Etikettarkiv: Alkoholpolitik

Matpriserna fortfarande en bluff

Stort nummer har åter gjorts av att (denna gång) S-gruppen sänkt priserna på en handfull dagligvaror, i kölvattnet på K-gruppen. Båda grupperna vill nu måla upp detta som någon slags gåva till det finska folket, som lider av sämre köpkraft på grund av de dåliga ekonomiska tiderna. Sanningen är förstås en annan.


Dragen är kort och gott svar på Lidls priskonkurrens. Lidl-kedjan har, speciellt då några av Lidl-burtikerna begåvats med en intilliggande Alko, ökat sin marknadsandel rejält.

“Äntligen får vi köpa sprit och vin även i Lidl”, tycks paret säga, då Alko flyttat in bredvid.

Direktörerna inom K och S bedyrar nu att det aldrig funnits ”luft” i priserna förr. I det har de förstås både rätt och fel. Det är nämligen fel att säga att det finns “luft” i något som helst pris. Så skulle man kunna säga bara om det i detaljhandeln fanns en direkt koppling till priserna i producentkedjan eller till världsmarknadspriserna – vilket vi vet att inte är fallet. Rättare är alltså att säga att minuthandeln i alla lägen tar ut så mycket för varorna som marknaden (betalarna/konsumenterna) tål.

Idag står det klart att Lidl småningom inverkat på var denna smärtgräns går. Äntligen ett exempel på att konkurrensen faktiskt kan fungera på den duopolistiska finska dagligvarumarknaden. Trist bara att det behövdes en utländsk aktör för att ruska om vårt stela och ogenomskinliga system.

Att de aktuella prissänkningarna kanske dessutom är en total skenmanöver bevisas av att matpriserna i genomsnitt ökat med nästan 20 % under perioden 2010-2014 (Statistikcentralen), samtidigt som inflationen i praktiken varit några futtiga pocent. Till den delen är alltså finländarnas försämrade köpkraft orsakad av handeln själv, som nu skenheligt gör konsumenterna ”en tjänst”.

Det är lite som med den “luft” i priserna som utgörs av de finska kedjornas allehanda bonus- och poängprogram. I motsats till vad många konsumenter så gärna tror, är de här “bonus”-programmen ingen altruistisk gest till kunderna. De är marknadsföringsprogram (dyra sådana), tänkta att få dig att känna dig på ett visst sätt, och tänkta att förändra ditt beteende – att binda dig. Alla ”bonuspengar” och ”rabatter” du eventuellt erhåller, har du för länge sedan bekostat själv, i priset på de varor du köper. Du lurar bara dig själv, om du försöker intala dig att någon av handelskedjorna sysslar med välgörenhet – riktad till dig.

Framtiden får utvisa om prissänkningarnas har någon riktig inverkan på kedjornas marknadsandelar. Eller om sänkningarna på riktigt kan påverka finländarnas reella köpkraft (jag betvivlar det).

Intressantare blir att se om de eldar på deflationen, vilket de flesta traditionella ekonomister är ense om att är en dålig utveckling. Sprider sig prissänkningsidén nämligen till andra branscher leder det nödvändigtvis inte till mera affärsverksamhet och ökad ekonomisk aktivitet, utan till att konsumenterna i stället skjuter på icke-nödvändiga inköp (i väntan på eventuellt ännu lägre priser), vilket bara förvärrar den sjunkande prisspiralen. Med räntorna på noll står vi sedan där med våra håriga ben i spenaten, och har ekonomiskt ingenstans att ta vägen.

Strunt om Alkos härlighet

Som ”svar på tal” på Petri Vigliones medborgarinitiativ att folkrösta om alkoholmonopolet (Hbl 22.8) känner sig journalisten Stefan Lundberg manad att i en anslutande ”kolumn” odla några populära gamla myter om alkoholmonopolets härlighet.

  1. Alko är en stor inköpare och kan köpa till billiga priser. Struntprat, Alko är en liten inköpare (Finland är ett litet land), men däremot tillräckligt stor för att inte vara intresserad av mindre, spännande vingårdar och märken. Och någon eventuell prisfördel ser minsann inte konsumenterna. 
  2. Alkos sortiment är stort och spritbutikerna i länder utan monopol har till 99 procent bara det egna landets sortiment. Ett ovetenskapligt och oundersökt påstående. Alkos sortiment är varken speciellt brett eller djupt, och jag har aldrig i länderna utan monopol (t.ex. Danmark) hört någon kräva införande av ett monopol för att ”förbättra” utbudet. 
  3. Alko finns överallt och småbutikerna kan inte skapa ett intressant sortiment utan skulle endast erbjuda ett rödvin och ett vittvin samt kossu. Javisst, Alko finns ”överallt”, om man med det menar placeringen mitt emellan (och därmed stödandet) av duopolet S- och K-kedjornas megamarketar. Att förklenande behandla småbutikers eller köpmäns förmåga att skapa sortiment är endast kränkande (men jag håller med om att Alepa eller Siwa kan ha problem – deras matsortiment är ju också erbarmligt).
  4. Butikerna kommer (om försäljningen släpps fri) endast att erbjuda rött-vitt-kossu eftersom det är allt folket sist och slutligen vill ha.  Den intressantaste delen av mytskapandet kring monopolet hänger ihop med paradoxen i de två sistnämnda myterna. Monopolälskarna glömmer vid myt nr 4 bort den logiska följdfrågan: om detta stämmer, vad behövs då monopolet till? För att edukera de otvättade massorna (dit Lundberg tydligen inte räknar sig)?  För att tillgodose de upplystas (dit Lundberg tydligen räknar sig) behov, men på alla andras bekostnad? Varför borde ”folket” betala för Lundbergs ”stora sortiment” och omfattande Alkonät, om ”folket” en gång bara vill ha rött-vitt-kossu – som är allt närbutiken kan sträcka sig till (enligt myt nr 3).
Fox News på Hbl?
Artiklen i Huussis gick obemärkt förbi, men väcker många andra intressanta frågor. I artikeln presenterade journalisten Lundberg sina åsikter som ”fakta om monopolet”, som Petri Viglione helt enkelt ”glömt att nämna”. Ett underligt von-oben-tillrättavisande, som jag inte tycker hör till god journalistisk sed. För en ovan eller okritisk läsare såg själva presentationen ut som en fortsättning på artikeln (låt vara att ordet “Kommentar” syntes).
Journalistikens objektivitetssträvanden har förstås alltid bara varit strävanden, och kan diskuteras i oändlighet – men mer principiellt: varför skall en journalist börja ”käbbla” med den intervjuade, som ju inte har möjlighet att bemöta kommentaren? I mina ögon blir det lätt fråga om en obehaglig ”attityd-journalistik” som bl.a. högervridna Fox News började odla kring Irak-invasionen 2003. Plötsligt dyker ordet ”Commentary” upp i rutan, och då är det plötsligt fritt fram för nyhetsankaret att spy ur sig vilken smörja som helst.
Men kanske det hela också är ett uttryck för dagens Facebook- och Twitter-dominerade värld: alla förväntas hela tiden ha en åsikt om allt, och reflexen är att hela tiden ”kommentera”. (Samtidigt har Hbl ironiskt nog gjort sig av med alla riktiga kolumnister som på ett intressant sätt kan kommentera samhällsskeendena, och sysslar i stället med att sida upp och sida ner publicerar kåserier).

Stoppa förslaget om sänkta promillegränser

Nu då även ministrarna börjat gräla om vem som får föreslå ändringar i ratt- och roderfyllegränserna, kan det vara på plats att påminna om lite fakta.

Att sänka rattfyllegränsen från 0,5 till 0,2 promille kan med nöd och näppe motiveras med att Sverige och Norge har samma gräns, och att man därmed uppnår någon slags konsekvens. Alla de övriga motiveringarna har ingen grund i verkligheten:

“Vi skall skicka en stark signal att alkohol och bilkörning inte hör ihop”, brukar en av motiveringarna lyda. Jag vet inte vem de här människorna har intervjuat, men den signalen är nog alldeles klar redan: alla tänkande människor vet att man inte kör i fyllan. Att pilla med gränserna påverkar överhuvudtaget inte dem som ändå struntar i detta – den grupp som som rutinmässigt kör i över 1 promilles fylla och på riktigt orsakar problemen och dödsolyckorna.

Polisen och inrikesministeriet är inte förtjusta. Att plötsligt göra en helt ny grupp människor till “brottslingar”, skulle nämligen kräva stora investeringar i ny mätutrustning i polisbilarna, eftersom normala mätare inte kan kalibreras med så stor noggrannhet att man säkert kan döma någon (i dagsläget tar man slutligt blodprov på stationen för att slå fast alkoholhalten i blodet). Det behövs också ny lagstiftning för att kunna “snabbdöma” de nya brottslingarna direkt vid mättillfället.

Det som egentligen mest avslöjar trafikministerns okunskap är att hon även buntat ihop det ovannämnda med ett förslag att samma 0,2 promille skall gälla på sjön. För att säga det snällt så är förslaget mycket problematiskt. Justitieministern har redan påtalat det största: det finns ingen chans att övervaka detta. Detta är en bra grundregel för all lagstiftng: lagar som inte kan övervakas tenderar att urholka rättsuppfattningen och folks laglydighet överlag (förutom att det aktuella förslaget förstås kastar ett löjets skimmer över myndigheterna, som därmed med all tydlighet bevisar att de inget vet om hur det går till på sjön).

För alla som rör sig på hav och sjöar är det solklart att man alltid är spiknykter om man framför en större farkost och har passagerares liv på sitt ansvar. Men det är rena löjleriet att skapa brottslingar av människor som t.ex. suttit på grannens terrass och njutit några svala glas vittvin i solnedgången, och som sedan puttrar hemåt med sin aktersnurra på en tom fjärd.

Min misstanke är att vi sakta håller på att få en annan jurisdiktion i Finland än den vi tidigare haft. En lag- och förordningssamling som inte handlar om reell verklighet eller ens väntas kunna implementeras och övervakas, utan där man uttrycker goda intentioner och fromma förhoppningar. Eller där lagarna återspeglar en viss grupps snäva uppfattningar om moral och sed (trafikministern har ju avslöjat att hon nästan maniskt drivs att genomföra detta projekt – och att en av drivkrafterna är den lössläppta inställningen till bl.a. alkohol som hon tycks kunna skönja bland ungdomen.

Jag är en aning oroad.