Många missförstånd råder kring vad Ålands demilitarisering innebär, och vad dess syfte är. Debatten har också fått en lite märklig slagsida, där även vanligtvis klartänkta debattörer och journalister riktar febriga pekpinnar mot ålänningarna – med den bärande tanken att bara ålänningarna skulle tumma lite på sin starka identitet, så skulle öarna enkelt kunna befästas.

Tanken på att slopa demilitariseringen bottnar säkert i en genuin oro för hur finländskt territorium ska försvaras i falla av krigshandlingar i Östersjön. Men ser man enbart på den militära aspekten glömmer man helt bort demilitariseringens egentliga syfte. Ålandsservitutet från 1856 och Ålandskonventionen från 1921 (komplett text i denna pdf) finns förstås inte till för att göra det svårt för Finland att försvara öarna. Avtalen ingicks efter långa och blodiga krig av kloka kontrahenter i syfte att skapa avspänning, det vill säga att minska riskerna för att krig åter ska uppstå.

Som all andra internationella avtal är det förstås så, att de fungerar, ända tills de inte fungerar. Men det är lite underligt att läsa debattörer som ena dagen talar om hur viktig den ”regelbaserade världsordningen” är, för att nästa dag förespråka att Finland ensidigt borde säga upp traktaten. Jag misstänker att det är kriget i Ukraina som blandat bort tankebanorna hos de här debattörerna. Men det skulle ju enbart innebära en filosofisk-moralisk konkurs för Finland om landet börjar bete sig regelvidrigt bara för att ”den andra” gjort det.

Lika klart är att eventuella krigshandlingar i Östersjön skulle sätta avtalen i helt nytt ljus. Bilden ovan visar en kanon vid Hammarsudda fort den 26 augusti 1942 (attribution: SA-Kuva). Även Ålandskonventionen tar ställning till denna eventualitet. Från Artikel 6:

Dock skall, i händelse av krig som berör Östersjön, det vara tillåtet för Finland att med sikte på att säkra respekten för zonens neutralitet temporärt nedlägga minor i dennas vattenområde och för detta ändamål vidtaga sådana maritima åtgärder, som äro strängt nödvändiga.

Den sista passusen är kanske den viktigaste, eftersom den lämnar öppet för tolkning vad som är ”strängt nödvändigt”. I praktiken är det upp till Finland att med alla till buds stående medel försvara öarna.

Det råder lugn i Östersjön

I skrivande stund är det lugnt i Östersjön. Geopolitiskt eller geostrategiskt har de enda större rörelserna varit att Finland och Sverige gått med Nato, och att länderna skrivit under så kallade DCA-avtal med USA om att öppna upp militärbaser på eget territorium för amerikansk militärpersonal och materiel. Den ukrainska sprängningen av Nordstream-röret kan främst räknas som en taktisk ”spill-over”.

Ifall Finlands och Sveriges geostrategiska förändringar i Östersjöområdet leder till motåtgärder från rysk sida återstår ännu att se. Någon form av reaktioner är troligtvis att vänta, men knappast krigshandlingar. Däremot skulle ett slopande av den åländska demilitariseringen och neutraliseringen – med en ur rysk synvinkel överhängande möjlighet att amerikansk materiel och personal placeras även på Åland – med största sannolikhet uppfattas som en stor provokation och medveten ökning av spänningen.

Som jag brukar säga: vi ska förstås alltid förbereda oss på det värsta – främst med en egen, stark försvarsmakt – men det finns ingen orsak för oss att ”piss off” ryssarna. Det ligger nämligen inte alls i vårt nationella intresse när det gäller landets överlevnad. Det är dessutom ingen konst att räkna ut vad som provocerar ryssarna, så det hjälper inte att hänvisa till våra överlägsna värderingar, eller att försöka gömma sig bakom uttalanden om att vilka åtgärder vi än vidtar, så borde det sakna relevans för grannen. Tyvärr ser jag allt tydligare hur dessa enkla realpolitiska insikter håller på att försvinna från vår inhemska diskussionsrepertoar.

Glöm ”gröna män”

Det kanske löjligaste argumentet för att slopa demilitariseringen handlar om faran från ”gröna män”, ett fantasifullt scenario där en rysk elittrupp utan nationalitetsbeteckningar obemärkt tar sig i land (de kanske till och med kommer med färjan!) för att ockupera viktiga platser på Åland. De ”gröna männen” uppstod som ett begrepp efter Rysslands annektering av Krim 2014, då vissa rapporter gjorde gällande att just sådana små grupper skötte hela annekteringen av det stora området. Då glömmer man att Ryssland från förr hade 20-30 000 soldater stationerade i olika militäranläggningar på Krim, och att hela Krim varit ryskt eller ryskdominerat ända sedan 1700-talet.

I scenarierna framkommer aldrig vad en handfull ”gröna män” skulle kunna uträtta på Åland, eller vilka platser de kunde besätta och rimligtvis försvara innan de skulle kastas tillbaka i sjön. I verkligheten skulle ett försök att ockupera öarna naturligtvis föregås av en tydlig politisk eller militär eskaleringsfas, eller åtminstone en sådan fundamental förändring av omständigheterna som avses i FN:s Wienkonvention om traktaträtt från 1969. Sker något sådant, är det i Finlands fulla rätt att göra nödiga arrangemang för att skydda Ålands neutrala status.

Traktat- och sedvanerätt

Det går inte att hänvisa till att länderna som skrivit under Ålandsservitutet eller Konventionen (eller Moskvafördraget 1940) inte längre finns i samma form som då avtalen skrevs, och att avtalen därmed skulle vara ”nollade”. Utrikesministeriets utredning över det ryska konsulatets status från 2023 summerar saken i några meningar:

Överenskommelserna om demilitariseringen av Åland bildar ett långvarigt arrangemang som upprepade gånger bekräftats i statspraxis. Redan i rapporten från Nationernas förbunds juristkommission 1920 konstaterades det att betydelsen av 1856 års konvention sträcker sig bortom de ursprungliga signatärstaterna. Ålands särställning ansågs tjäna ett allmänt europeiskt intresse och utgöra en del av ”europeisk rätt”. Eftersom konventionen hade karaktären av en lösning med anknytning till ett allmänt europeiskt intresse innebar detta enligt rapporten att ingen signatärstat ensam eller tillsammans med andra signatärstater kunde lösgöra sig från konventionen, utan att konventionen fortfarande var i kraft.

1990 då?

Finland slopade år 1990 ensidigt de artiklar som gällde en begränsning av Finlands försvarsmakt som skrivits in i fredsavtalet i Paris från 1947. Detta åberopas emellanåt av demilitariseringens belackare som ett exempel på att gamla avtal kan omtolkas, eller ensidigt sägas upp. Men man glömmer då att slopandena 1990 medvetet inte utvidgades till att gälla artikel 5 om Ålands fortsatta demilitarisering. Det draget kan gott tolkas som en slags förutsättning för att få slopandet igenom och hålla resten av fredsavtalet i kraft, och utan att orsaka mellanstatliga problem, och dessutom mellanstatliga problem även till andra signatärmakter än Sovjetunionens arvtagare Ryssland (Avtalet undertecknades förutom av Sovjet av andra allierade makter från andra världskriget som Storbritannien, Kanada och Australien). Samma sak har gällt då Finland skrivit under vissa EU-avtal, och då Finland gick med i Nato – de åländska öarnas särställning och områdets fortsatta demilitarisering och neutralisering bekräftades och stadfästes ånyo.

Traktaträtten och statspraxis ger visserligen även möjlighet att ömsesidigt säga upp avtal som helt förlorat sin relevans, eller ensidigt där en av parterna uppenbart brutit mot bestämmelserna i avtalet. Men det går alltså inte att säga upp avtalen gällande Åland som ett ”motdrag” mot Rysslands invasion av Ukraina, på grund av den enkla och krassa orsaken att Ukraina inte är samma sak som Åland och Östersjön. Eller för att vi är rädda för en hypotetisk rysk invasion. Utrikesministeriets utredning har även en mycket bra allmän sammanfattning av internationell traktat- och sedvanerätt, som jag av utrymmesskäl inte går in på här. Rekommenderad läsning för alla som vill debattera Ålands särställning.

Det handlar inte om ålänningarna

Hittills har jag inte skrivit ett ord om åländsk identitet, även om det av någon orsak är just ålänningarna och deras identitet som många förespråkare för ett slopande av demilitariseringen talar om. Som om hela saken skulle hänga på att ”ålänningarna tar sig samman”, och slutar bromsa ”det oundvikliga”.

Det stämmer säkert att avtalen som berör Åland på något sätt blivit en del av en åländsk identitet, men efter det ovanstående borde det vara klart för alla, att människors personliga identiteter är irrelevanta i frågan. Ålänningarna har naturligtvis rätt att säga sin åsikt i frågan, precis som alla andra finländska medborgare, men det är Finland som är avtalspart när de olika traktaten ska behandlas, inte ålänningarna eller deras identitet. Att tro att demilitariseringen kan slopas bara det kommer ett åländsk krav på saken är alltså fullständigt bakvänt tänkande.