Etikettarkiv: Klimat

Biobränslen

Förnybara kommer inte att räcka till, tyvärr

Jag har alltid varit en stor anhängare av professor Hans Roslings ”factfulness”. Roslings poäng var, att vi i debatter alltid borde stöda oss på fakta och inte på vår intuition. Själv bevisade han med övertygande statistik hur fattigdomen i världen minskat de senaste decennierna. En sak som han dock nästan aldrig nämnde, var vilken energiresurs som möjliggjort alla de otroliga framstegen.

Fortsätt läsa Förnybara kommer inte att räcka till, tyvärr
Elektrisk storm

Nödvändig läsning

YLE:s vetenskapsjournalist Marcus Rosenlund gav hösten 2018 ut en bok med namnet Väder som förändrade världen (Schildts & Söderströms). Jag läste den nyligen, och tycker efter genomläsningen att boken är ett mycket viktigt inlägg i den så kallade klimatdebatten. Den är rentav vad jag skulle kalla nödvändig läsning. Men kanske inte riktigt av den anledning de flesta kanske väntar sig.

Fortsätt läsa Nödvändig läsning

Prediktioner för 2018

Året har redan kommit en bit på vägen, vilket denna gång gör att det känns lite lättare än tidigare år att göra mina prediktioner (nu för tredje gången). Eller är det lättare? Jag är kanske ändå inte så säker.

Jag börjar åter med några nyckelord som jag tycker att bäst beskriver zeitgeisten – tidsandan detta år 2018:

  • Ambivalens
  • Motstridighet
  • Teknograndiositet

Fortsätt läsa Prediktioner för 2018

En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil

Nationalekonomerna och ekonomisterna skrapar sig i huvudet och seminarier följer på symposier: Varför villl inte ekonomin ta fart? Svaret är ganska enkelt: ekonomisk teori saknar så gott som totalt begreppet energi. Energi är i de ekonomiska teorierna något som automatiskt antas finnas där ute, trots att ingen mänsklig eller ekonomisk aktivitet idag kan ske utan stora och kostsamma energiinsatser. Och finns energin med på ett hörn, utarbetas modellen eller teorin fortfarande utan att beakta alla de ekonomiska resurser som krävs för att utnyttja en potentiell energikälla – även de mänskliga och miljömässiga resurser som behövs, samt hur energiproduktionen och användningen på riktigt påverkar resten av samhället. Man utgår i stället från det enkla antagandet att vi i all framtid har tillgång till någon relativt billig och behändig energikälla.

Fortsätt läsa En ny ekonomisk spelplan i skuggan av Peak Oil

Prediktioner för 2016

Det här är det första inlägget i en årligen återkommande serie


Vilka blir de ord som kommer att sätta agendan för år 2016?

  • Fortsatt ekonomisk malaise?
  • Invandring?
  • Ett hårdnande samhällsklimat?
  • Ett nytt kallt krig mellan stormakterna, och Natomedlemskap för Finland?
  • Terrorism och övervakning?
  • Klimat?

Jag märker att jag individuellt behandlat mycket av det här i mina inlägg de senaste åren, men det verkar som om 2016 och några därpå följande år kommer att bli ett slags nexus för dessa, inte alltigenom positiva företeelser.

Fortsätt läsa Prediktioner för 2016

Hur mår det vetenskapliga klimatet?

Det är ju inte första gången jag känner mig tvungen att ta till orda i den här saken, men debatten om klimatförändringar, både i “stora världen” och hemma i våra små kretsar,  tenderar alltid att hamna på samma slutstation – själva vetenskapen, och de vetenskapliga argumenten hamnar i skymundan, och politiken tar över, nästan med religiös febrighet.  Senast säkert på grund av förhandlingarna i Paris.

Jag, som inte ens officiellt är vetenskapsman (jag är mycket beläst, men jag saknar akademisk slutexamen) känner mig tyvärr allt oftare tvungen att undervisa högt utbildade debattörer i hur den vetenskapliga processen fungerar.

Fortsätt läsa Hur mår det vetenskapliga klimatet?

Klimatförändring leder till fler stormar?

Det finns en utbredd ”sanning” som säger att ökade CO2-mängder och klimatuppvärmningen (eller klimatförändringen) leder till fler ”extrema” väder, bl.a. stormar. Mätdata säger annat. På basen av den knappa data Meteoroligska Institutet publicerar ritade jag en graf över stormdagar i Finland 1994-2012. I grafen har jag ritat in den trendlinje som institutet av någon orsak inte publicerar. Vill man tolka in några korrelationer kan man bara läsa ut en sak: ökande CO2 tycks leda till färre stormar.

Nu hör jag till dem som överhuvudtaget inte tror på den här korrelationen. Vårt klimatsystem är sannolikt mycket mer komplicerat än vad sådana förenklingar försöker få oss att tro. Och min poäng med den här bilden är inte heller att säga att vi kan strunta i allt och fortsätta som förr (det kan vi i vilket fall som helst inte). Min poäng är: Använd riktig data. Sprid inte ovetenskapligt strunt som ”sanningar”. Framför allt: lita inte för mycket på politiker som Al Gore.

Klimatdebatten långt ifrån avslutad

Längre version av insändare i Hbl (publicerad 23.4.2012). Uppdatering 10.8.2012: klarare ordval i andra satsen. Lätt uppdatering 26.9.2013 för att göra texten mer tidlös

Klimatdebatten kommer och går i vågor – och oftast med de samma vanliga argumentationsfelen. Debattörerna talar förbi varandra, och glömmer bort att göra skillnad på politiska uttalanden, och uttalanden som handlar om vetenskaplig forskning.

Förespråkarna av en kraftig mänsklig påverkan av klimatet hävdar ofta “att den vetenskapliga diskussionen gällande global uppvärmning för länge sedan är avslutad”. Eller att “97 % av vetenskapsmännen anser att den mänskliga klimatpåverkan är bevisad (och farlig)”. Detta kryddas i många fall med att kalla forskare som påpekar möjliga andra påverkningar för ”förnekare”. Det första är inte ett vetenskapligt uttalande, utan ett politiskt uttalande (myntat av politikern Al Gore), det andra är för länge sedan motbevisat som rena struntslutledningen, och det tredje ett s.k. logiskt argumentationsfel (man bemöter inte argumenten, utan svartmålar i stället opponenten).

Den vetenskapliga metoden fungerar aldrig så att debatten ”är avslutad”. Vetenskapliga hypoteser avgörs dessutom inte heller med demokratiska omröstningar, så att hänvisa till procentsiffror som ”90 procent av forskarna tror si”, eller ”95 procent av forskarna tror så” är egentligen helt irrelevant. Visst, det finns hypoteser som klarat så många falsifieringsförsök att de utvecklats till teorier eller teorisystem (t.ex. evolutionsteorin). Dem kan vi faktiskt i vardagligt tal kalla för etablerade sanningar.

Hypotesen om att människan via koldioxidutsläpp på ett avgörande sätt påverkar klimatet ligger i dagsläget långt ifrån detta mål (och hypotesen är strikt taget inte ens vetenskaplig, eftersom man inte kan tänka sig ett experiment där hypotesen går att falsifiera – det går inte att ”testa” klimatet utan de mänskliga utsläppen).

”Förnekarna” eller ”skeptikerna” (som i denna debatt används som ett fult ord) sysslar alltså inte med att förneka att koldioxid skulle vara en växthusgas (det är etablerat), utan vill undersöka på vilket sätt och i vilken utsträckning dessa utsläpp kan påverka klimatet, och ifall denna påverkan på ett pålitligt sätt kan utläsas mot bakgrund av den stora naturliga variabiliteten (istiderna, lilla istiden, värmepulsen under medeltiden, etc etc). Jordens atmosfär och stratosfär är dessutom en dynamisk del av solsystemet. På det området sker för tillfället mycket intressant forskning, men som i vår tid av koldioxidfixering helt förbigås. Kort version: analogin med jordens atmosfär och koldioxiden som ett nästan hermetiskt drivhus är helt åt pipan, och leder tankarna i alldeles fel håll.

Man kan också ifrågasätta insändarpåståenden som att enbart ”klimatforskare” borde få uttala sig i frågan. Klimatforskning är ju ingen egentlig diciplin, utan gäller vad forskningen handlar om i slutändan. En hydrolog eller en meteorolog kan mycket väl vara ”klimatforskare”, om slutsatserna handlar om klimatet. Bland andra dicipliner som kan bidra till ”Klimatforskningen” hittar man astronomi, solfysik, geologi, geokronologi, geokemi, sedimentologi, tektonik, paleontologi, paleoekologi, glacialogi, meteorologi, oceanografi, ekologi, arkeologi, antropologi och historia.

Förespråkarna av hypotesen om människans avgörande påverkan glömmer framför allt att den viktigaste kritiken mot klimatforskningen den senaste tiden gällt de uppenbara bristerna i metodologi och statistik som en stor del av den s.k. klimatforskningen uppvisar. Då skall vi enbart vara glada för att forskare i andra dicipliner står upp och påpekar detta. För den som orkar studera ämnet en aning utöver tidningarnas rapportering är problemen uppenbara: Framför allt:

  • Övertron på datormodeller, som alltid är avhängiga av grova generaliseringar gällande klimatsystem med många och svåra variabler.
  • Statistiskt svag datainsamlingsmetodologi. 
  • Matematiskt och statistiskt dåligt underbyggda argument (framför allt korta mätperioder) för att man med tillräcklig noggrannhet kan uttyda en mänsklig signal ur klimatets stora naturliga variabilitet. 
  • Konfirmeringsbias, d.v.s att klimatforskningen omedvetet tenderar att uppmärksamma resultat som bekräftar de egna hypoteserna, medan andra resultat avfärdas. 
  • Statistiskt mycket svaga extrapoleringar gällande framtiden. 
  • Hemlighållande, falsifieringsförsök, eller undertryckande av motsatta slutresultat (The hockey stick, Climategate etc). 
  • Lämmeleffekter – där det blir nästan en nödvändighet att få med ordet ”klimatpåverkan” i sin forskning, om man alls vill ha några forskningsbidrag.

Bristerna i metodologi och rapportering (och de tvärsäkra debattinläggen) sker förstås för att det för länge sedan gått politik i frågan. Och när det sker, uppstår olika ortodoxier – med påföljande indelning i rättrogna och avfällingar. Då spårar tyvärr debatten helt ur, och det första offret brukar då bli vetenskapen och den vetenskapliga metoden.

Kolreserverna alltför optimistiskt uppskattade?

(en artikel jag skrev för ett par år sedan)

Nya beräkningar över världens kolreserver är mycket lägre än tidigare uppskattningar. Om beräkningarna stämmer ökar trycket på att utveckla alternativa energikällor. Samtidigt måste man revidera klimatmodellerna som baseras på framtida koldioxidutsläpp. Det säger Dave Rutledge, som leder Caltechs fakultet för tillämpad vetenskap i Kalifornien.

Enligt Rutledge har världens länder historiskt sett varit mycket dåliga på att uppskatta sina tillgångar av fossila bränslen. Den brittiska kolproduktionen kulminerade år 1913 och föll därefter, trots att uppskattningen i början av seklet målade upp tillgångar för 900 års utvinning. Den amerikanska oljeproduktionen kulminerade 1970 och har sjunkit med hälften sedan dess. Båda gångerna överestimerade länderna tillgångarna med råge. Rutledges nya modell tar i beaktande den kumulativa produktionen i olika regioner, och hans säger att den därför på ett noggrannare sätt beskriver verkligheten.

De nya beräkningarna visar att vi totalt sett, inklusive tidigare kolbrytning, kommer att kunna ta ut 662 miljarder ton kol ur jorden. Tidigare uppskattningar, bl.a. av World Energy Council, WEC, menar att det fortfarande finns 850 miljarder ton kvar att utvinna.

Rutledge säger att regeringar länge tenderat att överestimera tillgångarna, och att resultaten av de världsomspännande kartläggningar man tidigare gjort inte tagit i beaktande svårigheterna och kostnaderna för att komma åt alla tillgångar. Och de sammanlagda uppskattningarna har dessutom vilat på antagandet att länderna varit uppriktiga. Kina, påpekar Rutledge, har bara avgivit två officiella uppskattningar, och de avviker radikalt från varandra.

– Kineserna är idag intresserade av att producera kol, inte av att ta reda på hur mycket de egentligen har kvar i marken, säger Rutledge.

Även USA:s energimyndigheter håller med många av Rutledges påpekanden när det gäller USA:s kolreserver. I en rapport från 2007 skriver det nationella forskningsrådets kommitté för kolforskning att de flesta uppskattningar som fortfarande används baseras på gammal data från 1970-talet. Uppdaterade metoder för vilka reserver som realistiskt kan utnyttjas ger resultat som endast är fraktioner av de tidigare estimaten.

Om de nya estimaten stämmer måste flera klimatmodeller ställas om. Vissa IPCC-scenarier utgår ifrån att hela 3,4 biljoner ton kol bränns upp fram till 2100. Det är fem gånger mer än vad Rutledge tror att är möjligt, och ordentligt över vad även WEC tror att går att utvinna. Men trots att de mest skrämmande klimatscenarier därmed kanske inte blir av, betyder det inte att vi kan dra en suck av lättnad. Trycket på att utveckla alternativa energiformer bara växer, eftersom en rask nedgång av kolreserverna bara accentuerar frågan om hur mänskligheten skall kunna bibehålla sin nuvarande levnadsstandard, sina transporter och industrin.

På sin webbsida säger Rutledge att framtidsdiskussionen gått två skilda spår de senaste åren. Å ena sidan debatteras ivrigt de fossila bränslena och tillgången på energi, å andra sidan debatteras häftigt hur användandet av de här bränslena eventuellt påverkar klimatet i framtiden.

– Har vi ett energitillgångsproblem? Har vi ett klimatproblem? Har vi bådadera? Vilket kommer först, frågar sig Rutledge. Alltför sällan har man försökt koppla ihop de här frågorna.

Enligt Rutledge skulle det vara nyttigt att baka in realistiska produktionsgränser i klimatmodellerna. Nu varierar IPCC:s scenarier i förhållandet fem till ett. I vissa scenarier har oljeproduktionen inte nått sin kulmen ens år 2100, medan Rutledges uppskattning baserad på kumulativ regional produktion pekar på att hälften av världens olja, naturgas och kol har konsumerats år 2019.

– Tidskonstanterna för uttömmandet av de fossila bränslena är även av en annan magnitud än för temperaturväxlingar. Om man vill minska klimatinverkan som associeras med förbrukning av fossila bränslen är det därför viktigare att begränsa den slutliga produktionssiffran än att bara minska takten, säger Rutledge.

Grönt blådunster

Den brittiska energiforskaren David MacKay säger att de hållbara energiformerna inte kommer att räcka till om vi vill göra oss av med beroendet av olja och andra fossila bränslen. I tillägg till en kombination av flere olika energikällor måste energieffektivitet och energisparande åtgärder dessutom öka med flera magnituder. Boken  kan fritt kan laddas ner på www.withouthotair.com.

I sin bok på över 380 sidor som publicerades 2009 behandlar MacKay alternativa, förnybara energikällor ur ett realistiskt perspektiv.
– Syftet med min energibok var att få slut på ”utsläppen” av struntprat som dominerar energidebatten i Storbritannien. Struntpratet har tagit över debatten eftersom så mycket av diskussionen blir emotionell, till exempel gällande vind- eller kärnkraft, utan att någon ids titta på de riktiga siffrorna. Eller om någon nämner siffror, är det bara för att göra intryck eller plocka poäng, i stället för att bidra till insiktsfull debatt om alternativen, skriver MacKay.

MacKay är fysikprofessor vid Cambridge, och hans bok handlar främst om energiförsörjningen i Storbritannien. Exemplen är ändå tillämpbara på vilket utvecklat industrisamhälle som helst, där 80–90 procent av energiförsörjningen sker med fossila bränslen.

Vettiga siffror saknas
MacKay säger att det enda olika energidebattörer nu enas om är att ”något borde göras”. Oenigheten är stor om vad som borde göras, även inom de olika ”lägren”. Olika alternativ ställs mot varandra, och oftast utan vettiga sifferunderlag.
– Hur mycket energi kan alternativen realistiskt leverera, till vilken ekonomisk och social kostnad, och med vilka risker? Folk säger alltför lättvindigt ”kärnkraft kostar för mycket”, eller ”vi har massor av outnyttjad vindkraft”, och de få gånger verkliga siffror förs fram, fördunklas deras mening av deras enormitet, säger MacKay.
Los Angeles-invånarna kör varje dag en sträcka motsvarande en resa till Mars och tillbaka, britternas skräppapper skulle varje år fylla 103 488 tvåvåningsbussar…

Om alla gör lite, åstadkommer vi endast lite…
Resultatet av meningslösa siffror blir enligt MacKay en flod av nonsens, som i slutändan brukar utmynna i ”goda råd” för hur vi skall rädda planeten.
– BBC uppmanar bland annat oss att dra ur mobilladdaren när vi inte laddar mobilen. Om någon protesterar med att mobilladdarna inte närapå står för vår största energikonsumtion rullar man ut argumentet ”många bäckar små”. En mycket mer realistisk mantra skulle förstås vara: ”om alla endast gör lite, kommer vi också att åstadkomma mycket lite”.

Även företagen bidrar till nonsens-flödet. MacKay pekar ut BP som på sin webbsajt stolt förklarar att de minskat sina koldioxidutsläpp genom att byta färg på sina tankfartyg.
– Vem som helst kan väl räkna ut att innehållet i tankfartygen är mycket intressantare än fartygens yttre. BP säger även på sin targetneutral.com-sajt att de kan ”neutralisera” dina koldioxidutsläpp för bara 40 pund i året. Hur går det ihop? Om kostnaden för att fixa klimatförändringen skulle vara så låg hade vi förstås redan gjort det.

Använd klara argument
MacKay ger även en slev åt politikerna. De som vill jämföra förnybara källor med kärnkraft säger: ”vindkraft kan potentiellt ge el åt alla hushåll i Storbritannien”, och i samma andetag: ”tio nya kärnkraftverk skulle minska våra utsläpp med endast fyra procent”.
– Uttalande är missvisande, eftersom man byter spelplan mitt i argumentet. Sanningen är att mängden elektricitet som kan skapas av de potentiella vindmöllorna är exakt samma som den tio kärnkraftverk skulle generera: att ge el till alla hushåll i Storbritannien står faktiskt för endast fyra procent av alla utsläppen!

Enligt MacKay borde vi i stället för meningslös och missvisande debatt i snabb ordning få svar på bl.a. följande frågor:

  • Kan ett land som Storbritannien ens i princip leva på endast sina egna förnybara energikällor?
  • Kan en energikris undvikas om alla sänker termostaten med en grad, kör en mindre bil och tar ut mobilladdaren när den inte behövs?
  • Borde skatterna på transportbränslen höjas betydligt och hastighetsbegränsningarna sänkas?

– Om politikerna säger att klimatförändring är ”ett större hot än terrorismen”, borde då inte regeringarna kriminalisera resande och konsumtion? Eller är energikrisen sist och slutligen ett överbefolkningsproblem?

Faktuella påståenden vs. etiska
MacKay säger sig ha gjort sitt bästa för att hans bok skall handla om fakta. Han säger att energidebatten ofta är kaotisk och emotionell eftersom många blandar ihop faktuella påståenden med etiska påståenden.
– Faktuella påståenden är till exempel: ”förbränningen av fossila bränslen leder till koldioxidutsläpp på 34 miljarder ton årligen”, eller ”en temperaturökning på två grader leder till att Grönlandsisen smälter inom 500 år”. Faktuella påståenden kan antingen vara sanna eller falska, vilket ofta blir en fråga för vetenskapen. I många fall kan avgörandet dessutom bli: mer eller mindre sannolikt.
– Etiska påståenden är däremot: ”det är fel att utnyttja globala naturresurser på bekostnad av kommande generationer”, och ”politiker borde enas om ett tak på koldioxidutsläpp”. De här påståendena är varken sanna eller falska, utan vi håller antingen med eller inte beroende på våra värderingar.

Etiska påståenden går ofta stick i stäv med varandra: Tony Blairs regering sade att Storbritannien borde sträva till att minska koldioxidutsläppen med 60 procent fram till 2050, men samtidigt uppmanade finansminister Gordon Brown flera gånger de oljeproducerande länderna att öka sin produktion.
MacKay säger att hans bok inte handlar om den etiska frågan om det är rätt eller fel att Europa och Nord-Amerika slukar största delen av världens energikaka.
– Min bok handlar om det faktum att vi inte kan äta kakan och samtidigt ha den kvar. Den handlar om att hjälpa läsaren känna igen ineffektiva och meningslösa förslag och att identifiera energipolitik som är samstämmig med läsarens etiska värderingar.

Kan vi leva utan fossila bränslen?
Idag kommer den överlägset största delen av de utvecklade ländernas energi från fossila bränslen. Exakt hur länge vi kan förlita oss på den källan befattar sig MacKay inte med, däremot om det överhuvudtaget går att leva utan fossila bränslen.

I sin bok adderar han dagens energikonsumtion i en röd stapel, medan han i en grön stapel adderar Storbritanniens olika förnybara energialternativ för att se om det hela kan gå jämnt ut.

Konsumtionsstapeln innehåller transport, värme och nedkylning, belysning, informationssystem och prylar, mat och industri, medan stapeln för hållbar energiproduktion innehåller vind, solenergi, vattenkraft, vågenergi, tidvattensenergi, geotermisk energi och kärnkraft. Kärnkraften har ett frågetecken, eftersom det inte är klargjort om den alls kan räknas som ”hållbar”.
MacKay fyller upp staplarna med resten: flygtrafik i röda stapeln, solenergi och biomassa i gröna stapeln o.s.v.
– Slutstaplarna blir till sist förvånansvärt jämna, men då gäller det att minnas att vi kastat alla ekonomiska, sociala och miljömässiga hänsyn överbord. Vissa alternativa källor trampar dessutom på varandra – i mitt scenario måste solenergifarmerna kämpa om samma landplättar som energigrödorna. Och det räcker med att vi beslutar oss för att offshore-vindkraft blir för dyrt för att staplarna hamnar i stor obalans.

MacKay lämnar i början helt bort de ekonomiska aspekterna.
– Ifall alternativa energikällor är ekonomiskt möjliga är en viktig fråga, men ofta dominerar den frågan för mycket. Man frågar sig: ”är vindkraft billigare än kärnkraft?”, i stället för att först fråga sig ”hur mycket blåser det?”, och ”hur mycket uran finns kvar i marken?”. Ifall alternativen ens i teorin kan täcka vår nuvarande konsumtion, då är det dags att se på de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna, säger MacKay.

En blekare bild uppstår om vi märker att alternativen inte når upp för att täcka vår konsumtion. Oberoende vad de ekonomiska realiteterna då är, finns det inte tillräckligt förnybar energi för vår nuvarande livsstil, och massiva förändringar är att vänta.

Räcker alternativen till?
Med enkla räkneexempel visar MacKay kapitel för kapitel hur svårt det kommer att bli att ersätta de fossila bränslena. Om man till exempel täcker hela tio procent av de blåsigaste ytorna i Storbritannien med vindmöllor, skulle energin räcka till endast hälften av den mängd som enbart personbilstrafiken idag gör av med. Solenergi fungerar verkligt bra där det är riktigt soligt – men vill de länderna sälja sin solenergi till oss? Och hur skall den levereras?

Förnybar energi räcker inte ensamt
MacKay för i slutkapitlen en kritisk diskussion med sig själv och sina slutsatser. Han jämför också sina resultat med de estimat olika organisationer och institutioner gjort över de förnybara energikällornas potential.
– Slutsatsen blir entydigt att hur positivt vi än ser på förnybara källor, så realistiskt sett kan Storbritannien inte fortsätta som förr enbart på egna energikällor – speciellt då man börjar räkna med befolkningens åsikter och attityder.
I en skämtsam men allvarlig bild av sina staplar räknar MacKay bort alla de förnybara energiformer som människorna i allmänhet anser för dyra eller alltför förfulande för miljön, och som idag möter hårdnackat motstånd. Det blir tyvärr inte mycket kvar av den gröna stapeln.
– I ett utvecklat industrisamhälle måste vi alltså göra stora minskningar i vår energianvändning i framtiden. Att stänga av mobilladdarna sparar på årsbasis el motsvarande elförbrukningen i 66 000 hushåll i Storbritannien. Det låter mycket, men siffran måste jämföras med att det finns 25 miljoner hushåll i landet. 66 000 är alltså en fjärdedel av en procent. Alltså småpotatis när vi talar om energiförsörjningen som helhet.

Energisparande och effektivitet!
Hur då nå de verkligt stora inbesparingarna? Att minska befolkningsmängden och radikalt ändra livsstil är en väg (speciellt att övergå från privatbilism till eldriven kollektivtrafik i massiv skala). Att investera i ny teknik och effektivitet är en annan, eller att övertyga andra länder att sälja sin förnybara energi till oss. Bokens slutkapitel ägnar MacKay till att se på dessa scenarier, och samtidigt avliva en del sega myter speciellt när det gäller upphaussade möjliga tekniska landvinningar, som vätgasbilar eller koldioxidavskiljning i kolkraftverk.

Mot slutet tar han även en titt på olika alternativ ur en investerings- och politikvinkel.
– Viktigt skulle vara att göra om skattesystemen så att de styr oss i mer ”grön” riktning på alla plan. Vill vi stöda utvecklingen bort från fossila bränslen måste fossila bränslen ha ett tillräckligt högt och stabilt pris. Vi borde också beskatta nedsmutsning och resursanvändning hårdare, och beskatta arbete mindre. Det är tokigt att det är dyrare att reparera en DVD-spelare än att köpa en ny, vilket beror på att DVD-reparatörerns arbete beskattas så hårt och är omgivet av omfattande och dyr pappersexercis.

Investeringarna i forskning gällande förnybar energi måste också öka drastiskt.
– År 2007 använde brittiska regeringen 1,5 miljarder pund för att möblera om försvarsministeriet, men bara 12 miljoner pund för forskning i förnybara energikällor.

Enligt MacKay håller tiden på att rinna ut.
– Storbritanniens energi kommer till 90 procent från fossila bränslen. Och med tendensen hos de flesta att säga nej till kärnkraft, nej till vindkraftsfarmer och nej till egentligen allt annat än kraftverk som bränner fossila bränslen är jag rädd att vi inte kommer loss från de fossila bränslena innan det är för sent. Under tiden nöjer vi oss med halvmesyrer: lite effektivare kolkraftverk, några elbilar, handel med utsläppsrätter, några vindkraftverk och ett otillräckligt antal kärnkraftverk.