Etikettarkiv: Militärpolitik

Prediktioner för 2017

Det här är det andra inlägget i en årligen återkommande serie

 


Jag skulle gärna skriva fler inlägg på bloggen, men jag har varit mycket aktiv på annat håll, så det har inte funnits möjlighet. Dessutom lyckades jag av någon orsak radera mitt långa inlägg om konsekvenserna av Brexit (jag förutspådde att följderna blir mindre dramatiska än de som målades upp), så antalet inlägg sedan ”Prediktioner för 2016” ser faktiskt lite anemiskt ut. Nåväl. Här kommer den andra installationen av det som nu alltså blivit en tradition: ”Prediktioner”.

Här kommer orden och begreppen som kommer att dominera tidsandan och den offentliga diskussionen 2017:

Fortsätt läsa Prediktioner för 2017

Prediktioner för 2016

Det här är det första inlägget i en årligen återkommande serie


Vilka blir de ord som kommer att sätta agendan för år 2016?

  • Fortsatt ekonomisk malaise?
  • Invandring?
  • Ett hårdnande samhällsklimat?
  • Ett nytt kallt krig mellan stormakterna, och Natomedlemskap för Finland?
  • Terrorism och övervakning?
  • Klimat?

Jag märker att jag individuellt behandlat mycket av det här i mina inlägg de senaste åren, men det verkar som om 2016 och några därpå följande år kommer att bli ett slags nexus för dessa, inte alltigenom positiva företeelser.

Fortsätt läsa Prediktioner för 2016

Låt aldrig en god kris gå till spillo

Så ligger då opinionen i Sverige jämnt gällande Nato, enligt Svenska Dagbladet, som beställt en opinionsundersökning av Sifo. Ok, i själva verket är läget inte riktigt jämnt, utan nästan jämnt, och en ganska stor grupp svarare väljer att inte alls ta ställning i frågan (40 % för, 42 % emot och 18 % vet ej).

Gällande själva undersökningen och dess metodik så har jag svårt att ta ställning till om 1000 intervjuade räcker för att ge tillräckligt små felmarginaler för att resultatet skall beskriva svenskarnas åsikter. Troligen visar resultatet ändå på trendens rikting, och det är ju det som är det intressanta. SvD kan faktiskt peka på en likadant utförd undersökning från mars, då de Nato-positiva svenskarnas antal tvärtom hade minskat sedan den föregående undersökningen. I mars överraskades säkert många av en sådan trend, eftersom situationen i östra Ukraina då hade förvärrats ordentligt, och tecknen på en stark rysk inblandning hade blivit tydligare.

Den  nu publicerade undersökningen gjordes efter ubåtsspaningarna i Stockholms skärgård i oktober, vilket alltså med all tydlighet visar vad som nu fått opinionen att svänga. U-båtsrapporteringen, närmare sagt mediahysterin, nådde alldeles nya höjder, vilket även jag kommenterat. Då krisen landade på svenskarnas egen trappa (eller det åtminstone målades upp en bild av att så skett) blev resultatet något helt annat än då något sker i ”avlägsna” Ukraina. Natoanhängarna i Sverige och Finland gnuggar nu händerna och hoppas förstås på att en folkomröstning om Nato skulle ordnas precis vid en lika läglig tidpunkt – helst genast.

Och i den senaste SvD-artiklen intervjuas verkligen statsvetare som nu väntar sig en folkomröstning i Natofrågan tack vare det ”positiva” enkätresultatet. Jag kan tänka mig att även Natoanhängarna i Finland kommer att hänvisa till detta resultat, och förvänta sig (eller åtminstone hoppas på liknande trender (med påföljande slutsatser för den finska politiken).

Jag har länge presenterat starka argument för att inte gå med i Nato (eller att överhuvudtaget tro på att någon militärallians kan “rädda” oss). Att opinionen kan skifta, och till och med vända till Natos fördel är också något jag alltid sagt att kan ske. Med en del Natoanhängare har jag dessutom gemensamt att jag anser att ett eventuellt medlemskap förstås skulle kräva en bred förankring i folkopinionen.

Men jag skulle dock motsätta mig tanken på att en medlemsansökan bör lämnas in (eller en folkomröstning ordnas) på basen av ett enskilt opinionsresultat. De snabbt skiftande resultaten pekar nämligen på att folkopinionen mycket lätt svänger på grund av det som råkar segla upp som en kris på kvällstidningarnas löpsedlar – och som förstås utnyttjas av propagandamakarna till det yttersta.

Valet att gå med eller inte gå med i Nato borde aldrig avgöras som en popularitetsomröstning – ifall vi sedan faktiskt går med, kunde man ju lika bra hävda att vi omedelbart borde dra oss ur Nato så fort en opinionsundersökning visar att opinionen åter svängt i andra riktningen. Att jag har rätt i detta bevisas också av ett faktum jag ofta påpekat: då Natostödet är i sämre, brukar en hel del Natoanhängare avfärda hela folkopinionen, och påstå att hela frågan egentligen är alltför viktig för att avgöras av folket.

Detta selektiva sätt att hänvisa till folkopinionen då det passar ens egna syften är i sig inget nytt, fenomenet återkommer i de flesta frågor som skarpt delar folket. Men konsekvensen när det gäller en fråga som Nato är inte alltid så uppenbar. Det hela ställer förstås även en folkomröstning i frågan i en lite lustig dager: valet av tidpunkt för en folkomröstning påverkar förstås utgången enormt mycket mer än till exempel en fråga om EU eller inte, eller om Finland bör slopa obligatorisk svenskaundervisning. Som SvD-undersökningen visar: Nato-opinionen avgörs av hur den geopolitiska krisen du jour råkar se ut, inte av övervägda resonemang kring vad en militärallians i längden (och då den senaste krisen blåst över) kan innebära för oss.

Ett stort tilläggsdilemma i en opinionsundersökning är att folk får den enkla frågan “bör vi gå med Nato?”

Ordet “Nato” manar förstås fram ganska olika bilder i människors huvuden. Jag vågar påstå att de flesta av de bilderna troligtvis handlar om känslomässiga attityder och mycket förenklade begrepp kring ”trygghet” – eller gamla intrycksbilder från gångna tider (få vet till exempel hur den sista stora Natoutvidgningen till 28 medlemmar påverkat alliansens beslutsstrukturer). Och mycket få människor tycks ens ha brytt sig om att läsa Natostadgan, vars paragrafer de facto innehåller mycket lite som kan beskrivas som några garantier för militärt stöd.

Finns det då någonsin en ”rätt” tid att rösta om Nato (eller ens att göra en opinionsundersökning)? Kanske inte. De som känner mig vet att jag anser att frågan för Finlands del är så klar och uppenbar att hela ärendet redan kunde avskrivas från dagordningen. Till syvende och sist är det bara vi själva som försvarar Finland – vilket gör att det enda vi nu borde koncentrera oss på, är att i rask takt öka våra försvarsanslag till en adekvat nivå. Natodebatten är en onödig distraktion, och ett medlemskap skulle riskera att minska vår försvarsvilja och vagga in oss i en falsk känsla av trygghet.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg besöker Estland,
men eskorteras av holländska F-16, inte av estniska plan
(de har inga – vilket gör att man frågar sig vad de har i Nato att göra)

Ryssland – realpolitik i november 2014

Något som grämer mig mycket är att jag inte kan läsa eller förstå ryska. Det skulle nämligen vara oerhört intressant att kunna följa med rysk politik ”direkt”, utan att behöva ty sig till medias översättningar och tolkningar. Trots det anser jag mig, efter att ha följt utvecklingen i värt östra grannland sedan 1980-talet, vara rätt bra på Kremlologi (uttydande och tolkandet av meddelanden från Kreml samt de riktiga avsikter som ligger bakom). Rysslandskommentering kräver nämligen även en ganska bred allmänbildning sam en historisk och geopolitisk kunskap, och jag misstänker därför att jag emellanåt även skulle ha betydligt större förutsättningar att skapa intressanta rapporter, än många av de journalister som idag är anställda för att berätta om Ryssland. Dessutom är det alldeles tydligt att många som gör det, egentligen inte bryr sig om att göra egna analyser, utan rakt av regurgiterar västmakternas uppenbara propaganda, eller väljer att återanvända populära mem och myter om Ryssland och dess ledare. (Har du övertygat dig om att västmakterna inte sysslar med propaganda så kan du sluta läsa här – jag kan knappast omvända dig.)

Nedan några små exempel bara från skrivande stund. Visst, jag har valt kvällspressens löpsedlar, och man kan förstås säga att man där knappast någonsin hittar några vettiga djupanalyser. Jag har dock valt dem som exempel för att löpsedelsjounalistiken långt ”färgar” vår vardagliga uppfattning om vad som pågår i världen – vad som så att säga ”är på tapeten”. Och det färgar även av sig på annan, seriös rapportering (ibland omedvetet). I tillägg är förstås kvällstidningarna för ganska många människor den enda nyhetskällan, i tillägg till kanske kvällsnyheterna på tv.

Blev du rädd? Ser man Iltalehtis löpsedel kunde man ju tro att Vladimir Putin redan står i farstun med en atombomb i handen. (Testade kärnvapen: Ryssland kräver nya omrden”) Nu har jag inte köpt och läst Iltalehti (det gör jag nästan aldrig), men en snabb genomgång av internationell media på webben gav inga belägg för de stora rubrikerna. Det berättar entydigt att Putin inte förekommer på finska löpsedlar för något han gjort, utan för att en bild på Putin och en braskande rubrik säljer lösnummer. Och synar man orden noggrant ser ju det mesta dessutom ut att vara ”business as usual” för en regional stormakt.

Men det är förstås inte bara i Finland som Rysslands-hysterin används för att sälja lösnummer eller locka till klick på webben. Det pågår uppenbart en rätt så välkoordinerad ansträngning att åter utmåla Ryssland som ”The Evil Empire”. Det uttrycket myntades och användes flitigt av Ronald Reagan då han blev USA:s president på 1980-talet. Men han slutade tvärt använda det, efter att han besökt landet.

Och så är det väl även idag, om man lite förenklar. Besöker man Ryssland (jag har tyvärr gjort det bara tre gånger + ett besök i Sovjetunionen på 80-talet) märker man förstås att människorna där i stort är som överallt annanstans: de vill ha hyggliga jobb, och de hoppas på att det skall gå bra för deras barn. Några ständiga uttryck för galen homofobi eller krigshets syns förstås lika lite som under ett besök till exempel i Frankrike.

Förstås spelar den ryska ledningen och Vladimir Putin ett fult och maktfullkomligt inrikespolitiskt spel, och strävar dessutom till att fräckt öka sitt inflytande på olika håll i världen. Jaha, och än sen? Även i det avseendet skiljer sig alltså inte Ryssland alls från andra stormakter, speciellt USA. Och många vill helst inte tro det, men jag överdriver faktiskt inte när jag säger att så gott som alla politiker på ”toppnivå” (oberoende land) är korrumperade, patologiska lögnare. Ingen av dem är ”bättre” än en annan.

Propagandakriget mellan USA, ”västvärlden” och Ryssland är för övrigt intressant att följa med. En neutral observatör som jag kan bara skratta åt de mest uppenbara ironierna, som då förre president Obama talade om en eventuell bojkott av vinter-OS i Ryssland på grund av Rysslands lag mot spridning av ”homosexuell propaganda”, samtidigt som åtta amerikanska stater har så gott som likalydande lagar. Dagen därpå åkte Obama dessutom iväg för att skaka hand och ställa upp på bild med representanter för familjen Saud i Saudi-Arabien. Ett land där homosexualitet bestraffas med halshuggning.

Uppdatering 2017: I den ovan beskrivna bakgrunden hittar man också mycket av det politiska motståndet mot USA:s nye president D. Trump. Detta förstås i tillägg till att den oborstade, obildade charlatanen Trump valt att hårt kritisera den gamla eliten i Washington för allt ont.

Dessutom är det så att amerikansk PR och propaganda borde vara den bästa i världen, medan den ryska motsvarigheten oftast är så enkel och barnslig att man genast genomskådar den (just nu hittar man mycken sådan i samband med vad som händer i östra Ukraina). Så vad kan då vara grunden till den ovannämnda sortens klumpiga eskalering i Väst av propagandakriget? Behöver vi verkligen vara oroliga för ”ryska troll på nätet”.

Min egen hypotes är att det bottnar i en stor besvikelse. Man gjorde helt enkelt en fatal felbedömning då Sovjet föll och privat ekonomi och privat företagsamhet åter fick fotfäste i Ryssland. Man trodde att ryssarnas intresse och begär till västerländska saker även innebar att de även ville bli som vi (inklusive vår lite självgratulerande och självbedragande bild av hur bra vårt samhällsskick är). Alla som läst ens lite rysk historia vet förstås att inget kan vara längre från sanningen. Ryssarna har inget intresse av att bli som vi. Det bara såg ut så – under en kort, svag minut, och man kan ju faktiskt fråga sig: varför skulle de ens behöva bli som vi? Men förvåningen över att vi i ryssarnas ögon inte utgör ett eftersträvansvärt mål gnagar förstås mycket obehagligt på mångas självbild.

Det ovannämnda betyder inte att ryssarna inte uppskattar begrepp som demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet. Men de begreppen är i grund och botten filosofiska begrepp, inte system eller strukturer (som alltså kan vara mer eller mindre demokratiska). Även i Finland kan vi till exempel föra en diskussion om vår samhällsstruktur utvecklas mot mer eller mindre demokrati – i samband med kommunsammanslagningar och större samhälleliga och kommunala enheter. 

Det pågående kalla kriget med mellan Väst och Ryssland, med sanktioner och motåtgärder, är inget som skakar ryssarna i grunden. Visst, ekonomiskt och finansiellt märks sanktionerna, men för det ryska självmedvetandet betyder läget snarare en bekräftelse på att Ryssland åter börjar ha lite geopolitisk vikt att kasta omkring på den internationella brottningsarenan. Och mannen på gatan har hittills inte märkt speciellt mycket, ens på livsmedelshyllorna. Så ostutbudet minskar då vår egen Valio inte får sälja ost till Ryssland. Men hur många ostar behöver man egentligen för att vara en nöjd medborgare? Och holländska tomater tycks kunna exporteras i omärkta lådor till Turkiet, där de plötsligt förvandlas till “turkiska” tomater. Tror någon på riktigt att detta vänder folket mot Putin?

Viktigt skulle nu vara att inte – påverkad av västpropagandan – isolera Ryssland, och den ryska ledningen. Det gjorde man inte heller under det förra kalla kriget (ifall någon minns). En isolering leder nämligen lätt till en eskalerande de-humanisering och rutinmässig demonisering, med alla faror det innebär för framtiden. När man tar del av vissa av Rysslands-memen på social medier kan man med fog hävda att en de-humanisering av Ryssland redan pågår.

Jag har i flera repriser, speciellt då jag behandlat Finlands försvar och geopolitiska läge, påpekat att ryssarna och den ryska ledningen aldrig skall behandlas med silkesvantar – ryssarna tar nämligen det som ett svaghetstecken. Hårt måste definitivt sättas mot hårt, och de insåg även de klokaste i den amerikanska administrationen under det förra kalla kriget: Theodore Roosevelts ”Speak softly, but carry a big stick” användes av de amerikanska diplomaterna under 1970-talets avspänningssträvanden för att beteckna ett läge där du har så mycket självsäkerhet att du inte behöver skrika med hög stämma eller skramla med vapnen – trots att de finns där i bakgrunden. Ett skönt uttryck för Realpolitik, vilket idag skulle kännas som en fräsch fläkt jämfört med Obama-administrationens lite tafatta försök till ”hårda ord”, med den stapplande och icke-respektingivande John Kerry som en utrikespolitisk frontfigur, som med jämna mellanrum såsar bort sig.

I det ovannämnda “Talk softly…” bottnar också min aversion mot ett finländskt Natomedlemskap – ryssarna skulle enbart tolka ett finländskt Natomedlemskap som ett oövervägt desperat och lite fegt drag, riktat mot dem – medan de inte skulle ha något emot att vi på egen hand ser till att vi bygger upp ett starkt försvar. Efter det kan hur ekonomiskt fruktbara och bra relationer som helst byggas upp, utgående från ömsesidig respekt. Men jag har på känn att dagens Twitter-generation inte alls förstår detta. De tror väl fortfarande att det ryska folket vill grabba första chansen att kopiera oss och vår ”demokrati” – ”bara de kan bli av med den där hemska Putin – som ju måste vara galen”.

Det är bara barnsligt och oanalytiskt att avfärda Putin som sinnessjuk (det är han garanterat inte), men man kan förstås ponera frågan om hur man kunde ”få bort” honom. Förutom att han är omåttligt populär, är Ryssland ett land som inte har speciellt utvecklade valtraditioner. I förlängningen lönar det sig alltså även att fundera över vad man riskerar att få i stället för Putin, och med vilka metoder. Vad man än anser om honom som person representerar han ändå en någorlunda stabil samtalspartner, jämfört med många andra alternativ.

Idag är det också populärt att säga att Putin är ”oberäknelig”, men jag håller inte med. Det ordet används nog bara av dem jag nämnde ovan – skaran politiker och kommenterare som blev så besvikna på att ryssarna (Putin inberäknad) inte ville bli som oss att de tappat alla koncept. Har man följt med Ryssland lite längre än sedan 2000-talet, märker man att gamle Vladimir är en mycket konsekvent rysk ledare, i raden av många andra auktoritära figurer.

Få i Väst inser hur populär Putin på riktigt är bland ryssarna. Och det är inte alls enbart fråga om att hans propaganda lyckats på hemmaplan, genom påverkan och påtryckning till exempel via statsägda tv-kanaler. Läget är långt det som var i Finland under Kekkonen-eran. Alla visste vi förstås att Kekkis var en maktfulkomlig och manipulativ politiker (han kritiserades även öppet och hårt för detta, vilka Twitter-generationen inte ens vill tro att kunde ske i den tidens Finland), men ändå gillade vi honom på något underligt sätt. Han var ”presidentiell” – han hade fläkt och karisma. (Och han klarade av ryssarna på rätt sätt).

Var det bättre förr med Kekkonen? Inte är det det jag nostalgiskt försöker hävda, men det är lika onödigt att idag kritisera ryssarna för att de gillar Putin (eller spela överraskad) som att kritisera finnarna för att de inte förstod att välja bättre. Eller att påstå att Putins popularitet enbart beror på att han lyckats manipulera media. Saker och ting är mycket, mycket sällan så svart-vita och enkla.

Men den sortens förenklingar är förstås nästan det enda man får läsa ifall man öppnar en tidning eller en webbsida. Och dessutom överallt denna lustiga instinkt att hela tiden ”välja sida”, oftast utgående från särdeles banala resonemang gällande stormakternas avsikter och strävanden. Jag får alltid skälvningar då människor tror att stormakterna ser på små länder som något annat än spelknappar i ett globalt, geopolitiskt spel.

Svensk ubåtshysteri – lyckad psykologisk krigsföring?

Av olika anledningar hann det gå några hela nyhetsdagar innan jag började uppmärksamma det senaste svenska mediepådraget gällande ubåtsspaningarna i skärgården utanför Stockholm. Det var mycket intressant att börja följa med händelsens mediabevakning, och fråga sig om en liknande incident i Finland skulle behandlas på samma sätt.

Allt kan förstås ändras på några minuter, men i skrivande stund var den svenska försvarsmaktens officiella kommuniké följande:

”Under lördagskvällen rapporterades i media om en saknad utländsk ubåt. Försvarsmakten konstaterar på söndagen att det, utifrån de underrättelser som Försvarsmakten har, inte går att dra sådana slutsatser som beskrivs i media […]”

Men rubrikerna i svensk media var av helt annan kaliber. Svenska Dagbladet, som på fredagen stått för ”avslöjandet” om ubåtsspaningar i skärgården, påstod tvärsäkert:

Svenska Dagbladet

Anrika Dagens Nyheter kunde ju inte vara sämre, så man drog till med:

Dagens Nyheter

Rubrikerna skulle åtminstone i mina ögon platsa bättre på Aftonbladets eller Expressens webbsidor, men nu hade alltså ansedda prestigereaktioner fått upp ångan.

Expressen

Alla redaktioner har också nuförtiden webb-tv, och där fortsatte de flåsiga reportagen. Naturligtvis hade reportrarna tvingats ut på de råkalla fjärdarna för att ”rapportera från platsen” – och då inget egentligen fanns att visa, rapporterades bl.a. sådana självklarheter som att marinens fartyg ser bestyckade ut, och att man mött soldater ”med skarpladdade k-pistar”. Hur man kunde veta att vapnen (som knappast var k-pistar – maskinpistolen M/45 pensionerades på 1990-talet) var skarpladdade framgick inte.

Hela soppan är en praktexempel på vad som händer när det inte egentligen finns någon nyhet. Marinen borde ju egentligen först kunna uppvisa klara fysiska bevis eller en fångad rysk ubåt, för att ett dylikt mediepådrag skulle vara berättigat. Men då sådana bevis saknas börjar de svenska medierna koka soppa på en spik: man intervjuar gamla marinkommendörer (från 1980- och 90-talets fruktlösa ubåtsjakter) samt en drös ”experter” och ”analytiker”, som oftast börjar elda på de upphetsade stämningarna eftersom de själva har någon agenda. Eller så måste ”experterna” svara på dåligt utbildade reportrars heltokiga frågor. Ett exempel: Aftonbladets reporter frågade den gamle marinkommendören Göran Frisk (efter att de övertygat varandra om att det nu måste vara fråga om en rysk miniubåt) ifall han trodde att det kan finnas kärnvapen ombord. På riktigt.

Slutresultatet kan sedan avläsas på mediehusens chattsidor där reportrar och ”experter” svarar på allmänhetens frågor. Uppskrämda medborgare undrar bl.a. om det nu råder krigstillstånd mellan Sverige och Ryssland. En slags masshysteri och masspsykos brer ut sig bland medierna och allmänheten.

Aftonbladet

Jag skulle verkligen välkomna ett läge där svenskarna skulle lyckas pressa upp en ubåt eller dess besättning, eller ta några Spetsnaz-trupper på bar gärning på någon skärgårdsklippa. Då kunde vi på riktigt ta ställning till en spännande diplomatisk och geopolitisk kris. Men vilka frågor skulle jag själv som reporter ha ställt redan på fredag?

Främst skulle jag ha frågat Svenska Dagbladet om deras tvärsäkerhet gällande de påstådda nödsamtalen på ryska – som enligt utsago föregick den svenska marininsatsen. Ifall den nödställda ubåten senare kunde kommunicera krypterat (vilket ansågs vara det slutliga beviset för en rysk militär undervattensopereration), varför skedde inte det första nödropet krypterat? Bara amatörer skulle ju riskera en undervattensoperation med att panikartat ringa nödsamtal till Kaliningrad på en öppen radiofrekvens?

Avancerad Maskirovka?
Om denna underliga start på hela kalabaliken skulle stämma, målar det för mig upp två hypoteser.  Antingen är ”nödsamtalet” fråga om ett avancerat skämt, eller så en typisk rysk ”maskirovka”: i detta fall en välplanerad militär skenmanöver med några radiosändingar och lite annan krydda – tänkt att jaga fram svenska marinen, och i förlängningen följa med hur svenskarna reagerar som grupp.

På söndag kväll meddelade ställföreträdande insatschef, konteramiral Anders Grenstad att svenska marinen inte har några uppgifter om nödkontakter per radio, samt att ingen i svenska försvarsmakten tagit ställning till eventuell härkomst gällande den eventuella främmande undervattensverksamheten.

Samtidigt släppte marinen en civilbild som föreställer ett vitt streck med en svart prick – där uppgiftslämnaren påstått att föremålet efter bildtagningen gått under ytan. Först återfanns bilden på svenska försvarsmaktens webbsida i mycket svag kvalitet, sparad i gif-format. Lite senare kom en jpeg ”i högresoluton”, men även den ser i uppförstoring ut som en 256-färgers gif, så den hjälper oss ”privatdetektiver” knappast alls. Det där kan ju vara precis vad som helst.

Men jag vill inte påstå att svenska marinen drömmer, eller att marinen iscensatt incidenten och manipulerat bilder för att få större anslag i framtiden (även sådana hypoteser har kastats fram). Eller att allting är en stor konspiration för att jaga in Sverige i Nato.

Jag vill inte heller utesluta att främmande ubåtar rört sig i svenska territorialvatten – eller ens att det kan vara fråga om ryska ubåtar. Själv gjorde jag värnplikt i finska marinen i mitten av 80-talet, och utan att avslöja några större hemligheter kan jag berätta att Finland då, och även idag, har beredskap att upptäcka främmande undervattensverksamhet, och att indicier, incidenter och alarm skedde då, och även fortsättningsvis sker på finska vatten.

Mig förvånar däremot det svenska sättet att sätta igång en så gigantisk cirkus kring det hela. När man spanar efter ubåtar skall det, alldeles bokstavligen, helst vara så tyst som möjligt. Men det kan hända att jag orättvist jämför veckoslutets operation med 80- och 90-talets svenska ubåtsjakter, där man även under stort mediepådrag surrade av och an med fartyg, båtar och helikoptrar – vilket är det bästa sättet att ge en ubåt möjlighet att slinka undan. Och i det aktuella fallet kan man faktiskt ur den svenska marinens uttalanden utläsa en viss frustration med den stora medieuppståndelsen och alla de vilda spekulationer som allehanda ”experter” kommer med. Det är också viktigt att, som Grenstad påpekade, göra skillnad på ubåtsspaningar, och ubåtsjakt. Under jakt har man ett mål som man släpper sjunkbomber på – då struntar man förstås i att gå så tyst som möjligt. Denna distinktion tror jag inte de svenska medierna förstår, eller bryr sig om.

Som regel kan man alltså säga, att  spaningsuppdrag, där man vill undersöka om främmande undervattensverksamhet pågår, helst borde ske i det tysta, och även i ett mindre upphetsat medieklimat, bl.a. för att en medieuppståndelse kan bidra till att avslöja den egna beredskapen och de egna metoderna – och förstås befolkningens psykologiska inställning. Den svenska marinen ville på söndagen lugna ner stämningarna, och i namn av öppenhet släppa [den tekniskt lite suspekta] bilden, för att engagera vanligt folk i observationer och tips. Man får se ur det lyckas. Som stämningarna var i de svenska medierna på söndagen misstänker jag att det bara blir tvärtom.

Avancerad Psy-ops
Om hela grejen är fråga om rysk “maskirovka”, så kan man redan nu konstatera att det lyckades över förväntan. Resultatet blev inte bara att testa den svenska marinens beredskap, utan det hela urartade till riktig ”psy-ops”, det vill säga psykologisk krigsföring. De hysteriska reaktionerna bland ”experter” och de uppskrämda kommentarerna från allmänheten gör att man frågar sig: är det faktiskt så lätt att få svenskarna ur balans? Åtminstone jag hörde inte en enda sval och lugn lägesanalys i svensk media under söndagen.

Som socio-psykologisk övning tycker jag den intressantaste frågan är, ifall finska medier, och den finska allmänheten skulle reagera likadant i samma situation? Reflexmässigt skulle jag påstå att reaktionerna i Finland blivit mer sansade. Och då menar jag inte att det åter skulle vara fråga om ”finlandisering”, d.v.s. rädsla för att peka ut Ryssland, ifall det verkligen är påkallat.

Men när jag tänker på den senaste tidens finska löpsedlar, artiklar och insändare – t.ex. i samband med de senaste luftkränkningarna eller den lilla sjöincidenten med Aranda (båda rena rutinhändelser) – så måste jag erkänna att även vi gått i ”svensk” riktning. Nästan vilken liten incident som helst tycks ju duga för att piska upp stämningarna (och sälja lösnummer, förstås) – ifall Ryssland kan nämnas.

Det skulle ligga nära till hands att söka en förklaring i det faktum att en hel generation vuxit upp utan att ha upplevt det förra kalla kriget. En tid, då vi som var med, lärde oss att inte gripas av panik för vilken småsak som helst. Men även här är jag rädd att jag har fel. En påtaglig, irrationell rädsla breder ut sig, som en tydlig följd av att även det finska medielandskapet förändrats i en mer sensationalistisk riktning.

Beklämmande svag Hbl-rapportering från SFP:s partidag

Den största rubriken på Hbl:s paradsida den 18 maj lyder: ”SFP-hyllning till Nato”.  Med blommor och allt.

Jag visste inte att Nato fyllde år – men jag kunde ju i och för sig genast ana att det var fråga om något annat än födisgratulationer.
Insidans artikel kan inte beskrivas som något annat än ett misstag i arbetet, då enbart Natoanhängare kommer till tals från partidagens allmänpolitiska debatt. Jag har svårt att tro att inte ett ett enda Nato-skeptiskt inlägg hölls, trots att jag själv inte fanns på plats som delegat.

Natoanhängarna fortsätter (åtminstone enligt Hbl) i sina invanda spår. Inga egentliga militär- eller säkerhetspolitiska motiveringar, utan bara retoriska knep, tänkta att vädja till känslorna (mina svar i parentes):
  1. Det behövs ingen folkomröstning, riksdag och regering skall fatta beslutet om att gå med. (Vem säger att riksdag och regering skulle fatta ett annat beslut än vad folket skulle göra i en folkomröstning? När har politikerna blivit ”klokare” än folket?).
  2. Det är självcensur och finlandisering och utrikesministern hyssjar. Det låter som ett beklämmande unket eko från 70-talet. Det är hög tid att uppdatera vår säkerhetspolitiska doktrin. (Det är aldrig en bra orsak att gå med i någonting – allra minst en militärallians – bara för att bevisa någonting, för oss själva eller för någon annan. En säkerhetspolitisk doktrin kan förstås utvidgas med en militärallians, men det är skäl att minnas att det inte nämnvärt påverkar vår försvarsdoktrin; det är till syende och sist bara vi själva som försvarar Finland. Att medvetet försämra relationen till Ryssland, ändra den militära balansen i Norr och skapa en lång ny Natogräns är inte utan negativa konsekvenser. Att ta detta i beaktande då vi funderar på Nato är minsann inte “hukande”.)
  3. Ingen annan än Nato försvarar Europa. (Nato försvarar ingenting – Nato består av medlemsländernas egna försvar, som länderna själva kastar in i en eventuell militär konflikt – om de gör det. Jag har starka dubier. Natos solidaritetsparagraf har aldrig testats på allvar.)
  4. Jag har varit för ett Natomedlemskap sedan 1949. (Än sen? Borde vi därför gå med i Nato? Jag har så länge jag kan minnas varit emot ett Natomedlemskap – inte använder jag det som ett argument i debatten.)
  5. Nato är ett försvarsförbund av demokratiska västländer. Det är här vi hör hemma. (Det stämmer förstås, om man anser att Turkiet är ett demokratiskt västland. Gällande Ungern börjar jag också ha lite frågor. Och med risk för upprepning: Det finns ingen orsak att gå med i en militärallians bara för att bevisa någonting, som att vi är en demokrati, har ett västerländskt statsskick, hör till civilisationen etc. Har vi faktiskt så svag självkänsla?)
På ledarplats gör till sist Natoflaggaren Yrsa Grüne bort sig totalt genom att hävda att ”Ukrainakrisen är den allvarligaste i Europa sedan andra världskriget”. Hur hon kan blunda för Berlinblockaden 1948-49, Ungern 1956, Berlinmuren 1961, Tjeckoslovakien 1968 eller Jugoslavien på 90-talet går över mitt förstånd. De kriserna var nog av helt annan magnitud än Ukraina. Ifall Ukraina utvecklas till en lika allvarlig kris som de ovannämnda återstår att se. 
Så inget vidare, Hbl. I skrivande stund kan man inte på den elektroniska versionen av Hbl ens läsa den pinsamma paradsidan (det var därför jag måste knäppa bilden själv). Kanske någon på redaktionen vaknat.

Inte så svartvitt i Ukraina – och på Krim

Uppdatering 5.3: Kerrys besök, händelserna på Maidan, Putins presskonferens. 8.3: lite mer om energifrågorna.

I skrivande stund (april 2014) har det gått cirka tre månader sedan protesterna i Kiev började, men först nu, efter en rysk reaktion och någonslags rysk kraftuppvisning på Krim, börjar man se lite nyansering i rapporteringen. För de flesta börjar det bli tydligt att läget i Ukraina knappast kan reduceras till ett enkelt ”de demokratiska EU-vänliga krafterna mot det onda Ryssland”,  så som även vår egen press hittills så benäget gjort. Ukrainas historia är redan från förr mycket komplicerad (liksom för de flesta staterna i Europa), och de politiska turerna sedan självständigheten 1991 har mest karaktär av en bananrepublik (Wikipedias Ukraina-artikel har ett ganska bra sammandrag).

Därför är det mycket svårt att som utomstående observatör idag försöka tillmäta någonslags legitimitet till den ena eller den andra partens ageranden. Ännu svårare blir det av att det mesta av rapporteringen i de upphetsade stämningarna fördunklas av semantiska trick eller av den propaganda som alla sidor sprider. Det är alltså inte alldeles lätt att bara försöka skapa sig en bild av vad som pågår. Till exempel: strax innan jag skrev detta, spreds som en löpeld på sociala medier ett rykte om ett ”ryskt ultimatum”, men det visade sig vara falskt. Som genom ett trollslag försvann plötsligt  alla braskande svarta rubriker på CNN, BBC etc.
I många västmedia utgår man nu reflexmässigt från att Ryssland ”ockuperat Ukraina”. Det stämmer att Putin utverkat ett tillstånd av ryska parlamentet för att använda militärkraft vid behov, men hittills har han inte utnyttjat möjligheten. Ryssland har däremot från förr gällande Krim-halvön ett hyresavtal för sin Svarta Havs-flotta (i kraft till 2042). Enligt avtalet får Ryssland stationera 25000 soldater på Krim. Det är alltså inte så att ryska örlogsfartyg och ryska trupper på halvön är något nytt eller överraskande fenomen. Och läget mellan de ryska trupperna och de ukrainska trupperna på Krim tycks åtminstone för tillfället vara ganska avspänt – trots medias försök att piska upp krigshysterin. Det enda man kan vara säker på är att ryktena florerar, och uttalanden, rörelser och manövrar inte alls behöver vara vad de ser ut som. Speciellt ryssarna är experter på denna sorts spel som kallas “maskirovka” – och jag har svårt att tro att ukrainarna är sämre. I efterhand är det nästan omöjligt att veta vem som till syvende och sist satte igång ett rykte, och med vilka bevekelsegrunder.
EU och USA har ur min synvinkel ett dilemma. Det är förstås populärt och bra att stöda den väst- och EU-vänliga oppositionen i Ukraina, men faktum är ju att en demokratiskt vald president (valet av Janukovytj anses av de flesta observatörer ha gått någorlunda rätt till) avsattes, och en självutnämnd klick tog makten. Semantiskt är det intressant att våra medier trots detta kallar de nya makthavarna för “regering” och inte “regim”. Visst, Janukovytj ser ut att ha varit en ordentligt korrumperad herre efter sina år vid makten – men i en demokrati skulle det väl ha funnits en reell chans att rösta ut honom om ett år, vid nästa val. Nu fortsätter en kutym med odemokratiska maktövertaganden, vilket inte bådar gott för framtiden.

Maidan-protesternas upprinnelse var visserligen demonstrationer för demokrati och förhoppningen om ett genuint okorrumperat politiskt system. Och dessa kretsar finns förstås kvar i Ukraina, med vissa frontfigurer i det nya styret. Dem skall vi stöda med alla medel. Men med på agendan och i den högljudda retoriken kom dock (som det brukar gå) även allehanda opportunister och andra som vädrar morgonluft när samhällsstrukturerna rämnar. Bland den brokiga oppositionen återfanns på Maidan bl.a. ledare för beväpnad milis och “skyddstrupper”, och bland de nya ministrarna i det nya styret återfinns ultranationalister som de flesta EU-politiker inte skulle vilja frotteras med. Så de EU-politiker som nu reser till Kiev för att låta sig fotograferas  tillsammans med det nya styret, kan ännu komma att ångra det.

Också USA:s utrikesminister John Kerry dök upp i Kiev på en “photo-shoot” med oppositionen. Vad han lyckades åstadkomma vet jag inte. Så fort han öppnar munnen tycks det ju hoppa en groda ur honom. Nästan genast då krisen började gjorde han bort sig gällande Ryssland och Ukraina med att säga: “På 2000-talet kan man bara inte bete sig som på 1800-talet och invadera ett annat land med stöd av en helt påhittad ursäkt”. Han hade tydligen helt glömt att USA år 2003 invaderade Irak efter fabricerade bevis om massförstörelsevapen.

Kerry utlovade som en bättre regionpolitiker en miljard dollar för ”demokratiarbete i Ukraina”. Det låter ju bra, men det är skäl att minnas att denna sorts amerikanska pengar oftast endast innebär statligt amerikanskt stöd till amerikanska NGO:s (Non Governmental Organisations), och NGO:s direkt underställda det amerikanska utrikesministeriet, med de kommersiella amerikanska underleverantörerna i släptåg. Att som pr-trick strö lite pengar bland folket tror jag alltså inte att på riktigt löser några av Ukrainas problem. För mannen på gatan låter “en miljard” som mycket, men tar man en titt på Ukrainas balansräning inser man också att det är en droppe i havet. Kerry kunde lika gärna ha utlovat ”a gazillion dollars”.

EU ville inte vara sämre, utan lovade på ett bräde 11 miljarder i “stöd”.  Det är ändå skäl att minnas att detta “stöd” till största delen är lån, och inga gratispengar. Med lånen kommer samma sorts krav och villkor som då Grekland fick “stöd”. I de flesta fall blir mycket få saker bättre för folket på gräsrotsnivå  – däremot öppnas marknaderna för finansjättar och andra ränteutsugare. Scenerna då den nya “premiärministern” Yatseniuk  besökte EU-kommissionen   och mottogs som en hjälte och statsman blev nästan äckliga.

Putins presskonferens andades rysk självsäkerhet och den typiska Putineska charmen: det är något med den ideologiskt rätlinjade Vladimir som tycks tilltala många, speciellt ryssarna själva. Den enda nyheten som Putin levererade var en alternativ version om konfliktens start: han menade att Janukovytj aldrig kategoriskt vägrat skriva på det EU-avtal som sägs ligga bakom oroligheterna – han hade bara lagt avtalet på is för att förhandla fram bättre villkor. Maskirovka? Kanske. I övrigt gav presskonferensen inget nytt som inte observatörer vetat länge om Ryssland och landets bevekelsegrunder och motiveringar, men kanske den åtminstone får tyst på de mest banala Facebook- och Twitteruppdateringarna; Vladimir Putin är ingen idiot, utan i högsta grad en slug räv. Och han sitter ganska stadigt på sin tron – några små protester i Moskva eller St Petersburg, fotograferade av västmedia så man inte ser de många ointresserade förbipasserande, rubbar sannerligen inte den ryska Tsaren.

Min poäng med de ovanstående politikerkarakteriseringarna (och jag har sagt det för) är: Lägg inte alltför stor vikt vid politikers uttalanden, bygg framför allt inte upp politikerna till moraliska eller filosofiska förebilder. Politiker talar i egen sak. Många politiker är manipulativa lögnare; i större eller mindre grad – och mer eller mindre konstant.

Geopolitiskt är läget mycket intressant. Enligt den amerikanska administrationen ligger nu ”alla optioner på bordet”. Vadå – även att bomba Moskva med atomvapen? Det hela låter som tom retorik, men de högerkrafter i USA som nu beskyller Obama för svaghet borde ändå minnas att samma administration inte dragit sig från att på basen av rätt så svag s.k. ”intelligence” drönarbomba oskyldiga civila, om man misstänkt att en ”militant islamist” kan stryka med samtidigt.

Men de facto skulle det var bra om ingen av ”de stora” skulle uttala sig med basröst gällande Ukraina: USA driver förstås en precis likadan ”vi invaderar vem vi vill och av vilken orsak som helst”-politik som Ryssland, och Ryssland som arvtagare till Sovjetunionen har minsann inte obefläckade händer. Som exempel kan nämnas Stalins massdeporteringar på Krim efter II världskriget (låt vara att Stalin var georgier, och inte ryss). Lite svårt har jag också med den tyska förbundskanslerns indignerade uttalanden – det är faktiskt inte så länge sedan en annan tysk kansler härjade i regionen. Likaså britterna och fransmännen (Ok, det var 1853 under Krimkriget, men ändå). Några lektioner i historia borde förresten de flesta som nu uttalar sig ta – det är skrämmande att se hur usel historiekännedomen eller ens allmänbildningen gällande  Ukraina, Ryssland, Krim och Svarta havet är bland många högljudda kommenterare.

Som en liten avstickare är det värt att notera att många observatörer nu enbart koncentrerar sig på det militära eller politiskt/retoriska, och helt glömmer bort energifrågorna, som åter (liksom i så många andra konflikter) spelar en mycket större, realpolitisk bakgrundsroll än man kunde tro. EU är förstås gällande sina reaktionsmöjligheter bakbunden av sitt beroende av rysk energi – en fråga som även långt definierar Rysslands förhållande till Ukraina: Ukrainas obetalda energiräkning till Ryssland uppgår enligt vissa uppskattningar till flera miljarder, detta i tillägg till Ukrainas övriga, nästan hopplösa ekonomiska problem, vars lösning på det ena eller andra sättet garanterat kommer att splittra det ukrainska politiska fältet. USA skulle för övrigt inte ha något emot en ordentlig eskalerande konflikt där Ryssland stryper gaskranarna till EU – då blir det lättare att avsätta den överproduktion av amerikansk naturgas (i form av LNG – liquified natural gas) som USA för tillfället upplever. Då skall helst även frihandelsavtalet mellan EU och USA (visste ni att ett sådant var i görningen?) skrivas under detta år – annars kanske det inte lyckas.

Hur situationen utvecklas blir intressant, och det finns säkert skäl att återkomma till ämnet. Jag hoppas ingen i och med denna korta text tror att jag nu valt den ena eller den andra ”sidan”. Det är just denna sorts reflex hos många som stör mig oerhört – att omedelbart och onyanserat ”välja sida” och sedan papegojartat upprepa vilken uppenbar propaganda som helst – utan reflektion, eller ens lite eget arbete med att försöka hitta källor och verifiera påståenden.

Glöm Nato – satsa på det egna försvaret

Lite längre version av en insändare 13.5.2013 i Hbl (som turligt nog publicerades i debattflödet samtidigt som Sture Gadd hade en kolumn förespråkande Nato med ungefär exakt de felaktiga grunder jag tar upp i texten)

Ett ny och mycket farlig uppfattning rör sig nu bland Natoförspråkarna i ledarstick och insändarspalter. D.v.s. att Sveriges oförmåga att med egna jaktplan reagera på en rysk militärövning ”bevisar” att det är dags (även för Finland) att gå med i Nato. Så innan debatten alltså helt spårar ur är det skäl att konstatera: det finns inga ”Nato-trupper”. Nato är en allians som består av medlemsländernas egna försvar. Att negligera sitt eget försvar och hoppas på att någon ur alliansen skulle sköta beredskapen eller försvaret är olovligt naivt. (Baltic Air Policing i Litauen är en småskalig Nato-operation för de tre baltiska Nato-länder som i praktiken saknar eget flygvapen). Missar och fadäser i den egna beredskaps- och försvarsförmågan borde i länder som  Sverige och Finland alltså inte alls blandas in i Nato-debatten.

Hur någon i teorin ens kan tro att Nato skulle vilja ha smitare till medlemmar går över mitt förstånd. Det säger sig självt att om alla Natoländer tänkte likadant  – att någon annan nog sköter vårt försvar – skulle alliansen bli en ännu större papperstiger än organisationen är idag.

Är man på riktigt intresserad av Finlands försvar så utvecklar man Finlands försvar och ödslar inte tid och resurser på Nato – och ser med politiska beslut till att försvaret har tillräckliga (helst ökande) anslag.

Sture Gadd skriver i en kolumn med rubriken “Dags för Nato” att ryska Iskander-robotar är placerade så att de kan slå ut Finlands elnät. Hur det faktumet skulle tala för Natomedlemskap förstår jag inte. Om elnätet är sårbart skall vi väl skydda det själva  (jag har av en elingeniör hört att det behövs lite mer än ett pojkhyss för att slå ut det) och inte blanda in Nato-frågan i den diskussionen.

Som så många andra talar Gadd sedan också om eventuella cyberattacker som orsak att gå med i Nato. Med risk för att jag måste upprepa mig: en militärallians har ABSOLUT INGENTING att bidra med på den fronten. It-utmaningar sköts med it-resurser, inte med pansarvagnar och jaktplan.

Natodebatten som aldrig börjar

Det hade varit roligt att närvara vid den Finlandssvenska försvarsdagen som ordnades 19.1.2013 i Dragsvik i Ekenäs. Programmet verkade verkligt intressant med många bra talare.

Eftersom jag inte deltog kan jag bara kommentera det hela utgående från pressraporteringen.  Till största delen handlar den om programpunkten Diskussion om Finlands säkerhets- och försvarspolitiska utmaningar. Hbl väljer att utifrån Helena Partanens (direktör för försvarspolitiska avdelningen vid Försvarsministeriet) inlägg  rubricera hela artikeln “Nato förtjänar ärlig debatt”. Partanen citeras såhär: “Det heter alltid att tidpunkten är fel för Natodebatter. Det måste bli en ändring på det”.

Jag har då aldrig hört någon säga att det är fel tid för debatt, men Partanens uttalande kan bra stå som en symbol för det sätt som de flesta Natoivrare valt att föra hela “debatten”. I stället för att rent ut förespråka, och också motivera ett medlemskap i Nato, väljer man att vagt antyda att debatten aldrig kommit igång eller att den förs på fel sätt.

I bakgrunden ligger säkert rädslan för att ondgöra “folkopinionen”, som det även hänvisades till i diskussionen i Dragsvik. Galluparna har ju visat att en majoritet av finländarna inte anser att ett medlemskap är motiverat. Men i stället för att alltså med vettiga argument motivera ett medlemskap väljer Natoivrarna (vilket också framkom av andra panledeltagares åsikter) att som motpoler ställa upp den upplysta skaran (där de själva ingår) mot den enkla “folkopinionen” (som alltså säkerligen skulle byta åsikt bara den skulle få rätt information).

De glömmer behändigt, att även många upplysta och insatta debattörer (dit räknar jag mig själv) valt att inte förorda ett Natomedlemskap, och att de fört debatten i många år redan.

I Dragsvik-diskussionen är det endast forskaren Thomas Ries som kör öppet för Nato, men hans motiveringar haltar i mitt tycke illa. Sabelskrammel på ryska sidan gränsen borde enligt min mening besvaras med egna resurser – USA:s hjälp känns i realpolitiskt ljus osannolikt i en verklig krissituation, trots ett eventuellt Natomedlemskap.

Slutet av Hbl-rapporteringen blir riktigt rolig läsning.  Bland hotbilderna som på något sätt borde föra oss närmare Nato (detta har även Natos generalsekretetare Anders Fogh-Rasmussen talat för) är cyberattacker mot finländsk infrastruktur. Låt mig nu en gång för alla säga att det är rena löjleriet att tro att Nato kan ge Finland något på detta område. Om vår infrastruktur är sårbar gällande nätattacker, så skall det problemet förstås åtgärdas med bättre nätsäkerhet, inte med en militärallians.

I diskussionen nämndes inte denna gång terrorism (åtminstone inte enligt rapporteringen). Det var ju skönt, eftersom inte heller det området är speciellt betjänt av en tung militärallians. Bekämpande av terrorism sker i de allra flesta fall mycket bättre med polisiära insatser, med underrättelsetjänster eller med hederligt detektivarbete. Pansarvagnar, flygplan och missiler hör mycket sällan till ekvationen. Det var först i samband med USA:s missriktade och resursslösande “krig mot terrorismen” som gränserna på det här området medvetet suddades ut – och på den trenden har Nato med Fogh-Rasmussen i spetsen tacksamt hakat på.

Lite fördjupning: mina frågor-och-svar gällande Nato.

Tillägg:
I debatten förekommer nu även ett mem om att det finns resurser att “kunna försvara sig högst en vecka mot ett angrepp”, myntat av svenske överbefälhavaren Sverker Göranson. I förlängningen används denna fras av Natoivrarna som motivering att gå med i Nato, därifrån hjälpen på något sätt är är tänkt att komma efter en vecka.
Men intervjun med Göranson i Svd ger inte mycket kött på benen: vem angriper, på vilket sätt, mot vilka mål, med vilken målsättning? Man skulle inte tro att en överbefälhavare väljer att leverera så förenklade och barnsliga scenarier i landets tyngsta tidning, men det gör han. Att på basen av detta tala för ett medlemskap i Nato faller redan på startlinjen. Och den som verkligen läst Natos statuter vet att de ingalunda är garantier för ett ingripande, eller automatisk hjälp.

Varför Nato är en dålig idé

Många av mina bekanta frågar med jämna mellanrum varför jag anser att Finland inte skall gå med i Nato. Kanske mina största dubier gäller:

  1. Natos underliga, nya uppdrag: Nato talar idag om  alla möjliga nya ”fiender” som inte alls har att göra med militärallianser, t.ex. terrorism eller ”cyberrymden”.
  2. Natos stora utvidgning på 2000-talet, vilket gör Natos beslutsförmåga lika svårhanterlig som EU:s. Sannolikt är att en allvarlig kris i Europa inbegripandes militära aktioner skulle förlama Nato totalt. Det finns även en allt större risk att två Natoländer sinsemellan hamnar i en militär konflikt.
  3. Den s.k. säkerhetsgarantin (Artikel 5), som bara är ord på papper. Helt otestad, och som, om man läser den noggrant, inte förbinder något land till någonting. Stor risk alltså för att ett medlemskap i Nato invaggar oss i en falsk känsla av säkerhet, och att vi glömmer bort att det till syvende och sist bara vi själva som försvarar vårt land (även som medlem i Nato).

Endast militär- och säkerhetspolitiska frågor borde avgöra ett eventuellt medlemskap. I den pågående debatten vädjar Natoanhängarna nästan uteslutande till våra känslor för att vi skall gå med (som att ett medlemskap skulle bevisa att vi hör till den västerländska civilisationen, eller att Nato idag är en ”värdegemenskap”, eller att vi ”skall sitt med i samma bord”). Struntargument som har föga att göra med vår försvarsförmåga.

I debatten förekommer ofta begreppet ”ett trovärdigt försvar”. Nato (eller vilken militärallians som helst) har nästan inget med det begreppet att göra, för något land. Det enda som ökar vår militära trovärdighet är att i rask takt ordentligt öka våra egna försvarsanslag.

Fortsätt läsa Varför Nato är en dålig idé