en dollarsedel där benjamin Franklin har ett munskydd på sig

Pengarna tillbaka!

Det finns åter skäl att återkomma till Coronapandemin, eftersom mycket skett sedan mitt senaste inlägg för sex månader sedan. Du kan läsa alla Coronainlägg med denna etikettsökning.

Den här gången koncentrerar jag mig på de mem gällande pandemin som rör sig där ute. Ett mem är som du kanske vet en uppfattning, en tanke, en föreställning, som likt en gen kan fortplanta sig och mutera med tiden. De här uppfattningarna – memen – är utgångsmässigt varken sanna eller falska. Men de handlar nästan alltid om sådana uppfattningar som hålls för sanna. Vi kan i tillägg till mem också tala om narrativ, det vill säga de gemensamma berättelser som uppstår bland människor om olika företeelser. Berättelser som förmedlas, propageras, förstärks eller förtigs – speciellt av media, och idag även av social media eller informationsutlopp som Youtube.

För den som inte läst mig tidigare: jag är ingen ”vaccinförnekare”, eller ”vaccinskeptiker”. Jag har gått igenom det finländska vaccinsystemet, jag har tagit några extra vaccin på grund av utlandsresor och andra personliga orsaker, och jag har tagit tre doser av Pfizers coronavaccin Comirnaty.

Då man talar om en global pandemi kommer mem och narrativ av nöden att involvera samhällspolitik, farmakologiska åtgärder och mediarapportering. Och i en kris med samhällspolitiska förtecken tenderar mycket av de officiella narrativen att närma sig något som kan beskrivas som propaganda. Jag har inget emot propaganda under en krissituation – sådan kan gott behövas för att koordinera och genomföra nödvändiga, gemensamma åtgärder för att lösa en stor kris, som till exempel under ett krig. Låt vara att jag tycker jämförelserna mellan coronapandemin och krigstillstånd är historielösa och naiva, för att inte säga skymfande. Ingenting i coronapandemin närmar ju sig till exempel det finländska vinterkriget 1939, med över tjugotusen stupade finländare vid fronten, och med hela nationens framtid på spel.

Men mem och narrativ under en pandemi kan också bli mycket kontraproduktiva. På grund av att pandemin drabbar länder och demografier olika, producerar den medicinska vetenskapen av sin natur motsägelsefulla resultat – och då blir inget bättre av att proklamera en viss syn som den enda rätta, utan de förbehåll som hör till all vetenskaplig rapportering. Och det går riktigt åt pipan om de som skapar och sprider narrativen i tillägg till vetenskapliga eller hälsosyften även har politiska motiv, som i USA där pandemin sammanföll med en mycket kontroversiell och splittrande presidentvalskampanj. Eller då man lever i en tidsanda där etablerad media som motvikt till falsarier och tokigheter vill utmåla sig som en sorts sanningsmarknad, och följaktligen därför lätt hittar sig i säng med myndigheterna – det vill säga den sortens aktörer vars uttalanden man alltid borde ifrågasätta, i stället för att bara papegojaktigt upprepa. ”Question Authority” var rättesnöret i journalistiken förr i världen, nuförtiden kunde det lika bra heta ”You better Obey!”.

Jag listar nu några mem, några narrativ, som jag är övertygad om att inte på bästa sätt beskriver verkligheten. De syns som fetstil i texten.

Vaccinen har länge förts fram som det enda sättet att klara av pandemin. God allmänhälsa och ett gott immunförsvar, eller andra enkla personliga åtgärder har nästan helt glömts bort. Av någon orsak gjordes det i början av pandemin även aktiva försök att nervärdera vikten av adekvata D-vitaminnivåer, trots att forskningsresultat i många år indikerat att människor speciellt i länder med lite solsken ofta har kroniskt för låga nivåer med tanke på infektionssjukdomar.

Likaså förde myndigheterna, speciellt i USA, tillsammans med media aktiva kampanjer mot existerande, billiga mediciner med lovande effekter, som till exempel Hydroxiklorkvin och Ivermectin. Även vår egen media gick med i leken. Här länkar jag till en TT-artikel publicerad av Hufvudstadsbladet: ”Amerikaner tar hästmedicin mot covid-19”. Det är frågan om en så kallad ”hit-piece”, det vill säga en artikel vars enda syfte är att svartmåla Ivermectin och i samma veva utmåla en människogrupp som idioter. Källorna för den nordiska nyhetsbyrån TT är uppenbart amerikansk media i det demokratiska partiets läger, vars enda egentliga motiv är att ge en känga åt så kallade konservativa, republikanska kretsar i USA. Är det TT eller CNN som på slutet lägger till en liten knorr, levererad med ett illa dolt, självbelåtet småflin? (”Fact check”: Joe Rogan ”tog” inte Ivermectin, han fick ett recept av sin läkare.)

Även vanligtvis reputabla BBC gick med i denna lek, och publicerade en mycket slarvigt underbyggd artikel utan några riktiga refereneser, som skulle visa att Ivermectin är verkningslöst mot covid-19. En vetenskapligt hållen artikel om Ivermectin hade förstås nämnt att ämnet getts i åtminstone tre miljarder doser åt människor och utrotat flera parasitiska sjukdomar bland annat i Afrika, med mycket få biverkningar. Samt att ämnet i många sammanhang uppvisat mycket lovande antivirala effekter. Den japanska forskaren Satoshi Omura, som 2015 delade på Nobelpriset i medicin för upptäckten av ämnet, föreslog att Merck (som generöst och länge donerat miljontals doser i Afrika) skulle finansiera en större klinisk undersökning, men intresse kunde inte uppbådas. Vi får nöja oss med en meta-analys i realtid av andra forskningsresultat gällande Ivermectin, som ser positiv ut. Läs även en intressant hypotes i American Journal of Tropical Medicine and Hygiene om hur kartorna över Ivermectin-användning i Afrika sammanfaller med låg covid-19-förekomst. Kanske bara ett sammanträffande, vem vet.

Men kampanjen mot Ivermectin blev faktiskt ännu värre. Australiensiska myndigheter förbjöd plötsligt australienska läkare från att skriva ut Ivermectin till sina patienter. Om denna flagranta inblandning i läkare/patient-relationen käbblade jag länge om med en journalist, som inte såg något märkligt alls i denna myndighetsåtgärd. Men när en myndighet beter sig inte bara drakoniskt, utan också utan någon som helst vetenskaplig logik, borde väl en journalist fråga sig vilka andra motiv som kan ligga bakom beslutet, i stället för att bara försvara myndigheten. Mitt tilläggspåpekande att en läkare naturligtvis i alla lägen skall ha rätt att försöka rädda liv med alla till buds stående medel (speciellt om de kan klassas som ofarliga) föll även det för döva öron.

Nåväl, till exempel Japan gick lite senare en annan väg – där började man aktivt skriva ut Ivermectin efter de olympiska spelen, och smittsiffrorna började sjunka efter några dagar. Kanske bara ett sammanträffande. Men det hela borde förstås rapporteras och undersökas ordentligt.

TT-Hbl-artikeln lyckas även blanda in den förre amerikanske presidenten Donald Trump bland ”vaccinförnekarna” som ”äter hästmedicin”. Det är en mycket underlig koppling, eftersom Donald Trump hela tiden varit en stor vaccinförespråkare, och vars administration i tiden var den som sparkade igång det accelererade programmet Operation Warp Speed för att ta fram covid-vaccin inom ett år. Men det finns ju också andra fall av selektiv minnesförlust; vem kommer längre ihåg att det faktiskt var demokraterna i USA som började politisera vaccinen: i en enig kör deklarerade många synliga demokrater efter Warp-beslutet att de minsann inte kommer att att ta något Trump-vaccin.

Vaccinen håller inte som utlovat

Om Donald Trump kan klandras för något, tycker jag det är för att han startade memet om att vaccinen är det enda som kan rädda oss. Idag är det ju uppenbart att vaccinen inte närmelsevis är så effektiva som det först utlovades. Tror du detta påstående är en ”konspirationsteori”? Här kan du läsa THL:s Hanna Nohynek där hon säger att effekten tycks halveras inom sex månader efter andra dosen.

Det är förstås denna pinsamma sanning som lett till memet och efterhandskonstruktionen att vaccinen skyddar mot allvarlig covid-19. Detta påstående innehåller en motsägelse som är kognitivt svår att bemästra. Det ju nämligen så, att den övervägande majoriteten även av ovaccinerade människor som smittas aldrig får allvarlig covid-19. Samma kognitiva dissonans gäller läkemedelstillverkarnas coronavaccintest på barn, som påstods vara närapå 100 procent effektiva i att ”förhindra allvarlig sjukdom”. Men barn får ju redan utan vaccin mycket lindriga symptom i så gott som 100 procent av smittofallen.

Januari 2022: Denna text skrevs strax innan omikron kom in på scenen. Jag har också bekantat mig med en del statistiska uträkningar som gjorts gällande i vilket förhållande ”allvarlig” covid-19 drabbat ovaccinerade vs. vaccinerade i Finland. Jag återkommer till detta ämne i mitt sammandrag, sedan då pandemin är över.

I tiderna proklamerade den finska regeringen att alla coronarestriktioner (som publikbegränsningar, inskränkningar i öppettider etc) upphävs då vi nått en vaccinationsgrad på 80 procent. Utfästelsen var alldeles befogad, eftersom man utgick ifrån att vaccinen, såsom tillverkarna i tiden påstod, är över 90 procent effektiva och immuniserande. Men nu gäller alltså i stället att man även som fullvaccinerad både kan smittas av coronaviruset, och smitta ner andra – precis som före vaccinen. Till råga på allt har vi närapå samma antal intagna på sjukhusen som under perioden då det inte fanns några vaccin alls, och belastningen på sjukvården närmar sig smärtgränser, med nya restriktioner i sikte.

Här stämmer knappast memet att antalet sjukhusintagna skulle gå ner bara den återstående 20-procenten går och vaccinerar sig. I normala fall, om vaccinen fungerade som avsett, hade immuniseringen förstås lett till att även mycket få icke-vaccinerade skulle nås av smittan. Om vaccinen verkligen fungerat som avsett skulle vi idag alltså bara ha ett fåtal allvarligt sjuka på sjukhusen. Även i Gibraltar, med en vaccintäckning på 100 procent, stiger åter smittotalen. Är det dags för EU att be pengarna tillbaka av tillverkarna?

Kan man tänka sig något mer ironiskt? Danmark börjar åter stänga ner trots en vaccinationsgrad som närmar sig Finlands. Ändå vill de komma hit med sina drop-in-vaccincenter.

Det ovanstående faktumet anser jag att redan i sig borde underkänna alla tankar på att vi måste införa obligatoriska vaccineringar. I tillägg anser jag det juridiskt omöjligt att lagvägen tvinga folk att ta ämnen som fortsättningsvis säljs med den europeiska medicinmyndigheten EMA:s provisoriska tillstånd. Vaccinen är alltså inte godkända i normal ordning som alla andra vaccin – även det ett felaktigt mem som mycket segt flyter omkring där ute, och dr jag debatterat med journalister som påstått annorlunda.

För den som inte läst mig tidigare: jag är ingen ”vaccinförnekare”, eller ”vaccinskeptiker”. Jag har gått igenom det finländska vaccinsystemet, jag har tagit några extra vaccin på grund av utlandsresor och andra personliga orsaker, och jag har tagit tre doser av Pfizers coronavaccin Comirnaty.

Robert Malone, en av upptäckarna av mRNA-tekniken för vaccin, säger att det är kontraproduktivt att försöka massvaccinera människor under en pågående pandemi, speciellt om det gäller coronavirus – det ger bara upphov till nya mutationer som förlänger pandemin, och följaktligen till en oändlig räcka av ”booster-shots”. I stället borde endast personer i riskgrupper vaccineras, och tillsammans med andra som riskerar bli allvarligt sjuka behandlas med ovannämnda existerande, billiga mediciner och andra lovande antivirala mediciner som är i utveckling.

Låt dem betala!

Den avtagande vaccineffektiviteten tycks åtminstone till en del ha minskat på de verkligt obehagliga insändarna och inläggen som går ut på att ovaccinerade själva borde betala för sin sjukvård, eller lämnas åt sitt eget öde. Orimligheten i de här kraven avslöjas redan av det faktum att de flesta sjukvårdsintagna i tillägg till covid-19 har andra underliggande sjukdomar. Dessa kan väl inte omfattas av kravet på att ”de måste betala själva”? Så på vilket sätt borde sjukvården bena ut de olika kostnaderna? I tillägg är emellanåt hälften av de intagna till exempel på HUS fullvaccinerade. Webbsidan som HUS lade upp och som var tänkt att bevisa hur sjukhusplatserna fylls av ovaccinerade fick alltså plötsligt omvänd effekt – den visar bara att vaccinen inte fungerar som de ska. (Innan du kastar dig över tangentbordet: Jag förstår också prevalensberäkningar, men nu är det inte prevalenssiffror som upptar sjukhusplatserna, utan riktiga människor – varav hälften alltså är fullvaccinerade).

Det värsta med ”låt dem betala”-kraven är ändå den sjuka attityd de avslöjar hos skribenterna. Själv tycker jag man främst kan vänta sig sådan urskiljningslös de-humanisering av folkgrupper i sammanhang som involverar extremgrupper eller totalitära stater. Pröva på att byta ut ”ovaccinerade” mot någon etnisk grupp, och sjukvården mot någon annan samhällstjänst. Jag ids inte dra till med riktigt hemska exempel, men låt mig säga att jag blir allt mindre förvånad över de historiska fall där gamla civilicerade länder på kort tid sönderfallit i masspsykoser och förföljelser. Det tycks ju verkligen inte behövas mycket för att vända folkgrupper mot varandra. Till och med en finländsk biskop kände sig nyligen manad att gå ut med moralistiskt struntprat gällande de ovaccinerade. Åter – den lilla gruppen ovaccinerade är inte problemet, problemet är att vaccinen inte fungerat som utlovat.

För den som inte läst mig tidigare: jag är ingen ”vaccinförnekare”, eller ”vaccinskeptiker”. Jag har gått igenom det finländska vaccinsystemet, jag har tagit några extra vaccin på grund av utlandsresor och andra personliga orsaker, och jag har tagit tre doser av Pfizers coronavaccin Comirnaty.

Coronapass på arbetsplatserna?

Att i praktiken införa vaccintvång genom att kräva coronapass på arbetsplatser borde i ljuset av allt det ovanstående framstå som en mycket underlig idé. Med risk för upprepning: Jag anser det juridiskt omöjligt att utestänga folk från deras arbete, om det enda andra alternativet är att ta – även om man inte är sjuk – medicinska preparat som säljs med provisoriska tillstånd.

Finländsk smittolagstiftning känner nog till obligatoriska vaccinationer. Men coronavaccinerna kan omöjligen omfattas av denna lagparagraf, som förstås är tänkt att gälla pandemier med en dödlighet som på riktigt kan äventyra samhällsfunktionerna, det vill säga åtminstone 5, 10 eller 15 procent. Dödligheten i covid-19 ligger i Finland kring 0,2 procent. Det är alltså inte covid-19 som hotar samhällsfunktionerna, utan restriktionerna och nedstängningarna, som av någon orsak och på på ett tidigare oskådat sätt anammades från samma enpartidiktatur varifrån hela pandemin emanerade. Vi måste lätta på trycket på sjukvården är förstås ett inte alldeles fel mem. Men handlar trycket även om dålig resiliens i själva systemet; att sjukvården är så nerbantad och med en så utarbetad personal, att systemet inte tål avvikelser från det normala? Att nästa steg från normalläge är kollaps? Här finns mycket att undersöka sedan då pandemin är över.

Tysklands hälsominister gick i november ut med ett mem som cirkulerat även på annat håll i lite annan form: Efter vintern har vi alla antingen vaccinerats, överlevt eller dött. Jag har faktiskt svårt att ställa mig till sådant kvalificerat struntprat – antingen är karln en otroligt slug skrämselmästare, eller så är han gigantiskt dåligt informerad. I alla pandemier hittills har det nämligen funnits stora grupper människor som av olika orsaker inte infekteras, eller ens smittas (gäller förstås även de som är ovaccinerade).

Ett närliggande mem är att viruset söker upp dig förr eller senare. Men virus har ingen vilja, och de söker inte upp någon. Sådan antropomorfism kan enbart ha ett syfte: att försöka skrämma livet ur människor, vilket inte är produktivt alls. I samma veva kan vi kanske fort avhandla memet viruset muterar och blir bara dödligare. Men virus har ingen evolutionell fördel av att bli dödligare. Om värden dör kan inte viruset sprida sig. Coronavirus har hittills i historien muterat i riktningen mer smittsam, men mindre sjukdomsalstrande. Varför SARS‑CoV‑2 skulle vara annorlunda har jag åtminstone inte hittat några belägg för i den vetenskapliga litteraturen. Den senaste varianten tycks följa detta mönster rätt så exakt.

Till sist: Ifall även kring 20 procent av sjukvårdspersonalen inte vill vaccinera sig tycker jag inte vår första reaktion borde vara bestörtning eller krav på vaccintvång. I stället vore det väl skäl att höra sig för om motiven bakom beslutet. Hur förvandlades förresten en del av denna yrkesgrupp, som före vaccinen hyllades som hjältar, plötsligt till paria? Vilken mental gymnastik behövs för att ens i teorin ta den enorma risken att personer i denna redan ansträngda grupp avstängs från sitt arbete, eller börjar säga upp sig?

Själv togs jag nyligen in på dagskirurgi för att öppna upp mina bihålor. Under dagens lopp stötte jag kanske ihop med 15 sjukvårdare, kirurger och annan personal i operationssalen och på avdelningen. Jag fick effektiv vård och ett mycket vänligt bemötande. Jag skulle inte ha kommit på tanken att fråga någon om deras vaccinstatus, eller kräva intyg på det ena eller andra, även om jag nästan med säkerhet kan räkna med att 3-4 av dem jag träffade var ovaccinerade. Vi får helt enkelt inte låta detta dela oss i två läger: på den ena sidan de ”goda”, och på andra sidan en grupp medmänniskor som automatiskt anses vara smitthärdar, ”samhällets ohyra”. Det hör ett enkelt inte hemma i ett civiliserat land.

För den som inte läst mig tidigare: jag är ingen ”vaccinförnekare”, eller ”vaccinskeptiker”. Jag har gått igenom det finländska vaccinsystemet, jag har tagit några extra vaccin på grund av utlandsresor och andra personliga orsaker, och jag har tagit tre doser av Pfizers coronavaccin Comirnaty.

2 tankar kring ”Pengarna tillbaka!

    1. Tack för frågan! På grund av omgivningens tryck, och på grund av risken att ”lämnas utanför” gällande coronapass-krav i normala samhälleliga funktioner. Då den tredje dosen var aktuell gick det visserligen inte länge efter, innan även myndigheterna märkte (omikron), att det inte var någon större idé, utan idén med coronapassen förföll.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.