Symboler definieras som märken, kombinationer av bokstäver, eller konkreta ting som representerar något annat än sig själv: ofta idéer, uppfattningar eller något abstrakt. Symboltänkandet utvecklas vid treårs­ åldern, och tycks vara en oskiljbar del av vårt neurologiska system.

Alla språk är uppbyggda av symboler; ordet ”hus” (vare sig skrivet eller talat) är inte ett hus, utan symboliserar ett hus. En del filosofer definierar kulturella symboler som något som pekar på något ”utanför sig självt”, där det som symboliseras är mångbottnat och mångdimensionerat och tolkas olika av olika människor, beroende på bakgrund eller sammanhang. Vissa kallar denna sorts symbol ikon. Med denna definition slipper vi befatta oss med regelrätta skyltar, till exempel trafikmärken och varningsskyltar, där tolkningen av exempelvis en stoppskylt i en korsning förblir oförändrad oberoende av betraktaren eller sammanhanget.

Tolkningarna av de kulturella symbolerna påverkas under historiens gång, så att det som någon gång var accepterat kanske inte längre är gångbart, eller tvärtom. Det här leder ofta till konflikter, då den symbol som för någon kan vara en helig ikon kan vara något avskyvärt för någon annan.

Flaggor hör till denna diskussion; den finska flaggan kan för någon symbolisera landets självständighet och de mänskliga och medborgerliga rättigheter vi kämpat till oss längs med åren, medan den för en annan kan vara en nationalistisk, exkluderande symbol.

Nazism eller hinduistisk helighet?

Ett annat bra exempel, men för oss i väst inte lika tydligt, är hakkorset, eller svastikan. De flesta av oss kombinerar symbolen instinktivt med nazismens ruskigheter eller med dagens extremgrupper, och vi reagerar med avsky då vi ser symbolen.

Ursprungligen, och fortfarande, är hakkorset emellertid en av de äldsta och heligaste symbolerna i de dharmiska religionerna, bl.a. hinduism, jainism och buddhism. De flesta indiska tempel och husportar är dekorerade med hakkors, och symbolen används ofta i samband med bröllop och religiösa fester.

I väst började symbolen dyka upp i slutet av 1800-talet efter Schliemanns ut­grävningar av Troja. På detta hakade tyska völkish­rörelser och nazismen, som adopterade symbolen på 1920-talet för att symbolisera teorierna om att tyskarna var ”arvtagare” till de indo­ariska raserna. Det finska flygvapnet tog symbolen i användning den 18 mars 1918, då den svenske greven Eric von Rosen donerade ett flygplan till den vita armén, dekorerat med sin lyckosymbol han använt sedan 1900-talets början. Hakkorset togs bort från finska flygvapnets truppförbandsflaggor först år 2025.

Hammaren och skäran då?

Gamla sovjetiska symboler och märken liksom kommunistiska revolutionsledare som Che Guevara har på sina håll blivit retro, lite camp, och definitivt ”in”. Men bevisligen var sovjetregimen 1922–1991 en av de mest totalitära och förtryckande regimerna i historien, skyldig till miljontals människors död. Varför ses sovjetsymboler inte med samma avsky, eller blir förbjudna? Orsaken ligger troligen i att Sovjetunionen i slutet av andra världskriget var på de allierades sida i kampen mot Nazi­Tyskland. En bidragande orsak är säkert också den utbredda uppfattningen bland många i Väst under 1960­- och 1970-talet att Sovjetunionen var ett modellsamhälle, ett alternativ till den hårda kapitalismen.

Varför lakuflickan skulle bort

Då Cloetta Fazer i januari 2007 meddelade att den traditionella svarta figuren på Fazers lakritsstänger tas bort väcktes en liten storm av indignation. I internetadresser och i insändare hänvisade man till att symbolen är gammal och traditionell, och en viktig del av den finländska identiteten sedan 1927. Man sade också att symbolen inte är rasistisk och att det ju även förekommer vita människor på olika produktförpackningar.

Inga av dessa motiveringar har dock relevans. Då den kom till var symbolen visserligen knappast rasistisk i den mening vi idag avser. Men tiderna har förändras. Ett bra tankeknep är att fråga sig om vi på en ny lakritsprodukt skulle täckas sätta ut samma symbol. Förstås inte! Det stämmer också att det förekommer ljushyade människor på produktförpackningar. Men de finns inte där på grund av kopplingen mellan hudfärg och produkten. Till exempel Eloveena­flickan symboliserar lite diffust ”den rena finska landsbygden”, hon finns inte där för att havreflingor är vita.

Vi har för länge sedan i civiliserade kretsar kommit överens om att hudfärg inte symboliserar något alls: varken intelligens, människovärde eller någotsomhelst annat. Så varför skulle hudfärg på ett hopplöst förlegat sätt få symbolisera svart lakrits? Söndersmulas faktiskt någons identitet om symboler som lakuflickan tas bort? Förstås inte. Orkar någon längre minnas stohejet kring hur vår finländska identitet skulle gå förlorad då presidenterna försvann från de finska sedlarna? Inget hände.

Symboliska, performativa handlingar

Ståhejet kring olika symboler visar att symboler kan tolkas på olika sätt, men samtidigt – och viktigare – ställer oss inför frågan om vad symboliska handlingar innebär i praktiskt hänseende. Notera att jag inte nu avser stunder då vi samlas för att fira, ihågkomma eller på annat sätt markera verkliga händelser eller kulturella fenomen, och där symboler finns med som ceremoniell rekvisita.

Jag käbblade en gång med en dam som startat en ”byt Facebook-ikon”-kampanj efter en naturkatastrof, och jag gav länken till Röda korsets katastrofhjälp. Men det ville hon inte ta emot, och sin penningpåse ville hon inte öppna – hon var nöjd med att folk byter sin egenbild. ”Det är det minsta man kan göra”. Och så är det precis – en symbolisk handling som att byta sin bild på Facebook, bära en slogan på sin t-skjorta, hissa eller riva ner en flagga, är faktiskt det minsta, och därmed även det mest meningslösa man kan göra.

Om det finns en grupp människor vars leverne, eller medborgerliga eller mänskliga rättigheter är hotade, är det förstås riktiga och resoluta åtgärder som ska planeras och utföras effektivt, inte bara att gång på gång göra symboliska handlingar. Samma gäller om någon person konkret trakasserats – den personen blir knappast glad över att någon till exempel hissar en flagga någonstans, tre månader senare..

Politiker älskar symboliska handlingar. De kallas då performativa handlingar, där man liksom känner att man gör något, trots att man inte gör något alls av praktisk eller politisk nytta. Visst kan det hela även få en ceremoniell inramning – man vill ge sken av att saken har samma status som riktiga ceremonier kring vårt kulturella arv som initialriter, minnesstunder eller premieringar. Vanligtvis skriver man också en vacker text om med vad den symboliska handlingen borde betyda eller hur den borde få oss att tänka, och precis som ”byt Facebook-ikon”-damen tänker man att nu har man gjort sitt – dragit sitt strå till stacken. Och då den tomma gesten inte utmynnar i något verkligt, påstår man i stället att den”skickar en viktig signal”.

Då ska den skeptiske observatören alltid fråga en signal till vem, och på vilket sätt? Människors individuella, personliga uppfattningar kommer den ”signalen” knappast att rubba, och i ljuset av det ovanstående borde det vara klart att alla sorters tomma, performativa handlingar i stället tendrar att förstärka människors egna uppfattningar, eller skapa kontrovers och ökad polarisering.

Nätet och medieuppmärksamheten gällande kontroverser kring symboler och tomma, symboliska handlingar missriktar endast vår uppmärksamhet, och distraherar oss från riktiga åtgärder, eller ens för att föra en dialog om samhällsärenden, som i sig kan vara nog så viktiga. Resultatet är att människor som har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt, börjar gräla om till största delen meningslösa symboliska värden. Och följden är mera medieuppmärksamhet, och mera motsättningar. Men det är väl så det är tänkt att funka nuförtiden.