Vem skall bevisa vad när det gäller religion?

Svarsinsädare i Hbl gällande temat religion och vetenskap


Det är lätt att missförstå diskussionen i Hufvudstadsbladet om vem som skall bevisa vad när det gäller gudstro. Men jag försöker faktiskt aldrig personligen övertyga någon om att sluta tro. Jag vet nämligen att det är lönlöst. Det går inte att med rationella argument övertyga en troende, eftersom religiös övertygelse per definition är icke-rationell. Däremot antar jag gärna utmaningen att filsofiskt resonera kring de här frågorna.

Men då det gäller vem som har bevisbördan kan ju även en gudstroende fundera över följande liknelse: Föreställ dig att jag säger att jag är säker på att det finns tomtar och troll i skogen. Jag ser massvis av tecken på dem under min skogspromenad: kvistar har brutits, stenar har flyttat på sig etc. Troligen skrattar du gott och säger att en troligare förklaring är vind och vatten, eller djur. Då jag ändå påstår att det måste vara tomtar och troll, frågar du förstås vad jag har för bevis som stöder påståendet. Men i stället för att presentera bevis säger jag: ”Bevisa att det inte finns tomtar och troll. Du kan inte bevisa att det inte finns tomtar och troll, därför finns dom och jag har rätt i min tro!”

I en riktig filosofisk diskussion är det förstås aldrig tillåtet att använda så barnsliga argument. Som jag sagt förr: Fantastiska påståenden kräver också fantastiska bevis. Det räcker inte med att säga: jag tror på detta, därför är det sant.

Harri Kuistis (Hbl 19.6.2011) litteraturlista är ganska svag. Alvin Plantingas olika cirkelargument och paradoxer är nästan likna barnsliga som historien jag diktade ovan, bara inlindade i lite krångligare formuleringar. Han strävar till att bevisa att det är lika rationellt att tro på gud som att inte tro på gud. Han ställer upp krångliga ekvationer för dessa resonemang och kommer till sist till sin slutsats. Det största problemet för honom är förstås att man godtyckligt kan byta ut gud i ekvationerna mot t.ex. jultomten (eller tomtar och troll, skogsféer, o.s.v.) och då når man slutsatsen att det är rationellt att tro på dessa figurer.

Och som så många andra (även Rolf Lampa i Hbl 20.6.2011) tror Kuisti att debatten enbart gäller en debatt mellan ateister och kristna. Så är det ju inte, den gäller ateister mot gudstro i största allmänhet (även den sorts religion som båda skribenterna nedsättande kallar för hednatro). Speciellt i Lampas inlägg skiner igenom en övertygelse om att uttryckligen kristendomen filosofiskt och moraliskt skulle stå över all annan gudstro – en rätt så chauvinistisk, och dessutom högst ovetenskaplig inställning. Är man en vetenskapsman borde man ju också vara beredd att ompröva sin tro. Mänskligheten tillber idag ungefär 2500 gudomar. Hur kan Kuisti och Lampas vara säkra på att de tror på precis den rätta? Alla religioner och skapelsehistorier kan väl inte vara sanna? Men tänk om någon av de andra är lite “sannare”?

Som vi märker är dilemmat för alla religioner det samma –  då vi med tiden får bättre förklaringar till vår existens, blir utrymmet för gudarna allt mindre. Då man förr bokstavligen trodde på skapelseberättelsen, är man idag tvungen att kalla den för en liknelse. Annars är det ju inte bara evolutionsteorin eller Big Bang man måste kasta på skräphögen, utan även arkeologi, geologi, astronomi, biologi, kosmologi, och en hel rad andra vetenskaper. Denna poäng missar många gudstroende, som envist för fram de tokigaste mothypoteser till evolutionen, som om diskussionen enbart skulle gälla Darwin.

De vetenskapsmän från gångna tider som Lampa räknar upp i Hufvudstadsbladet hänvisade faktiskt till gud på många ställen i sina texter. Men det berodde nog bara på den tidens kutym, och på att kyrkan hade en så enormt stark politisk och pekuniär makt på den tiden (vi vet alla hur det gick för Galileo). Idag skulle en vetenskapsman som vill bli tagen på allvar förstås aldrig påstå att utfallet av ett experiment hänger på guds inblandning.

(Att gud nämns vid namn i olika sammanhang är dessutom inget tecken på religiositet eller att sagesmannen bekänner sig till kristen tro. Jag utropar ofta “herregud” då jag läser insändare i Hbl. Likaså säger jag till människor hövligt “adjö”, d.v.s ”a Dieu” = ”till gud”, trots att jag inte tror på övernaturliga väsen.)

Till skillnad från många troende har jag läst bibeln från pärm till pärm. Finns där intressanta filosofiska idéer? Javisst, många guldkorn här och där. Finns där vackra dikter och sedelärande berättelser? Javisst, och många som berör mig djupt, och som till och med känns aktuella ännu idag. Kräver någon av dessa moralfilosofiska idéer och tankar i bibeln att man tror på gudaväsen i himlen? Inte alls. Tvärtom känns de betydligt relevantare, om man låter bli att blanda in en berättelse om en gud som stiger ner från himlen och gör en jungfru gravid. En berättelse som förstås korrekt alltid borde arkiveras under rubriken fiktion.

Kuisti avslutar sitt inlägg i Hbl med att säga att alla fakta han känner till tyder på att gud faktiskt finns. Tyvärr väljer han att inte räkna upp ett enda av dessa fakta. Det hade varit intressant att höra och bemöta.

1 tanke kring ”Vem skall bevisa vad när det gäller religion?

  1. Hej Rabbe,

    Du verkar ganska "frimodig" i dina tolkningar av vad andra debattörer uttryckligen påstår.

    De kristna vetenskapsmän som grundade modern vetenskap gjorde det på grund av sin tro på bibelns gud som en ordningens Gud. Du försöker beröva dem deras tro och tankegrund.

    Myten om Galileo är seglivad. Precis som prästerskapet idag är komprometterad av hedniskt tänkande var aristotelianarna det på Galileos tid. Kan du påvisa att kyrkans eller Bibelns lära på något sätt utgjorde grund för motståndet mot Galileo? (I själva verket var de de hedniskt influerade tänkarna bland prästerna som blev kränkta av Galileos idéer).

    I själva verket verkar du inte alls "veta" hur det egentligen gick till när Galileo råkade illa ut.

    Citat: "[hur kan] Kuisti och Lampas vara säkra på att de tror på precis den rätta? Alla religioner och skapelsehistorier kan väl inte vara sanna?".
    Jag har dock inget större problem att brottas med än den blinda scientism som inte lägger märke till hur ofta hans egna nya teorier (tankemodeller) och observationer ersätter tidigare "kunskap" fakta eller teorier.

    Vi använder båda uteslutningsmetoden, med den skillnaden att vi bibeltroende inte behöver byta ut bibelorden inför varje ny tanke som prövas.

    Men rent konkret så kan förstås inte kristendomen med dess Bibliska grunddokument göra exklusiva sanningsanspråk utan att utsätta sig för saklig kritik. Men hur konkreta exempel på naturvetenskapliga (empiriska) bevis finns det t.ex. för giltigheten hos naturalistisk filosofi, egentligen? Inte ett enda, naturligtvis.

    Notera att jag försvarar vetenskaplig metod. Men jag motarbetar därför gärna fanatisk övertro som går långt utanför metodikens egna definitioner och därmed inbyggda begränsningar.

    Det är t.ex. med hänsyn taget till vetenskapens avgränsade metod rent ut sagt oärligt att på basen av nutida observationer dra definitiva slutsatser om historiska händelser (som inte kan upprepas) men ändå sätta "vetenskaplig stämpel" på denna typ av spekulationer.

    Man går så långt att man avfärdar historiskt dokumenterade händelser och dumförklarar folk som inte tror på rent uppdiktade händelser, baserat på en världsbild grundad på sekulär naturalistisk filosofi. Denna filosofi är en synnerligen vidskeplig tro som själv helt saknar den empiriska grund man vill tvinga in all annan verklighetsbeskrivning inom.

    Naturalistisk filosofi grundas alltså inte själv på sina exklusiva krav på empiri, den grundas istället enbart på filosofi och ogrundad tro.

    Kravet på bevis på Guds existens har därför sin enda grund i naturalistiska filosofins starkaste alternativ – tron att Absolut allting har blivit till av Absolut Ingenting med hjälp av Absolut ingenting. Det är detta alternativ som kan ersätta tron på en Skapare.

    Men varför saknas då vederbörlig ödmjukhet med beaktande av denna oerhört svaga grund för denna filosofis svajande tankebygge?

    Beträffande "utfallet av experiment" så har kristna vetenskapsmän inga som helst problem att förlägga nuet i nuet och det som hänt tidigare till historien. Men där har ateisten ett problem – om hon inte kan se skillnaden. Ingen kan upprepa händelser i det förflutna.

    Men detta problem dras inte evolutionstron med? Den påstådda evolutionens skapelseprincip anses ju pågå hela tiden.

    Men man kan inte bevisa att exakt det som anses pågå just nu ger de RESULTAT som påstås (t.ex. helt nya biologiska koncept och genetisk information). Den evolutionstroende kan inte på vetenskapligt godtagbart sätt visa att det han ser inte redan fanns, eller att processen ger ett helt annat slutresultat än det han tror.

    Han ser bara vad han tror att han ser. Han bevisar inget.

    Beklämmande.

    Den kristne har en mycket stabil grund i den del av verkligheten som kan studeras empiriskt. Vi kan när som helst, varje dag, empiriskt påvisa och studera en stadigt nedbrytande process, tvärtemot filosofiska påståenden om att vi ser motsatsen, dvs "utveckling". Hm.

    Mvh,
    Rolf Lampa

Kommentarer inaktiverade.