Etikettarkiv: Historia

Prediktioner för 2019

Det är fjärde gången jag skriver ut mina prediktioner – mina förutsägelser för det kommande året. För klarhetens skull: rubriken är ett försök att vara smålustig; prediktionerna är defintivt inte resultatet av mystiska uppenbarelser eller plötsliga insikter efter timmar av meditation. Prediktionerna är helt enkelt en slag pulstagning av den rådande tidsandan, som eventuellt kan ge ett hum om vartåt vi är på väg. Till hjälp har jag en relativt väl ackumulerad levnadserfarenhet samt ett någorlunda mått av allmänbildning, speciellt bär det gäller samhällshistoria, politisk historia och teknikutveckling.

Fortsätt läsa Prediktioner för 2019

Prediktioner för 2018

Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.

Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:

  • Ambivalens
  • Motstridighet
  • Teknograndiositet

Fortsätt läsa Prediktioner för 2018

Prediktioner för 2017

Det här är det andra inlägget i en årligen återkommande serie

 


Jag skulle gärna skriva fler inlägg på bloggen, men jag har varit mycket aktiv på annat håll, så det har inte funnits möjlighet. Dessutom lyckades jag av någon orsak radera mitt långa inlägg om konsekvenserna av Brexit (jag förutspådde att följderna blir mindre dramatiska än de som målades upp), så antalet inlägg sedan ”Prediktioner för 2016” ser faktiskt lite anemiskt ut. Nåväl. Här kommer den andra installationen av det som nu alltså blivit en tradition: ”Prediktioner”.

Här kommer orden och begreppen som kommer att dominera tidsandan och den offentliga diskussionen 2017:

Fortsätt läsa Prediktioner för 2017

Vad är det för fel med Stockmann?

Varuhuskedjan Stockmann är i skrivande stund på tapeten då svenskan nu manövreras ut i marknadsföring och näthandel. Det motiveras säkert som ett sätt att spara pengar, fast det verkar mycket missriktat och kontraproduktivt. Men det är inte det första misstaget Stockmann gjort. Jag kommer nedan att lista saker jag hade gjort annorlunda. Det är förstås enbart min subjektiva ”take” på saken. Jag jobbade på Stockmann med kommunikation och börsinformation 1989-1999, och har sedan dess följt med företaget endast som en outsider. Det kan mycket väl hända att ledningen suttit inne med information som på goda grunder motiverar alla de åtgärder man vidtagit. Då vill jag gärna bli rättad.

Fortsätt läsa Vad är det för fel med Stockmann?

Ryssland – realpolitik i november 2014

Något som grämer mig mycket är att jag inte kan läsa eller förstå ryska. Det skulle nämligen vara oerhört intressant att kunna följa med rysk politik ”direkt”, utan att behöva ty sig till medias översättningar och tolkningar. Trots det anser jag mig, efter att ha följt utvecklingen i värt östra grannland sedan 1980-talet, vara rätt bra på Kremlologi (uttydande och tolkandet av meddelanden från Kreml samt de riktiga avsikter som ligger bakom). Rysslandskommentering kräver nämligen även en ganska bred allmänbildning sam en historisk och geopolitisk kunskap, och jag misstänker därför att jag emellanåt även skulle ha betydligt större förutsättningar att skapa intressanta rapporter, än många av de journalister som idag är anställda för att berätta om Ryssland. Dessutom är det alldeles tydligt att många som gör det, egentligen inte bryr sig om att göra egna analyser, utan rakt av regurgiterar västmakternas uppenbara propaganda, eller väljer att återanvända populära mem och myter om Ryssland och dess ledare. (Har du övertygat dig om att västmakterna inte sysslar med propaganda så kan du sluta läsa här – jag kan knappast omvända dig.)

Nedan några små exempel bara från skrivande stund. Visst, jag har valt kvällspressens löpsedlar, och man kan förstås säga att man där knappast någonsin hittar några vettiga djupanalyser. Jag har dock valt dem som exempel för att löpsedelsjounalistiken långt ”färgar” vår vardagliga uppfattning om vad som pågår i världen – vad som så att säga ”är på tapeten”. Och det färgar även av sig på annan, seriös rapportering (ibland omedvetet). I tillägg är förstås kvällstidningarna för ganska många människor den enda nyhetskällan, i tillägg till kanske kvällsnyheterna på tv.

Blev du rädd? Ser man Iltalehtis löpsedel kunde man ju tro att Vladimir Putin redan står i farstun med en atombomb i handen. (Testade kärnvapen: Ryssland kräver nya omrden”) Nu har jag inte köpt och läst Iltalehti (det gör jag nästan aldrig), men en snabb genomgång av internationell media på webben gav inga belägg för de stora rubrikerna. Det berättar entydigt att Putin inte förekommer på finska löpsedlar för något han gjort, utan för att en bild på Putin och en braskande rubrik säljer lösnummer. Och synar man orden noggrant ser ju det mesta dessutom ut att vara ”business as usual” för en regional stormakt.

Men det är förstås inte bara i Finland som Rysslands-hysterin används för att sälja lösnummer eller locka till klick på webben. Det pågår uppenbart en rätt så välkoordinerad ansträngning att åter utmåla Ryssland som ”The Evil Empire”. Det uttrycket myntades och användes flitigt av Ronald Reagan då han blev USA:s president på 1980-talet. Men han slutade tvärt använda det, efter att han besökt landet.

Och så är det väl även idag, om man lite förenklar. Besöker man Ryssland (jag har tyvärr gjort det bara tre gånger + ett besök i Sovjetunionen på 80-talet) märker man förstås att människorna där i stort är som överallt annanstans: de vill ha hyggliga jobb, och de hoppas på att det skall gå bra för deras barn. Några ständiga uttryck för galen homofobi eller krigshets syns förstås lika lite som under ett besök till exempel i Frankrike.

Förstås spelar den ryska ledningen och Vladimir Putin ett fult och maktfullkomligt inrikespolitiskt spel, och strävar dessutom till att fräckt öka sitt inflytande på olika håll i världen. Jaha, och än sen? Även i det avseendet skiljer sig alltså inte Ryssland alls från andra stormakter, speciellt USA. Och många vill helst inte tro det, men jag överdriver faktiskt inte när jag säger att så gott som alla politiker på ”toppnivå” (oberoende land) är korrumperade, patologiska lögnare. Ingen av dem är ”bättre” än en annan.

Propagandakriget mellan USA, ”västvärlden” och Ryssland är för övrigt intressant att följa med. En neutral observatör som jag kan bara skratta åt de mest uppenbara ironierna, som då förre president Obama talade om en eventuell bojkott av vinter-OS i Ryssland på grund av Rysslands lag mot spridning av ”homosexuell propaganda”, samtidigt som åtta amerikanska stater har så gott som likalydande lagar. Dagen därpå åkte Obama dessutom iväg för att skaka hand och ställa upp på bild med representanter för familjen Saud i Saudi-Arabien. Ett land där homosexualitet bestraffas med halshuggning.

Uppdatering 2017: I den ovan beskrivna bakgrunden hittar man också mycket av det politiska motståndet mot USA:s nye president D. Trump. Detta förstås i tillägg till att den oborstade, obildade charlatanen Trump valt att hårt kritisera den gamla eliten i Washington för allt ont.

Dessutom är det så att amerikansk PR och propaganda borde vara den bästa i världen, medan den ryska motsvarigheten oftast är så enkel och barnslig att man genast genomskådar den (just nu hittar man mycken sådan i samband med vad som händer i östra Ukraina). Så vad kan då vara grunden till den ovannämnda sortens klumpiga eskalering i Väst av propagandakriget? Behöver vi verkligen vara oroliga för ”ryska troll på nätet”.

Min egen hypotes är att det bottnar i en stor besvikelse. Man gjorde helt enkelt en fatal felbedömning då Sovjet föll och privat ekonomi och privat företagsamhet åter fick fotfäste i Ryssland. Man trodde att ryssarnas intresse och begär till västerländska saker även innebar att de även ville bli som vi (inklusive vår lite självgratulerande och självbedragande bild av hur bra vårt samhällsskick är). Alla som läst ens lite rysk historia vet förstås att inget kan vara längre från sanningen. Ryssarna har inget intresse av att bli som vi. Det bara såg ut så – under en kort, svag minut, och man kan ju faktiskt fråga sig: varför skulle de ens behöva bli som vi? Men förvåningen över att vi i ryssarnas ögon inte utgör ett eftersträvansvärt mål gnagar förstås mycket obehagligt på mångas självbild.

Det ovannämnda betyder inte att ryssarna inte uppskattar begrepp som demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet. Men de begreppen är i grund och botten filosofiska begrepp, inte system eller strukturer (som alltså kan vara mer eller mindre demokratiska). Även i Finland kan vi till exempel föra en diskussion om vår samhällsstruktur utvecklas mot mer eller mindre demokrati – i samband med kommunsammanslagningar och större samhälleliga och kommunala enheter. 

Det pågående kalla kriget med mellan Väst och Ryssland, med sanktioner och motåtgärder, är inget som skakar ryssarna i grunden. Visst, ekonomiskt och finansiellt märks sanktionerna, men för det ryska självmedvetandet betyder läget snarare en bekräftelse på att Ryssland åter börjar ha lite geopolitisk vikt att kasta omkring på den internationella brottningsarenan. Och mannen på gatan har hittills inte märkt speciellt mycket, ens på livsmedelshyllorna. Så ostutbudet minskar då vår egen Valio inte får sälja ost till Ryssland. Men hur många ostar behöver man egentligen för att vara en nöjd medborgare? Och holländska tomater tycks kunna exporteras i omärkta lådor till Turkiet, där de plötsligt förvandlas till “turkiska” tomater. Tror någon på riktigt att detta vänder folket mot Putin?

Viktigt skulle nu vara att inte – påverkad av västpropagandan – isolera Ryssland, och den ryska ledningen. Det gjorde man inte heller under det förra kalla kriget (ifall någon minns). En isolering leder nämligen lätt till en eskalerande de-humanisering och rutinmässig demonisering, med alla faror det innebär för framtiden. När man tar del av vissa av Rysslands-memen på social medier kan man med fog hävda att en de-humanisering av Ryssland redan pågår.

Jag har i flera repriser, speciellt då jag behandlat Finlands försvar och geopolitiska läge, påpekat att ryssarna och den ryska ledningen aldrig skall behandlas med silkesvantar – ryssarna tar nämligen det som ett svaghetstecken. Hårt måste definitivt sättas mot hårt, och de insåg även de klokaste i den amerikanska administrationen under det förra kalla kriget: Theodore Roosevelts ”Speak softly, but carry a big stick” användes av de amerikanska diplomaterna under 1970-talets avspänningssträvanden för att beteckna ett läge där du har så mycket självsäkerhet att du inte behöver skrika med hög stämma eller skramla med vapnen – trots att de finns där i bakgrunden. Ett skönt uttryck för Realpolitik, vilket idag skulle kännas som en fräsch fläkt jämfört med Obama-administrationens lite tafatta försök till ”hårda ord”, med den stapplande och icke-respektingivande John Kerry som en utrikespolitisk frontfigur, som med jämna mellanrum såsar bort sig.

I det ovannämnda “Talk softly…” bottnar också min aversion mot ett finländskt Natomedlemskap – ryssarna skulle enbart tolka ett finländskt Natomedlemskap som ett oövervägt desperat och lite fegt drag, riktat mot dem – medan de inte skulle ha något emot att vi på egen hand ser till att vi bygger upp ett starkt försvar. Efter det kan hur ekonomiskt fruktbara och bra relationer som helst byggas upp, utgående från ömsesidig respekt. Men jag har på känn att dagens Twitter-generation inte alls förstår detta. De tror väl fortfarande att det ryska folket vill grabba första chansen att kopiera oss och vår ”demokrati” – ”bara de kan bli av med den där hemska Putin – som ju måste vara galen”.

Det är bara barnsligt och oanalytiskt att avfärda Putin som sinnessjuk (det är han garanterat inte), men man kan förstås ponera frågan om hur man kunde ”få bort” honom. Förutom att han är omåttligt populär, är Ryssland ett land som inte har speciellt utvecklade valtraditioner. I förlängningen lönar det sig alltså även att fundera över vad man riskerar att få i stället för Putin, och med vilka metoder. Vad man än anser om honom som person representerar han ändå en någorlunda stabil samtalspartner, jämfört med många andra alternativ.

Idag är det också populärt att säga att Putin är ”oberäknelig”, men jag håller inte med. Det ordet används nog bara av dem jag nämnde ovan – skaran politiker och kommenterare som blev så besvikna på att ryssarna (Putin inberäknad) inte ville bli som oss att de tappat alla koncept. Har man följt med Ryssland lite längre än sedan 2000-talet, märker man att gamle Vladimir är en mycket konsekvent rysk ledare, i raden av många andra auktoritära figurer.

Få i Väst inser hur populär Putin på riktigt är bland ryssarna. Och det är inte alls enbart fråga om att hans propaganda lyckats på hemmaplan, genom påverkan och påtryckning till exempel via statsägda tv-kanaler. Läget är långt det som var i Finland under Kekkonen-eran. Alla visste vi förstås att Kekkis var en maktfulkomlig och manipulativ politiker (han kritiserades även öppet och hårt för detta, vilka Twitter-generationen inte ens vill tro att kunde ske i den tidens Finland), men ändå gillade vi honom på något underligt sätt. Han var ”presidentiell” – han hade fläkt och karisma. (Och han klarade av ryssarna på rätt sätt).

Var det bättre förr med Kekkonen? Inte är det det jag nostalgiskt försöker hävda, men det är lika onödigt att idag kritisera ryssarna för att de gillar Putin (eller spela överraskad) som att kritisera finnarna för att de inte förstod att välja bättre. Eller att påstå att Putins popularitet enbart beror på att han lyckats manipulera media. Saker och ting är mycket, mycket sällan så svart-vita och enkla.

Men den sortens förenklingar är förstås nästan det enda man får läsa ifall man öppnar en tidning eller en webbsida. Och dessutom överallt denna lustiga instinkt att hela tiden ”välja sida”, oftast utgående från särdeles banala resonemang gällande stormakternas avsikter och strävanden. Jag får alltid skälvningar då människor tror att stormakterna ser på små länder som något annat än spelknappar i ett globalt, geopolitiskt spel.

Mem och myter i nyhetsbevakningen och i sociala medier

Mem = en tanke, en uppfattning, en idé, en stämning, som sprider sig från en hjärna till en annan. Mem utvecklas genom ett naturligt urval (som generna): genom replikation, mutation, överlevnad och konkurrens.


Objektivitet har länge varit journalistikens honnörsord, trots att ingen väl någonsin trott att journalismen på riktigt är objektiv. Och historiskt sett (de första riktigt stora tidningarna) var objektivitet inte ens något man strävade efter, utan kravet uppstod bland prenumerationstidningar och inom skattefinansierad public service, och anammades av ”mainstream” kommersiell media som önskade framstå som seriös och neutral. Så i och för sig är det alls inget nytt fenomen att människor hittar sig i ”bubblor”, det vill säga massmediala ekokammare, där man bara hör det man helst vill höra.

Journalister kan i bästa fall endast kan försöka sträva till objektivitet. Att man ändå tummar även på denna enkla princip beror nödvändigtvis inte på bubblor och ekokammare, utan på att takten ökat, och på att allt mera sker på nätet.

Fortsätt läsa Mem och myter i nyhetsbevakningen och i sociala medier

Obama har förståelse för tortyr – i vissa fall

Under en presskonferens den 1 augusti kommenterade USA:s president Barack Obama en kommande rapport (Senate Intelligence Committee report) om CIA:s ”förstärkta” förhörsmetoder (d.v.s tortyr), i efterdyningarna av terrorattackerna den 11 september 2001.

Till en början talar Obama i samma tongångar som innan hans första presidentvalskampanj:

[…] even before I came into office I was very clear that in the immediate aftermath of 9/11 we did some things that were wrong.  We did a whole lot of things that were right, but we tortured some folks.  We did some things that were contrary to our values. 

Obama säger rakt ut att människor torterades, och – även om hans ordval är lite underligt: ”some folks”. Han konstaterar också att det inte hör ihop med USA:s värderingar.
Men något har hänt med Obama under åren som president. Plötsligt finns det  förståelse och ursäkter för tortyr:

I understand why it happened.  I think it’s important when we look back to recall how afraid people were after the Twin Towers fell and the Pentagon had been hit and the plane in Pennsylvania had fallen, and people did not know whether more attacks were imminent […]

Så enligt Obama är det ok att tortera, om man är rädd. Och ifall man misstänker att en attack är förestående, då är det också ok att tortera.

[…] and there was enormous pressure on our law enforcement and our national security teams to try to deal with this.  

Så om man känner tryck i jobbet, då är det ok att tortera?
Sedan blir det tyvärr bara värre:

And it’s important for us not to feel too sanctimonious in retrospect about the tough job that those folks had. 

Vad menar Obama med ”too sanctimonius”? I klartext skulle det ju enligt Obama betyda att det enbart är skenheligt att åtala de som gav order om, eller som godkände tortyren, eller ens att ifrågasätta vad som skedde, eftersom ”de hade ett så tufft jobb”. All kritik är enligt Obama alltså skenhelighet (men vi får inte bli “alltför” skenheliga).

And a lot of those folks were working hard under enormous pressure and are real patriots. 

Så ifall man är patriot är det ok att tortera?

Barack Obama under presskonferensen 1.8.2014
Obama är förstås inte ensam med att ”förstå” tortyren och de som gav order om, och utförde den. Andra namnstarka amerikanska politiker, på båda sidan av partifårorna, gick före presidentvalskampanjen till och med längre än Obama: de meddelade att de kan godkänna tortyr t.ex under ett ”tickande bomben”-scenario (Vi vet att en terroristgrupp tänker spränga en atombomb en viss tidpunkt, och vi har en fånge som vet var bomben finns).
Till Obamas förtjänst måste räknas att ha inte gick med i detta scenariospel, som förstås hör mer hemma i ett Hollywood-manus än i verkliga livet. På riktigt: hur stor är sannolikheten att vi vet exakt VAD som skall ske och till och med NÄR det skall ske – och att vi dessutom råkar ha en fånge som vi är säkra på att sitter inne med den sista, avgörande informationen? 
2.
Obamas ursäkter och tortyrförespråkarnas resonemang är förstås ganska vanliga bland människor med begränsad empatiförmåga, eller bland dem som utan att tänka efter anser att ändamålen emellanåt får helga medlen, eftersom vi ju är på ”den goda sidan”. 
De här personerna inser emellertid inte, att så fort vi överskrider tortyrgränsen, befinner vi oss inte längre på de godas sida. En rättsstat kan aldrig godkänna eller tolerera tortyr. Punkt. Det finns inga undantag, inga ursäkter, inga förklaringar. Av följande orsaker:
Förutom det simplistiska, nästan onödiga konstaterandet att tortyr omedelbart sänker oss till våra fienders nivå, och att vi därmed förlorar all gnutta av moralisk överlägsenhet, så finns det dessutom en orsak som man skulle tro att till och med förespråkarna borde borde fundera över. Tortyr fungerar nämligen enligt alla förhörsexperter väldigt ineffektivt jämfört med vanliga förhörsmetoder, eller vanligt hederligt detektivarbete. Tortyr tar oftast lång tid, och den information man eventuellt erhåller är inte speciellt tillförlitlig. Människor som torteras säger nämligen till sist vad som helst för att få tortyren att sluta. 
Det här betyder att tortyr egentligen inte alls är ett sätt att erhålla ”intelligence”. Så som de amerikanska styrkornas framfart  i Abu Ghraib-fängelset i Irak år 2003 tydligt visade, är tortyr enbart en uppvisning i total, överlägsen makt över människor. Tortyren korrumperar även förövarna totalt, oberoende om man i ett försök att legitimera det hela sätter upp ”gränser” eller skriver ”regler”.
Abu Ghraib, 2003
Hur man rationaliserar, ursäktar eller bortförklarar, så är tortyr alltså aldrig något annat än blodtörstig, sadistisk brutalitet. Och de som förespråkar, godkänner eller ursäktar tortyr är faktiskt inget annat än sadistiska jävlar.

Tror du inte ännu: Läs sammandraget av den officiella amerikanska rapporten.

Om jag vore EU-kandidat

Jag är inte uppställd i EU-parlamentsvalet. Men efter att ha fyllt i några av medias kandidattest (vanligtvis kallas de ”valmaskiner”) slog det mig att jag kanske kunde ha haft något att bidra med till den kandidatbukett som det parti jag flera gånger varit kommunalvalskandidat för ställt upp (SFP). När jag fyllde i testen fick jag nämligen mig föreslagna personer som ställt upp för allehanda obskyra samlingar som Självständighetspartiet, Förändring 2011 eller Köyhien asialla – eller så Sannfinländarna.

Nu råkar jag med åren ha blivit något av en liten EU-skeptiker, och det är ju lite oroväckande om det inte bland Partiets kandidater finns en enda som tänker som jag: att EU kanske mest borde handla om fri handel och fri rörlighet för människor, och inte så mycket om federalism, en homogenisering och pastörisering av Europa, en ansiktslös, ickedemokratiskt vald byråkrati som skapar lagar över våra huvuden, eller ett konstgjort skapande av en ”europeisk identitet”. De här är nämligen projekt som jag tror att är lika fruktlösa som i tiderna Sovjetunionen eller skapandet av ”den sovjetiska människan” var. (Det underliga är dessutom att både huvudfårornas höger och vänster hittat varandra i detta EU-imperiebygge, så en liberalist som jag känner mig även i övrigt lämnad utanför).

Jag vill alltså betona att jag i högsta grad känner mig som europé och är för Europa, med världsdelens hela och härliga, mångfaldiga kultur. Jag vill dessutom ha öppna gränser mot den övriga världen, och önskar att ett starkt miljömedvetande skall prägla beslutsfattandet, dessutom utan skojerier som ”klimatpolitik”. Jag vill inte heller vara med och bygga ett ”Fortress Europa” när det gäller ”konkurrenskraft” eller ”tillväxt” – eller andra uppenbart förlegade ekonomiska begrepp som inte tycks ha så mycket med människors välfärd att göra – mest bankernas och företagens. (Ok, börjar kanske inse att det blev för svårt för valmaskinerna att kombinera allt detta i en kandidat).

EU-parlamentet i Strasbourg

Ett stort problem som uppstått den senaste tiden är att att EU (som alltså är en politisk och byråkratisk konstruktion) i tidsandan börjat jämställas med Europa; ifrågasätter du något som gäller EU, stämplas du lätt som en Europafrånvänd isolationist eller nationalist. Det beror förstås på att en politisk skiljelinje sedan länge uppstått mellan moderata politiska krafter och allehanda nationalistiska grupper där många ultranationalister förklär sig till ”EU-skeptiker”.  Då har en moderat EU-skeptiker som jag svårt att få rösten hörd utan att nästan par automatique bli nertystad.

Jag tror det är viktigt att påminna människor om att EU är ett avtal och en politisk konstruktion som många andra. Ingen dör på riktigt ifall Storbritannien går ut EU, eller om ett EU-land slutar använda euron som valuta. Hoten som målas upp för minsta förändring är ibland så barnsliga att man baxnar. Men visst bör det erkännas att om förtroendet för en konstruktion börjar tryta, kan det totala sönderfallet sedan gå ganska snabbt (se Sovjetunionen). Så de hotbilder EU-byråkraterna visonerar är förstås ur den synvinkeln alldeles förståeliga – det gäller deras värld och världsbild. Men ramlar det hela ihop, dyker nog något annat upp i stället, så påhittig är människan. Så som väljare jag skulle framför allt inte vara så förskräckligt orolig – allting som gäller EU är inte en ödesfråga. 
Egentligen ingenting. Utom att vi borde ha en svenskspråkig finländare i EU-parlamentet. Någon från Partiet.

Inte så svartvitt i Ukraina – och på Krim

Uppdatering 5.3: Kerrys besök, händelserna på Maidan, Putins presskonferens. 8.3: lite mer om energifrågorna.

I skrivande stund (april 2014) har det gått cirka tre månader sedan protesterna i Kiev började, men först nu, efter en rysk reaktion och någonslags rysk kraftuppvisning på Krim, börjar man se lite nyansering i rapporteringen. För de flesta börjar det bli tydligt att läget i Ukraina knappast kan reduceras till ett enkelt ”de demokratiska EU-vänliga krafterna mot det onda Ryssland”,  så som även vår egen press hittills så benäget gjort. Ukrainas historia är redan från förr mycket komplicerad (liksom för de flesta staterna i Europa), och de politiska turerna sedan självständigheten 1991 har mest karaktär av en bananrepublik (Wikipedias Ukraina-artikel har ett ganska bra sammandrag).

Därför är det mycket svårt att som utomstående observatör idag försöka tillmäta någonslags legitimitet till den ena eller den andra partens ageranden. Ännu svårare blir det av att det mesta av rapporteringen i de upphetsade stämningarna fördunklas av semantiska trick eller av den propaganda som alla sidor sprider. Det är alltså inte alldeles lätt att bara försöka skapa sig en bild av vad som pågår. Till exempel: strax innan jag skrev detta, spreds som en löpeld på sociala medier ett rykte om ett ”ryskt ultimatum”, men det visade sig vara falskt. Som genom ett trollslag försvann plötsligt  alla braskande svarta rubriker på CNN, BBC etc.
I många västmedia utgår man nu reflexmässigt från att Ryssland ”ockuperat Ukraina”. Det stämmer att Putin utverkat ett tillstånd av ryska parlamentet för att använda militärkraft vid behov, men hittills har han inte utnyttjat möjligheten. Ryssland har däremot från förr gällande Krim-halvön ett hyresavtal för sin Svarta Havs-flotta (i kraft till 2042). Enligt avtalet får Ryssland stationera 25000 soldater på Krim. Det är alltså inte så att ryska örlogsfartyg och ryska trupper på halvön är något nytt eller överraskande fenomen. Och läget mellan de ryska trupperna och de ukrainska trupperna på Krim tycks åtminstone för tillfället vara ganska avspänt – trots medias försök att piska upp krigshysterin. Det enda man kan vara säker på är att ryktena florerar, och uttalanden, rörelser och manövrar inte alls behöver vara vad de ser ut som. Speciellt ryssarna är experter på denna sorts spel som kallas “maskirovka” – och jag har svårt att tro att ukrainarna är sämre. I efterhand är det nästan omöjligt att veta vem som till syvende och sist satte igång ett rykte, och med vilka bevekelsegrunder.
EU och USA har ur min synvinkel ett dilemma. Det är förstås populärt och bra att stöda den väst- och EU-vänliga oppositionen i Ukraina, men faktum är ju att en demokratiskt vald president (valet av Janukovytj anses av de flesta observatörer ha gått någorlunda rätt till) avsattes, och en självutnämnd klick tog makten. Semantiskt är det intressant att våra medier trots detta kallar de nya makthavarna för “regering” och inte “regim”. Visst, Janukovytj ser ut att ha varit en ordentligt korrumperad herre efter sina år vid makten – men i en demokrati skulle det väl ha funnits en reell chans att rösta ut honom om ett år, vid nästa val. Nu fortsätter en kutym med odemokratiska maktövertaganden, vilket inte bådar gott för framtiden.

Maidan-protesternas upprinnelse var visserligen demonstrationer för demokrati och förhoppningen om ett genuint okorrumperat politiskt system. Och dessa kretsar finns förstås kvar i Ukraina, med vissa frontfigurer i det nya styret. Dem skall vi stöda med alla medel. Men med på agendan och i den högljudda retoriken kom dock (som det brukar gå) även allehanda opportunister och andra som vädrar morgonluft när samhällsstrukturerna rämnar. Bland den brokiga oppositionen återfanns på Maidan bl.a. ledare för beväpnad milis och “skyddstrupper”, och bland de nya ministrarna i det nya styret återfinns ultranationalister som de flesta EU-politiker inte skulle vilja frotteras med. Så de EU-politiker som nu reser till Kiev för att låta sig fotograferas  tillsammans med det nya styret, kan ännu komma att ångra det.

Också USA:s utrikesminister John Kerry dök upp i Kiev på en “photo-shoot” med oppositionen. Vad han lyckades åstadkomma vet jag inte. Så fort han öppnar munnen tycks det ju hoppa en groda ur honom. Nästan genast då krisen började gjorde han bort sig gällande Ryssland och Ukraina med att säga: “På 2000-talet kan man bara inte bete sig som på 1800-talet och invadera ett annat land med stöd av en helt påhittad ursäkt”. Han hade tydligen helt glömt att USA år 2003 invaderade Irak efter fabricerade bevis om massförstörelsevapen.

Kerry utlovade som en bättre regionpolitiker en miljard dollar för ”demokratiarbete i Ukraina”. Det låter ju bra, men det är skäl att minnas att denna sorts amerikanska pengar oftast endast innebär statligt amerikanskt stöd till amerikanska NGO:s (Non Governmental Organisations), och NGO:s direkt underställda det amerikanska utrikesministeriet, med de kommersiella amerikanska underleverantörerna i släptåg. Att som pr-trick strö lite pengar bland folket tror jag alltså inte att på riktigt löser några av Ukrainas problem. För mannen på gatan låter “en miljard” som mycket, men tar man en titt på Ukrainas balansräning inser man också att det är en droppe i havet. Kerry kunde lika gärna ha utlovat ”a gazillion dollars”.

EU ville inte vara sämre, utan lovade på ett bräde 11 miljarder i “stöd”.  Det är ändå skäl att minnas att detta “stöd” till största delen är lån, och inga gratispengar. Med lånen kommer samma sorts krav och villkor som då Grekland fick “stöd”. I de flesta fall blir mycket få saker bättre för folket på gräsrotsnivå  – däremot öppnas marknaderna för finansjättar och andra ränteutsugare. Scenerna då den nya “premiärministern” Yatseniuk  besökte EU-kommissionen   och mottogs som en hjälte och statsman blev nästan äckliga.

Putins presskonferens andades rysk självsäkerhet och den typiska Putineska charmen: det är något med den ideologiskt rätlinjade Vladimir som tycks tilltala många, speciellt ryssarna själva. Den enda nyheten som Putin levererade var en alternativ version om konfliktens start: han menade att Janukovytj aldrig kategoriskt vägrat skriva på det EU-avtal som sägs ligga bakom oroligheterna – han hade bara lagt avtalet på is för att förhandla fram bättre villkor. Maskirovka? Kanske. I övrigt gav presskonferensen inget nytt som inte observatörer vetat länge om Ryssland och landets bevekelsegrunder och motiveringar, men kanske den åtminstone får tyst på de mest banala Facebook- och Twitteruppdateringarna; Vladimir Putin är ingen idiot, utan i högsta grad en slug räv. Och han sitter ganska stadigt på sin tron – några små protester i Moskva eller St Petersburg, fotograferade av västmedia så man inte ser de många ointresserade förbipasserande, rubbar sannerligen inte den ryska Tsaren.

Min poäng med de ovanstående politikerkarakteriseringarna (och jag har sagt det för) är: Lägg inte alltför stor vikt vid politikers uttalanden, bygg framför allt inte upp politikerna till moraliska eller filosofiska förebilder. Politiker talar i egen sak. Många politiker är manipulativa lögnare; i större eller mindre grad – och mer eller mindre konstant.

Geopolitiskt är läget mycket intressant. Enligt den amerikanska administrationen ligger nu ”alla optioner på bordet”. Vadå – även att bomba Moskva med atomvapen? Det hela låter som tom retorik, men de högerkrafter i USA som nu beskyller Obama för svaghet borde ändå minnas att samma administration inte dragit sig från att på basen av rätt så svag s.k. ”intelligence” drönarbomba oskyldiga civila, om man misstänkt att en ”militant islamist” kan stryka med samtidigt.

Men de facto skulle det var bra om ingen av ”de stora” skulle uttala sig med basröst gällande Ukraina: USA driver förstås en precis likadan ”vi invaderar vem vi vill och av vilken orsak som helst”-politik som Ryssland, och Ryssland som arvtagare till Sovjetunionen har minsann inte obefläckade händer. Som exempel kan nämnas Stalins massdeporteringar på Krim efter II världskriget (låt vara att Stalin var georgier, och inte ryss). Lite svårt har jag också med den tyska förbundskanslerns indignerade uttalanden – det är faktiskt inte så länge sedan en annan tysk kansler härjade i regionen. Likaså britterna och fransmännen (Ok, det var 1853 under Krimkriget, men ändå). Några lektioner i historia borde förresten de flesta som nu uttalar sig ta – det är skrämmande att se hur usel historiekännedomen eller ens allmänbildningen gällande  Ukraina, Ryssland, Krim och Svarta havet är bland många högljudda kommenterare.

Som en liten avstickare är det värt att notera att många observatörer nu enbart koncentrerar sig på det militära eller politiskt/retoriska, och helt glömmer bort energifrågorna, som åter (liksom i så många andra konflikter) spelar en mycket större, realpolitisk bakgrundsroll än man kunde tro. EU är förstås gällande sina reaktionsmöjligheter bakbunden av sitt beroende av rysk energi – en fråga som även långt definierar Rysslands förhållande till Ukraina: Ukrainas obetalda energiräkning till Ryssland uppgår enligt vissa uppskattningar till flera miljarder, detta i tillägg till Ukrainas övriga, nästan hopplösa ekonomiska problem, vars lösning på det ena eller andra sättet garanterat kommer att splittra det ukrainska politiska fältet. USA skulle för övrigt inte ha något emot en ordentlig eskalerande konflikt där Ryssland stryper gaskranarna till EU – då blir det lättare att avsätta den överproduktion av amerikansk naturgas (i form av LNG – liquified natural gas) som USA för tillfället upplever. Då skall helst även frihandelsavtalet mellan EU och USA (visste ni att ett sådant var i görningen?) skrivas under detta år – annars kanske det inte lyckas.

Hur situationen utvecklas blir intressant, och det finns säkert skäl att återkomma till ämnet. Jag hoppas ingen i och med denna korta text tror att jag nu valt den ena eller den andra ”sidan”. Det är just denna sorts reflex hos många som stör mig oerhört – att omedelbart och onyanserat ”välja sida” och sedan papegojartat upprepa vilken uppenbar propaganda som helst – utan reflektion, eller ens lite eget arbete med att försöka hitta källor och verifiera påståenden.

Besök på Mauthausen – det oerhördas manifestation

Gästbloggare är min mor Singa Sandelin Benkö, som i sitt andra äktenskap var gift med ungraren Peter Benkö. År 1992 gjorde de en återresa till det nazityska arbetslägeret Mauthausen i Österrike, där Peter var internerad under kriget. Texten och en del av hennes bilder jag här visar (nu i färg) publicerades i Hufvudstadsbladet 13.6.1992.

Peter Benkö
Peter Benkö

Både Singa och Peter är idag borta. Det känns som en stor förmån att ha kännt Peter, som lågmält och utan åthävor brukade berätta om upplevelserna i Mauthausen. Han representerade – som jag konstaterade då han dog – de allra bästa egenskaperna i en man.
Jag publicerar texten, inte för att försöka skuldsätta någon i dagens generationer, utan bara för att visa hur kort tid sedan det var, och för att varna för hur oerhört lätt civilisationens fernissa kan skalas av, ännu idag.

Av Singa Sandelin Benkö

Det är i Österrike. Vi vandrar i ljuv vårvärme mot de massiva, borgliknande murarna. Landskapet är lysande grönt.

Nyss har vi åkt förbi rena, vitkalkade hus som tryggt lutar sig mot bergssluttningama. Husen har vinklade bruna tak och omsorgsfullt snickrade fönsterkarmar och jalusier. Det är lugnt, fridfullt, minutiöst rent och vackert.

Koncentrationslägret bär samma namn som byn – Mauthausen. Där i byn prunkar fruktträden, forsythiorna skuffar ut sina i guldgult lysande spretiga kvistar mot gatan och kvinnor med matkassar baxar sig ut ur den lokala österrikiska matbutikens överflöd.

Bara några bilar och en buss har parkerat på den stora parkeringsplatsen uppe på bergskullen. Murama reser sig högre och högre ovanför oss. De är kompakta och grova. Ovanför ingången till området, högt ovanför den kraftiga porten stretar rostade, grova armeringsjäm rakt upp i luften ur en tandad fördjupning på murens krön. Det är tydligt att något avlägsnats därifrån. Senare ser jag på bildema i museet att det ovanför ingången till koncentrationslägret Mauthausen funnits en mycket stor avbild av den tyska örnen som med klorna förankrade i muren och vingama utbredda ovan den bevakat dem som där inträdde.

Mauthausen utifrån

Inne på området är det tyst. Jag hade väl ängsligt väntat mig stojande turistljud, höga röster. Den första gården är öde.

Genom den tunga, öppna inre porten syns appellplatsen med de baracker man sparat på vardera sidan. Allt ligger i starkt, som det förefaller mig, stickande vitt solljus.
Mitt ute på den öppna platsen finns ett enkelt monument till minnet av alla de tiotusentals människor som dog, mördades och plågades där.

Men före det måste vi passera en liten vaktkurliknande byggnad till höger och där bredvid stora skyltar om inträde. Man kräver inträde! Till ett minnesmärke, en gravgård. Det obegripligas monument.

Jag vet att hjärtat kan slå volter, men att hjärnan kan det, det visste jag inte. Jag stirrar med stela ögon på den pedantiska tyska texten. Jag läser om och om igen för att hitta ett ord, en sats om den kategori som bör få gå både in och ut igen – fritt. Peter skrider till handling, går till mannen i luckan och meddelar kort att han nog kan betala för sin hustru men inte ämnar betala något för sig själv. Mannen fattar situationen snabbt och säger att båda naturligtvis får gå in utan någon avgift. Bitte!

Allt är mycket väl upplagt. Prydligt ommålade, upprustade och rensopade baracker, tomma våningssängar uppställda (ungefär så som de en gång var, säger beskrivningen på vägglappen), sjukhuset, köket – allt iordningställt, alltså i-ordning-ställt. Jag fylls av egendomligt motstridiga känslor. Kanske är detta det enda sättet. Autentisk plats. Och ändå prydlig kuliss. Jag undrar om alla besökare försöker se det oerhörda, om de kan känna lukten av de sjuka som inte fick hjälp, se de svaga släpas till stenbrottets avgrund, de hopträngda utmattade, mot slutet fyra eller fem delande samma brits. Det är inte svårt egentligen – nazistema dokumenterade allt. I bilder, diarier, listor, filmer.

Museets bildmontage är eleganta och ohyggliga. Och helheten, planen bakom det hela, talar tydligt. Kränka, förnedra, förgöra. Murama är desamma, det rostade taggtrådsnätet, en gång elektrifierat, vakttomen. Och ändå är det svårt. Allt finns där, men som skuggor i det nu rena, prydligt tillrättalagda.

I arbetsläger av typ Mauthausen skulle fångama enligt Hitlers ord försvinna im Nacht und Nebel. I dokumenten förkortat till NN. (I dag står förkortningen NN för Neutral and Nonaligned, på tal om stater i ett helt annat sammanhang! Österrike är ett NN-land. I dubbel bemärkelse.) I stenbrottet nedanför kullen slet fångarna i tungt arbete tills de dog. De som på något sätt gjorde sig synliga, inte orkade eller väckte misshag i största allmänhet fördes till stenbrottets brant och befalldes att flyga. Eller pröva på fallskärmshopp – utan skärm.

Hur skall man visa det obegripliga? Jag har inget svar. Jag vet bara att jag börjar känna mig – ja – manipulerad, förledd av den nitiske nazibokföraren och hans kollega fotografen. Hela museets “utställning” bygger på denna grundliga dokumentation av varje dag som gick över i natt i Mauthausen. Museet är tydligt och instruktivt, ibland frånstötande övertydligt. Samma grundlighet som präglade nazibokföraren präglar hela uppställningen.

Hans dokument har möjliggjort exakta listor över de fängslade. Hans notater har bidragit till elegant utformade stapeldiagram över döda under de olika åren. Allt är bokfört: antal fångar, nationalitet, hur många som utsatts för olika slags “medicinska” försök, sjuka, matransoner, utmätta straff, arbetstimmar per fånge.

Vi vandrar omkring, jag mer och mer omrörd i huvudet. Mer och mer trött i mitt hjärta. Mauthausen är i dag både ett minnesmärke, en gravgård, ett historiskt monument. Nödvändigt, förkrossande och samtidigt overkligt. De som där förintades är svart-vita bilder, skuggor och ändå närvarande. Men lika starkt finns Den Stora Planen, den grundliga destruktionens skuggor där. Närvarande, påtagliga i miljön, i murama. Kanske starkare än de dödas röst. Varför?

En busslast ungdomar i gymnasieålder vandrar omkring i museet. På golvet visar stora gula målade fotsteg hur man bör gå. Det är lätt att se att ungdomarna är berörda. Tysta ser de på bildema, läser texter.

Jag går mellan montrama än hit, än dit. Vägrar barnsligt att följa fotspåren. Jag söker efter något som inte ställts fram, inte sagts ut. Men jag kan inte formulera det själv.
I en glasvitrin ligger reklammässigt snyggt framlagda några gröna burkar, de liknar konservburkar. Ur en har man hällt ut kantiga granulat. Texten upplyser oss att det är cyanid, neutraliserad. Alltså inget för oss betraktare att frukta. Samma slags cyanid som användes i “duschrummet”. (Beprövat medel – användes nyligen när dubbelmördaren i Kalifomien led dödsstraffet.) Min upprördhet bara växer.

Jag inser att av alla sätt är kanske just detta ett av de mest konkreta – att i den verkliga omgivningen visa på det som där skedde. Samtidigt blir paradoxen blott tydligare: En förfärlig, nitiskt dokumenterad destruktivitet ges ny, kusligt sakligt redovisande modern form och plats, just för att denna nazigrundlighet fanns att tillgå.

Som i varje armé var alla i fångarmén ögonblickligen igenkännbara. Ett ordentligt, hierarkiskt organiserat märkningssystem av trianglar i olika fårger och den gula Davidsstjärnan för judama på fångdräktens ärm klargjorde till vilken grupp fången hörde. Små cirklar under dessa visade att fången var i mer eller mindre grad farlig, rymningsbenägen med mera.

Film visas i ett annat rum. Många fotografier som tagits av lägrets fotografer visar delar av den verklighet som var. Fotot av mannen som inte orkade utan kastade sig mot den elektrifierade taggtråden är ohyggligt, men samtidigt plastiskt. Skulle det vara en skulptur skulle man säga att den har konstnärlig kvalitet. Det uppförstorade fotografiet av dvärgen med de stora mörka ögonen och den korta muskulösa kroppen har kompletterats med bilden av hans skelett i exakt samma storlek.

Man dödade honom och avlägsnade muskler, hinnor, inälvor, nerver, celler, molekyler, allt som utgjorde denna människa. Utom skelettet. Nazistema ville se hans krumma benbyggnad. Nu ser vi. Bilden finns i ögat, fastbränd. Varför upprörs jag? Är inte bödeln den bästa att berätta om bödelns hantverk?

Följer man de gula fotmärkena kommer man ut ur museivåningen och ner i källaren. Här finns “duschrummet” där gasning skedde, och strax intill några kremeringsugnar. Här byggdes det inte så många ugnar, detta var ju lägret för arbete – avsett att till slut leda in i “natt och dimma”. Kartan över området uppger att man kan se den hög av aska som åstadkoms i dessa ugnar där, något längre bort. Här i rummet, där ännu länken finns på väggen där fångarna, upphängda, torterades, har anhöriga till de mördade fäst små plaketter på väggen med fotografi av en far, en man, en mor, en bror. De gamla bilderna av leende ansikten, av allvarliga, lugna eller glada människor levande i sin autenticitet ger plötsligt tillbaka utgångspunkten: de var unika, enskilda människor med arbete, drömmar, förhoppningar, egna realiteter, liv och relationer. De har funnits – levande!

Ute i solen går det att andas igen. Vi går hand i hand. Mot oss kommer ett äldre par, de två hand i hand, med en medelålders kvinna i sällskap, kanske dotter. Vi fem är de enda på den solbelysta gården.

Vi går till den sida av lägret där muren övergår i ett högt stängsel. Genom stängslets öglor syns en del av det kraftigt sluttande bergets sida, nu gräsbevuxen. Trädens färska löv fladdrar i den milda blåsten, vårens fåglar kvittrar, osynliga i lövverket. Då, tidigare, gick stängslet längre ner utefter kullen – det utvidgade Mauthausen. Under förvintern 1945 när naziarmén själv trängdes mot det annalkande slutet från både öster och väster samlade de här över 30 000 nya fängslade in i ett utvidgat Mauthausen – i en sista våldskramp. Det var de som överlevt “evakueringen”, vandringen från andra läger över snöiga bergpass.

“Vi sov ute, grävde oss gropar i sluttningen för att hållas kvar”, berättar Peter. “Det måste man för att inte rulla ner på följande människa. En filt var skyddet mot kylan. Till slut insåg till och med koncentrationslägrets kommendant att det inte gick. Vi fick marschera i tre dagar till ett mindre läger, Gunskirchen. Där befriades vi av amerikanarna den 5 maj 1945.”

Utanför lägret har olika nationer rest minnesmärken. En del är groteska, överstora, övertydliga. I Mauthausen fanns ryska krigsfångar, ungrare, rumäner, engelsmän, några amerikaner, kriminella, zigenare, homosexuella, politiska fångar, också tiotusentals judar. Jag kan förstå att man – de som överlevt – velat visa att man minns, inte vill glömma. Men det finns en konkurrens, en tävling i dessa monument – störst, mäktigast. Mest talar till mig kanske judarnas skulptur, en mörk vasst uppåt stretande hoptvinnad helhet av järn som kunde vara den sjuarmade ljusstaken, förvriden som kvidande i klagan.

Vi står vid stenbrottets brant och ser nedåt stupet. Framför oss finns ett räcke. Det kan behövas. Djupet är stort. Men 1992 räcker det tydligen inte. Strax bortom räcket, alldeles vid avgrundens brant, finns ett stängsel likt det som användes runt lägret som vi nyss lämnat. Och ovanpå det – glänsande ny taggtråd! En vansinnig tanke flyktar förbi – det som tidigare höll de fångslade innanför, det ska nu skydda oss från att störta ner i det djup som många tvingades att störta i. Den förvända nitiskheten, närvarande. Kanske också rädslan, skulden.


På konferensen har min amerikanska kollega sällskap av sin man, en bokförare med ett ovanligt, livlöst ansikte. Ut mellan andra och tredje knapphålet i hans skjorta hänger ett stort tennkors. Min kollega säger att de tänkt besöka något av koncentrationslägren, när de nu en gång är i Europa. Jag omtalar min förbittring över att man uppbär inträde till Mauthausen, ett minnesmärke över tiotusentals döda, mördade.

“Why not”, säger den amerikanske bokföraren, “we have an entrance fee to the National Parks”. Vanmäktig försöker jag påpeka att det inte går att jämföra nationalparker och koncentrationsläger. Han fingrar på sitt kors och ser oförstående ut.

Jag frustar ut om denna bokförare, märkligt icke-kännande, okunnig, livlös (men mycket nitisk och ordentlig, visar det sig, när avskedsgåva till värdarna skall insamlas). Arg för att jag inte kom ihåg att de själva inte uppbär avgift för besök till Washington Memorial eller ens Kennedys grav.

“Vad väntar du dig?”, undrar Peter. “När amerikanema befriade oss i maj 1945 trodde de inte sina ögon. De trodde bokstavligen inte sina ögon. Hur skulle han då?”

Hemkommen läser jag i Dagens Nyheter (2.5.1992) Henrik Bachners recension av Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel. Insiktsfullt, övertygande visar Lindqvist på det absurda i några egendomliga historieskrivares uppfattning om att koncentrationslägren inte var det man påstått – och att det i själva verket var oundvikligt att judama skulle förintas. Bachner citerar Rad Hillbergs The Destruction of the European Jew: “Nazisternas utrotningsprocess kom inte som en blixt från en klar himmel; den utgjorde kulmen i en cyklisk utveckling. […] Först kom de kristna missionärerna och sade: Ni har ingen rätt att leva bland oss, som judar. De efterkommande världsliga ledara förklarade: Ni har ingen rätt att leva bland oss. Slutligen slog de tyska nazistema fast: Ni har ingen rätt att leva.”

Begreppet “cyklisk” betyder kretsformig enligt ordboken. Det innebär i detta sammanhang, vetskapen om återkomst, upprepning, i den cykliska rörelsen. Hur rätt har inte Bachner när han på tal om Lindqvists historiesyn säger, att vad som fattas “…är viljan att inhämta kunskaper och därefter dra slutsatserna”. Kan slutsatserna vara andra än: Var varse! Handla innan vi sätts att bokföra!


Som min mor konstaterar, finns det fortfarande personer som ifrågasätter om koncentrationslägren överhuvudtaget funnits (eller alternativt om historierna därifrån är märkbart överdrivna). Men som hon själv konstaterar: det finns ingen orsak, och inget behov av att uppfinna eller överdriva – de nitiska tyskarna och österrikarna dokumenterade själva allting i sjuklig detalj. Mer om Mauthausen på Wikipedia.