Agendornas kamp

En intressant observation: händelser som avviker från vardagen och orsakar stort nyhetspådrag (senast t.ex. de nattliga upploppen i svenska förstäder) tenderar att locka ut en den ena, en den andra debattören  som i händelsen ser en bekräftelse gällande precis den egna favoritagendan, och ingenting annat. Många av de här färgstarka personerna har redan en synlig plattform, eller så är de även annars så kallade “go-to”-personer på mediernas namnlistor över människor som skall kommentera samhällshändelser. Persongalleriet på scenen varierar från tidsperiod till tidsperiod, men i dagens mediaklimat utkristalliserades i nämnda fall några synliga spelare:

  • den invandringskritiska politikern som i händelsen ser en bekräftelse på att invandring (och även mottagandet av flyktingar) helt borde stoppas.
  • den invandringspositiva politkern som får orsak att tala om ytterligare satsningar på bättre integration och nödvändigheten av mer arbetskraft.
  • den oppositionella men opportuna politikern som gärna skyller alla problem och motgångar på den sittande regeringens politik (kan även överföras på andra länder och vilken samhällsideologi som helst).
  • samhällsforskaren eller psykologen som talar om alienation och utanförskap med alla dagens modeord.
Mediernas försök att skapa ”analys” genom att ställa de här personerna mot varandra i artiklar och debatter leder visserligen till underhållande shower, men förstås inte till någon riktig syntes av händelsernas orsaker (då alla bara talar förbi varandra). Intressant nog återspeglas också samma snäva åsikter och agendor på debattforumen i sociala medier: de flesta upprepar som papegojor vad ovan listade ”auktoriteter” sagt, utan tillstymmelse till eget, självständigt tänkande.
Kravalldeltagarnas ofta komplexa och helt individuella motiv till att delta, är av förståeliga skäl svåra att verkligen ta reda på. Mycket troligt är ju att deltagandet i kravaller för någon på riktigt vara en samhällelig protest (t.ex. mot polisbrutalitet), medan det för andra är ett sätt att ha roligt (för att peka ut skalans båda ändor). 
Debattörerna vill helst inte erkänna detta, utan behandlar alla människor som en homogen grupp. För politiker (eller övriga personer med en agenda) är det förstås behändigt och enkelt, och det gynnar även journalisternas arbete. I stället för att göra riktiga analyser nöjer man sig med ”en bra story” på alla grälen (i nämnda fall gjordes visserligen en intressant utvikning gällande mediernas roll som uppviglare till ”action”, med sina tipspengar etc). 
Journalisternas slentrian är helt förståelig – i dagens mediaklimat vet alla att det inte är värt att ödsla överdrivet mycket tid på en enda sak, nästa ”stora grej” väntar redan runt hörnet – nästa vecka, då bilvraken forslats bort.