Det är faktiskt tioårsjubileum för mina prediktioner. De har förstås aldrig handlat om några spådomar, utan mer om en sorts pulstagning av världsläget när det gäller ekonomi och geopolitik – speglat mot våra egna hemknutar.

Och hemknutarna har ju faktiskt fått lite mer exponering den sista tiden, i och med den färske och representative republikens president Alexander Stubb. Det är väl inte längre en hemlighet att jag själv i det förra valet röstade på motkandidaten, men jag måste erkänna att jag är alldeles nöjd med hur det gick. Trots att Stubb puttrat rätt länge i de mid-atlantiska såserna och kan sägas vara en produkt av ”den regelbaserade världsordningen” från 1991 och framåt, tycks han ha tillräcklig historisk kännedom och tillräckliga realpolitiska drag för att inte ryckas med i vår samtids mest hysteriska åthävor.

För lätt hysteriskt är det ju faktiskt på många håll. Samtiden beskrivs av många som ”historisk” eller ”aldrig tidigare skådad”, vilket förstås är rena struntpratet. I själva verket har vi bara återgått till ”den gamla världsordningen”, där stormakterna, drivna av nationella intressen, gör precis vad de vill på den internationella arenan. Det enda nya är att den nuvarande amerikanska administrationen öppet erkänner detta, i stället för att linda in sina militära aktioner och aggressioner i prat om att sprida demokrati eller värna om folkens frihetssträvanden.

Inget nytt är heller att stormakternas militära aktioner får oförutsedda konsekvenser, antingen för att stormakternas ledare är dåligt informerade om motståndets art eller omfattning, eller alternativt har att valt att inte lyssna på de röster som påpekat riskerna. De militära konflikterna i Ukraina och i Iran är goda exempel på detta.

På tal om amerikanska administrationer: President Trump börjar likt förutvarande president Biden visa tecken på snabbt tilltagande kognitiva problem, även om energinivån fortsättningsvis är högre. I höst blir det mellanårsval i USA, då alla säten i representanthuset och en tredjedel av platserna i senaten är ”up for grabs”. Även många tidigare lojala kretsar kring Trump är idag besvikna på grund av Iran-kriget och Epstein-dokumenten, så det demokratiska partiet kommer med stor sannolikhet att vinna en majoritet i båda husen. Det resulterar i att president Trump politiskt förvandlas till en så kallad ”lame duck” under andra delen av sin presidentperiod. Hur långt han sedan kan styra med sina presidentdekret (Executive Orders) är sedan en annan sak. Åtminstone ser han ut att slå något slags rekord, då han under den pågående presidentperioden redan är uppe i 254 dekret (och 220 dekret åren 2017–2021), medan till exempel Barack Obama undertecknade sammanlagt 277 dekret under sina två perioder 2009–2017.

Men även om nästa presidentval vinns av en kandidat från det demokratiska partiet tror jag inte på någon återgång till ”normalitet”. Motsättningarna är fortsättningsvis stora och upplevs av de båda lägren som existentiella, även om det amerikanska folket som individer förstås förenas av mycket mer än vad som skiljer människorna åt. Det demokratiska partiet och vilken ny president som helst kan säkert uppvisa lite mer dekorum än Trump, men det det federala etablissemanget kommer även framöver att vara precis lika lobbyinfluerat, lobbyfinansierat och korrumperat som förr. Ett tvåpartisystem där partierna länge gjort allt för att cementera rådande strukturer och utesluta alla alternativ leder nästan alltid i slutändan till oförsonlighet och demonisering av motparten.

Vi ser samma tragiska utveckling även i Storbritannien, och jag är rädd att vi även i Norden – trots att vi på pappret har en bred partiflora – är på väg mot en blockpolitik där politikerna samlas och samtalar enbart med dem man kan tänkas samarbeta med, och försöker utesluta övriga genom att förklara deras uppfattningar gällande samhällsutvecklingen som ”illegitima”. Den sortens blockpolitik lämnar inte heller något utrymme för sansade, kompromissökande centerkrafter. Man får bara hoppas på att alla motsättningar – reella eller konstgjorda – kan lösas utan att strukturerna faller ihop till ett revolutionärt kaos. Inte skulle det heller förstås vara första gången, men sådana perioder kan vara nog så betungande, med sina ovissa utgångar.

Men även om man alltså kan säga ”inget nytt under solen”, är det klart att vi lever i en period som även jag upplever som någon form av övergångsperiod. Att samhället nu rycks åt olika håll bevisas av några sinsemellan motstridiga trender. Som ökande individualism och egoism, där en enskild individ till sist blir den minsta minoritet man kan tänka sig, samtidigt som ett politiskt lägerbyggande i två oresonliga motpoler pågår, där enskilda individer frivilligt reducerar sig till lydiga tankerobotar. Å andra sidan kan man för båda trenderna hitta något gemensamt: ett medvetet val att kasta även det minimalaste tankearbete över bord.

Båda trenderna förenas också av faktumet att nätet och sociala medier gjort det lättare att sprida propaganda för de egna ståndpunkterna och kasta invektiv mot meningsmotståndarna, inte sällan med dåligt underbyggda kopplingar till historiska händelser som lyfts upp som ”förklaringar”. Märk att det inte är fråga om fejkat material, utan om att reducera komplicerade frågor – både de aktuella och de historiska – till simplistiska slagord. Jag har behandlat det problemet i ett tidigare inlägg.

Jag hävdar att historien sällan upprepar sig. Men det betyder inte att vi inte kan dra nyttiga lärdomar av den:

• Statlig överskuldsättning, liksom sanslöst ökande av penningmängden slutar i bästa fall i hårda anpassningsåtgärder, och i värsta fall i en förödande ekonomisk krasch. Oberoende hur det går landar slutnotan alltid i medborgarnas famn, antingen så att inflationen äter upp köpkraft och eventuella besparingar, eller genom att skattebördan ökar.
• Geopolitiskt och militärt ska Finland förbereda sig på det värsta, men aldrig glömma bort diplomati, förhandlingar, förtroendeingivande kontakter och strävanden till avspänning. Den blodiga närhistorien under 1900-talets första hälft borde alltid utgöra ett varnande exempel, inte något att ta efter.

Jag hävdar också att det finns saker som de flesta borde kunna betrakta som universella sanningar. Man kan tycka vad som helst om Förenta Nationerna och organisationens verkningskraft idag, men FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 – tillkommen efter andra världskrigets horribla brott mot mänskligheten – är en sådan universell sanning. Samtidigt slår den även på ett viktigt sätt fast vad som inte är en mänsklig rättighet, för kring detta tycks det idag råda stor virrighet. Till exempel när de gäller den individualism jag diskuterade ovan. Deklarationen slår i all enkelhet fast:

Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.

Samhällets grundenhet är alltså inte individen. Inte staten. Inte myndigheterna. Utan familjen. När man tänker efter är det ju en uppenbar självklarhet. Därutöver klargör FN:s deklaration förstås allt möjligt annat som politiker, samhällsaktörer, debattörer eller intresserade medborgare borde hålla i minnet innan de öppnar munnen eller kastar sig över tangentbordet. Jag rekommenderar varmt alla att med jämna mellanrum bekanta sig med texten. Som humanist och människa blir åtminstone jag varje gång gripen av texten – en av de få texter man kan hitta där det inte finns ett enda onödigt ord.