Etikettarkiv: Integritet

Betydelseförskjutningar

Jag har en hypotes gällande en bidragande faktor till den ökade polarisering vi upplever i samhällsdiskussionen. Hypotesen gäller betydelsförskjutningar i de ord och begrepp som används i samhällsdebatten. Jag avser inte den normala språkutvecklingen, där ord över tid får nya eller utvidgade betydelser, eller andra betydelser än vad de ursprungligen haft (till exempel ordet gay). De förskjutningarna inträder ganska sakta och möter först motstånd, men rätt snart är alla som deltar i debatten överens om den nya betydelsen, och de som hårdnackat försöker använda orden i den gamla betydelsen sticker tydligt ut, och debattdeltagarna noterar också ”felanvändningen” och kan beakta detta i den fortsatta diskussionen.

Jag intresserar mig nu för en annan sorts betydelseförskjutning, kopplad till internet och sociala medier. Jag misstänker att dessa kanaler förstärker polariseringen genom att de accelererar betydelseförskjutningarna. Det leder till att människor idag – trots att de använder samma ord – i högre grad än förr talar förbi varandra.

Fortsätt läsa Betydelseförskjutningar

Varför jag minskar på Google

I ett tidigare inlägg gick jag igenom orsakerna till varför jag nuförtiden håller mig borta från Facebook. För tillfället håller jag på och minimerar min exponering mot Google. Jag har bland annat raderat Google Maps från min telefon, och i inställningarna för mina Google-konton har jag minimerat den datamängd som automatiskt skickas till Google om mina nätvanor och om var jag rör mig eller loggar in. Som någon kanske märkt, har jag också flyttat min blogg från Googles Blogger till en självständig server och ett eget domännamn, där jag själv installerade WordPress. Det finns många, och ganska komplexa insikter och orsaker bakom de här besluten.

Fortsätt läsa Varför jag minskar på Google

Varför jag framöver håller mig borta från Facebook

Redan några år har jag haft en Facebook-paus varje sommar. Det har aldrig lett till speciellt svåra abstinensbesvär, och efter en vecka försvinner impulsen att vid varje ledig stund ”kolla om något hänt”.

Idag var jag första gången inne på Facebook igen, och kunde konstatera att jag inte missat något av värde. Och då har jag ändå varit mycket konservativ när det t.ex. gäller att godkänna vänförfrågningar – med ytterst få undantag har jag träffat alla på min vänlista även i verkliga livet. Man kunde därför tro att det bland inläggen skulle finnas exempel på det som folk i sista hand räknar som någon slags FB-fördel: att kunna hålla kontakt med vänner och bekanta där det geografiska avståndet är stort. Men så var det inte denna gång. De flesta inläggen visade sig vara, i ingen speciell ordning:

Fortsätt läsa Varför jag framöver håller mig borta från Facebook

Förslaget till lagstiftning om massövervakning

Till skillnad från många andra brukar jag alltid läsa igenom de utredningar, betänkanden och rapporter som olika arbetsgrupper producerar som bas för nya laginitiativ. Därför tar det en tid innan jag hinner kommentera ordentligt.

Denna gång var jag tvungen att traggla igenom de 130 sidor som Försvarsministeriets arbetsgrupp för informationsanskaffningslag skrivit ihop under rubriken Riktlinjer för en finsk underrättelselagstiftning (pdf). Förutom några bra termdefinitioner i början är det fråga om ett ganska luddigt papper, där den stora textmängden säkert är tänkt att slå dimridåer kring det man egentligen vill åstadkomma: en lag som skulle tillåta massövervakning av nättrafik.

Det viktigaste just nu att hålla i minnet:

  • Det är inte bara betänkandets huvudslutsats (att vi måste lagstifta om massövervakning av nätet) som är problematisk, utan också många av de antaganden och generella uppfattningar som ligger som grund för slutsatserna i pappret. 
  • Finländska polismyndigheter kan, om de misstänker ett brott, redan nu avlyssna och övervaka nättrafik. Extraordinära åtgärder (som massövervaking) borde förstås var möjliga endast under extraordinära omständigheter (som krigstillstånd).
  • Att Sverige och Nederländerna och andra länder som USA råkar ha lagar om massövervakning är ingen orsak att ta efter. De lagarna är dessutom starkt kritiserade.

För den som vill ha ett lite längre, effektivt sammandrag av det hela räcker det egentligen med att läsa den avvikande åsikt som Kommunikationsministeriet lämnat in, och som återfinns i slutet av betänkandet. Kommunikationsministeriets tjänstemän belyser på ett beundransvärt sätt hur hela arbetsgruppen med all tydlighet från början endast haft som uppgift att hitta motiveringar och ”bevis” för att en massövervakningslag behövs. I den avvikande åsikten avslöjas också att arbetsgruppen – tydligen efter samhällsdebatten i samband med Snowden-avslöjandena – konsekvent bytt ut ordet ”nätövervakning” till ”informationsanskaffning” i hela betänkandet.

Jag förde redan en kort insändardebatt med rätt så vilseledda medborgare som ansåg att Kommunikationsministeriet nu förstör allt och ”kastar sand i kugghjulen” gällande något som är nödvändigt och bra. Insändarspalterna är tyvärr lite för begränsade (och långsamma) för att föra någon vettig debatt, så jag listar i stället här de viktigaste sakerna som gör att arbetsgruppens betänkande är mycket, mycket problematiskt:

  1. Betänkandet är alltför spretande. Man vill behandla alla ”cyberhot” på en gång (läs gärna min text om varför vi borde skippa ordet ”cyber”) och blandar ihop allt till en salig röra: nätattacker mot infrastruktur och företagsverksamhet, militära hot, terroristhot, samt militär och civil spanings- och spioneriverksamhet (både vår egen och utländsk sådan).
  2. Förslaget skulle innebära att de tjänsteleverantörer som erbjuder nättrafik ”frivilligt” skulle upplåta utrymmen i sina maskinsalar för myndigheternas utrustning, som sedan skulle filtrera all nättrafik. Få tänker på att ett samhällsarrangemang där statsmakten och företag på detta sätt verkar i maskopi med varandra och skapar en elit ”som vet bättre” kallas för korporatism, och att korporatism är ett av de tydligaste tecknen på ett fascistiskt samhälle. Tror du mig inte, så kolla själv. Eftersom en stor del av även den “vanliga” nättrafiken till oskyldiga sajter idag sker krypterat, skulle en massövervakning endast kunna bli möjlig ifall medborgarna lagvägen tvingas acceptera nättillhandahållarnas certifikat – så att trafiken kan läsas. I praktiken skulle man alltså göra kryptering olaglig för vanliga medborgare. Att kriminella förstås skulle strunta i sådan lagstiftning väljer man att bortse ifrån.
  3. Man lyfter som ”goda” exempel fram Sverige och Nederländerna, som stiftat lagar i stil med det som nu föreslås. Men bara i förbifarten nämns den mycket stora kritik de här lagarna utsatts för. EU-domstolens fördömande utslag gällande EU-kommissionens Data Retention-direktiv (förslaget att alla teleoperatörer skulle tvingas spara metadata om nättrafiken i minst 6 månader) är också i praktiken ett ställningstagande emot sådana här oproportionerliga, massiva åtgärder.
  4. Betänkandet (och de vilseledda medborgarna i Hbl) argumenterar från ett antagande om att massiv nätövervakning redan förhindrat terroristattacker. Eller att massövervakning skulle kunna ge relevant data om eventuella militära hot mot Finland. Men för det finns inga påtagliga bevis. Riktiga brottslingar kommunicerar krypterat eller med kodord, och då hjälper ingen massövervakning av nättrafiken. I ännu högre grad gäller det militär kommunikation, som sedan länge varit krypterad.
  5. Man skall aldrig lagstifta på basen av rädslor. En lag är text på papper, och kan förstås inte förhindra något alls, på sin höjd få någon att sova lite bättre. Man kan alltså inte motivera en lag med att den ”behövs för att upptäcka hot och förhindra attacker”. Mycket bättre använda resurser är att skugga och avlyssna personer som på riktigt kan misstänkas för brottslig verksamhet. Men håll i minnet: i de senaste uppmärksammade attackerna (Charlie Hebdo i Paris, och i Danmark) (update 2017: lastbilsattacken i Stockholm) var förövarna sedan länge kända för polisen i den alldeles verkliga verkligheten, och hade till och med suttit häktade eller i förhör hos myndigheterna i olika omgångar. Och ändå gick attackerna inte att förhindra.
  6. Massövervakning är ett så stort intrång på det skydd medborgarnas kommunikationer idag åtnjuter i Finland, att det skulle kräva att Finlands grundlag skrivs om. Det konstaterar faktiskt också arbetsgruppen i sitt betänkande, men man märker att erkännandet sker mycket motvilligt. En stor del av betänkandetexten går åt till att tona ner, bagatellisera eller bortresonera den här aspekten. 
  7. I Finland har vi ett grundlagsenligt skydd mot att myndigheterna beter sig godtyckligt, eller skrider till oproportionerliga åtgärder mot enskilda medborgare. Försvarsministeriets betänkandet är en så fundamental förändring i riktning mot en polisstat att jag är förvånad att ingen påpekat det tidigare.
  8. Betänkandets skrivelser kring hur massövervakningen skall regleras är full med de sedvanliga passivsatserna, vars tomhet ofta avslöjas i svensk översättning: tulisi olla läpinäkyvä, pitäisi määritellä, tulisi olla valvonnassa blir: borde vara genomskinligt, man borde definiera…, man borde övervaka. Visst, det är mycket som man borde… (Och för de som menar att det rätta ordet är “bör” och inte “borde”; de två orden är exakta synonymer – ”bör” förpliktigar inte till något mer än ”borde”. Fundera t.ex. på en sats som ”du bör inte döda”)
  9. Enligt finsk lagstiftning kan myndigheter endast få befogenheter till det som gäller deras lagstadgade uppgifter. De finländska polismyndigheterna har redan idag stora befogenheter att elektroniskt övervaka människor, och alltså tumma på det skydd kommunikationer åtnjuter I DET FALL POLISEN MISSTÄNKER BROTTSLIG VERKSAMHET. Jag skrev det föregående med stora bokstäver för att till och med de dummaste skall förstå att det som arbetsgruppen nu föreslår inte handlar om att första gången ge polisen rätt till avlyssning eller att övervaka nättrafik, utan om att utvidga myndigheternas befogenheter och uppgifter långt utöver det som myndigheterna enligt lag skall syssla med

Jag kan inte annat än lyfta på hatten till de rakryggade tjänstemän på Kommunikationsministeriet som tagit avstånd från Försvarsministeriets betänkande. Lyckligtvis kommer den här saken inte att framskrida speciellt fort, eftersom de nya lagar som nu föreslås kräver grundlagsändringar. Om inte något annat inträffar…

Semantik och stämplar

Ord och ordval har betydelse. Jag deltog under veckoslutet i det mycket intressanta Mediespråk2015-seminariet i Vasa, och en av föreläsarna var Ann-Cathrine Jungar som forskar i partier och partipolitik. Hon behandlade bl.a Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och UKIP, men i hennes underrubrik ingick frasen: Populistiska partier av olika karaktär – högerradikala och extrema, invandrings- och EU-kritiska partier. Och i morse fick vi med morgonkaffet veta att vänsterradikala Syriza vunnit det grekiska valet.

Jag vet inte hur det är i allmänhet idag, men förr fick man inte stämpeln “radikal” eller “extrem”, bara för att man inte råkade omfatta samma politiska åsikt som majoriteten eller huvudfåran.

Valet att t.ex. gå med i EU var ett politiskt val, så det är väl fortfarande ett helt legitimt politiskt mål att vilja gå ut ur EU, eller att vara EU-kritisk. (En helt annan sak är om det är fiffigt eller inte, och det borde vi väl kunna debattera i lugna ordalag). Det var ju faktiskt en ganska stor del av finländarna som i tiden röstade för att vi inte skulle gå med i EU. Var de finländarna faktiskt radikala eller extrema? Samma sak gäller det politiska målet att begränsa invandring. Själv tycker jag det är en fånig idé, men jag tycker nog man bör vara av åsikten att invandrare bör fösas ihop i koncentrationsläger eller ”elimineras” på annat sätt, för att bli kallad radikal eller extrem.

Slutsats: Riktiga extremistgrupperingar förblir alltid marginella fenomen, så det är mycket intressant att forskare tydligen nu anammar samma politiska stämplar som de etablerade partierna använder om sina rivaler för att misstänkliggöra dem.

Läser man de här populistiska partiernas parti- eller valprogram är de alltså varken extrema eller speciellt radikala. Men i alla populistiska partier finns element som på riktigt är både radikala och extrema, trots att partierna i sig alltså inte befinner sig på ytterkanterna av den politiska skalan, eller öppet har extrema värderingar.

Och det är också här den riktiga faran ligger, i dessa semantiska sammanblandningar där fel stämplar används om centerfåror. Det är nämligen när de stora centermassorna börjar anamma på riktigt extrema åsikter (eller tyst godkänner dem) som det börjar barka åt skogen. Som alla borde veta kom Adolf Hitler inte till makten genom en ”högerextremistisk kupp”. Han valdes i demokratiska val av stora folkmassor som knappast såg på sig själv som extrema – först efter att ha kommit till makten lamslog och stängde Hitler i tur och ordning alla demokratiska aspekter av den tyska statsapparaten.

Thomas L. Knapp har en intressant idé som är på samma linje. Han går dock lite längre i ett försök att bygga upp en ny politisk indelning än den traditionella höger-vänster. (partierna och personerna är amerikanska, men de kan ersättas med våra egna)

I propose that we look at politics as a bell curve.
On the far Left (market anarchism) and the far Right (anarcho-capitalism), appetite for political government trails off to zero (which is why “Left” and “Right” libertarians have so much in common).
As we move toward the political center, that appetite grows. The “Left” and “Right” disagree on ends, but closer to that center, both see government as an acceptable means to their desired ends. And the center is a corrupting influence. As you get closer to it, you grow less willing to give up the means and more willing to give up the ends.

Vi rycker på axlarna när det gäller en eventuell sakta (eller snabb) gravitation mot en ”extrem” center: “det kan aldrig hända här”. Men ändå var jag tvungen att skriva följande insändare alldeles nyss, med ett tema som tangerar en annan aspekt av vad som i tillägg behövs för att vi likt lamm skall börja ledas till slakten:

Ronny Rönnqvist har en mycket vanlig inställning (Hbl 23.1) då myndigheterna vill ha en blank check för att heltäckande övervaka medborgarna (denna gång på nätet): ”de laglydiga medborgarna har inget att frukta”. Som belägg för att heltäckande nätövervakning behövs, hävdar han att terrorangrepp blivit avvärjda, samt att det vore absurt att tro att myndigheterna skulle snoka i privata medborgares angelägenheter. Tyvärr har han fel på båda punkterna. 

Det finns inga riktiga belägg för att annat än gammaldags, hederligt detektivarbete avvärjt några terrorangrepp. Det kräver förstås att polisen går ut, rör på sig, spanar, avlyssnar (med tillstånd) de som på riktigt är misstänkta. Att heltäckande övervaka människor är dessutom bortkastade resurser, eftersom riktiga terrorister förstås på nätet redan använder krypterad kommunikation som inte går att öppna (eller kodord). Igen: endast riktigt, fysiskt detektivarbete hjälper. 

Det är förståeligt att kraven på heltäckande bevakning reses i samband med en uppmärksammad terroristattack. Det är också förståeligt att vissa medborgare reagerar som Rönnqvist, trots att chansen att dö i en terroristattack förstås är försvinnande liten, jämfört med att t.ex. dö i en trafikolycka. 

Redan ur filosofisk synvinkel är heltäckande övervakning av människors kommunikationer mycket problematisk – på samma nivå som om myndigheterna hade föreslagit att slopa brevhemligheten. Personer som Rönnqvist borde också tänka på att frasen ”laglydiga har inget att frukta” tyvärr är samma fras som alla stater som sjunkit in i totalitära system använt, i alla tider. Men också i praktiken har det visat sig att system som kan missbrukas, missbrukas. Bara i vårt land tycks polishemligheter läcka ut titt som tätt, och exemplen är många på att högst vanlig, mänsklig nyfikenhet vida överstiger några ”gränser” som myndigheterna satt upp för användningen av känslig information.

Kan vi sluta tala om ”cyber”?

Rapporteringen kring olika nätbaserade intrång och attacker har blivit sämre. Allt oftare hänvisas bara till ”cyberattacker”, utan att vi får reda på några som helst detaljer om vad det egentligen är fråga om. Det här är inte bra, eftersom dataintrång, spioneri, nätsabotage och nätattacker har många olika aspekter (både tekniska, ekonomiska och samhälleliga) som helt suddas ut under det ”behändiga” samlingsordet cyberattack.

Slarvet beror på två relaterade orsaker:

  1. Teknikrapporteringen i vanlig media är generellt sett på usel nivå. Oftast är det bara rena slumpen om det råkar finnas en teknikkunnig journalist på en redaktion (som dessutom är insatt i nätintegritetsfrågor). Allmänreportrar  satta att bevaka dataintrång eller nätattacker vet oftast inte ett dyft om sakerna, och ser sig tvungna att enbart citera vad de får tilldelat sig.
  2. Vissa personer, företag, organisationer och myndigheter har förstås ett egenintresse i att måla upp en situation där kusliga och diffusa ”cyberattacker” hotar oss med jämna mellanrum. Det lönar sig att inte vara alltför detaljerad, ifall man till exempel vill sälja nätsäkerhetstjänster, få en större budget, eller kanske knuffa landet lite närmare Nato, nu när militäralliansen har ”cyberattacker” som ett av sina huvudtemaområden.

Det finns emellertid ingen orsak att vara diffus och oklar när man behandlar de här frågorna. Nedan går jag igenom några fundamentala fakta som kan löna sig att hålla i minnet, och referera till nästa gång man hör om en ”cyberattack”.


I dag är det inte längre sakligt att i ur och skur hänvisa till hackers så fort ett intrång eller ett sabotage skett. Främst kanske för att en hacker också kan betyda en skicklig programmerare ”på den goda sidan”, men också för att ordet fortfarande manar fram en lite felaktig bild av ensamvargar i sina källare. De här intrången är i dag allt mindre amatörmässiga, och görs ofta av semiprofessionella eller professionella  ligor. Intrången kan vara mycket allvarliga (speciellt ekonomiskt) och är kriminella i alla länder, så det är bättre att hänvisa till kriminella, brottslingar etc, än till hackers.

De riktigt sofistikerade intrången görs av stater med stora resurser bakom sig. Snowden-avslöjandena visade det som många redan misstänkte: amerikanska NSA har till sitt förfogande dels en hel arsenal av hittills oupptäckta svagheter och hål i kommersiella operativsystem, och dessutom hela avdelningar som sysslar med att kompromettera systemhårdvara: processorerna och minnen i routers, och i olika datatillbehörs kontroll-chips. Utan att det direkt går att peka ut NSA, är till exempel Stuxnet-viruset som slog ut det iranska kärnprogrammet ett bra exempel på denna sorts avancerade verksamhet, där viruset planterades via USB-stickor i maskiner som inte var kopplade till nätet. Samma gäller det senaste spioneriprogrammet som uppdagades, Regin. Och det finns ingen orsak att tro att inte andra större länder (åtminstone Ryssland,  Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Indien, Kina) har, om inte direkt motsvarande resurser, så åtminstone betydliga resurser till sitt förfogande för likadan aktivitet. Mycket av denna sorts aktivitet, och själva verktygen, är fortfarande höljda i dunkel.

De här staterna har också möjlighet att utföra offensiva handlingar (egentligen krigshandlingar) på nätet, för att försöka slå ut bland annat samhälleliga, militära, och finansiella system på motståndarsidan.

Hör man någon tala om en nätbaserad cyberattack mot samhällelig infrastruktur som el- eller vattenförsörjning (eller ens riskerna för en sådan attack), är det första en reporter borde fråga: varför i all sin dar är ett sådant kritiskt kontrollsystem överhuvud kopplat till internet? Stuxnet visade visserligen att en målmedveten aktör kan överbygga även detta, men i alltför många fall har man redan fått höra om nätuppkopplade datorer utrustade med gamla oskyddade operativsystem (som Windows XP), som kontrollerar kärnkraftverk eller livsviktig utrustning på sjukhus. Det finns ingen orsak att godkänna detta, eller att låta de dåliga bortförklaringarna och ursäkterna gå förbi oemotsagda.

Om det sker ett intrång i ett företags eller en myndighets databaser och informationen läggs ut på nätet räcker det verkligen inte längre med att rapportera att ”hackers gjort en cyberattack”. Systemen har namn och tillverkare, de som byggt och använt systemen har ansvar och namn!  Fråga efter dem! Var det en Oracle-databas? Var det MySQL? Var kunddatan krypterad på ett adekvat sätt – och om inte, varför? Vem installerade systemet? Hur var nätsäkerheten ordnad? Vem hade ansvar för nätsäkerheten?

(I det ovannämnda ligger även ett fråga jag tagit upp tidigare i andra sammanhang: ett trubbigt verktyg som en militärallians har nästan inget alls att tillföra på det här området. It-problem är it-problem, och skall skötas som sådana.)

Främst är det i alla lägen skäl att vara noga med terminologin.

Till exempel ett dataintrång görs för att komma åt information, helst genom att lämna så lite spår som möjligt (eller inga alls) bakom sig. Ett dataintrång kan pågå flera år, och riktas mot personer eller myndigheter (ofta i annat land) för att få information som ger ett gynnsamt förhandlingsläge, eller för utpressning.

En nätbaserad attack är något helt annat. Då försöker man öppet slå ut datasystem till exempel med en så kallad Denial of Service-attack. Program för detta kan enkelt laddas ner (även av amatörmässiga script-kiddies), och de samlar privatanvändares virusinfekterade datorer till ett så kallat bot-net, där alla på en gång sedan bombarderar en webbsida med åtkomstförfrågningar, vilket många vanliga webbservrar  inte klarar av, och därmed går i baklås. En attack mot en webbsida borde dock aldrig påverka ett företags eller en organisations egna interna nätverk – händer det är inte it-avdelningen sin uppgift mogen.

Spyware är inte en egentlig attack, men förstör, försinkar och försämrar vanliga användares nätupplevelse. Oftast sker installationen via en nedladdning av nyttigt material: i samma veva klickar man lätt på OK även för installation av olika ”förbättringsprogram” som installerar sig i webbläsarna eller annanstans och som utlovar en bättre webbupplevelse, virusskydd eller allmän prestandaförhöjning på datorn. I själva verket tar de här insticksprogrammen över webbläsaren, och leder alla sökresultat till vissa utvalda sajter, spionerar på och bokför användarens webbnavigering och i allmänhet förändrar datorns beteende.
Nagware är en variant där man först tror sig få en nyttig produkt gratis, men som efter en viss tid börjar gnälla efter pengar, med en länk till en sida där man lätt kan fylla i sitt kreditkortsnummer – oftast med olika förtäckta hot om vad som kan ske ifall man inte betalar.  Bra att minnas: inte ens på Windows behöver man idag köpa ett antivirusprogram, det kommer inbyggt (Windows Defender i Win 8, och Security Essentials i Win 7). Det finns också gratisprogram.

Virusattacker försöker automatiskt sprida skadlig programvara via säkerhetshål i operativsystem eller programvara. Målet kan vara skapande av bot-nets eller installerande av utpressnings-programvara (som t.ex krypterar alla filer och ger en nyckel endast mot en saftig betalning).

Trojanska hästar är skadlig programvara maskerad till ”nyttig” programvara (för att t.ex. ladda ner filmer gratis på nätet), oftast med samma mål som virusattackerna.

Med Phishing försöker man lura e-postanvändare och webbsurfare att klicka på lockande länkar eller bilagor, eller att logga in på nätbank för att ”verifiera” sitt konto. Samtidigt som skurkarna kommer åt ditt bankkonto kan ett virus eller annan malware installeras.

Social engineering är attacker där man gör det ”gammaldags”, och exempelvis helt enkelt ringer upp någon på ett kontor och påstår sig vara från ”it-avdelningen”, för att därefter fråga efter information som till exempel lösenord. Eller samtalar med folk på barer och restauranger och försöker utröna något om ett företags säkerhetssystem. Sällan uppmärksammat, men mycket använt och mycket effektivt.

För den intresserade men framför allt för den som är satt att bevaka de här frågorna är det skäl att regelbundet följa med någon podcast (t.ex. Security Now) eller webbsida (t.ex. Krebs on Security eller Schneier on Security) i ämnet. För en icke-initierad låter det mesta till en början svårförståeligt (och går dessutom på engelska), men det klarnar med tiden, så var inte rädd.


Humor: A glitch in The Matrix,
som tydligen tagit över spårvagnarnas
infosystem I Helsingfors. 

Obama har förståelse för tortyr – i vissa fall

Under en presskonferens den 1 augusti kommenterade USA:s president Barack Obama en kommande rapport (Senate Intelligence Committee report) om CIA:s ”förstärkta” förhörsmetoder (d.v.s tortyr), i efterdyningarna av terrorattackerna den 11 september 2001.

Till en början talar Obama i samma tongångar som innan hans första presidentvalskampanj:

[…] even before I came into office I was very clear that in the immediate aftermath of 9/11 we did some things that were wrong.  We did a whole lot of things that were right, but we tortured some folks.  We did some things that were contrary to our values. 

Obama säger rakt ut att människor torterades, och – även om hans ordval är lite underligt: ”some folks”. Han konstaterar också att det inte hör ihop med USA:s värderingar.
Men något har hänt med Obama under åren som president. Plötsligt finns det  förståelse och ursäkter för tortyr:

I understand why it happened.  I think it’s important when we look back to recall how afraid people were after the Twin Towers fell and the Pentagon had been hit and the plane in Pennsylvania had fallen, and people did not know whether more attacks were imminent […]

Så enligt Obama är det ok att tortera, om man är rädd. Och ifall man misstänker att en attack är förestående, då är det också ok att tortera.

[…] and there was enormous pressure on our law enforcement and our national security teams to try to deal with this.  

Så om man känner tryck i jobbet, då är det ok att tortera?
Sedan blir det tyvärr bara värre:

And it’s important for us not to feel too sanctimonious in retrospect about the tough job that those folks had. 

Vad menar Obama med ”too sanctimonius”? I klartext skulle det ju enligt Obama betyda att det enbart är skenheligt att åtala de som gav order om, eller som godkände tortyren, eller ens att ifrågasätta vad som skedde, eftersom ”de hade ett så tufft jobb”. All kritik är enligt Obama alltså skenhelighet (men vi får inte bli “alltför” skenheliga).

And a lot of those folks were working hard under enormous pressure and are real patriots. 

Så ifall man är patriot är det ok att tortera?

Barack Obama under presskonferensen 1.8.2014
Obama är förstås inte ensam med att ”förstå” tortyren och de som gav order om, och utförde den. Andra namnstarka amerikanska politiker, på båda sidan av partifårorna, gick före presidentvalskampanjen till och med längre än Obama: de meddelade att de kan godkänna tortyr t.ex under ett ”tickande bomben”-scenario (Vi vet att en terroristgrupp tänker spränga en atombomb en viss tidpunkt, och vi har en fånge som vet var bomben finns).
Till Obamas förtjänst måste räknas att ha inte gick med i detta scenariospel, som förstås hör mer hemma i ett Hollywood-manus än i verkliga livet. På riktigt: hur stor är sannolikheten att vi vet exakt VAD som skall ske och till och med NÄR det skall ske – och att vi dessutom råkar ha en fånge som vi är säkra på att sitter inne med den sista, avgörande informationen? 
2.
Obamas ursäkter och tortyrförespråkarnas resonemang är förstås ganska vanliga bland människor med begränsad empatiförmåga, eller bland dem som utan att tänka efter anser att ändamålen emellanåt får helga medlen, eftersom vi ju är på ”den goda sidan”. 
De här personerna inser emellertid inte, att så fort vi överskrider tortyrgränsen, befinner vi oss inte längre på de godas sida. En rättsstat kan aldrig godkänna eller tolerera tortyr. Punkt. Det finns inga undantag, inga ursäkter, inga förklaringar. Av följande orsaker:
Förutom det simplistiska, nästan onödiga konstaterandet att tortyr omedelbart sänker oss till våra fienders nivå, och att vi därmed förlorar all gnutta av moralisk överlägsenhet, så finns det dessutom en orsak som man skulle tro att till och med förespråkarna borde borde fundera över. Tortyr fungerar nämligen enligt alla förhörsexperter väldigt ineffektivt jämfört med vanliga förhörsmetoder, eller vanligt hederligt detektivarbete. Tortyr tar oftast lång tid, och den information man eventuellt erhåller är inte speciellt tillförlitlig. Människor som torteras säger nämligen till sist vad som helst för att få tortyren att sluta. 
Det här betyder att tortyr egentligen inte alls är ett sätt att erhålla ”intelligence”. Så som de amerikanska styrkornas framfart  i Abu Ghraib-fängelset i Irak år 2003 tydligt visade, är tortyr enbart en uppvisning i total, överlägsen makt över människor. Tortyren korrumperar även förövarna totalt, oberoende om man i ett försök att legitimera det hela sätter upp ”gränser” eller skriver ”regler”.
Abu Ghraib, 2003
Hur man rationaliserar, ursäktar eller bortförklarar, så är tortyr alltså aldrig något annat än blodtörstig, sadistisk brutalitet. Och de som förespråkar, godkänner eller ursäktar tortyr är faktiskt inget annat än sadistiska jävlar.

Tror du inte ännu: Läs sammandraget av den officiella amerikanska rapporten.

Satellitbaserad bilskatt – nej tack

Texten skrevs ursprungligen 2.9.2013 – Uppdaterad 18.12.2013 då hela rapporten nu utkommit.

Jorma Ollilas arbetsgrupp föreslår en totalreform av bilbeskattningen, så att nya bilar blir billigare (då den gamla bilskatten avskaffas), medan beskattningen därefter sker för användningen, d.v.s. man betalar för körkilometrarna. Enligt uträkningarna skulle bilparken förnyas, användandet av kollektivtrafik öka, koldioxidutsläppen minska och massor av arbetstillfällen skapas. Hurra!

Innan vi går till de uppenbara problemen med förslaget, måste man lyfta på hatten till Ollila för en sak: rapporten behandlar hela det finska bilskattesystemet förvånansvärt öppet och utan skenheliga ordvändningar. Rapporten konstaterar bl.a. att bilskatten i Finland är en fiskal åtgärd och inget annat (staten tar årligen in sju gånger mera i bilskatt än vad som används för vägunderhåll), och att de miljömässiga styrningar som på senare år gjorts gällande bilskatten står  i motsatsförhållande till detta; om miljöstyrningen ”lyckas” (samtidigt som bilarna dessutom blir bränslesnålare) ”straffar” man ju de goda medborgarna genom att nya skatter måste hittas på, eller de nuvarande ökas.

Ollila går öppet ut med att en kilometerbaserad skatt är “rättvis” i den meningen att den helt slipper det ovannämnda dilemmat, eftersom man i en sådan även kan inkludera bilar utan utsläpp, som t.ex. elbilar (I Ollilas förslag finns visserligen kvar en koldioxidbaserad komponent som jag tolkar som en eftergift till tanken om att bilskatten måste ha en ”grön” effekt – men den är irrelevant för diskussionen här).

För den som läser rapporten öppnar sig plötligt ögonen: Det nya systemet är alltså rätt och slätt ett sätt att garantera statens skatteinkomster även i framtiden. Ur denna fiskala synvinkel undergrävs även motståndarnas argument om att ersätta Ollilas förslag med en höjd bränsleskatt. I Finland är ett tilläggsproblemet förstås också att staten redan utnyttjat denna sorts bränslebeskattning nästan maximalt –  den vägen är s.a.s. stängd.

Ollilas förslag handlar inte just nu om vägtullar eller rusningsavgifter i huvudstadsregionen – men som rapporten konstaterar: de blir förstås mycket enkla att införa, ifall den tekniska delen av Ollilas förslag blir verklighet. Idén är att installera en apparat i varje bil, så att man med satellit exakt kan följa med var bilarna rör sig. Räkningen kommer sedan i efterhand.

Idén är problematisk ut många synvinklar. Det största problemet gäller personlig intergritet. Det angår faktiskt ingen, allra minst staten, var och när jag kör min bil. Ingreppet på detta privatlivets område är så stort, att hela förslaget redan på den grunden borde funderas om.

Ollila målar visserligen upp ett system där självständiga (och underförstått, marknadsmässiga) ”operatörer” står för själva insamlandet av gps-datan, och att de i sin tur endast förmedlar det körda kilometerantalet till skattemyndigheterna . Men jag är nog tvungen att avfärda som ren nonsens rapportens hänvisningar till datasekretess- och datasäkerhetslösningar, eller till att systemet endast borde kunna utnyttjas för sitt ursprungliga ändamål. System som kan missbrukas, kommer förr eller senare att missbrukas, för att inte tala om att myndigheterna alltid strävar till att så småningom ”förbättra” utnyttjandet av dylika databaser. Det är alltför lockande för myndigheterna, och de kan alltid  hänvisa till brottsutredningar eller annat. Och ju fler ”operatörer” man blandar in, desto fler inkörsportar  för både intrång och missbruk öppnar man. Rapporten skummar över dessa frågeställningar på några sidor, med de för finska språket så typiska passivsatserna:

Turvajärjestelyin on varmistettava, että tietoja pääsevät käsittelemään vain ne henkilöt, joilla on siihen oikeus.

Det låter ju bra, men betyder faktiskt inget alls.

Det andra stora problemet är tekniskt/ekonomiskt. Vem skall få bygga apparaturen till bilarna, vem kommer att få tjäna miljonerna? Hur kommer apparaterna att kopplas, och vad blir följderna om de i misstag kopplas loss (eller om man kopplar loss dem med flit)? Ur filosofisk synvinkel: kan någon faktiskt tvinga mig att installera utomstående apparatur på min privategendom?

Laglighetsaspekterna behandlas i rapporten, och slutsatsen är (naturligtvis) att det inte finns lagliga hinder för ett dylikt system. Det stämmer säkert, men som jag påpekat i många andra blogginlägg: våra liv och våra interaktioner med samhället handlar faktiskt om mycket mer än bara lagar.

Rapporten försöker göra det hela mer aptitligt genom att baka in denna gps-baserade tekniska  “innovation” i ett större EU-sammanhang. Det finns tydligen skrämmande långt komna planer på liknande system i hela EU (EETS), vilket helt undgått mig.  Rapporten talar om att Finland nu har en gyllene chans, bara vi tar den fort. Därefter nämns som vanligt fantasifulla siffror om pengar och arbetstillfällen – som långt luktar precis som uträkningarna kring Guggenheim-museet i Helsingfors; ett projekt som man med rätt stor säkerhet kan vänta sig att blir betydligt dyrare än vad som sägs i de presenterade kalkylerna, och som knappast blir den framgång man målar upp i nästan poetiska ordval.

Konsekvenserna av det nya systemet behandlas i en uträkningsdel. Där presenteras scenarier, där den kilometerbaserade skatten väntas minska antalet bilresor med 30 miljoner, vilka ”automatiskt” skulle överflyttas till kollektivtrafiken. Det är mycket lite, eftersom det görs 3,5, miljarder bilresor i Finland årligen.  Uträkningarna gällande följderna för kollektivtrafiken är sedan baserade på denna siffra, men det hela blir lite löst eftersom det inte riktigt framgår hur den första uträkningen gjorts. Kostnadsuträkningarna för vad systemet skulle kosta de enskilda medborgarna måste också tas med en nypa salt – annat än konstaterandet att bilisterna förstås i slutändan betalar hela kalaset.

På grund av bristerna i den egentliga texten har en Merja Sandell på finansministeriet hängt på ett ”tillägg” i slutet av rapporten, där hon bl.a. konstaterar:

  • att ett dylikt system inte byggts någonstans, och att kostnaderna t.ex. i Holland, där man kommit längst, överskridit Ollilas blygsamma kalkyler nästan tiofaldigt.
  • att integritetsskyddet är problematiskt i EETS-systemet (där även utländska aktörer måste släppas in), och att det är helt outrett vilken byråkrati eller vilka tekniska lösningar som behövs vid ett fordonsbyte (600000 per år i Finland). 
  • att en kontroll av utländska bilar (eller om det ens är möjligt att beskatta utländska bilar) är mycket problematiskt enligt eu-bestämmelserna.
  • att det kilometrbaserade skattesystemet skattemässigt behandlar bilar av olika ålder mycket ojämlikt.

Jag håller med om allt detta, och förvånar mig ganska stort (eller kanske ändå inte) över att Ollila själv inte kommit på dessa uppenbara problem – vilket kastar ett slarverns skimmer över hela rapporten.

Själv anser jag att konsekvensbedömningens största brist är att att den inte tar i beaktande eventuella framtida förändringar i bränslepriserna. Som styrelseordförande i Royal Dutch Shell borde Ollila vara väl informerad om Peak Oil:  den billiga råoljan är historia (och det finns inga realistiska ersättare), vilket gör att bilbränslena blir bara dyrare i framtiden. Det är klart att även antalet körkilometer kommer att påverkas av detta: för många människor blir det helt enkelt för dyrt att köra bil, punkt slut.

Ett sista problem är att rapportens förslag utgår ifrån att den traditionella bilskatten (vid inköp) helt avskaffas. Det låter ju på pappret bra – det skulle faktiskt bli betydligt billigare att köpa en bil. Men det finns förstås inga garantier för att  denna åtgärd inte kan tas tillbaka så fort statens finanser nästa gång måste lappas ihop av den ena eller andra orsaken. Med ett pennstreck är vi sedan tillbaka i ruta noll – nu bara med ett heltäckande Storebror ser dig-system.  Visst, man kan förstås hävda att staten redan nu ganska exakt kan spåra hur medborgarna rör sig, då så gott som alla människor går omkring med en radiotelefon som tutar ut positionsdata. Skillnaden är ändå, att telefonen kan stängas. Att stänga skatteapparaten i bilen blir förstås olagligt, och enligt förslaget måste det också vara möjligt för polisen att även kunna kontrollera funktionen, utan att ens stanna din bil.

Trots George Orwells stora klarsynthet kan man hävda att världen ju inte blev precis sådan som i hans dystopi 1984. Den blev på sätt och vis ännu värre. För att genomföra det totalitära samhället behövs inte alls ett Parti och en Sanning. Det behövs bara en rapport från en arbetsgrupp, och en befolkning som villigt sväljer det hela för att ”skapa arbetstillfällen”.

Snowden, NSA, Greenwald, och hela härvan

Följande punkter är några allmänna sanningar jag kommit fram till, dels långt innan det aktuella fallet, dels sedan debatten kom igång efter The Guardians avslöjanden den 5 juni 2013. Stor hjälp har jag haft av podcasten No Agenda, vars frontfigurer John C. Dvorak och Adam Curry är experter på att dekonstruera mediaflödet, och forska i bakomliggande motiv till olika händelser som lyfts upp i media.

Uppdatering 7.2.2014: Obamas “reform”-tal och hans undersökningsutskott,, Intervjun med Snowden där det kom fram att varit CIA-anställd (ARD-intervjun, januari 2014)

1. Avslöjandena om NSA:s omfattande insamling av nättrafik, och metadata kring telefontrafiken, är inte nya. Rapporter om hemliga, låsta rum i teleoperatörernas och nätverksföretagens maskinrum har förekommit åtminstone sedan 2006.
2. Efter Snowdens Prism-avslöjanden uppstod stor oreda kring nätföretagens (Google, Apple etc) nivå av samarbete med myndigheterna. Företagen förnekade att NSA har direkt åtkomst till deras servrar, och jag tenderar att hålla med. Principen kring Prism, och dokumenten i länken ovan, tyder nämligen på att NSA inte behöver direkt åtkomst – NSA samlar helt enkelt in hela nättrafiken ”up-stream” och ”down-stream”, i maskinsalarna hos de nätverksföretag som som tillhandahåller det fysiska nätverket där företag som Google kommer ut på nätet. De tjocka optiska kablarna har en delare (därav Prism), som gör att NSA i princip får en kopia av all nättrafik. Datan analyseras, och misstänkt information flaggas för närmare undersökningar (datamängden gör det omöjligt för människor att analysera hela flödet). Troligen har NSA egna servrar som kan lagra kopiösa mängder data – åtminstone flera veckor av nättrafik. Flaggad, eller på annat sätt intressant data sparas troligen längre.

3. Insamlingen av metadata (data om data – t.ex. vilka telefonnummer ringt ett annat telefonnummer, och hur länge samtalet pågått) är inte ”ofarlig”, utan definitivt värt att oroa sig för. Metadata, insamlad och utnyttjad på rätt sätt, är precis lika avslöjande som ”riktig” data. Säkerhets- och underrättelsetjänsterna har hittills gjort tolkningen att insamlingen av metadata inte utgör regelrätt övervakning, och därmed inte kräver auktorisering. Det tål att diskuteras.

4. Informationen i övervakningssystem tenderar att missbrukas. Det såg vi i det banala exemplet med skidaren Mika Myllyläs polisdossier, som obefogat lästes av en stor grupp poliser som inte hade något alls med fallet att göra. Och där insamlingen sker en masse, blir frestelsen för användarna stor att kolla upp vad kändisar, politiker (t.o.m. presidenten, enligt Snowdens ARD-intervju), grannar, eller varför inte affärsmän (börstips) epostar eller diskuterar. Så även om du tenderar att sälla dig till gruppen som papegojaktigt upprepar ”men jag har ingenting att dölja”, borde ovanstående resonemang få dig orolig. Alla har något som inte hör till offentligheten: eventuella sjukdomar och diagnoser, ekonomisk data, eller helt enkelt privata ärenden som vi väntar oss att skall förbli mellan två parter.

5. NSA:s uttalande om att endast lite på en procent av nättrafiken samlas in är medveten dupering för godtrogna som inte vet något om nätet: då största delen av trafiken utgörs av video och fildelning är en procent i själva verket ofantliga mängder – så gott som allting relevant.

6. Avslöjandena har lett till artiklar om hur man kan skydda sig mot myndigheternas snokerier. Några saker är skäl att hålla i minnet:

  1. Krypterade kopplingar (SSL) till nätföretagen (Google, Apple etc) är i princip omöjliga för någon att läsa på vägen. De kopplingarna är dock bara säkra så länge som företagets krypteringsnyckel stannar kvar enbart hos företaget. Via s.k. National Security Letters kan de amerikanska myndigheterna (åtminstone i princip) tvinga företagen att ge sig ifrån nycklarna, och det kan ske utan att företagen får berätta offentligt om detta. [uppdatering 10.10.2013]: Exakt detta tycks ha skett med den semisäkra eposttjänsten Lavabit, som stängdes av sin administratör i augusti 2013.
  2. Autenticeringscertifikat är också problematiska. Om myndigheterna kan tvinga dem till sig, kan myndigheterna utge sig för att vara t.ex. Facebook eller Google, utan att användarna märker det. Diktaturer har redan använt sig av sådana tricks för att samla information om oliktänkare. 
  3. Epost är i grunden ett osäkert system. Uppkopplingen för att hämta eposten kan krypteras, men datan lagras okryptyerad, och datan lagras öppet på många ställen (t.ex. för att kunna vidareförmedlas, eller i slutändan läsas av människor). T.ex. Gmail har krypterad uppkoppling, men datan lagras okrypterad, så att Gmail vet vilka reklamer den skall klämma in, beroende på innehållet. Krypterar man sina meddelanden med t.ex. PGP, är ända metadatan öppen (avsändare, mottagare) – annars går inte eposten fram. Andra lösningar som Bitmessage är lovande och intressanta, men lider förstås av brist på momentum och att de är allmänt okända.
  4. The Onion Router (Tor) och dess webbläsare försöker anonymisera din webbtrafik genom att kryptera din trafik, och kasta omkring den via flera maskiner (upprätthållna av frivilliga), tills trafiken emanerar någonstans på nätet. Webbläsaren används av aktivister och oliktänkare, men även av barnporrsurfare. Bakgrundskrafterna idag är icke-vinstgivande Tor Project samt många frivilligkrafter, men projektet har – överraskande nog – sin upprinnelse i den amerikanska flottans forskningslaboratorium. Helt utan problem är systemet inte, NSA följer förstås noggrannt med systemets noder, och kan troligen rätt långt matcha den trafik som går in i systemet med den som kommer ut.  [uppdatering 10.10.2013]: Det tycks vara möjligt att i viss mån och i vissa begränsade situationer använda cookies för att matcha trafiken in och ut. För en tid sedan infekterades lite äldre Tor-webbläsare av en riktad trojansk häst skriven i javascript, och planterad av FBI.   

7. Efter avlöjandena har president Obama flera gånger efterlyst en debatt om ”balansen” mellan säkerhet och personlig integritet – liksom många andra ledare. Men det finns ingen ”balans” att hitta mellan säkerhetskrav och integritet – antingen har man t.ex. brev- och telefonhemlighet (där undantag som övervakning endast kan ske på basen av domstolsutslag), eller så har man det inte. En systematisk, dold insamling och lagring av epost och annan nättrafik, baserad på hemliga domstolsbeslut utfärdade av en hemlig domstol (FISA Court) är tydliga kännetecken på en polisstat.
Hans långa men i innehållslösa tal om reformer i systemet försökte avleda diskussionen till samma “ingen är intresserad av dig personligen” och “vi har avstyrt många terroristattacker”, men det undersökningsutskott av Obamas vänner och bekanta som skulle uttala sig i frågan avfärdade oväntat (åtminstone för Obama) båda argumenten.
8. Det finns en stor inneboende rivalitet mellan de olika kända och för allmänheten mindre kända amerikanska underrättelsetjänsterna. Enligt statuterna skall t.ex. den federala polisen FBI syssla med inrikes frågor, CIA med utrikes underrättelsefrågor, och NSA med signalspaning och kryptering (och aldrig spionage på amerikanska medborgare). Då mandaten efter terrorattackerna 2001 utvidgades, uppstod många situationer där tjänsterna började trampa varandra på tårna. Snowdens avslöjanden kan vara en läcka, planterad av någon annan underrättelsetjänst än NSA. Update:  I en intervju med tyska ARD säger Snowden första gången att han varit en operativ CIA-anställd. Som många i busineessen säger: “man lämnar aldrig byrån”.

Nedan en lista på den s.k. underrättelsegemenskapen i USA, och under vilka ministerier de lyder:

  • Självständiga myndigheter
    • Central Intelligence Agency (CIA)
  • United States Department of Defense
    • Defense Intelligence Agency (DIA)
    • National Security Agency (NSA)
    • National Geospatial-Intelligence Agency (NGA)
    • National Reconnaissance Office (NRO)
    • Air Force Intelligence, Surveillance and Reconnaissance Agency (AFISRA)
    • Army Intelligence and Security Command (INSCOM)
    • Marine Corps Intelligence Activity (MCIA)
    • Office of Naval Intelligence (ONI)
  • United States Department of Energy
    • Office of Intelligence and Counterintelligence (OICI)
    • United States Department of Homeland Security
    • Office of Intelligence and Analysis (I&A)
    • Coast Guard Intelligence (CGI)
  • United States Department of Justice
    • Federal Bureau of Investigation (FBI)
    • Drug Enforcement Administration, Office of National Security Intelligence (DEA/ONSI)
  • United States Department of State
    • Bureau of Intelligence and Research (INR)
    • United States Department of the Treasury
    • Office of Terrorism and Financial Intelligence (TFI)[7]

9. En stor del av debatten efter avslöjandena i juni har av någon orsak kretsat kring frågan om Edward Snowden är en hjälte eller skurk. Den debatten är rätt så meningslös, eftersom han förstås varken är hjälte eller skurk. Han har avslöjat hemlig information. Är den informationen relevant och intressant för oss, och borde vi vara glada för att den kom ut? Javisst – myndigheterna har alldeles tydligt i hemlighet och utan övervakning missbrukat eller gått över sina befogenheter, och det är den informationen och den debatten vi skall koncentrera oss på.

10. Snowden, tillsammans med journalisten Glenn Greenwald, hans pojkvän David Miranda och dokumentärfilmaren Laura Poitras, håller nu på att bli mediakändisar med helt egna ”storyn” (böckerna kommer säkert snart, kanske till julen). Deras uttalanden används redan för andra käpphästar och agendor. Deras personliga öden har ett visst intresse, men borde inte få överskugga de stora frågorna.

11. Vissa amerikanska kongressledamöter vill anklaga Snowden, och till och med journalisterna som rapporterat hans avslöjanden, för landsförräderi. Det är ganska underligt, eftersom man, enligt den amerikanska grundlagen, kan dömas för landsförräderi endast om man är amerikansk medborgare, och fört krig mot USA, eller hjälpt och stött USA:s fiender. Att dra ett rakt streck mellan avslöjandena på några Powerpoint-bilder och den enda ”fienden” för tillfället: ”radikal islam”, kan vara mycket svårt att göra.
12. Har legitima säkerhetssträvanden märkbart ramponerats på grund av avslöjandena? Har terroristerna (vem det nu kan vara) fått överhanden? Knappast. Misstankarna om omfattande övervakning är som sagt inte nya, och riktiga terrorister använder knappast Gmail eller textmeddelanden som sin kommunikationskanal. Att informationen i något skede skulle läcka ut, kan nog den amerikanska underrättelseapparaten skylla sig själv för. Underrättelseapparaten lär ha cirka två miljoner utomstående personer (konsulter, kontraktsarbetare, underleverantörer) med ”security clearance”.  Då är det bara en fråga om när avslöjandena kommer. Två miljoner kan inte hålla käft.
13. Att mycket handlar om dimridåer, stormaktsspel, och mediaspel på hög nivå visade bl.a:

  • Rapporterna om att flygplanet som förde Bolivas president Evo Morales från Moskva nertvingades för att landa i Österrike. I själva verket avslöjar ljudupptagningar på radiokonversationen med flygledningen att piloterna på planet själva ansökte om landningstillstånd. De använde ett gammalt pilottrick för att snabbt få landningstillstånd utanför den egentliga färdplanen – de kontaktade flygledningen och sade att de har svårt att få en pålitlig indikation på hur mycket bränsle de har kvar (ett annat beprövat trick är att påstå att det finns en sjuk passagerare ombord). Så hela Twitter- och Facebookstormen, kalabaliken och de indignerade uttalandena var alltså rena smörjan. Ingen kom på att fråga hur USA ens teoretiskt hade kunnat haft någon jurisdiktion i Österrike, som inte ens är Nato-medlem. Men fortfarande propageras memet att USA ”tvingade” ner planet.
  • Twitter- och Facebookstormen (med media i följsamt släptåg) som orsakades av att The Guardians chefredaktör ”tvingades” söndra en dator efter påstådd påtryckning från de brittiska myndigheterna. De indignerade reaktionerna på nätet blev ”kriget mot journalismen har börjat”, men ingen kom på att fråga varför chefredaktören agerade som en ryggradslös räddhare. Den enda rätta reaktionen på ett orimligt myndighetskrav hade förstått varit: ”up yours”, inte att gå ner i källaren och söndra en dator. Hans tilltag är förstås bara The Guardians sätt att sparka lite liv i storyn – den stora publiken tycks ju ta avslöjandena om omfattande, illegal övervakning med en axelryckning: “jag har ju inget att dölja”. Att på det här sättet förstöra en dator borde alla ha fattat att är en rent symbolisk gest, speciellt då det i detta fall gjordes helt frivilligt, enligt chefredaktör Alan Rusbridgers egen video (…”after the threat of legal action”). Och media och blogosfären svalde The Guardians bete med hull och hår…
  • Glenn Greenwalds pojkvän David Miranda stoppades på London-flygplatsen Heathrow då han skulle resa från Berlin hem till Brasilien. Han hölls i förvar i åtta timmar medan myndigheterna försökte gå igenom hans minnepinnar och dator, hänvisandes till en brittisk terroristlag som tillåter att man plockar in i princip vem som helst som man misstänker för terroristfuffens. Indignationen var åter stor i mediavärlden, men idag är det klart att det hela var en “set-up” av The Guardian för att få en bra artikel. Enklare, och mycket förmånligare hade Miranda förstås flugit från Berlin till Brasilien t.ex. via Lissabon, och då hade han bl.a. sluppit Schengen-gränsen i London. Kanske tilltaget med nöd och näppe kan godkännas som ett försök att belysa de drakoniska brittiska terroristlagarna, men skäl är alltså att komma ihåg att incidenten var ett led i det mediaspel som nu sker på hög nivå.

Snowden-sagan ser alltså inte ut att vara slut på länge. Jag återkommer med uppdateringar till detta blogginlägg när något nytt inträffar, eller något sker som är värt att kommentera.