Alla inlägg av Rabbe

Lek inte med mina pengar, Guggenheim-vurmare

Svenska,

Ok, vi tar det enda positiva först:

– ett konstmuseum på Skatudden är en bättre idé än ett hotell.

Sedan: Guggenheim-utredningen är ren blådunster. Man har blåst två miljoner på en ”utredning” där alla inblandade på förhand visste utgången.

Är någon förvånad att utredningen förespråkade att Helsingfors bekostar ett Guggenheim-museum? Är någon förvånad att (st)arkitekten, 82-åriga strutten Frank Ghery redan är ”intresserad” av att rita det nya museet?

De som känner mig vet att jag är en kulturmänniska. Jag hör också till dem som inte i alla lägen nödvändigtvis vill ställa kultur mot annan samhällsservice, utan anser att de tu skall behandlas var för sig. Men i det här fallet (och speciellt med de ekonomiska utsikterna) har jag mycket att invända mot Guggis-projektet.

Har man faktiskt så dålig självkänsla i det här landet att man måste franchise-importera ett ”bränd” för att kunna kalla sig kulturstad? Har vi inget inhemskt att komma med längre på arkitektursidan?  Men det är klart, Aalto har väl redan fallit i glömska, och t.o.m. Finlandiahuset börjar kännas lite slitet och dammigt i skuggan av Musikhuset, Sanomahuset och någon annan låda som byggs vid Tölöviken just nu.

I tillägg till den kulturellt/nationella ynkligheten: Jag tror inte att investeringen i ett Guggenheim-museum (och dess fortsatta årliga drift) ger det utbyte som de optimistiska beräkningarna i ”utredningen” ger vid handa. Har man ens förhandlat om prislappen på 30 miljoner för Guggenheim-”brändet”? Summan är otroligt stor, och i tillägg skall Guggis-stiftelsen få cirka två miljoner varje år (i praktiken alla biljettintäkter). Alla som kan räkna förstår att den enda som tjänar på den här affären är Guggenheim-stiftelsen i New York.

Och hur man än via ”utredningar”  försöker vända och vrida, är ett faktum att slutnotan till sist hamnar hos skattebetalarna. Det är egentligen detta som stör mig allra mest – stadens politiker och tjänstemän pratar och beter sig som om det är ”Helsingfors” eller ”staden” som nu satsar kulturellt.

De glömmer två saker: ”Helsingfors” är inte de förtroendevalda politikerna eller de tjänstemän som arbetar för staden, Helsingfors är dess invånare och skattebetalare. Tjänstemännen skall framför allt jobba för invånarna. Inte för sin egen nytta, och framför allt inte för Guggenheim. Och jag vill verkligen inte att de förtroendevalda politikerna på min bekostnad tar upp nya lån för att betala det här bygget, i tillägg till de lån som redan nu måste tas för att bekosta normal samhällsservice.

Med fasa kunde man idag i tidningen läsa vem som redan nu skulle rösta ja för Guggenheim-projektet (har de ens hunnit bläddra genom ”utredningen”). De har i mina ögon tyvärr förverkat ALLT politisk kapital och ALLT förtroende de någonsin haft.

—

Uppdatering 19.1:
Några ja-politker har nu börjat gå ut och föra kampanj för Guggenheim med att det ändå ”bara” är fråga om 140 miljoner, detta jämfört med många andra dyrare åtaganden som Helsingfors har. Till dem säger jag: min aktning för er steg inte med de uttalandena.

Uppdatering 28.1:
Lite sifferexercis. Utredningens beräkningar är optimistiska, speciellt gällande det tilltänkta besökarantalet i konkurrens av övriga museer i Norden. Men som utredningen också konstaterar, påverkar besökarantalet i sig inte speciellt mycket totalkalkylen för driftskostnaderna: biljettintäkterna är ändå små i förhållande till kostnaderna. Mycket mer problematiskt ur min synvinkel är hela totalkalkylen: Enligt konsultutredningen skulle Guggis på årsnivå kräva ny budgetfinanisering på konstmuseumsidan på cirka sju miljoner euro. Med lite kreativ räkning (skatteintäkter, statsstöd etc) minskar det en aning till fyra miljoner (det förutsätter också att Helsingfors stads konstmuseum och Guggis i praktiken slås ihop och delar på en rad uppgifter). Fyra miljoner låter ju inte mycket (och utredningen menar att totalnettot för hela landet blir ett plus på  700 000 euro varje år), men då har man glömt initialkostnaderna. 140 miljoner (MVS 0) för bygget, och 30 miljoner till Guggenheimstiftelsen för rätt till namnet i 20 år (en summa man optimistiskt tror att privata krafter skall hosta upp). 140 miljoner (om det ens håller) är en betydande del av Helsingfors investeringsbudget. Mycket annat pockar på, t.ex. olika stora infrastrukturprojekt, eller investeringarna på energisidan.

Utredningen finns här.

Helt intressant läsning. Men texten vimlar av: ”could benefit”, ”might increase”, ”has the potential”,  o.s.v. Någon riktig riskanalys finns inte, trots att man säger att utredningen utgör en sådan.

Teknik för teknikens skull

Svenska

Några tekniknyheter den senaste tiden har fått mig övertygad om att mycket av det vi så ivrigt kastar oss över i själva verket inte underlättar våra liv.  Är det fråga om lösningar som söker problem att lösa, och inte tvärtom?

Jag är tillräckligt gammal för att ha sett hela den fantastiska persondatorutvecklingen ända från 1970-talet. Nyckelordet har varit miniatyrisering. Det som tidigare åstadkoms med en koloss i ett luftkonditionerat rum med 10 herrar i vita rockar ryms idag i fickan, och mer än det. Utvecklingen drivs dels av miniatyrisering och ökad snabbhet i sig, dels av vad man kan göra med allt vad utvecklingen därmed möjliggör.

Ur filosofisk synvinkel, och ur säkerhets- och personlig integritetsvinkel har utvecklingen flera sidor, inte enbart positiva – men det har jag skrivit om annanstans (även här). Idag behandlar jag alldeles konkret och påtaglig teknikfixering, med de påföljande onödiga, nästan löjliga ”innovationer” som teknikpressen och bloggerati älskar att lyfta upp.

1.
För en tid sedan lanserade Google ett nytt Android-system för telefoner. En av de mest omtalade ”egenskaperna” var att telefonlåset kunde öppnas genom att kameran kände igen ägarens ansikte, istället för att man knäpper in en sifferkod. Vilken tidsinbesparing! Vilken innovation! Förutom att systemet i många fall tar längre tid på sig än att knäppa in några siffror, och att det räcker med att visa upp en bild på ägaren för att låsa upp telefonen.

Försvarstalet går ut på att inget låssystem är fullständigt eller kan hindra en ambitiös hackare från att stjäla information om han kan lägga vantarna på telefonen fysiskt. Men det är synd att ett så dåligt system som detta behövs för att förklara den saken. Framför allt: vad är det som är så svårt med en sifferkod, att man ens måste ”innovera”?

2.
Microsoft Kinect är en kamera och mikrofon till spelkonsolen Xbox360 (kan även kopplas till datorn) som känner igen dig och reagerar på dina rörelser och din röst framför kameran. Äntligen, utropade nördarna. Nu kan vi styra spel och interaktera med konsolen/datorn som i scifi-filmen Minority Report!

Fox har tagit bort scenen med Tom Cruise från YouTube, så klippet ovan är någon som försöker emulera en scen i filmen. Också den får mig nästan att skratta lika hysteriskt. Inget i sådan här användargränssnittet skulle vara enklare eller effektivare än de vi redan nu har. De som ens i begränsad utsträckning experimenterat med det här märker dessutom att armarna mycket fort blir trötta. Bländande Hollywood-effekter är inte samma sak som verklighet.

Kinect-spelen har också blivit en besvikelse. Ingen har ännu hittat på hur Kinect skall användas i mer komplicerade spel (som de flesta är intresserade av) De flesta Kinect-spelen ”går på räls” till fasta punkter, där interaktionen begränsar sig till att vifta med händerna eller hoppa. Jättespännande.

Kinect funkar också dåligt som ersättare för fjärrkontrollen. Interaktionen med tv:n (eller datorn) går långsammare – en vanlig fjärrkontroll är mycket snabbare att använda, och inte heller beroende av ett tyst rum, så att röststyrningen fungerar.
3.
3-D på film och tv. Jag var med om den förra ”3-D”-boomen på 1980-talet, och har också studerat den ”3D-craze” som svepte genom Hollywood på 1950-talet. ”Experterna” svär att det denna gång inte är fråga om en gimmick, eftersom att tekniken idag gått så mycket framåt att upplevelsen är något helt annat. Till en viss grad kan man hålla med om detta – utveckligen utvecklas – men är det till sist ändå fråga om något mer än ett marknadsföringstrick?
Inget nytt under solen. Bwana Devil från 1952.
Egentligen är det fel att kalla 3D för 3D. Vad som nu åter hypas är stereoskopiska bildpar (i riktig 3D borde man kunna gå runt bilderna och studera dem från olika vinklar). Problemet med stereoskopiska bilder (som funnits sedan 1838) är att illusionen av tre dimensioner skapas med två platta bilder, en för var öga. Bilderna fotograferas med två objektiv, där det inbördes avståndet och vinkeln avgör vilket objekt i bilden hamnar på samma avstånd som bioduken/tv-skärmen. Om föremål då faller för långt utanför denna yta upplevs de svårt förvrängda och ansträngande för ögonen, som måste vinklas onaturligt. Strikt skulle detta fenomen också innebära att filmen borde filmas på två olika sätt för biograf och tv. Mycket få filmare är därför tillräckligt skickliga för att utnyttja stereoskopi så att ”det inte märks”, James Cameron har kanske kommit längst med Avatar.
Det här är mitt största problem: så länge man sitter och tänker på, och märker tekniken (och dess inneboende problem), är det bort från filmupplevelsen, som ju ändå skall handla om en story. I en 3D-film kan man t.ex. inte gör ett snabbt klipp från en översiktsbild till en närbild – ögonen hinner inte med! Redan denna lilla sak begränsar och styr bildberättandet till den grad, att det är svårt att fatta att någon seriös regissör orkar bry sig om tekniken.

Upplevelsen av tre dimensioner beror i verkliga livet dessutom på så mycket mer än bara stereoskopi: fokusering, inbördes och relativa storlekar hos objekt i synfältet, atmosfäriskt dis etc. Därför känns stereobilder alltid syntetiska, speciellt på dagens 3D-tv:n. I tillägg till att bilden är ljussvag och flimrig (beroende på hur den tekniskt framställs) ser föremålen och händelserna mer ut som platta kulisser på olika plan. Någon riktigt konkret tredimensionell upplevelse är nästan omöjlig att återskapa. Och som sagt: de i över hundra år använda fotografi- och klippteknikerna kan alltså inte användas – resultatet blir ögon- eller huvudvärk eller sjösjuka.

Mycket, mycket starkare ”3D” skulle man skapa med högre resolution, och en höjning av bildfrekvensen, som stannat på 24 bilder per sekund sedan 1920-talet (den långsammaste bildfrekvens som ger ett skapligt optiskt ljud vid sidan om bildrutorna).

K-plussa och personlig integritet

Svenska
Längre version av min insändare i Hbl 2.11.2011:

För några dagar sedan ingick i Hbl en liten notis om att man lyckats spåra ett flertal kunder som köpt olivburkar med nervgiftet botulin (som kan uppstå på naturlig väg) via Keskos Plussa-system. Plussa går ju ut på att man som kund sparar Plussa-poäng enligt eurosumman på sina inköp.

Allt gott och väl för de här kunderna, eftersom botulin på riktigt är livsfarligt. Fallet väcker emellertid några intressanta frågor:

1. Sparar Kesko faktiskt en detaljerad inköpshistoria på sina kunder, och inte bara poängsaldot?
2. Om Kesko sparar information om produktinköpen, varför?
3. Hur länge sparas informationen?
4. Vem har tillgång till denna information och varför?

Sufar man över till www.plussa.com, där man utlovas ”allt om Plussa”, möts man via länkarna bara av marknadsföringsmaterial (till och med under ”frågor och svar”). Först om man går till registreringssidan för att som Plussa-kund även registrera sig i webbversionen av systemet kan man läsa den väl gömda registerbeskrivningen (som lagen kräver).

I registerbeskrivningen står att Kesko sparar köphistorien på ”produktgruppnivå”, men det är oklart vad detta innebär. Jag har själv jobbat för en stor aktör på marknaden, och där skulle produktgrupp i det aktuella fallet vara t.ex. ”konserver”. Så om Kesko kunde spåra de giftiga olivinköpen verkar det som om Kesko sparar betydligt mer detaljerad information om våra inköp än vad de säger i registerbeskrivningen. 
I registerbeskrivningen finns även ett stycke om ”förbud mot sparandet av köphistora via separat meddelande till registerhållaren” (fri översättning). Det är även här lite oklart vad som avses, och hur ”meddelandet” skall gå till.
Jag registrerade mig och loggade in, men hittade inte något ställe där jag kunde kruxa för ett stopp för registrering av min köphistoria. Inte ens på produktgruppnivå. Via ”ostohistoria” går det nog att själv borra in sig i rätt deltaljerade uppgifter om hur ens plussapoäng uppstår, men bara enligt eurosummorna.
Någon på Kesko vet alltså vad jag äter, om jag använder mitt Plussa-kort. Ok, så strunta i det och sluta använda Plussa, svarar någon. Det alternativet finns förstås – jag är mest förvånad och förbannad på att registreringen inte öppet redovisats, utan gömts bort i en registerbeskrivning, som man kan bekanta sig först om man väljer att även registrera sitt Plussa-medlemskap på webben.

Svar till några 9/11-”truthers”

Svenska,

[uppdatering 27.9 – tog bort ingressen, då texten publicerats på insändarsidan i Hbl] 
[uppdatering: tillägg 29.9 – svar på svarsinsändare]
—

Vesa Raiskila säger i Hbl 19.9 att man tydligt hör några explosioner före WTC7 rasar 9.11.2001. Än sen? Det är fullständigt normalt i brinnande hus, och inget bevis för att det funnits sprängladdningar i huset. Och för att en enda explosion skulle ha kunnat förstöra byggnadens strukturella integritet, måste den ha varit så kraftig att inget vittne eller tv-kamera i närheten kunde ha undgått att märka den.

Raiskila tycker det är fel att kräva att ”truth”-rörelserna skulle beskriva tänkbara motiv för en konspiration. Ok, strunta då i motiven – men beskriv då ens ett tänkbart tillvägagångssätt. Trådlösa sprängningar görs för enskilda sprängningar (t.ex. bergssprängningar), inte för kontrollerade rivningar, där det handlar om millisekunder. Och då bortser Raiskila helt från problemet att obemärkt placera ut laddningarna i ett stort kontorshus med tusentals människor. Läser ni alls något annat än ”truthers”-sajterna? Motivet är oerhört viktigt – det skulle nämligen kasta ljus på om en enda konspirationsteori överhuvudtaget är sannolik och värd att undersöka.

Vad som hände WTC7 avgörs inte med en demokratisk omröstning, så 1500 arkitekters namn på en ”truthers”-webbsajt har ingen relevans för vad som på riktigt hände WTC7 (med högsta sannolikhet finns det hundratusentals arkitekter som är av annan åsikt). Inga officiella undersökningar är perfekta, men deras tyngd är så mycket större då de är skrivna av oberoende experter som bekantat sig med riktiga vittnesmål, bevismaterial, experiment och modeller.

Kim Peter Johansson skriver att det är fel att kritisera ”truth”-rörelsen, då det enda ”truthers” vill ha är en förklaring. Först kan man ju fråga sig varför inga förklaringar då duger? Men ”truthers” gör ju så mycket mer än bara ”frågar”! Först ställer man upp de mest invecklade och osannolika hypoteser för vad som skedde. Därefter släpper man insinuationer om vem som står bakom händelseförloppet. Sedan klamrar man sig fast vid de minsta av ”anomalier” som kan stöda den egna hypotesen, men avfärdar den överväldigande bevismassan från riktiga undersökningar som en del av konspirationen. Det är inte ett vetenskapligt tillvägagångssätt.

Jag drogs också år 2005 helhjärtat med i de spännande tankegångarna som presenterades i filmen Loose Change. Men då riktiga undersökningar publicerades, och då lögnerna och felaktigheterna i Loose Change uppdagades, ändrade jag åsikt. Rationellt tänkande människor har inget problem med att ta del av material från olika håll och avgöra vad som utgör den mest sannolika förklaringen till en förbryllande händelse. Men eftersom ”truthers” inte handlar om kritiskt tänkande utan om en på förhand fastslagen övertygelse, är det fruktlöst att debattera med dem – det finns inget som kan vända övertygelsen.

—

Tillägg 29.9.2011:

Idag publicerade Hbl Mikael Bööks insändare, och troligen har Hbl kortat ner den så kraftigt att man inte riktigt får grepp om texten. Böök tycks ändå koncentrera sig rätt mycket på mig, och tar fasta på att även jag en tid fascinerats av konspirationstankarna, men därefter ändrat mig.  Han får det att låta lite som en person som fallit från ”den rätta läran”. Allt det här kan ju vara intressant att diskutera, men har ingen relevans för vad som hände 9/11.

Sen målar han upp som etablerade fakta att WTC7 föll ”i fritt fall”. De två orden älskas av ”truthers”. ”Fritt fall” skall på något sätt bevisa att WTC-tornen sprängdes. Men den som orkar mäta lite på videoupptagningarna märker att de inte alls faller ”i fritt fall”. WTC7:ans lösfasad (curtain wall) faller visserligen snabbt, men därförinnan har stålkonstruktionen i skyskrapan – innanmätet – råkat ut för en progressiv kollaps.

Teologiprofessor Griffin tycker jag inte att ”truthers” borde hänvisa till alltför mycket. Även Böök påstår att NIST-rapporten om WTC7 är ”ovetenskaplig och osann” (och Griffin alltså då i förlängningen mer vetenskaplig). Det är ingen idé att här gå igenom finesserna i Griffin mot NIST, men de som är intresserade kan ju själva läsa texterna och avgöra vem som har bättre vetenskapliga meriter när det gäller byggnaders hållfasthet och konstruktion. Att påstå att NIST-rapporten är osann och ovetenskaplig (eller ”politiskt oärlig” som Janne Strang skrev i ett email) förutsätter att man anser att rapporten är en del av ”den stora konspirationen”. Då borde man också kunna rada upp bevis för att alla författarna till rapporten mutats eller hotats.

Videoklipp som visar hur den kraftigt skadade WTC7 brinner (du hittar knappast denna på någon ”truther”-sajt). Många brandmän var övertygade om att byggnaden var på väg att rasa en god tid innan den gjorde det.

Har också haft en längre e-postkonversation med en annan ”truther” om olika aspekter kring WTC7. Då argumenten hos honom började tryta drog han till med något helt nytt: nu borde man absolut kolla in den judiska firma som enligt ryktet varnades på förhand om attackerna och kunde utrymma sin personal från WTC i god tid. Man borde också följa upp rapporterna om de israeliska ungdomar som sågs filma attackerna och påstods jubla och hurra, och senare sågs i israelisk tv där de hävdade att den israeliska underrättelsetjänsten Mossad avlönat dem för jobbet.

Mitt svar: om man är konspirationsteoretiker, kanske man borde hålla sig till en teori i taget. Vad är det för idé att i flera timmar diskutera om, och på vilket sätt USA:s administration/militärindustrikomplex möjligen var involverad, om man en minut senare i stället hävdar att en judisk konspiration ligger bakom? Pekar alla ”anomalier” och ”frågor” plötsligt nu mot ”die Juden”?

Det finns en gammal vetenskaplig regel som kallas Ockhams rakkniv: om du står inför tävlande hypoteser (som i övrigt är jämbördiga), är det rekommenderbart att välja den som kräver färre nya antaganden. Den är oftast närmare verkligheten.

Konspirationsteorierna är fulla av antaganden – de förutsätter så många osannolika premisser att de faller ihop i sin egen omöjlighet.

Det finns däremot en enkel teori som kan förklara händelserna den 9 september 2011. Efter flera timmar av vevande av och an med ”truthers” känns den förlösande i sin kristallklara enkelhet:

Saudiarabiska terrorister kapade flygplan och flög in dem i strategiska mål i USA. 

Det som dessutom stöder teorin i allra högsta grad är att arabiska terrorister bevisligen attackerade WTC1 med en stor bilbomb redan 1993, i hopp om att fälla tornen. Det var väl knappast Bush/Cheney som orkestrerade den attacken för att ”legitimera” attackerna 2001 och det därpå följande ”kriget mot terrorismen”.

Det är en mycket sannolikare förklaring än den omvända kausalitet som ”truthers” använder, d.v.s rationaliseringar med facit på hand: eftersom attackerna 9/11 ledde till att USA-administrationen invaderade Afghanistan och Irak, måste USA-administrationen också ha något med attackerna att göra. Det här truthers-resonemangets felaktighet blir uppenbart om man tänker sig att USA inte hade invaderat Afghanistan och Irak. Hade ”truthers” då ”trott” på de officiella undersökningarna?

För klarhetens skull: Jag är säker på att Bush-administrationen har mycket att hemlighålla gällande 9/11.

Framför allt det fatala misslyckandet att förhindra attackerna, trots en enorm underrättelsetjänst och stora resurser. Troligen samlades vaga indicier på en annalkande attack här och var i byråkratin, utan att ändå nå de rätta människorna. Kanske till och med rapporter med mer detaljerade beskrivningar av hur attackerna skulle gå till. Men det är här ”truthers” gör det fatala felet att tro att underrättelsetjänster och byråkratier (i USA eller annanstans) fungerar som de slipade organisationer som vi ser i Hollywood-spektaklen, stående bakom blåa skärmar och fattandes snabba beslut.

Byråkratier har en stor inbyggd inkompetens, inbördes tävlan och tröghet. I de interna undersökningarna har säkert på ett pinsamt sätt kommit fram att om systemen varit bara lite mer oljade, hade attackerna kunnat avvärjas. Det vill säkert den amerikanska administrationen hemlighålla ännu i flera årtionden.

—

Vesa Raiskilas svar på det ovannämnda hittar du på:
http://mittandrasvartillsandelin.blogspot.com/

Mitt svar på hans första inlägg nedan i kommentarfältet – hans fortsatta diskussion åter på hans egna sida.

Jag har läst hans inlägg och har inte så mycket att tillägga – det handlar om att relatera samma sorts spekulationer som alltid uppstår i samband med traumatiska, komplicerade händelser. I mitt tycke räcker de inte riktigt till för att starta några nya undersökningar.  Vet inte heller vilken sorts ny undersökning som skulle göra ”truthers” nöjda. Officiell kan undersökningen ju inte vara (eftersom truthers per sina principer knappast kan tro på en sådan).

Skall vi skippa ordet ”rasism”?

Svenska

Ord är viktiga. Vi säger en hel del med de ord vi väljer att använda – saker som våra lyssnare oftast förstår direkt. Men med ordvalen säger vi också en hel del omedvetet och underförstått; outsagda saker som folk tar för givet och som berättar mycket om vår begreppsvärld.

Ett sådant ord är ordet ”rasism”. Alla tänkande människor är förstås icke-rasister. Vi deltar i ”rasism”- debatten och påpekar så ofta vi kan, att det är fel att diskriminera på grund av ras.

Men vänta lite! Innebär det inte då att vi utgångsmässigt anser att det överhuvudtaget finns något sådant som ”ras” när det gäller människor? Forskarna har ju för länge sedan bevisat att vi genetiskt, på insidan, är likadana, oberoende av hudfärg eller andra yttre attribut. Om också vi väljer att tala om ”ras”, ger vi rasisterna så att säga en jämn spelplan när det gäller debatten. I själva verket har rasisterna inte bara fel i att det är vettlöst att koppla ihop människors egenskaper med yttre attribut – det finns inte ens en vetenskaplig grund för att överhuvud göra den indelningen!

Egentligen borde vi använda ordet ”rasism” och ”rasist” enbart i den snäva betydelsen då vi säger: ”jag är anti-rasist”. Det betyder att vi inte enbart motsätter oss förknippandet av mänskliga egenskaper med hudfärg (och diskriminering på den grunden) – vi motsätter oss hela idén om mänskliga ”raser”. ”Diskriminering på basen av hudfärg” är lite längre, men korrektare.

Ordet ”rasism” har sedan en knippe andra problem som hänger ihop med att människor älskar att använda ordet i ur och skur, och oftast på fel sätt. De finns t.ex. inget sådant som ”åldersrasism”. Det heter ”åldersdiskriminering”.  Ord är viktiga. Det lönar sig att vara tydlig.

Nonsens kring 9/11

Svenska,

Olika knäppa konspirationsteorier kring 9/11 riskerar att fördunkla relevanta frågor kring den amerikanska administrationens och säkerhetsmyndigheternas kompetens före, under och fter attacken, samt avleda intresset från USA:s minst sagt komplicerade förhållande med Saudiarabien. 

(uppdaterad 15.11.2013 efter en förnyad debatt på Facebook – smärre stilistiska förbättringar)

Då tioårsdagen för terrorattacken i New York 2001 började närma sig, kröp också allehanda gamla konspirationsteorier åter fram i medierna. T.o.m. seriösa Hbl publicerade en lång artikel skriven av Janne Strang, där han presenterade ett hopkok teorier kring vad som hände med WTC-tornen. Det hela var skrivet fullständigt kritiklöst och utan invändningar – liksom några år tidigare, den gången i Hbl-tidskriften Volt. Men innan jag överbevisar de här tokiga idéerna gör jag en liten sammanfattning över konspirationsteorierna:

Det hela startade med ”dokumentär”-filmen Loose Change som blev en internet-sensation 2005. Till kuslig musik ställde den en rad ”frågor”, varav de tyngsta var: Störtade faktiskt ett passagerarflyg i Pennsylvania? Skedde attacken mot Pentagon med en missil? Ser inte WTC-tornen ut att rasa som s.k. ”controlled demolitions”, speciellt WTC 7?

Första versionen av Loose Change (och de två omklippen) insinuerar på ett mycket tydligt sätt att de ovan nämnda ”anomalierna” pekar på att den amerikanska administrationen var inblandad i attacken. Filmen gav därmed ordentligt fart åt de olika konspirationsteorier som förutsägbart dök upp direkt efter attackerna.

Konspirationseorierna kan grovt delas in i två huvudfåror: De som anser att USA visste om attacken och tillät den, och de som anser att USA aktivt var med och planerade den. Syftet skulle i båda fallen ha varit att mobilisera USA för ett krig i Mellanöstern och motivera den striktare lagstiftning som följde på attacken. Den japanska attacken mot Pearl Harbor och Tonkinbuktens incident 1964 är ”bevis” på att USA:s administration (Speciellt Bush-Cheney-Wolfowitz, påverkade av tankesmedjan Project for the New American Century) var kapabel till ”false-flag” attacker (förutsatt alltså att man också tror på att USA visste om och tillät den japanska attacken på Pearl Harbor).

Konspirationsteoretikerna har sedermera samlats i olika grupperingar, vanligtvis under olika ”truth”-deviser. Det lösa kollektivet, som samlas på olika kongresser och möten och hänger utanför Ground Zero i New York, kallas allmänt ”9/11 Truth Movement”.

Kritiken
Genast då de första konspirationseorierna började dyka upp, kom motkritiken. Rationellt tänkande människor och regeringskretsar försökte påtala de största paradoxerna och det mest motsägelsefulla i konspirationsteorierna. Bl.a. Popular Mechanics gjorde en oberoende, ingående undersökning om konspirationspåståendena, och kom fram till att alla var rena skräpet. Artikeln är fortfarande ytterst relevant läsning. Förutsägbart beskyllde ”truthers” PM för att höra till konspirationen eller annars bara gå i regeringens ledband.

De officiella rapporterna tog, som de brukar, rätt lång tid att bli färdiga. De utgör intressant och detaljerad läsning, skrivna av även många oberoende forskare utan anknytning till ”The Government”. De avfärdades förstås av ”truthers” som politisk propaganda, men då man läser kommentarerna på ”truthers”-sajterna märker man tydligt att de inte ens orkat läsa rapporterna, utan bara regurgerar den egna ”sanningen”.

På basen av Hbl-artikeln skrev jag en (erkänner jag nu) ganska arg och förvånad insändare. Jag frågade hur Hbl som seriös tidning kan ägna så mycket utrymme åt de mest fåniga konspirationsteorier kring 9/11, och fick ett svar av Janne Strang – som slutade i ett klassiskt argumentationsfel: han frågade vad jag är ”rädd för” (antar att han menade att jag är rädd för sanningen). Jag skrev ett utförligare svar, men det togs inte in. Vi hade dock lite senare en mycket intressant e-postkonversation om olika aspekter kring 9/11 och kritiskt tänkande.

Nedan en summering av mina viktigaste poänger. De kan indelas i två grupper: praktiska och filosofiska orsaker till varför attackerna inte kan vara resultat av en konspiration, och rent tekniska orsaker varför konspirationsteorierna är nonsens.

Praktiska och filosofiska orsaker
Det finns faktiskt inte en chans att konspirationen inte skulle ha läckt. Om händelserna skett såsom ”truthers” påstår, borde tusentals människor; militärpersonal, flygpassagerare, arbetstagare i WTC, regeringsanställda, brandmän och poliser ha varit med på konspirationen. Då de officiella rapporterna sedan kom ut, var truthers förstås tvungna att ännu addera denna nya skara på flera hundra personer till konspiratörerna (eller de vars tystnad konspiratörerna på något sätt lyckas köpa).

Men låt oss anta att det fanns en konspiration, med syftet att motivera USA:s krig mot Afghanistan och Irak. Varför då fylla planen med Saudiaraber? Å ena sidan tillskriver ”truthers” alltså administrationen nästan sagolik slughet, å andra sidan fullständig töntighet. Det hänger inte ihop.

Varför alls spränga tornen med ”controlled demoliton”? Är det inte tillräckligt effektfullt att flyga in flygplan i tornen? Varför ta risken att konspirationen avslöjas genom att involvera massvis med extra personal i en sprängning? Jag ser dessutom ingen logik i att just sprängningar (om det nu skedde sådana) bevisar att specifikt USA:s administration var involverad. Arabiska terrorister sprängde en bomb i WTC-garaget redan 1993.

Tekniska orsaker
Loose Change-killarna har för länge sedan erkänt att de överdrivit och att filmen var full med fel. Det mesta byggde på ofullständig och bristfällig rapportering under attacken, och kreativa klipp där citat togs ur sin kontext. Trots erkännandet finns fortfarande många av de direkta felaktigheterna, och t.o.m. lögner om bl.a. offren på flygplanen med i den senaste versionen av filmen.

De allra dummaste teorierna figurerar inte längre så mycket i debatten, men en handfull lever hårdnackat vidare. De argumenterar ytterst sällan med riktiga tekniska bevis, utan baserar sig på några klassiska argumentationsfel, främst ”appeal to common sense”, d.v.s. en vädjan till ”sunt förnuft” – där man alltså vägrar acceptera ämnesexperternas förklaringar, utan hävdar det ”man kan se med egna ögon”.  Svaren med fetstil.


Det finns inga stora vrakdelar efter krashen i Pennsylvania, och det har aldrig hänt förut. Något annat krashade där, och passagerarna har aldrig funnits eller alternativt dödats av administrationen (dock mycket oklart varför). 
Flygkroppar har bevisligen så gott som pulveriserats vid våldsamma krasher, och trots att vrakdelarna var små i Pennsylania är de identifierade, liksom de flesta offren.

Hålet i Pentagon är för ”litet”, det måste ha varit en kryssningsmissil. Det finns nästan inga vrakdelar och vissa vrakdelar hör inte hemma på en Boeing 757:a. 
Hålet motsvarar precis vad som skulle hända Pentagons förstärkta ytterväggar, och alla vrakdelar hör hemma till en 757:a. Det finns dessutom massor av vittnen som såg en 757:a.

WTC-tornen och speciellt WTC 7-huset rasar precis som under en sprängningsriving. Skyskrapaor med stålstomme rasar inte av sig själv. 
Bara för att något ”ser ut” behöver det inte betyda att det är. Av sig själv rasade ju inget av WTC-husen. I två kördes in flygplan, och WTC7 skadades av rasen och hade ett flertal bränder (och dessutom en stålkonstruktion som p.g.a. husets läge visade sig vara sårbar).
”Truthers” visar också riktiga sprängningsrivingar som ”bevis”, men alltid utan ljudspår. Detta för att sprängningsrivingar ackompanjeras av en rad mycket kraftiga explosioner och knallar. Några sådan akustiska spår finns inte på någon av upptagningarna av WTC-rasen. WTC7-raset ser egentligen inte alls kontrollerat ut – närmast kaotiskt.
Det finns dessutom ingen vettig förklaring till hur konspiratörerna skulle ha gått till väga för att aptera tornen. Det största hus som hittills tagits ner med kontrollerade explosioner var ett varuhus i Detroit 1998 (se nedan), cirka en tredjedel lägre än WTC7. Det tog tolv personer 24 dagar att placera ut 4118 sprängladdningar och 10 kilometer tändledningar (i ett tomt hus där man rivit ut all inredning) för att plocka ner huset. Det finns alltså ingen chans att WTC-tornen skulle ha apterats på förhand utan att någon skulle ha märkt något (eller att någon ”tagit chansen” och gjort det 11.9.2001 efter flygattakcen). Case closed.

WTC7
Rivningen av Hudson Department Store 1998

Alla som sysslar ens med en tillstymmelse av kritiskt tänkande har för länge sedan avfärdat konspirationsteorierna som rent nonsens. Symptomatiskt är att t.o.m. vissa kretsar i ”Truth Movement” utpekar de tokigaste teorierna som planterade av ”The Government” för att diskreditera hela rörelsen.

I stället för att komma fram till något som närmar sig sanning uttrycker konspirationsteorirörelsen  snarare en mycket specifik mänsklig egenskap där sund skepticism mot makthavande paras med avancerad paranoia. Rörelsen har också starka politiska rötter, där både vänstern och den extrema högern plötsligt hittat en gemensam agenda. ”Truthers” avfärdar även den tekniska diskussionen och de tekniska bevisen kring attackerna som politisk propaganda, vilket gör det omöjligt att debattera med dem gällande de tekniska bevisen.

Konspirationer tycks tilltala en stor del av befolkningen. Det är enkelt att dras med i ”dokumentärer” som är välgjorda som Loose Change. Kuslig musik, insinuationer och en rad ”frågor” får fort en okritisk eller ovan tittare att bli övertygad om att något  skumt är i görningen. Jag erkänner öppet och gärna att  jag själv hörde till dem kring åren 2005-2006, men med åldern har kapaciteten för kritiskt och rationellt tänkande ökat.

Jag har också blivit beskylld för att blåögt tro att amerikanska administrationer är benevolenta och aldrig ljuger. De som orkat läsa mina insändare vet dock att jag hör till de allra största kritikerna av USA:s krig och imperialism (främst de falska förevändningarna gällande kriget i Irak), och att jag inte hyser några föreställningar när det gäller stormakters förmåga att iscensätta händelser eller utöva realpolitik. Men är man vetenskapsman till sinnet måste man kunna skilja mellan olika saker. Vad man än tycker om USA-adminstrationerna måste man kunna förhålla sig kyligt analyserande till terrorattackerna i New York 2001.

En fråga om tro?
Truthers väljer ofta att måla upp det hela som att man antingen väljer att tro på dem, eller tro på den ”officiella” versionen. Det är lite som ”debatten” mellan evolution och kreationism. Bara den ena är baserad på tro (gissa vilken). ”Truthers” talar också som om det endast fanns en enda officiell regeringsversion att ställa mot konspirationsteorierna. Men det finns tvärtom en rad olika undersökningar, rapporter och oberoende grävande artiklar, där skrivarna garanterat inte har någon koppling till regeringen.

På basen av tillgängligt material försöker rationellt tänkande människor rekonstruera det mest sannolika händelseförloppet, och därefter dra eventuella slutsatser. Konspirationsteoretikerna gör precis tvärtom: Man startar från slutsatsen, och lyfter därefter upp alla ”anomalier” som bevis för sin hypotes, medan de överväldigande bevisen som tyder på motsatsen avfärdas utan diskussion (eller omvänt påstås vara bevis för den tänkta förövares utläggning av felaktiga spår). Det är inte vetenskapligt hållbart. Teorierna saknar till och med grundläggande ingredienser för en kriminell undersökning: plausibelt motiv och tillvägagångssätt.

Mest synd är att ”truthers” högljudda rop och hela den konspirationsindustri som växt upp överskuggar riktig och relevant kritik och diskussion kring bl.a. Bush-administrationens kontakter till Saudiarbien och den härskande familjen Saud, samt inkompetensen och rivaliteten mellan USA:s underrättelsetjänster innan attackerna.

Samhällskritikern Noam Chomsky (som väl ingen kan beskylla för att gå i regeringens koppel) sade det bäst: ”I think the Bush administration would have had to be utterly insane to try anything like what is alleged, for their own narrow interests, and do not think that serious evidence has been provided to support claims about actions that would not only be outlandish, for their own interests, but that have no remote historical parallel. The effects, however, are all too clear, namely, what I just mentioned: diverting activism and commitment away from the very serious ongoing crimes of state.”

Det är skrämmande enkelt att tillverka en konspirationsteori om vilken plötslig och traumatisk händelse som helst. Jag skulle på en dag kunna svarva ihop en konspirationsstory och en snygg webbsida om t.ex. de tragiska händelserna i Norge i juli 2011. Jag kan slå vad om att den på kort tid skulle samla stora skaror övertygade ”troende”.

Att skapa misstankar är enkelt – att kritiskt evaluera information och begagna sig av riktig skepticism är betydligt svårare och mer arbetssamt.

Obligatorisk läsning:
Popular Mechanics: Debunking 9/11 Myths
Counterpunch: 9/11 Nuts
Debunking 9/11

—

Strip away the political content and logical leaps, and every conspiracy theory ultimately comes down to a small set of claims based on evidence that can be examined. These claims are the only points where the theorists’ elaborate conjectures make contact with the physical world. Without these foundations, the theories crumble. In every case we examined, the key claims made by conspiracy theorists turned out to be mistaken, misinterpreted, or deliberately falsified.
Popular Mechanics

Ekonomikrisen: Politikens och politikernas dilemma

Svenska, ,

Olika tankar kring politikens väsen har börjat utkristallisera sig i samband med den handfallenhet som politikerna nu uppvisar inför den ekonomiska krisen. Egentligen tankar som också vuxit fram efter att jag själv deltagit i några val som kandidat.

Några utgångspunkter: vi torde alla kunna vara överens om att vår representativa demokrati hör till de bättre samhällssystemen. Med jämna mellanrum har vi en reell möjlighet att i demokratiska val välja nya styrande, i stället för att tvingas leva med diktatorer och despoter.

Enligt spelets regler skall de demokratiskt valda göra så vettiga beslut som möjligt när det gäller våra gemensamma angelägenheter. De styrande skall hålla folkets bästa för ögonen, och ordna samhället så att det skyddar oss mot kriminalitet, korruption, ekonomisk rovdrift och miljöförstöring. På pappret alltså allting bra.

I praktiken är det nog ändå så att verkligheten inte riktigt motsvarar denna idealbild. Och nej, det handlar inte om att populistiskt konstatera: ”alla politiker är ruttna”. Saken är betydligt mer nyanserad än så.

De allra flesta som ger sig in i politiken (ett ganska otacksamt arbete) gör det på grund av en övertygelse att kunna förbättra något. Rätt snart märker dock en idealist att systemet känns riggat emot en. Gensvar för nya idéer är svårt att hitta bland politikerkolleger, och man märker att det mesta som körs igenom på partimöten och partidagar har uppfunnits för flera decennier sen. Det här märks speciellt i samband med kriser som den nuvarande ekonomiska krisen, där inga beprövade metoder tycks bita. Politikerna ropar efter mer ekonomisk tillväxt, och har svårt att ens tänka sig att förutsättningarna för traditionell ekonomisk tillväxt kanske inte längre finns.

Ligger då hela felet hos stela och fantasilösa politiker? Det skulle vara lätt att säga så, men jag vill påstå att även väljarna spelar en mycket större roll än de flesta vill (eller vågar) erkänna.

Av erfarenhet kan jag berätta att man som kandidat inte vinner några röster på att problematisera det nuvarande läget och föreslå nya sätt att angripa problemen. De allra flesta väljare är mycket mer intresserade av ”mer av samma”, och livrädda för förändringar (i sig ett mycket mänskligt och förståeligt drag). Blicken blir glasartad om man tar upp ämnen som kommande energikriser och vad det kan innebära för den ekonomiska tillväxten och våra samhällen. Hellre vill man höra om nya förmåner och bidrag, och allt annat som kan förbättra ens egen situation.

Det här leder till den sorts valkampanjer som är bekanta för oss alla – eller som H. L. Mencken i tiderna så träffande slog fast: ”Valkampanjer är som förhandsauktioner på stulet gods”. Politikerna är tvungna att utlova guld och gröna skogar för att bli invalda – medan ett budskap om återhållsamhet eller sparande gör att du mycket fort hamnar på den politiska historiens skräphög.

Att lova guld och gröna skogar går bra under ekonomiska uppgångar. Eller korrekt sagt: den sortens kreditfinansierade ekonomiska uppgångar vi haft sedan valutorna frånkopplades alla bindningar till något konkret av värde (exempelvis guld).

Det politiska spelet med en oanalytisk väljarkår och stora utfästelser från politikerhål ramlar sedan ihop som ett korthus då den ekonomiska tillväxten kraschar. (Och om det sköra så kallade samhällskontraktet börjar knaka i fogarna, då har vi de stenkastande människorna på gatan).

Och tillväxten kraschar alltid. Alla som kan lite matematik vet att en årlig tillväxt på t.ex. fem procent inom en kort tidsperiod innebär exponentiell tillväxt, vilken obönhörligen går i väggen – och dessutom förvånande snabbt.

Vill man utveckla detta resonemang, kan man även koppla in den finansiella ekonomin, som ju har en stor investering i det nuvarande systemet med ”evig tillväxt”. Den ”eviga” tillväxten kräver nämligen också evigt växande krediter (känns det igen från tidningsrubrikerna?), vilket leder till en situation där hela samhällsekonomin allt mindre handlar om konkret  produktion och allt mer om ”finansiella innovationer”.

Vårt demokratiska system med allt dyrare valkampanjer leder dessutom till en allt starkare koppling mellan å ena sidan finans- och affärsvärlden och å andra sidan politikerna. Detta behöver inte alls innebära renodlad korruption, men det innebär att politikerna mycket fort anammar finansvärldens sätt att prata och resonera. I stället för att hålla folkets bästa för ögonen, håller man bankernas eller finansinstitutens bästa för ögonen.

Politik är, som vi märker, inte alls ”det möjligas konst”. Politik handlar i verkligheten om att bibehålla status quo så länge det går, och dessutom med väljarkårens stora godkännande och applåder. Till exempel de små skyfflingar, räddningsaktioner och stödpaket vi nu ser i Europa kan närmast liknas vid att arrangera däcksstolarna på Titanic, eller försöka laga en bilmotor som skurit genom att mixtra med backspegeln. Enstaka idealister kan ibland få sin röst hörd, men kan aldrig vända på skutan.

I kristider handlar politik kort sagt om att skjuta på problemen, så att de förhoppningsvis inte strittar i ansiktet under den egna valperioden. Och medborgarna – väljarna – är mer än villiga statister i det här skådespelet. Man lägger ”skulden” för misslyckanden på de partier som ”haft ansvar”, medan man fort glömmer de misslyckanden som partierna i opposition tidigare gjort. Charaden fortsätter, och det är mer eller mindre likgiltigt vem som väljs, eller vem som sitter i regeringarna. Skillnaderna mellan partierna är närmast akademiska; ingendera ”sidan” har några nya svar på dagens nya utmaningar.

Finns det alternativ? Knappast sådana, som kan väljas fram i reguljära val. Förespråkar jag alltså revolution? Inte alls! Jag misstänker bara att kriser som den nuvarande ekonomiska krisen i rask ordning leder till paradigmskiften, som i ett svep kan göra en hel politikergeneration fullständigt överlopps. Men det kommer säkert en ny efter det…

Svar till Rolf Lampas kommentar

Svenska

Här är min kommentar till Rolf Lampas kommentar på mitt inlägg Vem skall bevisa vad när det gäller religion. Lampas kommentar med blå text, min med svart.

Du verkar ganska ”frimodig” i dina tolkningar av vad andra debattörer uttryckligen påstår. 

Läser insändare, och försöker uttolka skrivarnas budskap.  

De kristna vetenskapsmän som grundade modern vetenskap gjorde det på grund av sin tro på bibelns gud som en ordningens Gud. Du försöker beröva dem deras tro och tankegrund.

Det är mycket möjligt att de gjorde det. Jag försöker inte (och kan förstås inte) ”beröva” dem något – annat än att påminna om att kyrkan på den tiden hade betydligt större makt (både politisk och finansiell) än vad den har idag. Men i och för sig har ju detta inget att göra med modern vetenskap (vilket var temat i de insändare som publicerades i Hbl). Hänvisningen till vetenskapsmännen från 1600- och 1700-talen var inte min idé, och att de gjorde något p.g.a. tro är irrelevant för moderna vetenskapsmän.

Myten om Galileo är seglivad. Precis som prästerskapet idag är komprometterad av hedniskt tänkande var aristotelianarna det på Galileos tid. Kan du påvisa att kyrkans eller Bibelns lära på något sätt utgjorde grund för motståndet mot Galileo? (I själva verket var de de hedniskt influerade tänkarna bland prästerna som blev kränkta av Galileos idéer). 

Ganska mycket tyder på att kyrkans och bibelns lära utgjorde grunden för motståndet mot Galileo. Bl.a. att katolska kyrkan deklarerade Kopernikus heliocentrism som falskt och emot Bibeln, trots att  Galileo anklagats, men befriats från inkvisitionen år 1616. Då Galileo trots sina löften fortsatte att tala för heliocentrism i sin Dialog, dömdes han till husarrest och boken blev förbjuden (förbudet tog slut 1835). Först 1992 ansåg påven att Galileo behandlats på ett misslyckat sätt.
Vad ”hedniskt influerade tänkare bland prästerna” är för något, har jag ingen aning om. 

I själva verket verkar du inte alls ”veta” hur det egentligen gick till när Galileo råkade illa ut.

Jag har tre hyllmeter astronomi- och kosmologiböcker hemma, varav cirka tio behandlar äldre astronomer och vetenskapsmän. Så dra inga förhastade slutsatser. Men det stämmer att jag inte var där då (lika lite som Lampa).

Citat: ”[hur kan] Kuisti och Lampas vara säkra på att de tror på precis den rätta? Alla religioner och skapelsehistorier kan väl inte vara sanna?”. 

Jag har dock inget större problem att brottas med än den blinda scientism som inte lägger märke till hur ofta hans egna nya teorier (tankemodeller) och observationer ersätter tidigare ”kunskap” fakta eller teorier. 

Något sådant som ”blind scientism” finns inte. Då är det inte fråga om vetenskap. Blind religiös tro finns det däremot gott om i vår värld. Att på det här sättet överfört försöka likställa moderat vetenskap med moderat religiös tro är helt fruktlöst. Tro på övernaturliga fenomen är oförenligt med vetenskap – men det kan vi förstås leva med, tycker jag. 
Att nya, bättre teorier ersätter tidigare kunskap är väl inget fel – det är så vetenskapen fungerar.

Vi använder båda uteslutningsmetoden, med den skillnaden att vi bibeltroende inte behöver byta ut bibelorden inför varje ny tanke som prövas.

Precis. Vilket allt som oftast leder till oundvikliga konflikter. Många bibelord går inte att förena med vetenskap, utan att man gör kraftiga ”tolkningar” eller efterrationaliseringar.

Men rent konkret så kan förstås inte kristendomen med dess Bibliska grunddokument göra exklusiva sanningsanspråk utan att utsätta sig för saklig kritik. Men hur konkreta exempel på naturvetenskapliga (empiriska) bevis finns det t.ex. för giltigheten hos naturalistisk filosofi, egentligen? Inte ett enda, naturligtvis.

Vetenskapen sysslar (som jag skrev i en tidigare insändare i Hbl) inte strikt med att hela tiden söka ”bevis” för hypoteser, utan med att uppställa hypoteser som kan falsifieras. Man skall alltså kunna göra ett experiment som kan falsifiera hyoptesen – först då är det fråga om en vetenskaplig hypotes. Klarar hypotesen av flera falsifieringsförsök kan den utvecklas till en teori (som också skall kunna falsifieras).
När de gäller frågan i citatet ovan är slutledningen (”inte ett enda, naturligtvis”) en aning förhastad, i mitt tycke.

Notera att jag försvarar vetenskaplig metod. Men jag motarbetar därför gärna fanatisk övertro som går långt utanför metodikens egna definitioner och därmed inbyggda begränsningar. 

Det skall förstås varenda äkta vetenskapsman göra. ”Fanatisk övertro” brukar nog mera förknippas med religion, än med vetenskap. 

Det är t.ex. med hänsyn taget till vetenskapens avgränsade metod rent ut sagt oärligt att på basen av nutida observationer dra definitiva slutsatser om historiska händelser (som inte kan upprepas) men ändå sätta ”vetenskaplig stämpel” på denna typ av spekulationer. 

Ingen vetenskap har väl någonsin dragit ”definitiva slutsatser” eller sysslat med spekulationer. Som jag skrev tidigare; alla ateister skulle mer än gärna ta emot nya teorier som bättre skulle förklara vår historia än Big Bang eller evolutionsteorin. Men tills vi fått dessa bättre teorier framför oss jobbar vi med det vi har. 

Man går så långt att man avfärdar historiskt dokumenterade händelser och dumförklarar folk som inte tror på rent uppdiktade händelser, baserat på en världsbild grundad på sekulär naturalistisk filosofi. Denna filosofi är en synnerligen vidskeplig tro som själv helt saknar den empiriska grund man vill tvinga in all annan verklighetsbeskrivning inom. Naturalistisk filosofi grundas alltså inte själv på sina exklusiva krav på empiri, den grundas istället enbart på filosofi och ogrundad tro.  Kravet på bevis på Guds existens har därför sin enda grund i naturalistiska filosofins starkaste alternativ – tron att Absolut allting har blivit till av Absolut Ingenting med hjälp av Absolut ingenting. Det är detta alternativ som kan ersätta tron på en Skapare.

Vet inte vem denna ”man” är som hänvisas ovan. Inte jag åtminstone.

Känner du dig dumförklarad? Det kan åtminstone inte bero på mig. Som jag sagt tidigare: jag har inga ”krav” på bevis på guds existens. Jag anser hela frågan irrelevant. Men om du har en hypotes om universums eller jordens uppkomst, och blandar in övernaturliga fenomen, försöker jag som vetenskapsman förstås falsifiera den hypotesen med en mer enkel och trovärdig förklaring.
Det finns ingen vetenskaplig teori som heter ”Absolut allting har blivit till av Absolut Ingenting med hjälp av Absolut ingenting”. Den som läst på om olika teorier om universums uppkomst vet att de verkligen inte handlar om något så fattigt och torftigt. (Så på ett omvänt sätt kan man förstås säga att den hypotesen utgör ett alternativ till en Skapare – förutom att den alltså inte finns som vetenskaplig hypotes).

Men varför saknas då vederbörlig ödmjukhet med beaktande av denna oerhört svaga grund för denna filosofis svajande tankebygge?

Jag anser att tron på en övernaturlig skapare är ett betydligt mer svajigt tankebygge och en alltför lätt utväg. Frågan uppstår alltid: vem skapade gud då? Om svaret är: ”gud har alltid funnits”, är en betydligt mer tillfredsställande förklaring att universum alltid funnits. Varför känns det bättre att krångla till det hela med övernaturliga väsen?

Beträffande ”utfallet av experiment” så har kristna vetenskapsmän inga som helst problem att förlägga nuet i nuet och det som hänt tidigare till historien. Men där har ateisten ett problem – om hon inte kan se skillnaden. Ingen kan upprepa händelser i det förflutna. Men detta problem dras inte evolutionstron med? Den påstådda evolutionens skapelseprincip anses ju pågå hela tiden.  Men man kan inte bevisa att exakt det som anses pågå just nu ger de RESULTAT som påstås (t.ex. helt nya biologiska koncept och genetisk information). Den evolutionstroende kan inte på vetenskapligt godtagbart sätt visa att det han ser inte redan fanns, eller att processen ger ett helt annat slutresultat än det han tror. Han ser bara vad han tror att han ser. Han bevisar inget. Beklämmande. 

Jag förstår tyvärr ingenting i ovanstående resonemang och kan därför inte svara. 

Den kristne har en mycket stabil grund i den del av verkligheten som kan studeras empiriskt. Vi kan när som helst, varje dag, empiriskt påvisa och studera en stadigt nedbrytande process, tvärtemot filosofiska påståenden om att vi ser motsatsen, dvs ”utveckling”. Hm.

Tro på övernaturliga ting är tyvärr helt oförenlig med empiriska studier och vetenskap. När skall man tillskriva utfallet av ett experiment till naturen, och när skall man tillskriva det till gud? Eller var det så att gud enbart uppenbarade sig för vetenskapsmännen på 1600-talet? Dilemmat måste vara uppslitande. Att vem som helst (oberoende av religiositet) kan studera entropi stämmer – men vad har det med tro att göra? Skall det bevisa att religiös tro är rationellt?
Större fråga: varför borde religiös tro vara rationell? Som människor har vi ju en massa andra föreställningar och uppfattningar som inte är rationella. Det är det som gör oss till människor.

Kolreserverna alltför optimistiskt uppskattade?

Svenska,

(en artikel jag skrev för ett par år sedan)

Nya beräkningar över världens kolreserver är mycket lägre än tidigare uppskattningar. Om beräkningarna stämmer ökar trycket på att utveckla alternativa energikällor. Samtidigt måste man revidera klimatmodellerna som baseras på framtida koldioxidutsläpp. Det säger Dave Rutledge, som leder Caltechs fakultet för tillämpad vetenskap i Kalifornien.

Enligt Rutledge har världens länder historiskt sett varit mycket dåliga på att uppskatta sina tillgångar av fossila bränslen. Den brittiska kolproduktionen kulminerade år 1913 och föll därefter, trots att uppskattningen i början av seklet målade upp tillgångar för 900 års utvinning. Den amerikanska oljeproduktionen kulminerade 1970 och har sjunkit med hälften sedan dess. Båda gångerna överestimerade länderna tillgångarna med råge. Rutledges nya modell tar i beaktande den kumulativa produktionen i olika regioner, och hans säger att den därför på ett noggrannare sätt beskriver verkligheten.

De nya beräkningarna visar att vi totalt sett, inklusive tidigare kolbrytning, kommer att kunna ta ut 662 miljarder ton kol ur jorden. Tidigare uppskattningar, bl.a. av World Energy Council, WEC, menar att det fortfarande finns 850 miljarder ton kvar att utvinna.

Rutledge säger att regeringar länge tenderat att överestimera tillgångarna, och att resultaten av de världsomspännande kartläggningar man tidigare gjort inte tagit i beaktande svårigheterna och kostnaderna för att komma åt alla tillgångar. Och de sammanlagda uppskattningarna har dessutom vilat på antagandet att länderna varit uppriktiga. Kina, påpekar Rutledge, har bara avgivit två officiella uppskattningar, och de avviker radikalt från varandra.

– Kineserna är idag intresserade av att producera kol, inte av att ta reda på hur mycket de egentligen har kvar i marken, säger Rutledge.

Även USA:s energimyndigheter håller med många av Rutledges påpekanden när det gäller USA:s kolreserver. I en rapport från 2007 skriver det nationella forskningsrådets kommitté för kolforskning att de flesta uppskattningar som fortfarande används baseras på gammal data från 1970-talet. Uppdaterade metoder för vilka reserver som realistiskt kan utnyttjas ger resultat som endast är fraktioner av de tidigare estimaten.

Om de nya estimaten stämmer måste flera klimatmodeller ställas om. Vissa IPCC-scenarier utgår ifrån att hela 3,4 biljoner ton kol bränns upp fram till 2100. Det är fem gånger mer än vad Rutledge tror att är möjligt, och ordentligt över vad även WEC tror att går att utvinna. Men trots att de mest skrämmande klimatscenarier därmed kanske inte blir av, betyder det inte att vi kan dra en suck av lättnad. Trycket på att utveckla alternativa energiformer bara växer, eftersom en rask nedgång av kolreserverna bara accentuerar frågan om hur mänskligheten skall kunna bibehålla sin nuvarande levnadsstandard, sina transporter och industrin.

På sin webbsida säger Rutledge att framtidsdiskussionen gått två skilda spår de senaste åren. Å ena sidan debatteras ivrigt de fossila bränslena och tillgången på energi, å andra sidan debatteras häftigt hur användandet av de här bränslena eventuellt påverkar klimatet i framtiden.

– Har vi ett energitillgångsproblem? Har vi ett klimatproblem? Har vi bådadera? Vilket kommer först, frågar sig Rutledge. Alltför sällan har man försökt koppla ihop de här frågorna.

Enligt Rutledge skulle det vara nyttigt att baka in realistiska produktionsgränser i klimatmodellerna. Nu varierar IPCC:s scenarier i förhållandet fem till ett. I vissa scenarier har oljeproduktionen inte nått sin kulmen ens år 2100, medan Rutledges uppskattning baserad på kumulativ regional produktion pekar på att hälften av världens olja, naturgas och kol har konsumerats år 2019.

– Tidskonstanterna för uttömmandet av de fossila bränslena är även av en annan magnitud än för temperaturväxlingar. Om man vill minska klimatinverkan som associeras med förbrukning av fossila bränslen är det därför viktigare att begränsa den slutliga produktionssiffran än att bara minska takten, säger Rutledge.