Etikettarkiv: EU

Slut på Sommartiden – äntligen!

År 2012 skrev jag en partidagsmotion till SFP:s partidag, där jag föreslog att Finland borde slopa sommartiden. Partidagen biföll motionen, och gav SFP:s representant i Europaparlamentet uppdraget att aktivt arbeta för saken. Under uppföljningen följande år fick jag höra att det hela stött på patrull inom EU, och att utsikterna att få igenom en förändring i den tröga EU-byråkratin var dåliga.

Fortsätt läsa Slut på Sommartiden – äntligen!

Prediktioner för 2018

Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.

Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:

  • Ambivalens
  • Motstridighet
  • Teknograndiositet

Fortsätt läsa Prediktioner för 2018

Semantik och stämplar

Ord och ordval har betydelse. Jag deltog under veckoslutet i det mycket intressanta Mediespråk2015-seminariet i Vasa, och en av föreläsarna var Ann-Cathrine Jungar som forskar i partier och partipolitik. Hon behandlade bl.a Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och UKIP, men i hennes underrubrik ingick frasen: Populistiska partier av olika karaktär – högerradikala och extrema, invandrings- och EU-kritiska partier. Och i morse fick vi med morgonkaffet veta att vänsterradikala Syriza vunnit det grekiska valet.

Jag vet inte hur det är i allmänhet idag, men förr fick man inte stämpeln “radikal” eller “extrem”, bara för att man inte råkade omfatta samma politiska åsikt som majoriteten eller huvudfåran.

Valet att t.ex. gå med i EU var ett politiskt val, så det är väl fortfarande ett helt legitimt politiskt mål att vilja gå ut ur EU, eller att vara EU-kritisk. (En helt annan sak är om det är fiffigt eller inte, och det borde vi väl kunna debattera i lugna ordalag). Det var ju faktiskt en ganska stor del av finländarna som i tiden röstade för att vi inte skulle gå med i EU. Var de finländarna faktiskt radikala eller extrema? Samma sak gäller det politiska målet att begränsa invandring. Själv tycker jag det är en fånig idé, men jag tycker nog man bör vara av åsikten att invandrare bör fösas ihop i koncentrationsläger eller ”elimineras” på annat sätt, för att bli kallad radikal eller extrem.

Slutsats: Riktiga extremistgrupperingar förblir alltid marginella fenomen, så det är mycket intressant att forskare tydligen nu anammar samma politiska stämplar som de etablerade partierna använder om sina rivaler för att misstänkliggöra dem.

Läser man de här populistiska partiernas parti- eller valprogram är de alltså varken extrema eller speciellt radikala. Men i alla populistiska partier finns element som på riktigt är både radikala och extrema, trots att partierna i sig alltså inte befinner sig på ytterkanterna av den politiska skalan, eller öppet har extrema värderingar.

Och det är också här den riktiga faran ligger, i dessa semantiska sammanblandningar där fel stämplar används om centerfåror. Det är nämligen när de stora centermassorna börjar anamma på riktigt extrema åsikter (eller tyst godkänner dem) som det börjar barka åt skogen. Som alla borde veta kom Adolf Hitler inte till makten genom en ”högerextremistisk kupp”. Han valdes i demokratiska val av stora folkmassor som knappast såg på sig själv som extrema – först efter att ha kommit till makten lamslog och stängde Hitler i tur och ordning alla demokratiska aspekter av den tyska statsapparaten.

Thomas L. Knapp har en intressant idé som är på samma linje. Han går dock lite längre i ett försök att bygga upp en ny politisk indelning än den traditionella höger-vänster. (partierna och personerna är amerikanska, men de kan ersättas med våra egna)

I propose that we look at politics as a bell curve.
On the far Left (market anarchism) and the far Right (anarcho-capitalism), appetite for political government trails off to zero (which is why “Left” and “Right” libertarians have so much in common).
As we move toward the political center, that appetite grows. The “Left” and “Right” disagree on ends, but closer to that center, both see government as an acceptable means to their desired ends. And the center is a corrupting influence. As you get closer to it, you grow less willing to give up the means and more willing to give up the ends.

Vi rycker på axlarna när det gäller en eventuell sakta (eller snabb) gravitation mot en ”extrem” center: “det kan aldrig hända här”. Men ändå var jag tvungen att skriva följande insändare alldeles nyss, med ett tema som tangerar en annan aspekt av vad som i tillägg behövs för att vi likt lamm skall börja ledas till slakten:

Ronny Rönnqvist har en mycket vanlig inställning (Hbl 23.1) då myndigheterna vill ha en blank check för att heltäckande övervaka medborgarna (denna gång på nätet): ”de laglydiga medborgarna har inget att frukta”. Som belägg för att heltäckande nätövervakning behövs, hävdar han att terrorangrepp blivit avvärjda, samt att det vore absurt att tro att myndigheterna skulle snoka i privata medborgares angelägenheter. Tyvärr har han fel på båda punkterna. 

Det finns inga riktiga belägg för att annat än gammaldags, hederligt detektivarbete avvärjt några terrorangrepp. Det kräver förstås att polisen går ut, rör på sig, spanar, avlyssnar (med tillstånd) de som på riktigt är misstänkta. Att heltäckande övervaka människor är dessutom bortkastade resurser, eftersom riktiga terrorister förstås på nätet redan använder krypterad kommunikation som inte går att öppna (eller kodord). Igen: endast riktigt, fysiskt detektivarbete hjälper. 

Det är förståeligt att kraven på heltäckande bevakning reses i samband med en uppmärksammad terroristattack. Det är också förståeligt att vissa medborgare reagerar som Rönnqvist, trots att chansen att dö i en terroristattack förstås är försvinnande liten, jämfört med att t.ex. dö i en trafikolycka. 

Redan ur filosofisk synvinkel är heltäckande övervakning av människors kommunikationer mycket problematisk – på samma nivå som om myndigheterna hade föreslagit att slopa brevhemligheten. Personer som Rönnqvist borde också tänka på att frasen ”laglydiga har inget att frukta” tyvärr är samma fras som alla stater som sjunkit in i totalitära system använt, i alla tider. Men också i praktiken har det visat sig att system som kan missbrukas, missbrukas. Bara i vårt land tycks polishemligheter läcka ut titt som tätt, och exemplen är många på att högst vanlig, mänsklig nyfikenhet vida överstiger några ”gränser” som myndigheterna satt upp för användningen av känslig information.

Låt aldrig en god kris gå till spillo

Så ligger då opinionen i Sverige jämnt gällande Nato, enligt Svenska Dagbladet, som beställt en opinionsundersökning av Sifo. Ok, i själva verket är läget inte riktigt jämnt, utan nästan jämnt, och en ganska stor grupp svarare väljer att inte alls ta ställning i frågan (40 % för, 42 % emot och 18 % vet ej).

Gällande själva undersökningen och dess metodik så har jag svårt att ta ställning till om 1000 intervjuade räcker för att ge tillräckligt små felmarginaler för att resultatet skall beskriva svenskarnas åsikter. Troligen visar resultatet ändå på trendens rikting, och det är ju det som är det intressanta. SvD kan faktiskt peka på en likadant utförd undersökning från mars, då de Nato-positiva svenskarnas antal tvärtom hade minskat sedan den föregående undersökningen. I mars överraskades säkert många av en sådan trend, eftersom situationen i östra Ukraina då hade förvärrats ordentligt, och tecknen på en stark rysk inblandning hade blivit tydligare.

Den  nu publicerade undersökningen gjordes efter ubåtsspaningarna i Stockholms skärgård i oktober, vilket alltså med all tydlighet visar vad som nu fått opinionen att svänga. U-båtsrapporteringen, närmare sagt mediahysterin, nådde alldeles nya höjder, vilket även jag kommenterat. Då krisen landade på svenskarnas egen trappa (eller det åtminstone målades upp en bild av att så skett) blev resultatet något helt annat än då något sker i ”avlägsna” Ukraina. Natoanhängarna i Sverige och Finland gnuggar nu händerna och hoppas förstås på att en folkomröstning om Nato skulle ordnas precis vid en lika läglig tidpunkt – helst genast.

Och i den senaste SvD-artiklen intervjuas verkligen statsvetare som nu väntar sig en folkomröstning i Natofrågan tack vare det ”positiva” enkätresultatet. Jag kan tänka mig att även Natoanhängarna i Finland kommer att hänvisa till detta resultat, och förvänta sig (eller åtminstone hoppas på liknande trender (med påföljande slutsatser för den finska politiken).

Jag har länge presenterat starka argument för att inte gå med i Nato (eller att överhuvudtaget tro på att någon militärallians kan “rädda” oss). Att opinionen kan skifta, och till och med vända till Natos fördel är också något jag alltid sagt att kan ske. Med en del Natoanhängare har jag dessutom gemensamt att jag anser att ett eventuellt medlemskap förstås skulle kräva en bred förankring i folkopinionen.

Men jag skulle dock motsätta mig tanken på att en medlemsansökan bör lämnas in (eller en folkomröstning ordnas) på basen av ett enskilt opinionsresultat. De snabbt skiftande resultaten pekar nämligen på att folkopinionen mycket lätt svänger på grund av det som råkar segla upp som en kris på kvällstidningarnas löpsedlar – och som förstås utnyttjas av propagandamakarna till det yttersta.

Valet att gå med eller inte gå med i Nato borde aldrig avgöras som en popularitetsomröstning – ifall vi sedan faktiskt går med, kunde man ju lika bra hävda att vi omedelbart borde dra oss ur Nato så fort en opinionsundersökning visar att opinionen åter svängt i andra riktningen. Att jag har rätt i detta bevisas också av ett faktum jag ofta påpekat: då Natostödet är i sämre, brukar en hel del Natoanhängare avfärda hela folkopinionen, och påstå att hela frågan egentligen är alltför viktig för att avgöras av folket.

Detta selektiva sätt att hänvisa till folkopinionen då det passar ens egna syften är i sig inget nytt, fenomenet återkommer i de flesta frågor som skarpt delar folket. Men konsekvensen när det gäller en fråga som Nato är inte alltid så uppenbar. Det hela ställer förstås även en folkomröstning i frågan i en lite lustig dager: valet av tidpunkt för en folkomröstning påverkar förstås utgången enormt mycket mer än till exempel en fråga om EU eller inte, eller om Finland bör slopa obligatorisk svenskaundervisning. Som SvD-undersökningen visar: Nato-opinionen avgörs av hur den geopolitiska krisen du jour råkar se ut, inte av övervägda resonemang kring vad en militärallians i längden (och då den senaste krisen blåst över) kan innebära för oss.

Ett stort tilläggsdilemma i en opinionsundersökning är att folk får den enkla frågan “bör vi gå med Nato?”

Ordet “Nato” manar förstås fram ganska olika bilder i människors huvuden. Jag vågar påstå att de flesta av de bilderna troligtvis handlar om känslomässiga attityder och mycket förenklade begrepp kring ”trygghet” – eller gamla intrycksbilder från gångna tider (få vet till exempel hur den sista stora Natoutvidgningen till 28 medlemmar påverkat alliansens beslutsstrukturer). Och mycket få människor tycks ens ha brytt sig om att läsa Natostadgan, vars paragrafer de facto innehåller mycket lite som kan beskrivas som några garantier för militärt stöd.

Finns det då någonsin en ”rätt” tid att rösta om Nato (eller ens att göra en opinionsundersökning)? Kanske inte. De som känner mig vet att jag anser att frågan för Finlands del är så klar och uppenbar att hela ärendet redan kunde avskrivas från dagordningen. Till syvende och sist är det bara vi själva som försvarar Finland – vilket gör att det enda vi nu borde koncentrera oss på, är att i rask takt öka våra försvarsanslag till en adekvat nivå. Natodebatten är en onödig distraktion, och ett medlemskap skulle riskera att minska vår försvarsvilja och vagga in oss i en falsk känsla av trygghet.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg besöker Estland,
men eskorteras av holländska F-16, inte av estniska plan
(de har inga – vilket gör att man frågar sig vad de har i Nato att göra)

Post festum: EU-valet

Så är då EU-valet förbi. Ur Svenska folkpartiets synvinkel blev rösträkningen och valvakan till sist inte en likadan thriller som gången innan, då partiet med ett nödrop slank in på den sista, trettonde platsen. Denna gång spurtade SFP in på en klar och tydlig tionde plats, även i en situation då valdeltagandet ökade en aning. Traditionellt har ju ökat allmänt valdeltagande inte ansetts gynna SFP, vars väljare påstås rösta något flitigare än genomsnittet. Jag har dock alltid sagt: ökar det allmänna deltagandet, ökar förstås även SFP-väljarnas (eller sympatisörernas) valdeltagande.

Om de avgörande rösterna sedan kom på grund av att Sannfinländarnas Jussi Halla-aho i sin videouppmaning slog fast att en soffliggarröst är lika med en röst på SFP, och att ”finländarna” borde gå man ur huse för att få ut SFP ur EU-parlamentet – ja det kan man spekulera i. Själv misstänker jag att mycket annat spelade in. Främst en ganska lyckad kandidatuppsättning och en lyckad kampanj – speciellt på Åland (vilket tyvärr ganska många SFP:are i hastigheten glömde bort under valnattens kommentarer). Det är mycket sällan endast en aspekt avgör ett val, så det var nog inte Halla-aho som ”räddade” SFP:s mandat, så som Paavo Lipponen fick det till.

För SFP:s del var det intressant att sittande EU-parlamentarikern Nils Torvalds fick ett så stort individuellt röstetal. Jag erkänner att jag själv trott på ett betydligt jämnare resultat, fördelat på tre-fyra röstmagneter. Detta speciellt efter att Torvalds kampanj kändes en aning håglös och oinspirerad. Fick Torvalds en drös tilläggsröster som gavs av väljare som inte normalt skulle rösta på SFP i nationella val, och som nu ville satsa på ett ”säkert kort”? Man kan bara spekulera, eftersom det inte finns något sätt att ta reda på SFP-rösternas fördelning mellan ”de som alltid röstar SFP” och de som sympatiröstade (eller om sådana ens fanns i betydande mängder).

Fastän Torvalds kanske inte i alla lägen representerar mina åsikter, gläds jag ändå åt att en saklig, hårt och idogt arbetande politiker blev vald, och inte en kändis. Åtminstone i denna kandidatbukett stod inte Jörn Donner längre för någon större röstskräll, men visst kom hans över 8000 personliga röster till stor nytta. Men värt att åter i detta sammanhang lyfta på hatten för den åländska kandidaten Britt Lundberg: över 11000 röster.

Fräscht nog valdes inga kändisar in i den finländska gruppen denna gång, om man inte anser att Paavo Väyrynen hör till den kategorin. Vad man än tycker har karln en remarkabel politisk ”staying power”, och fastän vi i mångt och mycket ser olika på saker känner jag också en viss dragning till hans inopportuna, EU-kritiska hållning. Eller kanske den inte är så inopportun: 70000 röster kan väl inte ha helt fel. För övrigt ett genialt drag av Centern, att ha två toppkandidater med nästan diametralt olika syn på EU: Väyrynen och Olli Rehn. Även i SFP:s kandidatbukett hade jag gärna sett ens ett lite stänk av EU-kritisk hållning, nu var alla nästan rörande eniga.

Att det inte blev en jämn fight bland SFP:s “huvudkandidater” (dit räknar jag de kandidater som på riktigt gett sig in i leken med en påkostad och synlig kampanj) blev säkert en besvikelse för många, inte minst kandidaterna själva. Tidigare framgångar i EU-, riksdags- eller kommunalval tycktes inte denna gång kunna omsättas i personliga röster. Med lång personlig erfarenhet av att ställa upp i kommunalval (med mycket blygsamt resultat) är mina tröstande ord: det finns inga ”säkra” röster, och ingenting kan vara mer bedragande än ”stämningen på fältet”. Varje val är unikt: väljarpsykologin är oförutsägbar, medkandidaterna är andra än förra gången, och de som var med förra gången kan ha helt nya utgångspunkter i förhållande till dig själv, och så vidare.

Glada valarbetare under Österbottens Stormässa i Korsholm

För övrigt misstänker jag att ”stämningen på fältet” – alltså vad en handfull partitrogna + några intresserade – kan förmedla kandidaterna och funktionärerna på gator och torg eller via sociala media – är en usel indikator på valutgången. De stora och rörliga – de avgörande – väljarskarorna rör sig annanstans och får sina impulser på ett ganska oförutsägbart sätt. Här är jag säker på att partiordförandens framträdanden i tv spelar en mycket större roll än de flesta tror, och Carl Haglund har definitivt trovärdighet i detta svåra medium. Där hans två företrädare lätt trasslade in sig i lite svårtolkade finurligheter och ironi (som tyvärr lätt missförstås av den stora publiken) har Haglund fått många poäng för klara och tydliga budskap. I tillägg anses han höra till de få som kan ge Timo Soini svar på tal – säkert ett resultat av att de länge verkat i samma kommunfullmäktige i Esbo. Det är solklart att detta på ett positivt sätt påverkar bilden av hela partiet och dess kandidater. Om detta ”momentum” (för att använda ett populärt ord) sedan kan omvandlas i större understödssiffror i det kommande riksdagsvalet återstår att se – inte sedan Taxells och Norrbacks tider har SFP:s understöd i riksdagsval krupit över 5-procentsstrecket.

En sak är jag ändå villig att konstatera på basen av SFP:s resultatlistor: SFP har kanske definitivt omvandlats till vad jag skulle vilja kalla ett socialliberalt grönt parti. Jag skulle nästan inte vilja använda ordet ”borgerligt” längre, för det verkar som om till exempel högerkanten i klubbkavaj för länge sedan gett upp. Den gruppen röstar på samlingspartiet (denna gång personifierat i Alexander Stubb). SFP har nog aldrig lyckats reparera det fatala misstaget att i praktiken röka ut SFP:s högerfalang år 1973, då SFP anslöt sig till de partier som svansade efter president Kekkonen genom att stifta en undantagslag för hans återväljande. Utbrytaren Georg C. Ehrnrooths Konstitutionella högerpartiet hade sedan några framgångar, men partiet ebbade ut i början på 90-talet, och partiets väljare återkom nog aldrig till SFP.

Eller så har jag helt fel. Kanske klubbkavaj-högern överlag är ett utdöende släkte på väljarkartan? Världen har gått vidare, och dagens stora väljarskaror i Finlands befolkningscentra är – oberoende av social status – intresserade av helt andra saker än de ”traditionella borgerliga värden” som man kanske idag främst hittar på de onekligen lätt geriatriska samlingsplatserna av typ Svenska klubben eller Handelsgillet.

”Extremhögerns” framgångar
Det finska valet bjöd alltså inte på några omvälvande saker, men valnattens analytiker och kommentatorer var synbarligen skakade av att de nationalistiska populistpartierna gick så kraftigt framåt, bland annat i Storbritannien och Frankrike. Många i media rubricerade de här framgångarna som att ”extremhögern” gick framåt, men då sätter man nog i mitt tycke fel etikett på det hela, med risk att rikta uppmärksamheten på alldeles fel saker. En fjärdedel av fransmännen (Front Nationals stöd i EU-valet) har förstås inte över en natt förvandlats till ”extremister”. De flesta av de här partierna är kanaler för missnöje – och oftast ett missnöje som representanter för övriga, etablerade partier inte alls förstår: de har för länge sedan blivit insulerade från ”verkligheten som den upplevs där ute” – även i de fall den verkligheten skulle vara baserad på felaktiga fakta.

UKIP:s Nigel Farage, en av de mer underhållande MEP:arna.

Jag tycker det finns goda skäl att tala om riktiga extremiströrelser och extremistpartier när det är berättigat (oftast suddas axeln vänster-höger helt ut där, som med Golden Dawn i Grekland), men UKIP eller Front National är nog inte sådana. Att vara kritisk till EU eller att t.o.m. förespråka ett utträde ur EU eller Euro-området är inte ”extremism”. Att vara kritisk till invandring (eller att t.o.m. korkat nog föreslå stängda gränser och interna passkontroller) är inte ”extremism”. De är politiska ställningstaganden till tidigare fattade, politiska beslut, och de skall motarbetas med politiskt resonemang, inte med demonisering eller stämpling. Allmänt: det finns förstås många nyanser i EU-kritiken, och man måste kunna få diskutera EU som politiskt projekt – även fränt kritiskt – utan att automatiskt knippas ihop med ”extremister”.

Men i samma veva är det förstås skäl att konstatera att det ovan sagda inte gör de här partierna ofarliga. Och det handlar inte om att enskilda galenpannor ibland hörs i deras led. Att många i etablissemanget så benäget vill sätta fel etikett på de här partierna beror på att framgångarna egentligen inte handlar om ”extremism”, utan om att stora väljarskaror i mitten nu röstar på dem (precis som stora skaror av sådana väljare som tidigare röstat på Centern eller Socialdemokraterna nu röstar på Sannfinländarna i Finland). Historiskt brukar även diktatorer komma till makten genom demokratiska val och inte genom extrema handlingar, och det finns inget som säger att inte de här populistiska/nationalistiska missnöjespartierna kan kapas av någon megaloman. Riktiga extremistpartier förblir oftast små, med relativt lite inflytande. Den stora faran uppstår alltså när starka centerkrafter börjar skvalpa omkring med underliga agendor.

Om jag vore EU-kandidat

Jag är inte uppställd i EU-parlamentsvalet. Men efter att ha fyllt i några av medias kandidattest (vanligtvis kallas de ”valmaskiner”) slog det mig att jag kanske kunde ha haft något att bidra med till den kandidatbukett som det parti jag flera gånger varit kommunalvalskandidat för ställt upp (SFP). När jag fyllde i testen fick jag nämligen mig föreslagna personer som ställt upp för allehanda obskyra samlingar som Självständighetspartiet, Förändring 2011 eller Köyhien asialla – eller så Sannfinländarna.

Nu råkar jag med åren ha blivit något av en liten EU-skeptiker, och det är ju lite oroväckande om det inte bland Partiets kandidater finns en enda som tänker som jag: att EU kanske mest borde handla om fri handel och fri rörlighet för människor, och inte så mycket om federalism, en homogenisering och pastörisering av Europa, en ansiktslös, ickedemokratiskt vald byråkrati som skapar lagar över våra huvuden, eller ett konstgjort skapande av en ”europeisk identitet”. De här är nämligen projekt som jag tror att är lika fruktlösa som i tiderna Sovjetunionen eller skapandet av ”den sovjetiska människan” var. (Det underliga är dessutom att både huvudfårornas höger och vänster hittat varandra i detta EU-imperiebygge, så en liberalist som jag känner mig även i övrigt lämnad utanför).

Jag vill alltså betona att jag i högsta grad känner mig som europé och är för Europa, med världsdelens hela och härliga, mångfaldiga kultur. Jag vill dessutom ha öppna gränser mot den övriga världen, och önskar att ett starkt miljömedvetande skall prägla beslutsfattandet, dessutom utan skojerier som ”klimatpolitik”. Jag vill inte heller vara med och bygga ett ”Fortress Europa” när det gäller ”konkurrenskraft” eller ”tillväxt” – eller andra uppenbart förlegade ekonomiska begrepp som inte tycks ha så mycket med människors välfärd att göra – mest bankernas och företagens. (Ok, börjar kanske inse att det blev för svårt för valmaskinerna att kombinera allt detta i en kandidat).

EU-parlamentet i Strasbourg

Ett stort problem som uppstått den senaste tiden är att att EU (som alltså är en politisk och byråkratisk konstruktion) i tidsandan börjat jämställas med Europa; ifrågasätter du något som gäller EU, stämplas du lätt som en Europafrånvänd isolationist eller nationalist. Det beror förstås på att en politisk skiljelinje sedan länge uppstått mellan moderata politiska krafter och allehanda nationalistiska grupper där många ultranationalister förklär sig till ”EU-skeptiker”.  Då har en moderat EU-skeptiker som jag svårt att få rösten hörd utan att nästan par automatique bli nertystad.

Jag tror det är viktigt att påminna människor om att EU är ett avtal och en politisk konstruktion som många andra. Ingen dör på riktigt ifall Storbritannien går ut EU, eller om ett EU-land slutar använda euron som valuta. Hoten som målas upp för minsta förändring är ibland så barnsliga att man baxnar. Men visst bör det erkännas att om förtroendet för en konstruktion börjar tryta, kan det totala sönderfallet sedan gå ganska snabbt (se Sovjetunionen). Så de hotbilder EU-byråkraterna visonerar är förstås ur den synvinkeln alldeles förståeliga – det gäller deras värld och världsbild. Men ramlar det hela ihop, dyker nog något annat upp i stället, så påhittig är människan. Så som väljare jag skulle framför allt inte vara så förskräckligt orolig – allting som gäller EU är inte en ödesfråga. 
Egentligen ingenting. Utom att vi borde ha en svenskspråkig finländare i EU-parlamentet. Någon från Partiet.

Slopa sommartiden!

Jag är förstås inte ensam om att tycka att sommartiden är något av de mest onödiga övningar vi sysslar med – speciellt i ett nordligt land som vårt, där det under sommarhalvåret i vilket fall som helst är ljust nästan dygnet runt.

Men det intressanta är, att ingen jag hittills diskuterat saken med kan ange en enda  vettig orsak till varför vi överhuvudtaget sysslar med denna grej, vars enda resultat på personligt plan är förvirring och trötthet, och på personligt och samhälleligt plan massvis extra arbete (omställning av klockor, datorer, system) med risk för också allvarliga sammanblandningar och till och med olyckor.

Inte ens Wikipedia ger något vettigt svar. Alternativen är:

  1. En practical joke av Benjamin Franklin då han var ambassadör i Frankrike (han hade räknat ut hur många kilometer stearinljus regeringen kunde spara om de steg upp en timme tidigare).
  2. Elinbesparingar i fabriksproduktion under första världskriget.
  3. Elinbesparingar i fabriksproduktion under andra världskriget.
  4. Energiinbesparingar efter energikrisen på 1970-talet.
Inget av det ovannämnda har någon mätbar relevans i dagens värld. Vi bara går på av gammal vana, utan att överhuvudtaget tänka efter. Några bekanta tror till och med att klockvridningen har något med vårdagjämningen att göra, eller att det är fråga om någon slags vårritual, som vi utfört sedan urminnes tider.

Här är en sak där EU på riktigt kunde göra något. Bort med sommartiden! Eller alternativt (om den nu verkligen gör någon nytta), gör den permanent – vi följer ju inte nu heller soltid, utan normaltid (tidszoner), som kan avvika ganska mycket från soltiden. Det är ju själva omställningen som är problematisk.

Demokratins väsen hemma och på EU-plan

EU-frågor skall inte tas upp under en kommunalvalskampanj, heter det. EU-kommissionens ordförande Manuel Barrosos tal nyligen innehöll dock intressanta paralleller till vår egen diskussion om kommunsammanslagningar – och vår egen fascination med stora enheter.

Barroso i The Telegraph

I sitt lite skräniga tal inför EU-parlamentet 12.9 säger Barroso rätt och slätt att det enda som kan rädda EU ur den finansiella och ekonomiska krisen är en federation. Barroso säger också att det inte bara handlar om den nuvarande krisen; EU kommer inte ens under goda tider att kunna mäta sig med USA och Kina om inte integrationen blir djupare. På slutet efterlyser Barroso en ”federation av nationalstater” där ”vi delar med oss av vår självständighet”.

Ur sitt EU-stöpta perspektiv märker han det inte själv, men hans ordval innehåller mycket stora motsättningar. Oberoende hur man väljer att definiera ordet ”federation”, så är det svårt att kombinera det med ordet ”nationalstat” eller ”självständighet”. I samma veva som Barroso efterlyser nya EU-fördrag och målar upp slutmålet som ”mer demokratiskt” väljer han också att stämpla dem som eventuellt ställer sig skeptiska till denna utveckling som ”nationalister och populister”. Nästa EU-val kommer att bli spännande!

Barroros retorik låter bekant. Liknande argument används även i vår lokal- och regionalpolitik här hemma: kommuner måste slås ihop dels för att klara av servicen, dels för att bli ”konkurrenskraftiga” mot andra kommuner och kommunsammanslagningar. Men vem man på riktigt skall konkurrera med i lilla Finland handlar nog mycket sällan om riktig ekonomi, utan om känslor. ”Om Seinäjokitrakten plötsligt blir ett område med hundratusen invånare, då måste också en hop österbottniska kommuner gå ihop.” Debattörerna får det nästan att låta som en naturlag.

Jag erkänner att jag i min ungdom tänkte ganska likadant, men jag har ändrat åsikt. För mig börjar stora enheter lukta allt mera socialism. Men dagens människor har väl redan glömt 1900-talets socialistiska experiment, och bilden blir dessutom oklar av att ”stort är skönt”-filosofin nu även kapats av högern – som klätt den i globalismens granna kläder som den ultimata versionen av ”den fria marknaden”.

Det är mycket motsägelsefullt. Alla vet att väl skötta mindre enheter är både effektivare, smidigare och kan svara på nya utmaningar betydligt fortare än kolosserna (och att de dessutom passar minoriteter betydligt bättre). Men ändå har sammanslagningar och stora enheter en stor dragningskraft.

Har någon märkt att jag inte sagt ett ord om ”demokrati” ännu? Ordet slängs ivrigt omkring i debatterna, ibland med efterledet ”underskott”, som om alla solklart vet vad det är fråga om. Också Barroso använder ordet demokrati 18 gånger i sitt korta tal. Men egentligen är det ordet ganska irrelevant och leder fort debatten in på sidospår om kommundelsnämnder, byaråd, huvudstadsregionens fullmäktige etc.

”Demokrati” är nämligen en samhällsprincip, inte ett system. Det är fel att säga ”vi lever i en demokrati”. Mycket riktigare är att postulera: ”Vi lever i ett demokratiskt samhälle”.
Säger man ut den senare versionen, är man också tvungen att på allvar fundera på om vi verkligen gör det, eller vart kommande beslut leder oss i lite djupare mening.

Det gäller alltså mycket mer än om vi får avlägga en röst med fyra års mellanrum, eller delta i ett medborgarråd nu och då. Det är ju faktiskt så att vi kan känna oss mycket odemokratiskt behandlade, oberoende av vilka system vi byggt upp – den riktiga makten kan ligga någon helt annanstans än i en nämnd, ett fullmäktige eller en riksdag. Som ett snabbt exempel: få människor reflekterar speciellt mycket över de täta kopplingarna mellan det politiska beslutsfattandet och affärslivet, eller på de politiska tjänstemännens makt. Ändå sker majoriteten av behandlingen och besluten de facto i de här skärningspunkterna.

Min poäng är alltså att små, effektiva enheter åtminstone har potential att vara mer demokratiska än stora enheter, med sina nya ogenomskinliga lager av beslutsfattande som riskerar skymma de riktiga, och intressanta samhällsprocesserna.

Märkväl att jag inte principiellt motsätter mig ekonomisk effektivisering (eller ens sammanslagningar). Slöseri med resurser är aldrig bra, och rationella tillvägagångssätt skall alltid utnyttjas där det är påkallat. Jag tror inte bara att sammanslagningar och stora enheter automatiskt är svaret.

Om det inte av ovanstående framgår, så säger jag det även här: Jag tror inte på en djupare integration inom EU. Fri rörlighet och ett gemensamt ekonomiskt område är bra, en monetär union behändig (speciellt för invånarna), om den lyckas. Längre än så behöver vi inte gå. I själva verket tror jag också det är politiskt omöjligt att gå längre.

Den europeiska framtiden

De otaliga räddningsaktionerna för euro-länder i akut skuldkris börjar få farsartade aspekter. Retoriken och uttalandena i samband med de här politiskt-ekonomiska klubbmötena är repetitiv och föga överraskande. Samma nötta repliker levereras av samma trötta skådespelare: ”Euron kommer att räddas till varje pris”. ”Det här stödpaketet är de sista, definitiva”.

Retoriken är tyvärr inte det minsta trovärdig, även om scenen intas av de högsta översteprästerna för EU-församlingen. Vem som helst med ett kalkyleringsblad kan räkna ut att inget av de här ”räddningspaketen” kommer att räcka till. Att betala skulder med nya skulder (till ännu högre räntor) är väl något vi från barnsben lärt oss att inte är en speciellt fiffig idé.

Jag är nog medveten om att en fysisk person är en helt annan sak än en stat, men grundprincipen gäller: i något skede skall kalaset betalas. Men eftersom skulder i staters fall dessutom alltid bekostas av kommande generationer blir de moraliska aspekterna i mitt tycke bara mer vägande.

Det berömda gjutningsfelet
Eurokrisen bottnar, som många konstaterat, i ett gjutningsfel. Det går inte att genomföra en valutaunion med deltagare vars ekonomiska historia, utveckling och förutsättningar är så olika. En tid går det visserligen att tapetsera över sprickorna med häftig låntagning, men till sist märker man att det bara krävs en lite starkare vindpust för att hela konstruktionen skälver.

Varför varnade ingen? Många försökte säkert pipa lite på sidolinjerna, men eftersom valutaunionen (liksom hela EU) främst är ett politiskt projekt, tenderar politisk idealism och stora uttalanden att höras bättre. I namn av det europeiska projektet har man många gånger kört på med ljusen släckta, och tänkt att projekten i sig skapar så mycket gott, att denna utdelning kan betala eventuella problem på vägen. Analogin är hasardspelaren vid rulettbordet som till och med satsar lånta pengar i tron att fullträffen snart inträffar. Och småvinsterna håller honom snällt kvar.

Kaos och upplopp – eller…
Nu har det visat sig att politisk idealism inte är tillräcklig. Trots det innebär krisen inte slutet på den politiska diskussionen om EU, tvärtom. Krisen ger vatten på kvar åt dem som med olika motiveringar inte vill se en fortsatt valutaunion – eller ens något EU-samarbete överhuvudtaget. Samtidigt säger det motsatta lägret att krisen är det slutliga beviset för att integrationen ytterligare måste öka i federativ riktning. Båda lägren målar intressant nog upp exakt samma dramatiska hotbild: går det inte som vi vill, blir det gatu-upplopp, kaos, krig, och slut med oss alla.

Båda lägren kan väl inte ha rätt, så sanningen torde ligga någon annanstans.  Låt mig alltså förutspå att vi går mot en ordentlig ekonomisk kris – men att det knappast betyder slutet för livet som vi känner det. En samtidig trend går ju redan nu i riktning mot närsamhället och mindre gemenskaper (dessutom i skuggan av inte bara ekonomiska kriser, utan även kommande energikriser). Den trenden talar starkt för en gradvis nedmontering. Och då talar jag inte nödvändigtvis om en nedmontering av livskvalitet, omsorg eller kreativa och goda människokontakter, utan en nedmontering av mastodontiska byråkratier, centralisering, finans-”industrin” och ”banker för stora att falla”.

Det som är ”för stort” för att vi ens vågar tänka på konsekvenserna av ett slut, är kanske bara just det: för stort!

Låt dom gå i konkurs

Läste igår om att ”marknaden” åter meddelat att en ny ekonomisk recession är i sikte om de europeiska politiska ledarna inte får bukt med skuldkrisen. En marknadsanalytiker väntar sig snabba politiska åtgärder ”eftersom skuldkrisen är självåstadkommen”.

Man kan hålla med om att skuldkrisen är självåstadkommen, men ”marknaden” har nog skäl att se sig själv i spegeln också. Långivarna borde ha varit på det klara med att många låntagare inte kommer att ha en reell chans att betala tillbaka lånen. Samtidigt är det politiska och ekonomiska beslutsfattandet idag så ihoptvinnat, att det inte går att hitta endast en ”skyldig”. Till och med de övervakande myndigheterna har i praktiken blivit en del av systemet som upprätthållit skimären om evig kreditfinansierad tillväxt.

Vi vanliga skattebetalare/konsumenter är inte heller oskyldiga. Vi har varit ointresserade, och ivrigt röstat på de politiker som lovat mest guld och gröna skogar, utan att fråga hur finansieringen skall skötas. Girighet och snabba klipp under den egna vakten har överlag varit rättesnöret – efter oss syndafloden…

Jag vågar ändå påstå att dagens ekonomiska malaise med största sannolikhet är ganska olik de tidigare kriserna. Detta av två sammanhängande orsaker:

  1. Skuldsättningsnivån börjar på sina håll så ohållbart hög, att det inte längre går att använda gamla beprövade knep, som att låna sig ur krisen. Rent förnuftsmässigt är det ju svårt att förstå hur ännu mera och större lån skulle kunna få ordning på någonting alls i dagens läge.
  2. Skulder med ränta skall alltid betalas ur framtida tillväxt. Den framtida tillväxten hänger på ökad produktion och effektiveringar (en stor del av “ökningen” de senaste årtiondena har i tillägg kommit från ”finansindustrin” som inte tillverkat något av påtagligt värde). Den riktiga produktionen kan bara öka om det finns en ökande tillgång på förmånlig energi och råvaror. Men håller vi kanske på att småningom nå de gränser för tillväxt som Romklubben publicerade redan 1972?

Speciellt när det gäller ständigt ökande energitillgångar verkar väggarna att komma emot. Jag har skrivit om detta tidigare (även här), så jag går inte in på detaljerna. Låt mig dock med några exempel belysa dilemmat.

Nyheten om att Norge gjort ett nytt oljefynd på potentiellt 200-300 miljoner barrel kablades ut som en stor nyhet häromdagen. Alldeles trevligt fynd, men när dagskonsumtionen globalt är 87 miljoner barrel, förstår var och en att det nya fyndet bokstavligen är en droppe i havet. Ända sedan 1981 har den årliga konsumtionen av råolja överstigit de nya fynden. Okonventionella tillgångar, som oljesand och oljeskiffer, har visserligen stora potentiella reserver, lika stora som Saudiarabiens. Problemet med dem är att utvinningen per år är liten, och förblir liten.

Även andra viktiga råvaror blir sällsyntare, och därmed dyrare. Frågan är alltså om den nuvarande ekonomiska krisen, i tillägg till att handla om löshänt kreditgivning, handlar om en råvaru- och resurskris, som bara kan bli värre. Råvarorna är dyra, och att leta och borra efter nya reserver kräver massvis med kapital, som antingen inte finns, eller inte längre kan lånas in i ekonomin. Och hittar man ett nytt fynd, kan utvinningen bli så dyr att den inte lönar sig. En klassisk ond cirkel.

I stället för att baka ihop nya ”räddningspaket” (när har förresten mer lån varit en räddning?) och bara skjuta problemen på framtiden (”inte på min vakt”-syndromet) borde man nu sopa bordet rent. Banker och investerare som satsat på dåliga lån måste gå i konkurs. Föreställningen om att investeringar skall vara riskfria och investerare räddas av staterna (alltså medborgarna) måste få ett snabbt slut.

Nya krafter måste ta över. Krafter som dessutom är villiga att frångå mantran om ekonomisk tillväxt, eftersom det kan hända att vi för en lång framtid får vänja oss med ständig ekonomisk kontraktion.