Varför Nato är en dålig idé

Många av mina bekanta frågar med jämna mellanrum varför jag anser att Finland inte skall gå med i Nato. Kanske mina största dubier gäller:

  1. Natos underliga, nya uppdrag: Nato talar idag om  alla möjliga nya ”fiender” som inte alls har att göra med militärallianser, t.ex. terrorism eller ”cyberrymden”.
  2. Natos stora utvidgning på 2000-talet, vilket gör Natos beslutsförmåga lika svårhanterlig som EU:s. Sannolikt är att en allvarlig kris i Europa inbegripandes militära aktioner skulle förlama Nato totalt. Det finns även en allt större risk att två Natoländer sinsemellan hamnar i en militär konflikt.
  3. Den s.k. säkerhetsgarantin (Artikel 5), som bara är ord på papper. Helt otestad, och som, om man läser den noggrant, inte förbinder något land till någonting. Stor risk alltså för att ett medlemskap i Nato invaggar oss i en falsk känsla av säkerhet, och att vi glömmer bort att det till syvende och sist bara vi själva som försvarar vårt land (även som medlem i Nato).

Endast militär- och säkerhetspolitiska frågor borde avgöra ett eventuellt medlemskap. I den pågående debatten vädjar Natoanhängarna nästan uteslutande till våra känslor för att vi skall gå med (som att ett medlemskap skulle bevisa att vi hör till den västerländska civilisationen, eller att Nato idag är en ”värdegemenskap”, eller att vi ”skall sitt med i samma bord”). Struntargument som har föga att göra med vår försvarsförmåga.

I debatten förekommer ofta begreppet ”ett trovärdigt försvar”. Nato (eller vilken militärallians som helst) har nästan inget med det begreppet att göra, för något land. Det enda som ökar vår militära trovärdighet är att i rask takt ordentligt öka våra egna försvarsanslag.


En dialog mellan Natoanhängaren och mig själv

Finland skall nu gå med eftersom vi inte längre lever i efterkrigstidens finlandiserade stämningar, vi skall inte stå utanför i samma klubb med Vitryssland och Serbien (alternativt: till och med Albanien är med nu – varför inte vi?). Vi skall inte stirra bakåt, utan för en gång skull skaka av oss Sovjettidens schackel.

Att gå med i militärallians är inte samma sak som att gå med i en trädgårdsklubb. I en militärallians går man med av militärpolitiska och geopolitiska skäl, inte av emotionella skäl. Även Sverige, Schweitz, Irland och Österrike är utanför Nato. Om man nu måste bilda “klubbar”, så är de länderna inte så dåliga att gruppera sig med. Och som gamla diplomater konstaterat: varje gång temperaturen i det kalla kriget ökar, är det bra att det även finns länder som inte hör till något militärpolitiskt block. De kan göra betydligt trovärdigare avspänningsinitiativ.

Ett av Natos största problem (liksom för EU), är att organisationen i sin ivrighet att expandera börjar bli för stor, och att man kanske tagit med länder som inte riktigt haft de rätta förutsättningarna. Med 28 medlemsländers drastiskt olika historia, ekonomi och samhällsförhållanden (vissa har t.ex. inga försvarsstyrkor att tala om) börjar en vettig hantering därför bli riktigt utmanande, eftersom alla Nato-beslut skall fattas i konsensus. Alliansen har aldrig på riktigt testats  – och min profetia är att en ordentlig kris i Europa med stor sannolikhet helt skulle förlama Natos beslutsförmåga, när medlemmarnas egna nationella intressen tar över.

Natos förre generalsekreterare Rasmussen (t.h.) tar emot Estlands premiärminister Taavi Roivas. Estlands stående försvarsstyrkor uppgår till ungefär två brigader, cirka 5000 personer (Finland: 35000). Nato känns därför säkert viktigt för Estland, men Estland kan knappast bidra med något alls under Natos artikel 5.

Man måste ta en försäkring innan huset börjar brinna. Tänk hur det gick i Vinterkriget! Ingen hjälpte oss då. Med Natos solidaritetsgaranti kan vi känna oss trygga i framtiden. Inget Natoland har sedan starten 1949 utsatts för en attack.

Jag tyckte du sade att vi inte skall titta bakåt när vi funderar på Nato? Men vill man dra historiska paralleller kan man ju undersöka hur mycket värda olika allianser och traktat varit då det börjar smälla på riktigt. Oftast knappast ens det papper de skrivits på. Realpolitik och nationella intressen kör tyvärr mycket fort över festtalens goda intentioner och blomsterspråk. Så vi kan nog inte på riktigt vänta oss att någon rusar till undsättning vid ett eventuellt angrepp (lika lite som vi automatiskt skulle skicka våra pojkar för att strida, ifall Natolandet Turkiet dras in i en konflikt i Mellanöstern).

Natos ”säkerhetsgaranti” (Artikel 5) har dessutom en klar och tydlig fegis-klausul: vid ett angrepp mot ett annat Natoland kan medlemsländerna skrida till ”such action as it deems necessary”. I sin mildaste form alltså sympatiyttringar, moraliskt stöd, filtar och tält. Mycket intressant är att Natoanhängarna paradoxalt nog använder just denna vaga paragraf för att bevisa att Finland – om landet blir medlem – inte behöver dras in i konflikter där andra Natoländer medverkar.

Problemet i Vinterkriget var inte alls det att vi inte var medlem i en militärallians, utan att vår försvarsmakt var dåligt utrustad. Det skall vi se till att inte händer igen – och Nato (eller någon annan allians) har nästan ingenting med det att göra.

Att inget Natoland attackerats sedan starten 1949 är inte ett bevis för något alls. Det finns också en rad länder i Europa utanför alliansen som undgått anfall, så argumentet kan lika bra (och lika fel) användas för att stanna utanför Nato. Den senaste tidens stora Natoutvidgning leder däremot till en uppenbar risk för att det förr eller senare uppstår en väpnad konflikt mellan två Natoländer. Och risken ökar markant i och med att än fler länder skall lockas med. Vem skall då rusa till undsättning, och till vem?

Slutligen: Att Europa upplevt fred sedan andra världskriget är förstås resultatet av betydligt mer, och helt annorlunda arbete, än det som Nato utfört. Europarådets arbete för mänskliga rättigheter och demokrati borde kanske främst lyftas fram, fastän EU gärna försöker ta åt sig den äran idag.

Men Nato är idag en internationell samarbetsorganisation eller värdegemenskap precis i stil med EU eller Förenta Nationerna. Vill vi vara trovärdiga på den internationella arenan måste vi vara med. Vi skall sitta med vid samma bord där besluten fattas.

Nato är inte samma sak som EU eller FN. Det är en militärallians, där dessutom USA har ett stort inflytande. Vi kanske inte direkt tvingas delta i USA:s militära äventyr på olika håll, men trycket kommer garanterat att öka. T.ex. Danmark deltog av någon oförklarlig orsak i ”The Coalition of the Willing” under det illegala anfallskriget mot Irak. De militära konsekvenserna av att på detta sätt leka med de stora pojkarna kan bli allvarliga, för att inte tala om de moraliska konsekvenserna. Troligen skulle det också minska på vår egen försvarsvilja.

För många av de ursprungliga medlemsländerna känns Nato kanske som ”business-as-usual”, en slags naturlig del av den egna försvarspolitiken. Det beror på deras geopolitiska historia (krigs- och efterkrigshistorien, eller grannar med Warszawa-pakten). Många av de nya medlemmarna, speciellt i Baltikum, är däremot med på grund av sin historia bakom järnridån, eller för att de inte har några nämnvärda egna försvarsstyrkor. Man kan med fog fråga sig vad de länderna egentligen har att göra i en militärallians, då de i egentlig mening inte kan bidra med något till den.

Sedan får man ju verkligen hoppas på att Nato idag inte utvecklats till enbart en “värdegemenskap” (vad nu sen ett sådant luddigt ord kan betyda). I så fall borde ju Nato militärt sett vara ointressant för oss.

Till Natoanhängarnas skrämselpropaganda hör också fruktan att bli lämnad utanför, d.v.s att vi bör ”sitta med vid samma bord”. Det duger förstås inte som motivering för någonting alls. Det räcker gott med att bibehålla bilaterala, vänskapliga band till andra västliga länder och deras underrättelsetjänster. Avhandlas det saker inom Nato som inte kan berättas Finland kan vi lika bra hållas borta.

På senare tiden har också ett nytt mem dykt upp: ”Tåget går!” Vi måste med nu, eftersom Nato i framtiden kanske inte ens vill ha oss. Det är förstås struntprat – Finland är ur Nato-synvinkel sett mycket värdefullare än de många länder utan egentliga försvarsstyrkor som blivit Natomedlemmar de senaste åren, så vi skulle nog välkomnas med öppna armar.

Men viktigast: Alliansfrihet och neutralitet har inte alls spelat ut sin roll på den internationella arenan – tvärtom tror jag att en sådan roll blir mycket viktigare i framtiden. Är man med i en militärallians öppnas en dörr, men man stänger samtidigt många andra.

Alla demokratiska västländer i Europa är med. Därför borde också vi vara med.

Det förstnämnda stämmer förstås enbart, om man samtidigt påstår att Turkiet är ett demokratiskt västland. Gällande Ungern börjar jag också ha lite frågor. Men främst: Slagord som dessa är helt värdelösa. Det finns ju ingen orsak att gå med i en militärallians bara för att bevisa någonting för oss själva eller andra, som att vi har ett demokratiskt och västerländskt statsskick, hör till civilisationen etc. Har vår självkänsla faktiskt lidit ett så snöpligt nederlag att vi måste gå med i Nato för att ingen i misstag skall tro något annat?

Nato är idag en fredbevarare, mycket viktig då det gäller nödhjälp till utsatta människor.

Många (speciellt Nato själv) har efter det kalla kriget och Warszawa-paktens upplösning försökt ”sätta läppstift på en gris”, och börjat beskriva Nato som någonslags hjälporganisation eller fredsbevarare, men det är Nato definitivt inte. Här sammanblandar man ofta begreppen. ”Krishantering” används som om det gällde ”fredsbevarande”, men i själva verket är det fråga om betydligt mer militaristiska operationer: först bombar man ett land till en ruinhög (Irak, Afghanistan, Libyen), sen går man in och ”krishanterar” den kris man själv skapat. Och i samma veva befläckas förstås hela det riktiga fredsbevararfältet och det civila hjälparbetsfältet.

FN-sanktionerade militära insatser kan behövas i en akut situation, javisst. Men det sista vi skall göra är att låta militärallianser leka humanitära hjälparbetare. Det riskerar en grov sammanblandning, där riktiga hjälparbetare – som inte har någon koppling till det militära – försätts i omedelbar livsfara.

Ok, kanske Nato inte direkt är någon fredsorganisation, men Nato behövs nu i kampen mot nya hot: terroristattacker, och attacker via cyberrymden mot vår infrastruktur!

Terrorism är i första hand ett polisiärt ärende, inte ett militärt. Även här har skett en stor sammanblandning i och med USA:s missriktade och improduktiva ”krig mot terrorismen”. Vill vi skydda oss mot terrorattacker sker det med underrättelsearbete eller gammalt och hederligt detektivarbete – en militärallians är i detta sammanhang ett mycket trubbigt och grovt verktyg.

Samma gäller riktade attacker mot infrastruktur. Har vi sårbar infrastruktur (t.ex. vårt elnät eller våra kärnkraftverk) skall vi förstås åtgärda det problemet själva – vad i all sin dar har Nato eller någon annan militärallians med det att göra? Och när det gäller att försvara sig mot “cyber”-attacker har en militärallians som Nato precis lika lite att bidra med – det vet alla som ens har ett hum om hur nätet fungerar. Finlands militär skall förstås skydda sig adekvat mot nätattacker och framför allt inte ha känsliga system kopplade till nätet, men behövs faktiskt en militärallians för att inse denna självklara sak? Pratet om cyberattacker är alltså rätt och slätt Natos skrämselpropaganda för att på något sätt berättiga sin egen existens – de gånger inte Ryssland på ett lämpligt sätt utgör en kontrahent. (

Tänk på vad som hände i Krim senast och i östra Ukraina. Tänk om ryssarna anfaller oss i morgon med någon förevändning? Vi kan bara försvara oss i en vecka med våra egna medel om en stormakt anfaller. Samma sak gäller Sverige, det har ju till och med svenska överbefälhavaren sagt. Och Sverige kunde inte ens sända upp jaktplan under en rysk militärövning.

Inget normalt land upprätthåller i fredstid en så stor försvarsmakt att den på stående fot kan avvärja en stor, plötslig och oförutsedd stormaktsoffensiv i morgon, eller för att med några timmars mobilisering göra ett motdrag mot de olika fantasifulla anfallsscenarierna som används i militärövningarna. I fredstid är försvarsmaktens roll (vare sig vi är med i Nato eller inte) att förhindra att det uppstår ett militärt vakuum på vårt territorium.

En grav missuppfattning är att ett land i och med ett medlemskap får tillgång till något slags “Nato-trupper”, som i fredstid kan placeras på ens territorium för att avskräcka en potentiell attack. Nato består enbart av ländernas egna försvar, och i tillägg finns sedan år 2002 Natos snabbinsatsstyrkor med några enheter av brigadstorlek – där medlemsländerna bidrar med roterande manskap – och som på kort varsel kan projicera militärmakt på olika håll i världen: en viktig del av det som Nato eufemistiskt kallar ”krishantering”.

En militärallians som Nato har i grunden alltså ett helt annat syfte än att motstå plötsliga, stora attacker mot ett enskilt land: nämligen att gruppera sig mot potentiella gemensamma fiender. Som alla tänkande människor förstår innebär det i förlängningen även att hitta fiender, om inga dyker upp. Hit hör precis cyberrymden och terrorism. Men på senare år har Nato i huvudsak blivit en allians riktad mot Ryssland. Med all säkerhet kan man därför slå fast att vårt förhållande till Ryssland skulle försämras av ett finländskt medlemskap i Nato. Främst för att en ny, lång Natogräns mot Ryssland skapas, och att den militärpolitiska balansen i norra Europa drastiskt ändras. Att ta detta självskrivna faktum i beaktande då vi diskuterar ett Natomedlemskap är inte att ”huka för Ryssland” eller en fråga om ”nyfinlandisering”, vilket många Natoanhängare vill få det till (åter ett emotionellt argument).

Diskuterar man hur Nato kunde spela en roll som avskräckare ifall någon planerar att attackera Finland skulle jag gärna höra hur man tänker alldeles konkret: Vem skulle anfalla, i vilket scenario? Vad finns det för tänkbara motiv för ett sådant anfall? Vill någon ockupera oss, och av vilken orsak; ekonomisk, territoriell? Kanske i ett läge då alla diplomatiska kontakter kollapsat (och av vilken orsak)? En galen diktator? En geopolitisk näpst? Det skulle vara intressant att med öppna kort diskutera något sannolikt som vi kan diskutera. ”Ryssarna är ryssar fast man skulle steka dem i smör”, tycker jag inte är motivering värd att diskuteras, men även den har jag fått höra då andra argument tagit slut.

Men kan en mindre attack ske som en del av en större konflikt? Den idén lanserades av utrikespolitiska institutet, som presenterade ett ganska spännande scenario där Ryssland endast ockuperar ett par finska skärgårdsöar i Finska viken på grund av en konflikt med Västeuropa. Tyvärr nappade få på denna diskussionsinvit. Själv gillade jag utspelet, trots att jag tyckte det stora scenariot verkade ganska sökt. Det förutsatte på sätt och vis en stor provokation från Natohåll. Men den stora frågan kvarstår – skulle ett Natomedlemskap hjälpa i en sådan situation? En stor konflikt i Västeuropa misstänker jag att omfördelar allianser och utfästelser i rask takt, oberoende vad det står i Natos artikel 5 (mer om detta på annat håll i texten). Natoförespråkarna vädrar förstås morgonluft i och med varje kris där Ryssland är inblandad. Men utvecklingen i Ukraina och annekteringen av Krim tycker jag inte har just något med Finlands säkerhetspolitiska läge att göra, annat än att händelserna påminner oss om att vi är granne till en stormakt, och att stormakter (både i Öst och Väst) gör som de behagar.

På Krim har sedan 1800-talet funnits flera stora ryska militärbaser, och området har ur all praktisk hänsyn varit ryskt, oberoende av att Nikita Krustjev administrativt flyttade över området till Ukraina år 1954. Att tro att Ryssland stilla skulle godkänna att detta område blir en del av ett EU- eller Natoland måste vara höjden av självbedrägeri. Finlands grundläggande militärstrategiska fördelar är främst: ett geografiskt stort område, en värnpliktsarmé, en stor reserv, och framför allt en stark försvarsvilja. Denna förmåga att ge en näsbränna åt vilken potentiell angripare som helst tar även stormakter i beaktande då de flyttar på sina schackpjäser. Eventuella missar och fadäser i den egna beredskaps- och försvarsförmågan borde i länder som Sverige och Finland aldrig blandas in i Nato-debatten, utan åtgärdas med egna, ordentligt ökande försvarsanslag.

Ett finländsk Natomedlemskap skulle knappast förändra eller försämra vårt förhållande till Ryssland. Ryska diplomater har sagt att ett eventuellt medlemskap är vår sak. Också Natolandet Norge har gräns med Ryssland, och de är goda grannar. Ett medlemskap skulle tvärtom klargöra rollerna – vårt medlemskap skulle ju inte vara en fientlig handling mot Ryssland – det förstår även ryssarna.

De här uttalandena står förstås idag i en lite annan dager, då den ryska statsledningen i rätt raka ordalag meddelat att Finland förstås fattar sina egna beslut, men att ett finländsk Natomedlemskap knappast skulle ses positivt, utan leda till motåtgärder. Och även hittills har ryska reaktioner överlag varit mycket dåligt utredda. I Natoförespråkarnas få utredningar och papper jag läst citeras en handfull (oftast anonyma) ryska diplomater eller andra tjänstemän, eller så görs antaganden utgående från några simpla postuleringar.

Jag hävdade dock för länge sen, efter att ha följt med Ryssland och landets internationella kontakter sedan 80-talet, att ett finländskt Natomedlemskap med största sannolikhet rejält skulle försämra ländernas inbördes relation och öka spänningen i norr. Inte är det någon hemlighet, och vi bör även öppet kunna diskutera den aspekten – åt geografin kan vi inget göra. Känner man rysk mentalitet ens en aning, vet man också att det i själva verket är helt irrelevant vad vi uppger för motiv att gå med i Nato (eller ens varför vi på riktigt väljer att ta det steget, oberoende av vad vi säger) – det relevanta är hur Ryssland tolkar vårt medlemskap, och den Natoutvidgning som då skulle ske.

Fast vi skulle upprepa oss hesa, är det också ur rysk synvinkel ointressant om Finland (som medlem) skulle ha militärpolitiska intressen som inte alltid råkar vara de samma som hela Natos eller USA:s – i en tillspetsad situation orsakad av något annat Natoland (eller USA) så är vi en del av denna nya militära sfär . Så att påstå att inget skulle ske är nog olovligt naivt. Jag har lite på känn att de finländska Natoanhängare som använder argumentet ovan, i själva verket inte skulle ha något emot försämrade relationer med Ryssland.

Det som ryssarna däremot förstår är styrka – mätbara, konkreta saker. Ett Natomedlemskap skulle i ryska ögon vara ett tecken på feghet och fientlighet. Därför borde vi strunta i Natos tomma garantier och i stället satsa på vårt eget försvar, och det ordentligt. Efter det kan hur kreativa, diplomatiska, och handelsmässigt gynnsamma relationer som helst skapas mellan Finland och Ryssland, utan störande geo- och militärpolitisk instabilitet. I detta avseende har Ryssland dessutom inte alls blivit mer ”oberäkneligt”, vilket är ett av Natoanhängarnas favorituttryck idag. Den nuvarande ryska statsledningen är kanske en av de stabilaste och mest beräkneliga på länge. Att den inte dansar efter Västs pipor likt en Boris Jeltsin på 90-talet grämer säkert många, men det är en helt annan sak. Notera att jag inte påstår att den nuvarande ryska statsledningen är god eller bra eller ens nödvändig i ett land som Ryssland. Jag bara säger: oberäknerlig är den inte.

Att upprätthålla en armé blir allt mer tekniskt och därmed dyrare, medan vi hela tiden måste spara. Är vi med i Nato blir allt mycket billigare. Redan nu har vi ju Nato-anpassat oss när det gäller utrustningen.

Om något blir billigare eller inte tål verkligen att frågas. Jag har sett uträkningar både för och emot. Ett medlemskap ställer dessutom nya krav på oss (som kommer att kosta) – det är inte bara att plocka russinen ur kakan. Utrustning och materiel har alltid något pris, och samanskaffningar kan man göra även utan att vara med i Nato – tillverkarna är mer än villiga att sälja sitt material.

Det stämmer att vi redan Nato-anpassat oss rätt långt, och att vår egen militärindustri kanske skulle få några nya möjligheter i och med Nato. Är det ett avgörande argument för att gå med i Nato? Jag tycker inte det. Det är också i mitt tycke lite sniket att bakvägen försöka smyga in Nato genom att hänvisa till krympande militäranslag och sparkrav, som om sjunkande militäranslag skulle vara en naturlag som vi inte kan göra något åt. Är man uppriktigt intresserad av att Finland har ett heltäckande territorialförsvar så talar man förstås för ökade försvarsanslag, och inte för Nato.

Emellanåt: Folkopinionen håller redan på att vända. Idag är det bara [40/30/25 %] som är emot ett Natomedlemskap.

Folkopinionen och opinionssiffrornas pålitlighet kan man käbbla om hur länge som helst. Men de siffrorna blir ju strängt taget intressanta först om vi skall ordna en folkomröstning om Nato. Och även om vi skulle komma så långt, är folkomröstningar i Finland rådgivande, inte bindande – så egentligen är folkopinionens eventuella svängningar vid olika mättillfällen ganska värdelösa som argumentationspunkter i Natofrågan. Det är endast det militära och geopolitiska som borde avgöra.

Att gå med i Nato är lika odramatiskt som då en tax sätter sig. Det är en naturlig och enkel sak som knappast ens behöver motiveras. En folkomröstning om Nato kan vi inte arrangera. Frågan är alltför komplicerad för att avgöras som en enkel ja eller nej-fråga.

Jag har klumpat ihop de här två påståendena, eftersom de – mycket motsägelsefullt – används av samma Natoförespråkare, och nästan i samma andetag. Å ena sidan är alltså frågan enkel och klar, men å andra sidan är den alltför svår och komplicerad för att avgöras av folket.

Det är förstås alltid roligt att räkna sig till någon slags upplyst elit (det gör jag själv emellanåt), men i den här frågan andas uttalandet om folkomröstning nog ett illa dolt förakt för människors förmåga att förstå saker. Motiveringen utgår dessutom från antagandet (eller en förhoppning) om att beslutsfattarna tänker annorlunda i Natofrågan än folket i genomsnitt. Jag har inte sett några belägg för det, så jag tror Natoförespråkarna blir besvikna i vilket fall som helst.

Även pratet om att man knappast vågar rösta om sådana saker på grund av risk för nätpåverkan och nättrollande är också rena skräpet; man borde inte så till den grad nedvärdera folks förmåga att skilja propaganda från information. I så fall kan man ju snart inte ordna några politiska val alls.

Jag har också sett motiveringen att att vi borde lämna över beslutsfattandet om Nato till riksdag/regering eftersom beslutsfattarna sitter inne med information om säkerhetsläget som folket inte har. Om det skulle stämma önskar jag nog att beslutsfattarna ganska fort kommer ut med den informationen i dagsljuset så vi kan diskutera den öppet. Hemligstämplad kan avgörande information knappast vara, i så fall skulle vi ju aldrig få reda på det “riktiga” motivet för att gå med i Nato. Struntprat, alltså.

Om ni har fler motiveringar för att gå med i Nato, sätt in som kommentar, så svarar jag på dem i tur och ordning. ( hittills har inga kommit in – efter sju år).

Uppdateringar: 30.1.2012 och 18.6.2015: smärre ordvals- ordföljds- och stavningsrättelser. 15.2.1013: argumentation från den senaste insändardebatten i Hbl. 14.5.2013: folkopinionen har “svängt”. 13.4.2014: Krim och Ukraina. 19.5.2014: smärre ordföljds- och ordvalsjusteringar. 22.2.2015 Ukraina-krisen. 11.12.2017 Folkomröstningars vara eller inte vara, smärre förkortningar och konsolideringar

1 tanke kring ”Varför Nato är en dålig idé

Kommentarer inaktiverade.