M/S Estonia – för sent för en ny undersökning?

Ursprunglig text 2014, uppdatering april 2018: ny information, nya länkar

Estonia fortsätter engagera över 20 år efter katastrofen. Ännu för några år sedan restes krav på en ny haveriundersökning. Men behövs det en sådan? Är en sådan ens möjlig att göra längre? Varför skulle man officiellt reagera på några ”galna konspirationsteoretikers idéer”? Vem ids bry sig längre? Jag minns Estoniamorgonen mycket bra, och har följt diskussionen sedan dess. Nedan mitt bidrag till uppmärksammandet av Estonia-katastrofen, ursprungligen skrivet då 20 år gått år 2014.

Låt mig först placera dig i den euforiska tidsandan 1994. Berlinmuren hade fallit, det kalla kriget var över, många forna sovjetstater var självständiga, och 1990-talets ekonomiska depression hade börjat ge vika. Vi gick mot en ny, gladare och ljusare era.

På morgonen efter att Estonia sjunkit vaknade jag ändå (ännu helt ovetande) med en lustig känsla i maggropen. Den fick mig att slå på tv:n, trots att jag på den tiden mycket sällan kollade in morgonsändningarna.

Estonia, ex Viking Sally, var ett av de större fartygen på Östersjön.
Månne inte även den kändes ”osänkbar” för de flesta.

De skakande och overkliga händelserna hade tagit nyhetsuppläsarna helt på sängen, och den stapplande rapporteringen spädde följaktligen på den mycket olustiga känslan bland oss i publiken: hur kunde något sådant inträffa här, på ”vårt” innanhav? Vanligtvis höjde man ju knappt på ögonbrynen då man läste om större färjeolyckor, kanske i Indonesien. Nu kröp en kall och ruskig verklighet ordentligt in under skinnet.

För dem som förlorade anhöriga var katastrofen förstås total, men också för många andra blev det mycket personligt: en hel del av oss hade faktiskt rest med fartyget på den tiden hon ännu hette Viking Sally. Hur kunde ett fartyg som beställts och trafikerats av Viking Line sjunka på Östersjön? Frågorna var många.

De flesta (åtminstone i Finland och Sverige) kände säkert därför en stor lättnad då den officiella haverikommissionen, ledd av Kari Lehtola, publicerades sin rapport 1997. I korthet: Fartyget konstaterades vara byggt, underhållet och besiktigat enligt certifikaten, samt sjövärdigt vid avgång. Bogvisiret och rampen ramlade av på grund av för svagt byggda bogvisirlås – det var varvets fel.

Trots att rapporten genast i början slog fast att kommissionens uppgift inte var att peka ut skyldiga, visste vi  andra ändå det som blev den inofficiella ”sanningen”: de inkompetenta esterna hade i namn av nationell stolthet kört för hårt i stormen, söndrat båten och orsakat över 800 människors död. Fartygets kapten hörde till de försvunna, så ingen kunde tyvärr ställa honom till svars. Saken klar, nu kunde vi gå vidare med våra liv.

Ganska snart började dock olika skorrande röster höras. Som de flesta vet är jag sannerligen ingen vän av grovt tillyxade konspirationsteorier, men en del intressanta frågor började onekligen dyka upp. Svenske mariningenjören Anders Björkman påpekade att den officiella teorin om en öppen bogport och vatten på bildäck inte kunde stämma: Estonia hade med all tydlighet utvecklat en slagsida, för att därefter ha fyllts med vatten. Den officiella haverirapportens hypotes om stora mängder vatten på bildäck borde enligt Björkman ha lett till en omedelbar kapsejsning (att fartyget mycket fort snurrar runt och flyter på luften i skrovet). Han pekade också på en rad problem i själva olycksutredningen (som idag fått nytt stöd av ny information): sammansättningen med representanter från Finland, Sverige och Estland garanterade ju sannerligen inte en neutral behandling av fallet, utan tvärtom:  tre nationella intressen blandades med mycket stora krav på att tvätta rent eller hemlighålla en hel del omständigheter som borde ha retts ut ordentligt.

Jag drogs till och med in i en insändardebatt med Björkman, eftersom jag på den tiden tyckte att den officiella rapporten verkade utförlig och bra. Han skickade mig därefter sin bok – som visserligen var svamlig och repetitiv men trots allt tekniskt övertygande (Hans uppdaterade nätversion är betydligt bättre). I tillägg lade han fram trovärdig argumentering för att Estonia inte alls varit sjövärdig då hon lade ut på sin sista resa. (Tyvärr lider Anders Björkmans generella trovärdighet idag stort av hans övriga tvärsäkra teorier om att till exempel atombomberna aldrig fungerat etc. Men åtminstone kapsejningspoängen känns solid – tänk Herald of Free Enterprise

Hade olyckskommissionen de facto försökt bevisa en redan etablerad ”sanning”? De första tv-nyhetssändningarna lanserade genast hypotesen om bogvisiret som huvudsaklig orsak. De baserade rapporteringen på den märkligt tvärsäkre dåvarande svenske statsministern Carl Bildt, som redan samma dag fartyget gått under i tv lade ut texten om att bogvisiret helt enkelt måste ha varit felplanerat och felbyggt. Det känns som om både Bildt och nyhetsmedierna glömt bort att det på båtar som Estonia även finns en vädertät lastramp/säkerhetsramp, som efter de första dykningarna visade sig vara stängd, med bara en en mindre öppning upptill. Det blev därefter tekniskt svårt att förklara hur vågorna fritt hade stormat in (vilket vi idag får se på nästan alla animationer av händelseförloppet, där visiret rycker upp rampen), så haverikommissionens rapport talar i allmänna ordalag om att rampen varit öppen ”under en viss tid” av händelseförloppet, så att tillräcklig mängder vatten kan ha strömmat in.

Men fanns det en möjlighet att fartyget de facto i stället sprungit läck, till exempel på grund av söndriga ventiler, rost under en läckande simbassäng, läckor vid de i efterhand tillbyggda stabilisatorerna, eller en kollision med ett främmande föremål? Det utredde undersökningskommissionen inte. Många vittnesmål talar för att fartyget faktiskt läckte: ett bildäck är tätt, men överlevande från hytterna under bildäck berättade om mycket vatten under bildäck innan slagsidan. De vittnesmålen förminskades och nämndes bara i förbifarten i haverikommissionens rapport, utan desto vidare kommentar.

De mest fantasifulla tyska (främst Jutta Rabes) teorier om bomber och explosioner som förlisningsorsak kanske man kan lämna därhän, men en del intressanta bilder från de officiella dykningsfilmerna (och från hennes egna dykningar år 2000) har lyfts fram i dagsljuset: mystiska paket fästa vid skrovet, som enligt expertutlåtanden är sprängladdningar.

Är det laddningar som funnits där före förlisningen, eller laddningar som använts för att i samband med hemliga dykningar komma in på bildäck efter katastrofen – i syfte att få ut något viktigt eller komprometterande material? Högst sannolikt det senare. Flera dykningar efter millenieskiftet visar entydigt att det funnits målmedveten “trafik” kring vraket, trots den så kallade ”gravfriden”.

Och onekligen kan vissa drag i de politiska och byråkratiska förehavandena genast efter katastrofen (liksom mycket i den officiella utredningen) tolkas antingen som mörkanden av verksamhet som inte tål dagsljus, eller så att man vill dölja inkompetens – som att fartyget egentligen inte var sjövärdigt, och att flera instanser borde ha alarmerat om saken (och i förlängningen att läget på övriga Östersjöfartyg sannolikt var nästan lika dåligt).

SVT:s Uppdrag granskning bevisade redan år 2004 att sovjetiskt militärmateriel smugglats från Estland till Sverige på Estonia, bara några veckor innan katastrofen. Men var det en tillräcklig orsak för någon att sänka fartyget? Det finns väl enklare sätt att stoppa en sådan trafik? Eller orsakade denna materiel verkligen någon slags katastrof ombord, som sedan orsakade förlisningen? Vi kan bara spekulera.

Åtminstone i mina ögon finns fortfarande två ouppredda mysterier

  1. Carl Bildts märkligt tvärsäkra uttalanden samma dag förlisningen skett om orsakerna, och den svenska politiska ivern att nästan omedelbart försöka täcka över hela fartyget med småsten och betong (mot majoriteten av de anhörigas vilja).
  2. Det dykförbud på internationellt vatten som Sverige, Finland och Estland ganska fort därefter lagstiftade om, och som senare omfattades av Östersjöländerna Polen, Ryssland och Danmark. Och som alltså enbart gäller medborgarna i de länderna (det är förstås annars fritt fram att dyka på internationellt vatten). Men varför har Storbritannien senare stiftat ett likadant förbud för sina medborgare? Finns här en större koppling till det ex-sovjetiska militärmaterielet ombord?

Och till sist en liten detalj för er som tänker på Estonia, och framför er ser scener från Titanic på över 3800 meters djup: Estonia ligger inte alls speciellt djupt; vrakets översta delar är bara cirka 50 meter under vattenytan. Det är inte trivialt att dyka där, men det hade varit en relativt rutinmässig sak att hämta upp största delen av de omkomna eller bärga hela fartyget – vilket många bärgningsföretag erbjöd sig göra genast efter katastrofen, och vad de flesta anhöriga även önskade. Men det blev kategoriskt stopp av svenska regeringen och dess ”etikråd”. Estonia hade av politikerna med ett pennstreck förvandlats från olycksplats (eller potentiell brottsplats) till en ”grav” med ”gravfrid”. Ett intressant sidospår är att dagens journalister som nu rapporterar om Estonia tycks ta denna ”gravfrid” helt för given – som om det skulle vara någon slags automatisk och helig kutym för alla vrak på internationellt vatten (journalistiskt tips: det är det inte).

Finns det en slutlig sanning att hämta om Estonia? Min misstanke är att lika lite som någon kommer att ”bevisa” någon fantasifull teori om Titanics (1911) förlisning, kommer någon att bevisa något entydigt om Estonia. Då något katastrofalt sker finns alltid i efterhand många sinsemellan olika agendor som börjar drivas. Många, många officiella instanser har efter en dylik händelse behov av en vittvätt, och det finns samtidigt en stark vilja att hitta orsaker och peka ut skyldiga, samt en stark vilja att dölja pinsam inkompetens eller slarv, där man i efterhand märker att några enkla åtgärder hade kunnat avvärjat katastrofen. Och alla läger hittar dessutom massvis med användbart material i mänskliga, och därmed i många fall inexakta vittnesmål, minnesbilder och minnesfragment.

Sakta, men i accelererande takt förpassas det hela till det som vi kallar historien: ögonvittnesskildringar och upplevelser formas om och förändras med tiden, myter och skrönor börjar leva sina egna liv och blir svåra att skilja från verkligheten, folk som varit med, eller som var nyckelpersoner i händelserna efteråt går vidare i sina liv (och dör så småningom) och eventuella bevis rostar bort på havsbotten.

Estonia sjunker därmed allt djupare in i mörkret. Både alldeles konkret, och i våra medvetanden.


Uppdaterade sidor och materialsamlingar som jag vågar rekommendera:
Mycket material på svenska riskarkivets sidor www.estoniasamlingen.se
Anders Björkmans aningen svårnavigerbara, men omfattande sajt Heiwaco.
Anhöringsajten Stiftelsen Estoniaoffren, www.seainfo.se.
Den s.k. tyska expertgruppen (varvets försök att rentvå sig från den officiella utredningens ensidiga utpekande av skyldiga)  –  mycket intressant.