj avsattes år 2014 efter Maidan-protesterna. Bakom Putins beslut spökade säkert också faktumet att USA:s utrikesministerium med sin biträdande utrikesminister Victoria Nuland i spetsen den gången var med och maskinerade fram installerandet av Arsenij Jatsenjuk som premiärminister.

Men Putin måste alltså ha varit fundamentalt felinformerad om hur den ukrainska ledningen skulle reagera, eller för den delen hur den ukrainska befolkningen skulle reagera. Något hade alltså hänt mellan år 2014 och 2022, och parallellerna till Sovjets anfall mot Finland 1939 är många och intressanta. År 1939 väntade sig Sovjets diktator Josef Stalin att en stor del av Finlands befolkning, politiskt splittrat efter ett upprivande inbördeskrig, skulle rusa emot de sovjetiska pansarvagnarna med rosor och hyllningsrop. Och visst kan man fortfarande hävda att Ukraina idag är splittrat, men fåran är betydligt mer geografisk än politisk/etnisk: förenklat kan uppdelningen beskrivas som de ”ryska” östra delarna, och de ”polska” och ”österrike-ungerska” delarna i väst. Washington Post har intressanta historiska kartor över utvecklingen, för den som är intresserad av områdets spräckliga, omtvistade och mångfacetterade historia.

Reaktioner, eller frånvaron av dem

Kanske Putin också hade väntat sig att omvärldens reaktioner skulle bli lika lama som då USA utför en av sina ”kirurgiska militäroperationer”. Och just inget hände ju heller då Ryssland annekterade Krim år 2014. Men reaktioner, eller frånvaron av dem, kan vara svårförutsägbara faktorer i ekvationen. Det handlar ofta om tidsperspektiv färgade av dagspolitik, politisk opportunism, eller politisk glömska. Och förstås även om en mentalt elastisk moralism, knuten till geografi, geopolitik och upplevd ”tillhörighet”. Många frågar berättigat varför bojkotterna och uteslutandet ur internationella organisationer lyste med sin frånvaro år 2003, då USA av uppenbart påhittade orsaker invaderade Irak, mot alla folkrättsliga regler, och med hundratusentals civila offer som följd. Handlar det enbart om att USA år 2003 var en demokrati och Irak en diktatur, och att Ryssland idag styrs autokratiskt, medan Ukraina är mer eller mindre demokratiskt? Eller om att det för oss i Väst är lättare att godta bombningar av människor som kulturellt känns avlägsna? Ur civiloffrens eller folkrättens synvinkel är frågor som dessa förstås enbart akademiska.

Jag håller med om att ovanstående relativisering mellan ”lika goda kålsupare” ofta blir improduktiv (man kan nämligen hålla på i oändlighet), och att ett tidigare ont förstås aldrig kan berättiga ett nytt. Och i slutändan måste ju nästan alla till sist ”välja sida”, speciellt om man känner att man har någon form av insats i en konflikt, antingen konkret eller moralisk. Men skillnaderna i förhållningssätt tycker jag ändå är intressanta att diskutera ur filosofiskt perspektiv. I en sådan diskussion kan man knappast se på något krig som ”legalt”, annat än ett försvarskrig – eftersom det förstås alltid är tillåtet att försvara sig. Visst finns det regelverk och internationella överenskommelser som skall diktera hur krig skall gå till, och vilka vapen som är tillåtna. Men krig har inte på länge handlat om trupper som ställs upp på ett slagfält för att där mäta sig mot varandra. Ända sedan krigen blev totala till sin natur har civilbefolkningen lidit stort.

Den riktiga orsaken till kriget

Den senaste finländska försvarspolitiska redogörelsen räknar upp händelseförloppet innan Rysslands aggression i februari, och konstaterar i sammanhanget Ukrainas i lag uttryckta vilja att föra in landet i Nato. Som geopolitisk realist tackar man för den nyktra, verklighetsbaserade tonen, och för att redogörelsen inte till exempel spekulerar i den ryska presidentens psykiska hälsa – argumentation som förstås enbart borde hänvisas till den sorts amatörpsykologi som kvällspressen så benäget odlar.

Märkligt nog stötte jag bland finländska Natoanhängare på förvånade kommentarer, då jag på sociala medier påminde om denna utveckling i Ukrainas förhållande till Nato. Någon frågade till och med om jag kunde uppvisa en pålitlig, verifierad källa till informationen, eller om jag bara hittade på det hela. Men källan finns nog. På Natos egen webbsida, under ”Relations with Ukraine”:

  • In June 2017, the Ukrainian Parliament adopted legislation reinstating membership in NATO as a strategic foreign and security policy objective. In 2019, a corresponding amendment to Ukraine’s Constitution entered into force.
  • In September 2020, President Volodymyr Zelenskyy approved Ukraine’s new National Security Strategy, which provides for the development of the distinctive partnership with NATO with the aim of membership in NATO.

Redan tidigare hade jag konstaterat att just detta var Putins främsta mål med sabelskramlandet vid gränsen, och med det påföljande anfallet: att tvinga fram eller med våld installera en ryskvänlig ukrainsk president som inte för in landet i Nato – likt den president landet hade före Euromaidan-protesterna år 2014. En gnagande fråga uppstår: handlar detta faktiskt endast om Putin? Jag har faktiskt lite svårt att tänka mig en enda rysk administration som stilla tigande skulle åse Ukraina som Natomedlem, speciellt efter att USA för några år sedan ensidigt drog sig ur avtalet om medeldistansrobotar. Läget liknar långt det då USA 1962 inte stilla tigande såg på Kubas införlivande i Sovjetsfären, och byggandet av de sovjetiska missilbaserna på ön. Som vanligt är det bara att titta på kartan – geografin är vad den är, och geografin borde man aldrig bortse från då det gäller stormakter, även om man som i detta senaste fall, förstås instinktivt reagerar med stor indignation över den ryska brutaliteten och söker förklaringar.

Och så tappert som Ukraina nu kämpat, kommer freden – då den en dag kommer – att med stor sannolikhet innebära precis det att Ukraina inte går med i Nato; det har även den ukrainska presidenten Zelensky själv signalerat. I sin hemskhet har alltså även detta krig utgjort ett skrämmande exempel på den fortsättning som sker då politik, diplomati och påtryckningar är uttömda som verktyg. Precis som då Finland efter Vinterkriget utgick med en ”försvarsseger”, men ändå tvingades gå med på exakt det som varit Sovjets krav innan kriget. Sätter man emot en stormakt, betalar man ett dyrt pris för bibehållandet av sin suveränitet, men Finlands exempel visar även att det är värt kampen.

Notera vänligen att dessa realpolitiska konstateranden inte betyder att jag anser att det ryska anfallet mot Ukraina är berättigat eller godtagbart eller fårståeligt. 

Jag säger endast att händelserna följer en mycket bekant och många gånger tidigare skådad stormaktslogik – något som bland politiska och militära realister som jag själv inte alls uppfattar som speciellt ”oförutsägbart” eller ”överraskande”. Och precis som Kubakrisen 1962 ledde till en kompromiss där Sovjet drog bort sina missiler på Kuba mot att USA drog bort sina missiler från Turkiet, måste även en fred i Ukraina innehålla någon form av kompromiss – som alla inblandade kan godta och ”sälja” inrikespolitiskt. Jag har nog stor förståelse för den i Väst nu rådande kompromisslösa tonen, speciellt efter uppdagandet av grymheter mot oskyldig civilbefolkning. Men precis ur ukrainsk civilbefolkningssynvinkel måste man ju få slut på kriget förr eller senare – helst så fort som möjligt. Inget land har råd att förvandla sig till en total ruinhög, även om motiven vore de noblaste.

Ett krigs konsekvenser och kostnader

Att starta ett krig har förutom stora penningmässiga, materiella och mänskliga kostnader även politiska kostnader, både inrikes- och utrikespolitiska. Att demokratier så sällan drar ut i krig, och så gott som aldrig mot andra demokratier, handlar om konsekvens- och kostnadsberäkningar, där de negativa konsekvenserna gör tröskeln så hög, att den inte överskrids. Men även i autokratier måste ett anfallskrig framför allt motiveras, annars riskerar ledaren att inte få trupperna med sig, eller att befolkningen vägrar stå för notan. Detta förklarar till en stor del den ryska propagandan – avsedd för inhemsk konsumtion – som utmålar anfallet mot Ukraina som en jakt på fascister eller nazister. Påståendet låter i våra öron förstås helt befängt, ifall vi inte känner till dessa ords innebörd i mytologin kring andra världskriget och tillbakaslagandet av Nazitysklands massiva anfall 1941, med enorma mänskliga och materiella uppoffringar. Liksom om vi bortser från Ukrainas minst sagt spräckliga historia, väl sammanfattad i Washington Post-artikeln länkad ovan.

Utnyttjar Putin cyniskt och kallt folkets gamla uppoffringar för sina egna syften? Det gör han. Utnyttjar andra länder krigsmytologier i sin egen propaganda? Javisst. Det gör även Finland. Inget nytt här heller alltså, eller något att bli speciellt förvånad över – annat än hur naivt dåligt Ryssland beaktar hur den egna propagandan uppfattas i Väst.

En autokrat har förstås ännu en ”kostnadsberäkning” i tankarna, som å andra sidan tenderar att sänka tröskeln att dra ut i krig: den egna upphöjda bilden av sig själv som ”nationens räddare”. Även om Putin alltså inte är kliniskt mentalsjuk, kan denna uppblåsta självbild ha stor betydelse för hans beslutsfattande, i ett läge då det i Ryssland inte finns en tillstymmelse av balanserande motkrafter. Denna position riskerar förstås även att leda till att autokraten matas med överdrivet positiva uppskattningar om det egna landets militära förmåga, något som tycks beskriva verkligheten kring Putin idag. Självuppfattningen ger säkert även upphov till en avsaknad av hänsyn till de materiella eller mänskliga förlusterna som alla krig orsakar, i detta specifika fall även i de egna leden.

Helt objektivt sett har de materiella, penningmässiga och utrikespolitiska kostnaderna av kriget mot Ukraina nu blivit mycket stora för Ryssland. I ljuset av det ovanstående är den stora frågan ifall kriget även kommer att få de inrikespolitiska kostnaderna som många i Väst hoppas på, och där västs bojkotter och sanktioner är tänkta att vara den avgörande spiken i kistan. Sitter Putin alltså löst nu, efter att ”specialoperationen” förvandlades till ett dyrt militärt äventyr? Analytikerna har hittills fått ty sig till rykten och spekulationer, men i ljuset av historien kan kriget gott utgöra en god förevändning till en ”putsch” – speciellt om den ur rysk synvinkel geopolitiska utdelningen i slutändan blir blygsam. Redan nu är det ju klart att egentligen allt gick fel: i tillägg till att reaktionerna i Ukraina blev totalt andra än beräknat, är följden av kriget att Nato bara drar allt närmare de ryska gränserna, och att Ryssland internationellt förvisats till pariastatus likt Nordkorea – och det även på ”neutrala” samhällsområden som kultur och idrott. Inte ens under det kalla krigets allra kallaste dagar var det så illa ställt.

Militära lärdomar

Finns det militära lärdomar att dra av kriget? De överraskande ryska materiella förlusterna och truppförlusterna i Ukraina kan även de betraktas som paralleller till Vinterkriget 1939, då en mycket underlägsen försvarare inte bara hade bättre kännedom om terrängen som försvarades, utan även ägde hela den moraliska terrängen, och nästan hundraprocentigt erhöll omvärldens sympatier.

Tydligt är också att kontrasten är stor mellan den ryska militärmaktens brusiga propagandafilmer och den leriga verkligheten i Ukraina, med dåligt underhållet material, bränsle- och ransonbrist, svaga kommandokedjor och obefintlig motivation och stridsmoral. Det hela är troligen en systemisk kvarleva från Sovjettiden. Personligt initiativtagande och därmed ansvarstagande, gynnas inte alls i den ryska militärmaskinen, sannolikt på grund av rädsla för att minsta misstag drar på sig stora repressalier från högre ort. Samtidigt gör den utbredda korruptionen att till exempel rapporterade bränslemängder inte visar sig stämma med verkligheten. Rädslan för repressalier kan också förklara de stora förlusterna bland de högsta ryska officerarna (om uppgifterna stämmer), eftersom generalerna tycks vara tvungna att ta sig ända fram till aktiva frontavsnitt för att något alls skall börja hända. Militärt sett handlar den ryska operationen alltså om mycket snöpliga nederlag, även om den ryska ledningen nu underförstått skyller motgångarna på att Väst blandat sig i kriget.

Kan vi därmed dra slutsatsen att den ryska militären är en koloss på lerfötter som vi inte behöver bry oss om? Riktigt så är det ändå inte. Även Adolf Hitler gjorde misstaget att efter Vinterkriget undervärdera vad Ryssland till sist kan uppbringa bara tillräcklig motivation finns. Så även om jag tycker att Västs militära och ekonomiska stöd till Ukraina är mer än berättigat, vore det skäl att nu – då Ryssland tillsvidare är den enda riktiga aggresorn – inte medvetet ge minsta skäl för Ryssland att säga att landet åter utkämpar ett ”patriotiskt krig”. Speciellt Tyskland (som alltså anföll österut 1941) och Frankrike (som anföll 1812) borde agera med viss försiktighet. Låter det löjligt? Knappast löjligare än då vi i Finland minns Vinterkriget, eller ur det kriget drar slutsatser som vi fortsättningsvis anser valida gällande Ryssland och den ryska mentaliteten.

Dolda intressen

Som jag tidigare skrev, är det skäl att fort få ett slut på kriget, framför allt ur den ukrainska civilbefolkningens synvinkel. Det största ansvaret ligger naturligtvis på Ryssland, men under alla krig finns det även krafter utanför de politiska, som främst skor sig ekonomiskt på konflikter och som därmed gärna förlänger dem. Att ösa in vapen i Ukraina är naturligtvis det som landet nu akut behöver, men det finns inga garantier för att alla vapen hamnar i rätta händer – det slår även den finländska försvarspolitiska redogörelsen fast.

Även i Väst finns de som gnuggar händerna till alla prospekt om ”evigt krig”. I Väst kallas de här krafterna ”det militärindustriella komplexet”. Som bekant var det inte någon övervintrad vänsterhippie som myntade begreppet och varnade för företeelsen, utan USA:s 34:e president, republikanen Dwight D. Eisenhower (även Natos överbefälhavare 1950–1952 och överbefälhavare för de allierade i Europa under andra världskriget), som i sitt avskedstal 17.1.1961 konstaterade:

In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist. We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes. We should take nothing for granted. Only an alert and knowledgeable citizenry can compel the proper meshing of the huge industrial and military machinery of defense with our peaceful methods and goals, so that security and liberty may prosper together.

Även resten av talet kännetecknas av Eisenhowers starka, och från emotionell snömos fria realism. (Talet innehåller förövrigt många fler alerta observationer, varav förvånansvärt många fortfarande känns brännande aktuella, bland annat de om högskoleutbildning. Eisenhowers rakryggade statsmannaegenskaper hade man gärna sett de senaste åren på den amerikanska presidentposten. Talet finns länkat här.)

Nåväl, min poäng är att även Ukrainakriget har som bakgrundskuliss den globala geopolitiken, kryddad av militärindustriella intressen på alla sidor – det vill säga det som dagligen pågår då stormakterna spelar Risk med riktiga länder. Ett spel där speciellt gränstrakter eller andra områden av strategiskt intresse får finna sig i att vara spelknappar i ett kallt och cyniskt spel om global dominans, och där det fula spelet ofta viras in i blomsterspråk som ”spridandet av demokrati”, eller vackra ord om ”etniskt självstyre” eller ”nationers självbestämmanderätt”.

Intressant nog täcker ”Ukraina” en stor del av Ryssland i standardversionen av Risk.

Till stormakterna räknar jag in USA, Ryssland och Kina, och så föser jag in några andra kärnvapenmakter i ”grupp 2”, som Indien, Storbritannien och Frankrike.

Var blev EU i min uppräkning? Jag tror utgångsmässigt att försöken att bygga upp Europeiska Unionen som en enhetlig ”stormakt” är dömda att misslyckas, liksom övriga tidigare imperiebyggen av bitar med så olika historia och bakgrund. Visserligen kan man säga att kriget i Ukraina lyckats samla EU-ledarna kring en gemensam sak, men samtidigt har en mycket naiv diskussion startat kring de ukrainska förslagen gällande något slags ”snabbinträde” i EU. I praktiken borde det förstås inte vara görligt utan nya EU-grundfördrag, men att ens diskutera ett tummande på principerna och kriterierna för inträde anser jag att kan innebära början till slutet på unionen. Det är nämligen så att redan om man diskuterar ett fullvärdigt medlemskap för ett så korrumperat land, med så korta demokratiska traditioner som Ukraina, har man för länge sedan kastat alla ”gemensamma värderingar” i skräpkorgen, enbart i namn av politisk opportunism. För Vladimir Putin skulle allt detta förstås passa mer än väl.

I del två av denna essä kommer jag att behandla det finländska Natomedlemskapet och de säkerhets- och militärpolitiska konsekvenser det får för säkerheten i Norr.


Tillägg 6.5.2022: Intressant tilläggsläsning: Jeffrey Edmons (Rysslandsexpert under Obamaadministrationen) på sajten Warontheeocks – som långt korraborerar med mina egna hypoteser om upptakten till kriget, och den ryska militärens problem.

6 tankar kring ”Ukrainakriget – en analys

  1. I sak finns det väl inte så mycket att invända. Det ”militärindustriella komplexet”, som har intresse av militära konflikter, är problematiskt på många sätt, fastän det även är en förutsättning för fred och frihet i Europa. Det är svårt att kritiskt granska väst och den västerländska bevakningen av kriget i Ukraina utan att samtidigt gå putinregimens intressen, men det behövs fortfarandet opartisk granskning. Om denna ”del 1” är en inledning till en tvådelad analys av Ukraina kriget och ett finskt medlemskap i Nato med slutsatsen att Finland inte bör avsöka om medlemskap, så kan jag med det samma meddela att jag är av helt annan åsikt.

    1. Tack Ralf! Ett finskt medlemskap är väl redan en realitet, så där har jag redan gett upp. Vad detta medlemskap sedan kan betyda för säkerheten i Östersjön – det är det jag tänkte spekulera om. Jag har en gnagande magkänsla av att det knappast blir bättre.

  2. En balanserad analys. Läget i Ukraina var ohållbart för det ryska militärindustriella komplexet och pockade på en lösning. Vilseledd av felaktiga militära bedömningar tyckte Putin tiden var rätt för att avsätta regeringen i Kiev. Invasionen blev ett fiasko, men tärningen var kastad och nu sitter Ryssland fast och kan inte retirera utan att Putin förlorar sin trovärdighet. Fredsförhandlingar i det här skedet är en politisk omöjlighet för honom. Kriget kommer med största sannolikhet att fortsätta i en pattliknande situation med risk för att ukrainska framgångar bara resulterar i att Ryssland svarar med ökade militära styrkor i krigsområdena.

    1. Tack Hans! Jag tror du har en korrekt observation i att mycket just nu gäller så kallad politisk prestige, i förhållande till vad som händer östra Ukraina. Avstannar offensiverna till ett ställningsläge? Kan man alls sitta ner och förhandla, och ur vilket förhandlingsläge? Även ett försvarskrig och fredsförhandlingar handlar massor om inrikespolitik – den ukrainske presidenten har sannerligen inte en lätt sits!

  3. Rabbe,
    Jag tror du gör ett ordentligt misstag då du ser enbart geopolitiska och militärstrategiska orsaker bakom Rysslands anfall på Ukraina. Visst spelar geopolitik en viktig roll, men den „riktiga orsaken till kriget“ – den primära orsaken – är nog ideologisk: Putin vill återförena det gamla Rysslands territorier och folk. Det är lite motsvarande logik som då Hitler ville förena Sudetenland med Tyskland. Det var fråga om ideologi.
    I Putins strävan efter återupprättande av det gamla Ryssland kommer naturligtvis Ukrainas självständighetsvilja och strävan efter att garantera sin säkerhet i vägen. Så visst är Ukrainas Nato-strävan en delorsak till kriget, men den är sekundär.

    1. Tack för kommentaren! När det gäller de östra delarna av Ukraina och Krim håller jag med dig. Som gammal kremlolog tar jag faktiskt gärna din hypotes i beaktande, eftersom det när det gäller den ryska administrationen, faktiskt inte alltid är så lätt att veta exakt vad som är propaganda, och vad som är de riktiga, underliggande syftena. Min hypotes baserar jag på tajmningen, som även alltså vår försvarspolitiska redogörelse tog upp. Lars Sjöblom hänvisar i sin kommentar här intill till den stora EU-integration som faktiskt redan pågått, om som jag lite missade i min korta hänvisning. Den integrationen, åtminstone i början, hade ju Putin inget emot. Så därför: Natoutvidgningen. Nu har jag inte ännu hunnit studera Putins tal under Segerdagen, men åtminstone Hbls rubrik tycks stöda min hypotes: ”Putin på segerdagen: ”Nato vägrade att lyssna”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.