Etikettarkiv: Kultur

Betydelseförskjutningar

Jag har en hypotes gällande en bidragande faktor till den ökade polarisering vi upplever i samhällsdiskussionen. Hypotesen gäller betydelsförskjutningar i de ord och begrepp som används i samhällsdebatten. Jag avser inte den normala språkutvecklingen, där ord över tid får nya eller utvidgade betydelser, eller andra betydelser än vad de ursprungligen haft (till exempel ordet gay). De förskjutningarna inträder ganska sakta och möter först motstånd, men rätt snart är alla som deltar i debatten överens om den nya betydelsen, och de som hårdnackat försöker använda orden i den gamla betydelsen sticker tydligt ut, och debattdeltagarna noterar också ”felanvändningen” och kan beakta detta i den fortsatta diskussionen.

Jag intresserar mig nu för en annan sorts betydelseförskjutning, kopplad till internet och sociala medier. Jag misstänker att dessa kanaler förstärker polariseringen genom att de accelererar betydelseförskjutningarna. Det leder till att människor idag – trots att de använder samma ord – i högre grad än förr talar förbi varandra.

Fortsätt läsa Betydelseförskjutningar

Prediktioner för 2018

Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.

Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:

  • Ambivalens
  • Motstridighet
  • Teknograndiositet

Fortsätt läsa Prediktioner för 2018

Vad som gick fel med Kulturfondens nya logo

Svenska kulturfonden lanserade häromsistens en ”ny logo”. Den har möjligtvis en utvecklingspotential, men som sådan är den inte speciellt lyckad, och passar inte speciellt bra för en organisation som Kulturfonden. Om vi skall vara riktigt ärliga vet jag inte riktigt var den kunde passa. Det känns tråkigt att ”dissa” någon som säkert arbetat uppriktigt och flitigt, och jag vill därför poängtera att det här inte är en ”personlig attack” på de personer som varit involverade i arbetet med den nya logon – snarare är det fråga om att belysa hur det kan gå fel då själva processen med största sannolikhet startat från fel utgångspunkter

Fortsätt läsa Vad som gick fel med Kulturfondens nya logo

Reflektioner kring ambivalens och osäkerhet

Gästbloggare är åter min mor Singa Sandelin Benkö, som i denna text postumt tar ställning till vårt samhällsklimat idag. Hon kommenterar förhållandet mellan strukturer, skolan, företag och fack, individen samt förhållandet mellan könen. Läs först, och titta först på slutet efter när texten är skriven. Bara att konstatera att texten fortfarande känd aktuell. Eventuellt har skolan åtminstone delvis utvecklats enligt de linjer som hon föreslår.

Lust och kreativitet eller emotionell sittstrejk?

Solen skiner också på sommaren i det land jag kort skall beskriva. Men människorna där går med moln över ansiktet. När barn och unga skriver uppsatser om vad de väntar sig av framtiden beskriver de skräckvisioner av undergång och katastrof. Unga par framskjuter eller rent av avvisar tanken på egna barn. Modlösa, maktlösa adopterar de kanske ändå ett barn från något fjärran land, “för att ändå göra något”. Många ungdomar är inte mera nyfikna på livet efter skolan. De har inte lust, inte kraft att göra något. Ett behov som inte kan tillfredsställas snabbt, just nu, är otänkbart. Många driver omkring i en kronisk nedstämdhet, en total organismisk protest, som yttrar sig i en “emotionell sittstrejk”. De vuxna har gett upp, eller arbetar krampaktigt. I radion talar på måndag den missmodiga psykologen, på tisdag den beklämda socialvårdaren, på onsdag den modlösa själavårdaren, på torsdag den tungsinta politikern och på fredag den uppgivna miljövårdaren, alla om förstörelse, nedgång, undergång och elände.

På fredag och lördag är det bara den allvarligt engagerade artisten som sjunger om olust, depression och varats intighet. Också tidningsartiklar, dikter, konstverk och barnens teckningar och t.o.m. forskarnas forskningsrapporter handlar om förintelse och vånda, om det störda, osunda och avvikande.
Beteckningen depression har avlägsnats från psykiatrisk terminologi. Då både vårdare och patient, förälder och barn, politiker och väljare lider av samma sakers tillstånd, betraktas det rådande sinnelaget som normalt.

Förmågan att älska fritt och kraftfullt har de flesta glömt, eller aldrig lärt sig. I en del böcker kan man läsa sig till vissa kunskaper. Men intimitet och beroende anses oerhört påfrestande för den jämlikhet man äntligen nästan genomfört, så många föredrar att vara impotenta eller frigida.

Befolkningsexperten som ännu yrkar på högre nativitet, glädje i familjen och fasta relationer mellan människorna, utsätts för bittra attacker. Forskaren som framhärdar med att undersöka uttrycksformerna för det sunda, det mänskligt fria och kreativa som utvecklas till sin fulla kraft, erhåller inga anslag och tystas ned. En obestämbar rädsla råder; osäkerhet och rastlöst missnöje svävar överallt. Några individer som ännu älskar kraftfullt, visar spontan handlingskraft, målmedvetenhet och en sund självuppskattning, ses med misstänksamhet och oro…

Det handlar naturligtvis inte om Finland.

Fortsätt läsa Reflektioner kring ambivalens och osäkerhet

Omskärelsedebatten fick åter fart

Jag har åter deltagit i en insändardebatt i Hbl om fenomenet religiös omskärelse. Jag inser att lösryckta insändare med flera dagars mellanrum blir svåra att följa med, så jag samlar här mina egna postuleringar för den som är intresserad. Jag redogör även för debattens gång – den har intressanta drag, som tycks återkomma.


Intressant grafik. Andelen omskärda i olika världsdelar.
Blått 0-20 %, gult 20-80%, rött 80-100 %

Liksom förra gången (för cirka fem år sedan) initierades debatten av en skribent som krävde ny lagstiftning som skulle förbjuda religiös omskärelse. Och precis som förra gången kom de förväntade svaren från den judiska och den muslimska gemenskapen, med ganska svag argumentering:

  1. Den medicinska: I Afrika sysslar självaste Världshälsoorgansisationen med omskärelser i kampen mot AIDS, och enligt mätningar minskar de här ingreppen på spridningen. I USA sker det rutinmässigt och är hygieniskt bra. Svar: De här argumenten skulle vara relevanta för vår diskussion enbart om AIDS skulle vara ett stort problem i den judiska eller muslimska gemenskapen i Finland (vilket åtminstone inte jag tror), eller om folk i Finland aldrig skulle lära sig använda tvål och vatten. I Afrika sker ingreppet dessutom på vuxna män, inte på försvarslösa spädbarn. Så hela den här argumentationsfåran kan vi utan vidare avfärda.
  2. Det kulturella: Omskärelse har skett sedan urminnes tider och är påbjudet av Gud. Att kritisera det är i själva verket dolt judehat, förföljelse, eller åtminstone hatprat. Svar: Det här argumentet har inte validitet eftersom det inte bemöter själva sakfrågan, utan endast strävar till att svartmåla kritikern eller kritikerns avsikter. Inga traditioner (varken religiösa eller icke-religiösa) kan förstås ställas utanför kritik, och åldern på dem spelar faktiskt ingen roll. Använder vi sådan argumentation går samhället aldrig framåt.

I debatten gjorde jag först klart att jag inte hör till gruppen som kräver ny lagstiftning. Jag anser nämligen att lagstiftning överlag skall vara entydig och klar. Nya lagar behövs ej, eftersom det naturligtvis redan nu är olagligt att gå och skära i spädbarns könsorgan.Skulle jag göra det (eller beställa ingreppet av en utomstående), skulle det förstås klassas som den misshandel det är – jag hör nämligen inte till ett judiskt eller muslimskt samfund.

Samtidigt är jag övertygad att att en ny lag inte skulle ha någon verkan. Religiös omskärelse skulle fortsätta precis som förr. Proceduren har inte försvunnit trots FN-konventionen om barnets rättigheter (som även Finland ratificerat), där man bland annat slår fast: “Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”[…] ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling.”

I min andra insändare skrev jag följdaktligen att vi har ett läge i Finland där olika medborgargrupper behandlas olika av lagen; myndigheterna ser helt enkelt mellan fingrarna när det gäller religiös omskärelse. På detta fick jag ett svar där man lite näsvist påstod att jag ställt mig ovanför lagen själv, eller åtminstone Högsta Domstolens beslut från 2008 (som kom efter att en muslimsk mor åtalats för misshandel efter en omskärelse). Beslutet slår nämligen fast att religiös omskärelse är helt okej.

Jag är förstås mycket medveten om HD:s kuriösa beslut, som i själva verket bara stöder mitt påstående: det som för alla andra medborgare naturligtvis är straffbart (att skära i försvarslösa barns könsorgan) är inte det, ifall man råkar höra till en handfull religiösa samfund.

Högsta domstolens text är kuriös av många skäl. I insändaröversättningen beskrivs beslutet så här: ”åtgärden kan bedömas ha positiv betydelse för pojken själv och hans identitetsutveckling”. Vem som kommit fram till detta luddiga ”kan bedömas” säger man inte – det handlar förstås om en översättning av en finsk passivsats, och de passusarna låter ofta ”myndigare” och bättre på finska: “voidaan arvioida”.

Främst har jag alltid undrat över hur det hela sedan i praktiken skulle kunna gå till. Föregås kommande religionsutövningar i vuxnare ålder av en titt i brallorna med påföljande gemenskapskänsla? Och även om man inte tittar, medverkar faktiskt vetskapen om detta (i vanligt umgänge) osynliga ingrepp faktiskt till ”förankring i pojkens religiösa och sociala samfund”?

Nästa kuriositet gäller HD:s bedömning att allt är ok ifall ingreppet sker ”medicinskt adekvat”. Vad som är ”medicinskt adekvat” och vem som borde avgöra det sägs inte. Men kanske det var just detta juridiska dilemma som för något år sedan ledde till det absurda laginitiativet om att religiös omskärelse enbart borde få utföras av läkare – något som förstås Finska läkarförbundet skarpt tog avstånd ifrån, eftersom läkare helst inte vill vara aktörer i religiösa riter. Redan läkareden förpliktigar (förstås) läkarna till att enbart syssla med vetenskap, och medicinska ingrepp.

HD:s beslut bör alltså ses (och ordvalen avslöjar det) som en ”nödvändighet”, ett sätt att normalisera rådande praxis (att se mellan fingrarna). Fallet påminner om situationen där medlemmarna i ett enda religiöst samfund (Jehovas vittnen) är befriade från den allmänna finska värnplikten, eftersom man annars skulle ha en massa ”åsiktsfångar” på halsen, då Jehovas vittnen inte heller vill göra civiltjänst (här kan vi också börja diskutera varför kvinnor och män behandlas ojämlikt gällande denna allmänna värnplikt).

Myndigheterna vill alltså inte ha en ful situation där flera personer ur den judiska eller muslimska församlingen årligen och rutinmässigt åtalas för misshandel – därav HD:s beslut. Praktiskt och bra, men lite brydsamt eftersom olika medborgargrupper därmed behandlas olikt inför lagen. Eller egentligen: att vi har olika juridisk praxis för olika medborgargrupper. Visst: i många fall kan det vara motiverat att särbehandla minoriteter, även lagstiftningsvägen – men det skall vara s.k. positiv särbehandling, tycker jag, inte handla om riter som inbegriper knivar och könsorgan.

Själv anser jag alltså att det kanske i fall som dessa vore ärligare att ha en enda entydig lag (misshandel är misshandel) – och så väljer man då att selektivt se mellan fingrarna, utan att krångla till det med ny lagstiftning, som egentligen inte gör någonting tydligare. Lagstiftar man mot religös omskärelse måste man ganska fort även börja definiera vad som egentligen är religion, och vad annat som kan tänkas vara tillåtet eller förbjudet om man tillhör den eller den församlingen eller sekten. Till exempel är lagen entydig när det gäller att slå barn,  men ändå står det i Bibeln att det är okej att aga.

Tänker man efter ordentligt så märker man alltså att det inte går att lagstifta om religiösa uppfattningar och traditioner. Laginitiativen måste vi därför tolka som välvilliga människors försök att belysa hur arkaiska och irrationella många religiösa uppfattningar och föreställningar är.

Till sist: i slutändan av den aktuella debatten började det åter dyka upp insändare undertecknade av kvinnor, där grundidén var att omskärelse är ett så litet ingrepp, att hela debatten är onödig och överdriven. (Förra debattgången var det även en kvinnlig insändarskribent som i slutdebatten ville diskutera Jesus Kristus omskärda schlong som en förmildrande omständighet – vilket jag dock avböjde.)

Jag blir alltid lite mystifierad av de här texterna. Jag frågar mig: hur har de här kvinnorna avgjort vad som är ett ”litet” ingrepp på detta, ändå rätt så känsliga område på kroppen. Var skulle gränsen för dessa kvinnor gå? En öronsnibb? Ett lillfinger? Varför denna nedsättande, förminskande attityd i en fråga som alldeles tydligt engagerar på allvar?

Motiven bakom denna sorts insändare har jag alltså svårt att få grepp om. Men hela ingreppet måste ju ursprungligen (och troligen även idag) ha att göra med vår stora upptagenhet gällande vår mänskliga sexualitet. Kanske svaren kan sökas där.

Eurovisan och tolerans

Segern för PKN:s bidrag i den finländska uttagningen till Eurovision Song Contest  har genererat en rätt så förutsägbar ”debatt” i social media, kommentarspalter och kolumner. Jag har kommit fram till att motsättningarna i grund och botten gäller vad folk upplever att ESC ”egentligen” borde eller inte borde vara.

Till dem som fortfarande önskar att den internationella sångtävlingen bara borde handla om musik och melodier kan jag bara säga: glöm det. Tävlingen har för länge sedan politiserats och blivit en arena för olika samhällspolitiska och politiska agendor. Det är bara att konstatera fakta.

Den utvecklingen tycker jag i och för sig att är alldeles legitim att sörja, jag brukar själv med nöje titta på gamla ESC-inslag från 1960- och 70-talen. De inslagen tilltalar mig för att de har lite långsammare tempo, de har en live orkester och levande dirigent, och de genomsyras av en skön frånvaro av svulstig och pompös scenshow, överdrivna dansnummer och skrikiga konferencierer.

Punk har jag aldrig lyssnat på, lika lite som Monster Rock. Men att PKN deltar, uppträder och vinner uttagningen är inget jag ondgör mig över. PKN är både en fullständigt följdriktig konsekvens av i vilken riktning ESC utvecklats, och utgör samtidigt musikaliskt något nytt jämfört med de mest stagnerade elementen av ESC. Jag gillar inte punk, men jag gillar tanken med punk.

PKN på Provinssirock 2013

Med stor sannolikhet kommer PKN också att vinna finalen. Det går liksom inte att konkurrera ut dem med en traditionell ”eurovisa”. På sätt och vis höjer jag på hatten just för det – det mesta som deltar i ESC är ju rena smörjan, och just den sortens svulstiga show jag inte kan tåla, där man skriker ut så patetiskt falska ”känslor” att det hisnar. (Sverige är speciellt bra på denna sorts ”ESC-formula”).

Låt mig också prognostisera, att med lika stor sannolikhet som PKN vinner ESC, deltar åtminstone två punklåtar och två grupper med utvecklingsstörda i ESC år 2016 (för att också floppa totalt – då något annat redan är på agendan det året).

En grej vill jag gärna påminna om i yran. Alla som gör stort nummer av hur ”toleranta och liberala” de nu är för att de röstade på PKN, eller i kolumner himlar över de som inte tycker PKN är en god idé, bör ta sig en funderare utgående från den diskussion jag förde i samband med Ice Bucket Challenge.

Det finns alltid en risk att ganska många medborgare nu tycker att de med några knapptryckningar ”gjort sitt” då det gäller lika rättigheter och lika möjligheter för (denna gång) utvecklingsstörda. Men i verkligheten är det arbetet förstås betydligt mer långsiktigt, och kräver även i fortsättningen mycket och tungt arbete på helt andra fronter. Fundera till exempel alltså även på vem du röstar på i riksdagsvalet. Demokratiska val är (åtminstone tillsvidare) det är enda sättet att på riktigt påverka samhället.

Då jag hävdar att röstandet i ESC (och liknande grejer) politiskt sett är så gott som meningslöst brukar  jag få mothugget att det åtminstone ”skickar en signal”. Men sådana  ”signaler” har jag kommit fram till att oftast bara förstärker barrikaderna på båda sidorna, och knappast alls leder till större ”tolerans”.

Den stora HBl-kritiken

Det kunde ha varit skäl att även i början av mitt inlägg Den stora YLE-kritiken lite mer i detalj gå in på vad denna sorts kritik handlar om. För det första är jag mycket medveten om att det hela onekligen blir mycket subjektivt. Förhoppningsvis kommer jag ändå med påpekanden som kan ha någon slags allmän relevans – eller ens allmänt intresse. Produkten av en en tidning, ett mediehus, en redaktion är ju en kollektiv upplevelse, så troligtvis finns det fler som tycker precis som jag. Det finns dock en risk att jag i förhållande till hela läsekretsen hör till en minoritet, och inte till ett ”vanligt” medeltal eller en median (som kanske intresserar medieproducenten mest), då jag hela mitt yrkesliv jobbat i informationsbranschen (och dessutom varit en stor medieslukare och nyhetsfantast hela mitt liv). Men i bästa fall har jag ändå av den orsaken lite lättare att i ord formulera de tankar som en medieprodukt väcker.

Min bakgrund gör inte att jag anser mig ha större ”rätt” att uttala mig om till exempel Hbl eller YLE. Jag erkänner gärna att jag, trots erfarenheter av redaktionsarbete (och några ”insiders” både på Hbl och YLE) inte på riktigt vet vad som pågår på de där redaktionerna – vad som driver människorna där, hur beslutsgången ser ut, eller vilken stämningen är där. Det enda jag kan göra, är att på basen av mina upplevelser beskriva hur saker och ting verkar vara – hur de ter sig för en utomstående, med den läggning och de medieerfarenheter jag har.

Ok, då sätter vi igång:


Först kan man som förmildrande omständighet konstatera att Hufvudstadsbladet, precis som alla andra traditionella, tryckta medier för tillfället upplever en kris som aldrig förr. De frågorna har jag tidigare behandlat i Dagspressen har ett dilemma, så jag går inte in på detaljerna här. Det räcker att konstatera att krisen av naturliga skäl resulterat i att Hbl är tvungen att göra många försök och experiment, för att försöka hitta lösningar som fungerar i den sköna, nya världen. Därför skulle det vara orättvist att idag i detalj börja dissekera enskilda saker som till exempel Hbl Kväll. Just nu måste det finnas marginal för att pröva sig fram, och se vad som fastnar. Kanske med ett förbehåll: allt för mycket, och alltför snabbt experimenterande kanske inte är så lyckat – det ger lätt ett intryck av en skock huvudlösa höns som yrar omkring.

1.
Det känns kanske onödigt att säga det, men ledningen är viktig. Jag hör till den sortens traditionalister som tycker att den gamla indelningen med en ”brandvägg” mellan den journalistiska sidan och den ekonomiska sidan är den enda rätta. Chefredaktören skall representera redaktionen, och vid behov kunna sätta hårt mot hårt mot bolagets ekonomiska ledning. Ett sådant system leder till en intressant och i mitt tycke välbehövlig dynamik, och det bottnar förstås i det enkla faktum att en tidning både är kultur och business. Visst, de båda sidorna är helt avhängiga av varandra, men det betyder inte därför att de bör fösas ihop, eller att man borde göra rollerna oklara och tvinga människor att sitta på två pallar samtidigt.

Nu bör man tillägga att Hbl-ägaren KSF råddat till det hela ytterligare, genom att ha en KSF-ledning som också (tydligen) utgör Hbl:s ledning, med Hbl:s chefredaktör som vice VD för KSF. Då han inte grälar med KSF:s VD Barbor Teir om pengarna kan Hbl:s chefredaktör alltså gräla med sig själv.

Denna senaste organisationsförändring har jag faktiskt inte alls fått grepp om ännu, och den förblir för mig mycket obskyr. Har KSF:s innehållsdirektörer Martina Harms-Aalto och Susanna Ilmoni nu alltså ansvar för innehållet i alla KSF-tidningar? Varför har de andra tidningarna kvar något som kallas chefredaktör? Eller varför sitter inte också de chefredaktörerna i KSF-ledningen? Jag förstår ingenting.

Läget när det gäller den redaktionella integriteten på Hbl förvärras i mina ögon av att Hbl har en chefredaktör som inte skriver. Åtminstone jag har inte hittills hittat annat än några korta texter (jag skulle kanske kalla dem kåserier), som oftast handlar om hans tidigare arbetsplats YLE. Det är inget fel att ha kåserier i en tidning, men det hör inte till chefredaktörerns uppgifter, tycker jag.

Det här leder till två problem. Dels växer en misstanke fram att det är fråga om ett medvetet val av arbetsgivaren. Och det höjer inte min aktning alls, tyvärr. Problem nummer två är att tidningens linje, tidningens röst i stället enbart skapas av så kallade ledarskribenter. Det behöver inte vara en katastrof, men det finns en stor risk att det blir lite ensidigt och tunnt. Ledare behöver inte vara ”neutrala” eller ”opartiska” men på ledarsidan får det gärna finnas lite mera horisont, lite mera analys, lite mera självständigt tänkande – kanske främst en utblick som tyder på att man kan koppla ihop skeenden och och kontexter som går lite utanför dagens populära mem. Då till exempel den ledarskribent som av tidningen utmålas som “försvarsexpert” skriver att Ukrainakrisen är den värsta kris som drabbat Europa sedan andra världskriget, tyder det på något mer än bara ett misstag i arbetet; väljer man att bortse från Berlinblockaden 1948, Ungern 1956, byggandet av Berlinmuren 1961, Prag 1968 eller inbördeskrigen i Jugoslavien på 1990-talet säger det mig att här finns en agenda bakom: att utmåla händelser i ett visst ljus för att driva en viss sak. Och jag gillar aldrig att bli ledd, genom att någon håller i mig i näsan och drar.

2.
Sedan kan man till exempel bara öppna dagens tidning i skrivande stund, och se att ledarkrönikan inte är en ledarkrönika, utan ett kåseri – en rolig anekdot om hur skrivaren inte kände igen republikens president som var ute och rastade sin hund. Skojigt, men passar absolut inte på ledarsidan där det borde publiceras betydligt tyngre inlägg.

Ledar- och opinionssidan råkar vara det jag tycker är intressantast att läsa i Hbl, så för mig är det här oerhört viktigt – egentligen avgörande för om jag fortsätter prenumerera. Jag inser naturligtvis att det säkert inte är så för alla andra läsare, och att ledar- och opinionssidan kanske inte just nu är överst på Hbl:s egen prioriteringslista. Men håll det i tankarna.

3.
Ett annat problem: De flesta som skriver kolumner i Hbl gör det tydligen på grund av att någon på redaktionen ansett att de ”är i tiden”, har ett prestigefullt jobb eller på något annat sätt är intressanta och populära personer. De är alltså inte kolumnister för att de kan skriva kolumner, vilket jag tycker borde vara det enda riktiga kriteriet. Att skriva kolumner är nämligen en konst som faktiskt ganska få behärskar, och som knappast är en egenskap man magiskt erhåller bara på grund av sitt jobb. Förr brukade jag säga att den enda som på riktigt skrev kolumner i Hbl var Bo Lönnqvist – idag kanske det är Thomas Rosenberg, och Mikael Sjövall (med några förbehåll). Även Monica Ålgars har mycket positivt vuxit i rollen de senaste åren. Men de facto är sedan det mesta som i Hbl hamnar under etiketten kolumn enbart kåserier: små trevliga tyckanden om vardagliga, eller högst personliga, och därmed för en bredare allmänhet helt ointressanta ting (för att publiceras på kolumnplats alltså).

Att skriva en vass och intressant kolumn är inte heller samma sak som att skriva insändare – här tycks även många läsare missförstå hela grejen, vilket man ibland kan utröna av de ”svaromål” som lyckade och tankeväckande kolumner leder till. Mitt råd till Hbl: skaffa riktiga kolumnister, människor som är  intressanta för att de har annorlunda, tankeväckande utblickar och idéer – inte bara ett intressant,  ”viktigt”, eller prestigefullt jobb.

4.
På tal om opinioner. Något jag inte gillar är när journalisternas opinioner (egentligen: attityder) skiner igenom i sådant som borde vara högst vanlig rapportering. Det är pop idag, och det finns många som gillar att journalisterna blir egna små stjärnor – men inte jag. Även här: sådana artiklar är inte fel eller förbjudna i sig, men dylika attitydartiklar bör ha rätt etikett. De skall inte vara förklädda till normal rapportering, där jag enbart väntar mig få fakta (så gott det går) i något ärende – så att jag själv kan bestämma vilken attityd jag vill ta. En liten förbättring har skett alldeles nyligen: Anna-Lena Lauréns artiklar från Ryssland är faktiskt nuförtiden försedda med epitetet “Opinion” – alldeles riktigt och ärligt. De är inte mindre läsvärda för det.

5.
Det har blivit lite bättre, men fortfarande händer det att rubrikerna ”lovar mera” än vad sedan artikeln levererar. I tiderna tycks det ha hängt på en och samma person, så klara spår kunde man se: rena kvällsjournalistiska, braskande rubriker ovanför intetsägande eller alldagliga artiklar. Ibland till och med så att rubriken blev helt felaktig, och man till och med exakt kunde se var i artikeln rubrikmakaren hade läst eller förstått fel, för att sedan skriva en rubrik som inte hade något att göra med innehållet. Det ger ett slarvigt intryck, och det blir även ett stort och skrikande stilbrott i en tidning/media som Hbl, som inte är en kvällsjournalistisk produkt (och förhoppningsvis inte heller har aspirationer på att bli det).

Någon annan rubrikmakare på Hbl tycks idag ha behov att ”vitsa till det” med en ”fyndig” ordlek i rubriken. Även det är en konstart som behärskas av mycket få, så mitt råd skulle vara att försöka motstå frestelsen. Det blir oftast inte speciellt lyckat – speciellt då man märker att skrivarens allmänbildning inte riktigt räckt till, utan en metafor eller metonym inte sitter bra: det som borde få en att dra på munnen, får en bara att grimasera illa av pinsam medkänsla.

6.
Då Hbl fyllde 150 utkom en alldeles trevlig bilaga, en extratidning, där även alla (tror jag) medarbetare presenterades med bild och allt. Idén var säkert god, men åtminstone jag blev förvånad av hur många människor som faktiskt jobbar där. Min känsla är förstås samma som när det gäller Svenska YLE: åtminstone ställvis får man intrycket av att det på ganska många håll är en mycket lugn och stressfri arbetsplats – trots alla deadlines. YLE kallade jag lite skämtsamt (och utan att få ett enda mothugg) för ett ”vilohem” jämfört med många andra normala arbetsplatser, och samma kan man väl nog säga om Hbl också. Jag har inte fört någon statistik, men upplevelsen är nog att det finns ganska många journalister på Hbl som levererar i snitt kanske en artikel i veckan, eller som med större eller mindre regelbundenhet rullas ut enbart för vissa sorts artiklar, till exempel de som handlar om de finlandssvenska fonderna. Jag säger alltså inte att det är så här för alla på Hbl, eller att det för vissa alltid är så här (och jag är säker på att alla anställda på Hbl gör det de anställts för och får den lön de avtalat om). Jag säger bara att detta är den bild som emellanåt uppstår för oss läsare som ägnar lite mer tid åt tidningen än några snabba ögonkast.

Kanske det får räcka för den här gången. Hbl är med de andra finlandssvenska dagstidningarna, precis som YLE, livsviktig för den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland. Precis som när det gäller YLE skulle jag önska att vår tidning  (för det känns faktiskt som om det är vår tidning) inte skulle stirra alltför mycket på enkät- och utfrågningsresultat när det gäller framtiden. Jag har på känn att olika enkäter bland läsekretsen och allmänheten alltid blir så förenklade, och så beroende av hur frågorna ställs, att deras värde som styrinstrument närmar sig noll. De kan på sin höjd ge svaga signaler om vart trender är på väg – men som vi vet kan trender i dagens värld fort brytas och formas om.

Visst, jag börjar bli äldre och har alltid varit van vid papperstidningen, så jag ser den gärna fortsätta ännu en tid. Samtidigt är jag något av en teknikfantast, med 4-5 datorer och åtminstone 3 fungerande surfplattor och smarttelefoner hemma. Intressant nog väljer mina äldsta barn (17 och 20) papperstidningen vid morgonkaffet då de är på besök, trots att de annars surfar mycket på sina telefoner och sina egna små datorer, och är bevandrade i ny teknik. Men jag känner också många ungdomar som knappast vet ett skvatt mer om datorer, surfplattor, eller hur man installerar program än sina föräldrar. Min poäng här är att det kanske är lite för lätt att i arbetet utgå ifrån äldre=papperstidning, yngre=surfplatta. Vi är alla olika, och vi förändras även med tiden.

Jag vet att det tar tid och energi att vända en stor skuta. Och jag, precis som många andra trogna prenumeranter, har nog tålamod. Försök balansera mellan alla krav från olika håll, både läsekretsens och  ägarnas. Mina sympatier är med er – trots kritiken.

Den stora YLE-kritiken

Höll på att svarva ihop ett inlägg som enbart handlade om några saker som irriterar mig oerhört i Svenska YLE:s radiosändningar (t.ex. flåsig mikrofonteknik och ökande flödesradio-struntprat), men konstaterade sedan att en kommentar av vårt allas gemensamma public servive-bolag kräver mer nyans än det.

Och låt mig också i början slå fast att jag är en stor vän av public service. Jag anser att public service absolut behövs som motvikt till det kommersiella utbudet, där andelen fördummande strunt bara tycks öka för varje år som går. För den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland är Svenska YLE förstås helt oersättlig, eftersom den är regionalt heltäckande.

Till min inställning hör också att  jag tycker att ett public service-bolag inte nödvändigtvis behöver syssla så mycket med simpel underhållning. Den kan gott lämnas till de kommersiella aktörerna. Jag kan inte riktigt sätta tummen på det, men på något sätt känns underhållning gjord i samma tappning som hos de kommersiella kanalerna alltid lite obekväm i Ylleradion. Undantaget är kanske Eurovisan, men där är det ju EBU som håller i trådarna.

Jag förstår att YLE tycker det är trevligt att emellanåt kunna visa upp stora tittarsiffror, men i min bok borde public service aldrig handla om program enligt den minsta gemensamma nämnaren, utan ribban borde alltid sättas högre än hos konkurrenterna på kommersiella sidan. Jag tycker inte YLE i något läge borde vara tvunget att peka på höga tittarsiffror för att “legitimera” det skatteuttag som i dagsläget bekostar YLE. Dessutom har ju till exempel YLE:s finska tv-kanaler massvis med tittare, och är år efter år bland de populäraste i Finland.

Ok, nog med lovord, här kommer kritiken mot Svenska YLE. Notera att en hel del kan vara oberättigat, men det jag beskriver är som det upplevs:

1.
Organisationen upplever jag fortfarande som ganska komplicerad, svåröverskådad och frånvänd.  Jag erkänner nog att det på senaste tiden blivit lite bättre om man söker kontakt – åtminstone redaktionscheferna hittar man relativt lätt på webben (visserligen under länken “respons”) men speciellt de ansvariga cheferna lite längre upp i hierarkin verkar vilja gömma sig så bra som möjligt.

För utomstående produktionsbolag har det också blivit lite bättre, kontaktpersonerna är åtminstone samlade under länken “produktionsbolag” – låt vara att det sedan vimlar av 20 chefer, producenter och mediaproducenter, vilket säkert gör det svårt att veta vem man egentligen borde tala med, om man vill sälja något till Svenska YLE. Vad är förresten skillnaden mellan en “mediechef” och en “programchef”? Eller mellan en “producent”, “teknisk producent” eller “medieproducent”? Då ansvarsområden eller expertis inte skrivits ut är listan rätt så oanvändbar – ett produktionsbolag är knappast intresserat av personalens titlar eller ens den interna hackordningen, utan vad personen i fråga sysslar med på YLE.

2.
Den tittande och lyssnande publiken upplever att Svenska YLE:s ledning gör beslut utan hänsyn till publikens önskemål. Det här stämmer förstås inte hela tiden, men debatten når ett högljutt crescendo med jämna mellanrum, då någon av cheferna fattat ett impopulärt, eller (som publiken upplever) orättvist beslut. Senast gällde det den populära programledaren för Buu-klubben, vars kontrakt tog slut, men vars kontrakt med självklarhet borde ha förlängts.

Det är denna sort brist på finess som oftast utgör min beskaste kritik mot Svenska YLE. Det senaste beslutet var säkert administrativt alldeles “riktigt” – vilket också framgår av genrechefens platta svar på responsen. Jag blir bara så besviken på att det tydligen inte finns ett system på Svenska  YLE där någon under diskussionens gång tillåts höja handen för att säga ”vänta lite – hur månne publiken kommer att reagera på det här?” Det säger mig att det finns en ganska stor löskoppling mellan publiken (betalarna/ägarna/uppdragsgivarna) och Svenska YLE:s ledning.

Här uppstår på sätt och vis en lustig dissonans. Å ena sidan gör YLE-ledningen en hel del publikundersökningar, som man gärna hänvisar till då folk påpekar det som upplevs som kvalitetsförsämringar (som ökad flödesradio). Å andra sidan fattar man sedan beslut som går stick i stäv med publikåsikterna. Här märker jag nog att jag i viss mån motsäger mig själv – i början skrev jag ju att YLE i min bok inte behöver fjäska för publik och stora tittarsiffror. Men fallet ovan (och andra liknande) är bara så oelegant och klumpigt skötta. Och aldrig att reaktionerna skulle leda till minsta reträtt, eller att man skulle få höra ett erkännande att allting i beslutet kanske inte var så lyckat. Den sortens lite arroganta inställning kan man förstås säga att gäller alla mediaorganisationer, så det är kanske orättvist att bara peka ut Svenska YLE.

3.
Fortfarande, trots budgetnedskärningar upplever jag och många andra (även YLE-insiders jag känner) att YLE, och även Svenska YLE, är en ganska ineffektiv och lågt producerande organisation. När jag senast frågade, arbetade omkring 350 människor på Svenska YLE.  Det är ganska många det, för 1 tv-kanal och 2 radiokanaler. För en utomstående i det ”vanliga” arbetslivet uppstår nog en bild av en på många ställen ganska lugn och skön arbetsplats – nästan ett vilohem – om till exempel det enda en radioredaktör behöver göra är att få ihop till ett entimmesprogram i veckan.  Visst, jag vet: förberedelser, administration, djupdykningar i arkivet, allt det där. Men ändå.

Nu kan det förstås hända jag har helt fel, och då skall jag rätta mig. Men det var också faktiskt ganska svårt att via webben ta reda på vem som gör vad, till exempel på Radio Vega. Då jag surfade över blev det mest rundgång mellan sidorna  ”Information om Vega”, där man visserligen kunde nå programchefen, och ”Kontakta oss”, som de facto bara var ett responsformulär utan några som helst kontaktuppgifter. Aha,  under ”Program” kunde man sedan klicka igenom de separata programmen, ett i taget, för att kolla vem som var redaktör för ifrågavarande program. Vilket för mig till min sista kritikpunkt.

4.
Svenska YLE:s webbsida är forfarande, efter alla dessa år, ett enda rådd. Ta en titt på Radio Vegas navigering nedan:

Vad skall man börja klicka på, och hur förhåller sig de tre menyraderna till varandra? Finns det en inbördes menyhierarki? Börjar man klicka sig fram tappar man snart all spatial uppfattning om ”var” på sajten man befinner sig. Och vissa länkar leder helt oförutsägbart bort från Vega-sidorna till Arenan, tydligen för att just det programmet inte har en egen programsida på Svenska YLE:s sidor.

Går du till nyhtspotalen svenska.yle.fi blir det värre. Alla regioner syns färdigt, trots att det finn en menyrad på högre nivå som skall leda till “Regionerna”. Trots att de låter likvärdiga är ”Kultur och nöje” på en högre menynivå än ”Samhälle” och ”Mat & fritid”, som av någon orsak likvärdigt delar menyrad med de regionala länkarna, som ju med all tydlighet borde vara överordnade.

Men klicka inte en regional länk, till exempel “Västnyland”! Då har du plötsligt framför dig (trots att du redan är på ”Västnyland”-sidan) två länkar till  ”Västnyland”, men på två olika menyrader. Hur skall man våga klicka på någonting alls nu? Vart hamnar jag riktigt?

Längst upp har man helt vettigt försökt skapa ordning med en ”toppnivå”, med länkar till alla svenska kanaler samt  Arenan. Men av någon orsak har sedan Buu-klubben (ett enskilt program) promoverats till samma nivå. Vänta! Det var inte en programsida, utan en direktlänk till julkalendern! Man får intrycket av att någon försökt skapa en slags ordning i det stora antalet sidor som produceras, eller försökt skapa ingångar för olika sorters användare, men i något skede bara kastat upp händerna och gett upp.

Den tag-baserade nyhetspubliceringen på nyhetssidan är väl i princip vettig, men den leder bland annat till att samma artikel kan förekomma flera gånger på samma sida med lite olika utseende, i fall artikeln i systemet taggats med flera sökord, och det samtidigt finns flera olika ”samlare” på sidan. Ser oplanerat och amatörmässigt ut.

Och så avslutas varje sida med “A–Ö: Mer från svenska Yle”. En om möjligt ännu råddigare länksamling med ett sammelsurium av lösa länkar till programsidor, till temabaserade artikelsamlingssidor, till kanalernas huvudsidor, till regionala helheter, till allmän info om YLE, och så vidare. En stor del är dessutom dupliceringar från huvudnavigeringens olika nivåer, men här finns även länkar till sidor som är helt onåbara från andra navigeringar (så långt jag kunnat utröna).

Allt det här har jag gett feedback på åtminstone fem gånger, efter att en pop-up bett mig, första gången strax efter att de nya sidorna blev färdiga. Nu börjar det kännas som om ingen läser den feedbacken.


Är allt då åt skogen på Svenska YLE? Nej, och jag har även stor förståelse och sympati för personalen på YLE, där de flesta säkert gör sitt bästa varje dag.

Jag tror att det stora dilemmat för ett rundradiobolag (och dess personal) är att själva ägandet är så anonymt: det finns inte en tydlig (och mediakunnig) ägare, som vid behov kan slå näven i bordet och säga: ”nu gör vi så här”. Det finns bara de förutsägbara och ganska platta visionerna som slagits fast av riksdagen, förvaltningsrådet och styrelsen.

YLE:s förvaltningsråd är enbart en politisk belöningsklubb som man inte kan vänta sig något ifrån, och styrelsen inte hemskt mycket bättre. Det betyder att själva organisationen i det dagliga arbetet ganska långt får administrera och även utveckla sig själv – ett läge som åtminstone i de flesta andra fall gynnar ineffektiv tillväxt och byråkrati, i stället för trimmad effektivitet och produktivitet. Så ur den synvinkeln är det egentligen alldeles fel att skälla på YLE-människorna om något upplevs gå fel – det är förstås ägaren som bär helhetsansvaret.

Så kanske jag gnäller i onödan. Som sagt, Public Service är jätteviktigt, och för det mesta tycker jag Svenska YLE gör ett riktigt skapligt (och framför allt viktigt) jobb. Men det är också just därför jag anser mig ha rätt att påpeka vad jag upplever som brister. Jag ser på mig själv, med mitt individuellt blygsamma skattebidrag, som en engagerad ägare (som vid tillfälle ibland slår näven i bordet).

Nästa vecka: Den stora Hbl-kritiken.

Programmering för skolbarn – en dålig idé

Det finns en ny idé bland politikerna där ute: nu skall alla barn redan i lågstadiet lära sig programmering. Tanken är väl att detta skall skapa en ny generation som enkelt fixar internationella succéspel som Rovios Angry Birds, och att detta skall lyfta Finland ur den ekonomiska kräftgången och skapa nya  ”framgångssagor” – likt Nokia i tiden.

Jag har kommit fram till att man inte i detta fall kan avse riktig programmering. Programmering är nämligen svårt, även för vuxna, och kräver alldeles speciella personliga egenskaper, som de flesta av oss inte har. Så förutom den grundläggande frågan vem som egentligen skall börja lära ut programmering till barnen (det finns inte så många som kan den konsten), kan man alltså komma med följande tunga invändningar mot hela denna – åtminstone på ytan – mycket dumma idé:

Fortsätt läsa Programmering för skolbarn – en dålig idé

Dagspressen har ett dilemma – och recepten är få

Mycket sägs och skrivs om medialandskapet just nu. Idag när jag öppnade morgon-Hbl handlade nästan alla kolumner och insändare om journalistikens kris.

Det verkar som om vissa trender drivs till avgöranden – dels på grund av den tekniska utvecklingen, dels på grund av den ekonomiska kräftgången som inte tycks ha någon ände. Nu har vi uppsägningar och nedskärningar till höger och vänster. Farhågorna och besserwisser-råden haglar i olika debattforum. Nedan kan du läsa mina egna.

Jag hade inte tänkt sätta min sked i soppan riktigt än, men efter Media-Informationsseminariet #M14i på Soc&kom (se seminariet här) kan jag inte låta bli att komma med några kommentarer. En av seminariets bäste talare, Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet, bekräftade nämligen det jag länge misstänkt: det kommer att bli mycket svårt för de finlandssvenska tidningarna att nå tillräckliga volymer på den digitala sidan.

Seminariet inleddes av Henrik Othman, som är biträdande chefredaktör för Österbottens Tidning. Han redogjorde för hur ÖT och dess företrädare de senaste decennierna klarat av en hel rad kriser och utmaningar. Gällande nuvarande utveckling där antalet pappersprenumeranter stadigt minskar och där även papperstidningens annonsintäkter minskar (utan en motsvarande ökning på nätet) var Othmans ord tappert optimistiska, men inte hans minspel eller röstläge. Det ser verkligen inte ljust ut – och samma utmaning gäller idag alla finlandsvenska tidningar.

Seminarieskaparnas idé var säkert att Jan Helin därefter skulle komma med ett recept för hur man fixar omvandlingen från papperstidning till lönsamma nät- och mobilversioner.  Och jovisst – Helin visade på ett övertygande sätt att Aftonbladet faktiskt lyckats. Han hade också många goda poänger, varav den främsta kanske var att redaktionerna helt borde sluta jobba med tanke på papperstidningens dygnsrytm; tänk i stället på vad folk vill ha under dygnets olika faser. (Hbl:s experiment med den elektroniska  “kvällsupplagan” kan sägas vara en sådant steg i rätt riktning).

Men Aftonbladets exempel är nog tyvärr inte receptet för hur de finlandssvenska tidningshusen skall klara sig på nätet:

  1. Prestigetidningar som Österbottens Tidning (eller Vasabladet, eller Hufvudstadsbladet etc.) kan förstås inte omvandla sig till kvällstidningar, bara för att klara sig på nätet. Och tyvärr börjar det bli klart att det nästan enbart är löpsedelsjournalistik som ekonomiskt fungerar på nätet. Nätets snabbhet i kombination med de sociala medierna leder till en benhård tävling om klicken och delningarna, vilket så gott som garanterar en skränig och skrikig löpsedelsjournalistik. Helin försökte hävda att Aftonbladet nog kombinerar denna aspekt med seriös, tung journalistik, men man behöver bara går till aftonbladet.se för att ställa sig frågan: Är det så här man vill att hbl.fi, vbl.fi eller ot.fi skall se ut?
  2. Volymerna i den lilla nischen finlandssvensk media kommer aldrig att närma sig Aftonbladets, redan av demografiska skäl. Det betyder även att annonsvolymerna kommer att förbli blygsamma, trots att de säkert kommer att öka lite.

Framtiden för Hbl, Vbl etc?
Exemplet från aftonbladet.se är inte ett ihopklipp av det värsta,
utan en riktig skärmdump på en del av webbsidan.

Det stämmer att några stora och seriösa dagstidningar bland annat i USA, och vissa nischtidningar småningom har börjat se sina betalväggar löna sig. Men här gäller samma volymdilemma. Blir det verkligen business i lilla Svenskfinland? Våra gamla tidningar kan inte heller spara kostnader genom att slopa papperstidningen och satsa allt på webben, eftersom papperstidningen ännu länge kommer att vara viktig för en del av läsarna och annonsörerna. Aftonbladets Jan Helin trodde till och med att pappersversionen kanske aldrig försvinnner.

Hos oss påverkas allting förstås ganska konkret även av att skattefinansierade YLE hela tiden ökar sitt utbud på nätet. För mediehusen (inte bara de finlandssvenska) måste det te sig nästan som att vara på knäna, för att sedan bli sparkad i huvudet: inte bara försöker man desperat hitta ny business på nätet – en konkurrent som inte egentligen behöver bry sig om klick eller prenumeranter levererar samtidigt gratis nyheter dygnet runt (låt vara att YLE-skatten lika väl kunde kallas tvångsprenumeration). Till det kan jag bara försöka trösta med: försök att vänja er. Det är klart att även YLE måste vara aktiv på nätet, liksom alla andra. Det tåget har gått.
Ok, så vad är då Besserwiser-Sandelins råd till den finlandssvenska pressen? Några snabba utkast:
  • Helin hade intressanta poänger om nätets möjligheter, främst mätbarheten och styrningsmöjligheterna när det gäller läsarna (till och med på individnivå). Om man kan bryta sig loss från tänkesättet “en digital version av den befintliga papperstidningen” så öppnar sig en massa intressanta möjligheter. Kanske de finlandssvenska mediehusen borde skapa helt nya redaktioner, ”start-ups” för den digitala verksamheten, där den bakomliggande tekniken automatiskt bygger den ”lokala tidningen” åt läsarna, anpassad efter dygnets olika timmar. Viktiga ord: metadata, kategorisering, ämnesord – saker som kanske ännu denna dag saknas på många ställen där innehåll produceras. (Se presstanda.fi)
  • Till en början kunde kanske de digitala prenumerationsalternativen göras lite mer finfördelade än nuvarande ”allt eller inget”. Sport bryr jag mig till exempel inte alls om, så kanske jag kunde få en egen mediekanal med Hbl:s Helsingforsgrejor, featureartiklar, ledare och opinion. Gärna tar jag också lite lokalt stoff från Österbotten också (ifall KSF och HSS kan komma överens), eftersom min fru är därifrån och jag även annars känner mig ganska pan-finlandssvensk. Kanske också något smått från Kimito, där min syster bor.
Trots mina starka farhågor om att löpsedelsjournalistiken tyvärr är nästan det enda som de stora massorna vill ha på nätet, så hoppas jag alltså att mediehusen (med ett slitet uttryck) kan innovera sig ut ur problemen, som nu tycks hopa sig överallt. Men det kommer att kräva mycket jobb.
Till sist lite om de senaste eldfängda medienyheterna på finlandssvenskt håll. 
Uppsägningarna. De är förstås personliga katastrofer i många fall, men reaktionerna på fältet gällande inverkan på mediehusens eller journalistikens framtid är nog starkt överdrivna. Antalet anställda är ju inget mått på vare sig bra (eller dålig) journalistik. Folk tyck inte heller veta skillnaden på årsverken och människor.
Likaså är reaktionerna på vad ägarrepresentanterna säger i kolumner och insändarspalter överdrivna. Ägarnas jobb är att äga och förvalta, inte att göra journalistik. De är så kallade ”bean-counters”, och förhoppningsvis är de riktigt bra på den biten. Man behöver alltså inte bry sig om vad de säger om journalistik. Det enda man får hoppas på är, att de varit förutseende och modiga nog att till redaktionerna rekrytera människor med tillräcklig integritet för att även sätta hårt mot hårt mot ägarna, när det behövs. Gällande detta sakernas tillstånd är jag lite orolig.

ps.
Har du inte gjort det än, så ladda ner Konstsamfundets årsbok Konstsam som pdf. Just nu är det enbart den lite olyckligt formulerade ledaren av K-G Bergh som dominerar debatten – men skriften är full med intressanta och viktiga intervjuer om journalistik.