En intressant observation: händelser som avviker från vardagen och orsakar stort nyhetspådrag (senast t.ex. de nattliga upploppen i svenska förstäder) tenderar att locka ut en den ena, en den andra debattören som i händelsen ser en bekräftelse gällande precis den egna favoritagendan, och ingenting annat. Många av de här färgstarka personerna har redan en synlig plattform, eller så är de även annars så kallade ”go-to”-personer på mediernas namnlistor över människor som skall kommentera samhällshändelser. Persongalleriet på scenen varierar från tidsperiod till tidsperiod, men i dagens mediaklimat utkristalliserades i nämnda fall några synliga spelare:
den invandringskritiska politikern som i händelsen ser en bekräftelse på att invandring (och även mottagandet av flyktingar) helt borde stoppas.
den invandringspositiva politkern som får orsak att tala om ytterligare satsningar på bättre integration och nödvändigheten av mer arbetskraft.
den oppositionella men opportuna politikern som gärna skyller alla problem och motgångar på den sittande regeringens politik (kan även överföras på andra länder och vilken samhällsideologi som helst).
samhällsforskaren eller psykologen som talar om alienation och utanförskap med alla dagens modeord.
Mediernas försök att skapa ”analys” genom att ställa de här personerna mot varandra i artiklar och debatter leder visserligen till underhållande shower, men förstås inte till någon riktig syntes av händelsernas orsaker (då alla bara talar förbi varandra). Intressant nog återspeglas också samma snäva åsikter och agendor på debattforumen i sociala medier: de flesta upprepar som papegojor vad ovan listade ”auktoriteter” sagt, utan tillstymmelse till eget, självständigt tänkande.
Kravalldeltagarnas ofta komplexa och helt individuella motiv till att delta, är av förståeliga skäl svåra att verkligen ta reda på. Mycket troligt är ju att deltagandet i kravaller för någon på riktigt vara en samhällelig protest (t.ex. mot polisbrutalitet), medan det för andra är ett sätt att ha roligt (för att peka ut skalans båda ändor).
Debattörerna vill helst inte erkänna detta, utan behandlar alla människor som en homogen grupp. För politiker (eller övriga personer med en agenda) är det förstås behändigt och enkelt, och det gynnar även journalisternas arbete. I stället för att göra riktiga analyser nöjer man sig med ”en bra story” på alla grälen (i nämnda fall gjordes visserligen en intressant utvikning gällande mediernas roll som uppviglare till ”action”, med sina tipspengar etc).
Journalisternas slentrian är helt förståelig – i dagens mediaklimat vet alla att det inte är värt att ödsla överdrivet mycket tid på en enda sak, nästa ”stora grej” väntar redan runt hörnet – nästa vecka, då bilvraken forslats bort.
I och med att man blir lite äldre blir man också lite klokare. Då upptäcker man också allt fortare när någon försöker dra en vid näsan. När det gäller fallet med den famösa ”homopussen” i Finlands bidrag till Eurovison Song Contest märkte jag redan från början att grejen inte alls hade att göra med det som målades upp i media.
I korthet: det var ett PR-trick för att vispa upp lite kontrovers kring sången, inget mer.
Och innan du kastar dig över tangentbordet för att beskylla mig för homofobi – läs lite längre.
Min slutledning stöds av de båda tänkbara scenarierna:
antingen tröttnade PR-gänget kring Krista Siegfrieds på kritiken om att sångens ord var för konventionella och ”bakåtsträvande”, och beslöt införa ”homopussen” i slutet av numret för att ge mera ”djup” och ”mening” åt det hela.
eller (nästan värre); ”homopussen” fanns med i beräkningarna från början. Tanken var att våra ögon skulle öppnas och vi skulle inse det ”geniala” och ”omkullkastande” i denna ”reveal”, som kom först på slutrakan.
I båda scenarierna handlar det hela alltså inte om äkta progressivitet, eller att på riktigt arbeta för t.ex. könsneutrala lagar, utan rätt och slätt om kallt beräknande marknadsföring. I sin värsta form kanske diskussioner och resonemang om att ”med detta får vi homorösterna” (som om homosexuella skulle utgöra en slät och enkel demografi som röstar som en fårskock).
Symptomatiskt började man efter semifinalens första puss se massor av felaktig information i de sociala medierna, bl.a. om att Turkiet plötsligt dragit sig ur Eurovisan p.g.a. ”homopussen” (i själva verket skedde uttåget långt tidigare, p.g.a. Turkiets missnöje över att ”de stora” alltid automatiskt är i finalen).
Idén med att klicka ”Like” på dessa bilder var väl att inför de sociala mediernas tribunal bevisa att man inte har minsta spår av homofob i sig. Mycket, mycket underligt egentligen, eftersom Krista Siegfrieds veterligen inte är homosexuell, eller ens gett vinkar om att hon skulle vara bi-curious. Vem som helst kan också se (kolla YouTube) att pussen är ganska stel och obekväm – d.v.s. teater, och inte känslor.
”Se så progressiva och frigjorda vi är!” Spontant och äkta? Knappast.
Jag har en ganska stark konservativ impuls i många frågor. Folk som gärna vill dela in människor i olika läger har därför svårt med att placera mig, eftersom jag samtidigt är mycket progressiv, äkta liberal i de flesta frågor, och intresserad av att försvara individuella rättigheter. Jag anser t.ex. att all lagstiftning skall vara könsneutral.
Mig störde alltså inte ”homopussen” för att den anspelade på homosexuella förhållanden eller rättigheter, utan för att den gjorde det med falska premisser. Mig stör överhuvudtaget att man under en sångtävling (där sångerna borde tävla) gör sexuella anspelningar (jag hade blivit precis lika störd av en heterokyss med sexuella undertoner).
I min tankevärld hör nämligen sexualiteten till privatlivets sfär. Vad folk har för sexuell läggning anser jag att är deras egen sak. Jag tycker att folks preferenser på det området hör till de minst intressanta personliga egenskaperna, och förvånas alltid stort vid kaffeborden när personers (som inte är närvarande) sexuella läggning förs på tal – som om det självklart och automatiskt borde berätta något intressant och avslöjande om ifrågavarande person.
I fallet Siegfrieds väntade jag mig även lite mer analys och funderingar i de etablerade medierna efter tävlingen. Men till exempel Hbl och Svenska YLE har också svalt PR-betet med hull och hår, och ställer enbart frågan om det var ”homopussen” som orsakade Finlands dåliga placering. ”Europa var väl inte redo för detta” konstaterar Siegfrieds själv (i mina öron låter det som PR-människornas spin), och underförstått skall vi förstå att största delen av Europas befolkning (för att inte tala om människorna i ”Östblocket”, inklusive Turkiet) är bakåtsträvande homofober. ”Vi”, de ”progressiva” och ”framåtsträvande” kan sedan himla oss – och få våra fördomar än mer förstärkta.
Den vinklingen är förstås ett mycket enkelt sätt att slippa andra frågor kring sången och numret, och ingenstans ser man minsta resonemang om det i själva verket kunde vara så att andra än jag märkte det lite billiga PR-tricket, eller åtminstone kände sig olustiga till mods, med en vag känsla av att något inte står rätt till i hela uppståndelsen. Eller att låten helt enkelt inte denna gång gillades av tillräckligt många (det händer ju varje år att tippade favoriter inte klarar sig).
Slutresultatet blev alltså att arbetet för sexuella rättigheter eller könsneutral lagstiftning knappast alls gynnades. Uppmärksamheten koncentrerades i stället på en konstgjord ”kontrovers” – frammanad av en beräknande PR-apparat.
Homosex är också sex, så det hela blev i slutändan bara en del av den allmänna sexualiseringen av vår vardag (en hel del heterokarlar kanske också ”tände”). Och nivån på vad detta påhitt tillförde samhällsdebatten var väl ungefär samma, som då det i tv-program om heminredning alltid skall finnas med en obligatorisk karikatyr på en homosexuell man.
Man kan bara sucka, och hoppas på att inte så många dras vid näsan nästa gång.
Uppdatering: Efter lite feedback vill jag gärna göra en sak klar: Jag tror fullt och fast att Krista Siegfrieds har ärligt uppsåt – hon är säkert för sexuella minoriteters rättigheter.
Min poäng är inte heller att misstänkliggöra äktheten i hennes eventuella motiv – problem har jag däremot med hur detta manifesterades; den biten känns onekligen som dålig rådgivning från gänget runtomkring. Det blev dålig smak av det här, och resultatet blev endast den sortens kvasidebatt jag beskriver ovan.
Lite längre version av en insändare 13.5.2013 i Hbl (som turligt nog publicerades i debattflödet samtidigt som Sture Gadd hade en kolumn förespråkande Nato med ungefär exakt de felaktiga grunder jag tar upp i texten)
—
Ett ny och mycket farlig uppfattning rör sig nu bland Natoförspråkarna i ledarstick och insändarspalter. D.v.s. att Sveriges oförmåga att med egna jaktplan reagera på en rysk militärövning ”bevisar” att det är dags (även för Finland) att gå med i Nato. Så innan debatten alltså helt spårar ur är det skäl att konstatera: det finns inga ”Nato-trupper”. Nato är en allians som består av medlemsländernas egna försvar. Att negligera sitt eget försvar och hoppas på att någon ur alliansen skulle sköta beredskapen eller försvaret är olovligt naivt. (Baltic Air Policing i Litauen är en småskalig Nato-operation för de tre baltiska Nato-länder som i praktiken saknar eget flygvapen). Missar och fadäser i den egna beredskaps- och försvarsförmågan borde i länder som Sverige och Finland alltså inte alls blandas in i Nato-debatten.
Hur någon i teorin ens kan tro att Nato skulle vilja ha smitare till medlemmar går över mitt förstånd. Det säger sig självt att om alla Natoländer tänkte likadant – att någon annan nog sköter vårt försvar – skulle alliansen bli en ännu större papperstiger än organisationen är idag.
Är man på riktigt intresserad av Finlands försvar så utvecklar man Finlands försvar och ödslar inte tid och resurser på Nato – och ser med politiska beslut till att försvaret har tillräckliga (helst ökande) anslag.
Sture Gadd skriver i en kolumn med rubriken ”Dags för Nato” att ryska Iskander-robotar är placerade så att de kan slå ut Finlands elnät. Hur det faktumet skulle tala för Natomedlemskap förstår jag inte. Om elnätet är sårbart skall vi väl skydda det själva (jag har av en elingeniör hört att det behövs lite mer än ett pojkhyss för att slå ut det) och inte blanda in Nato-frågan i den diskussionen.
Som så många andra talar Gadd sedan också om eventuella cyberattacker som orsak att gå med i Nato. Med risk för att jag måste upprepa mig: en militärallians har ABSOLUT INGENTING att bidra med på den fronten. It-utmaningar sköts med it-resurser, inte med pansarvagnar och jaktplan.
Notera, att jag i denna text inte tar ställning till om en eventuell sammanslagen finlandssvensk yrkeshögskola skall ha högsäte i Helsingfors, Åbo eller Vasa. Jag anser mig inte ännu ha tillräcklig information i frågan. Jag anser inte heller att man inte får ha känslor. Jag bara konstaterar, att diskussionen om den finlandssvenska yrkeshögskolan lett till ett mycket förutsägbart skyttegravskrig mellan norr och söder, där saklig argumentering kastats överbord, och känslorna helt tagit över.
Och då Strömsö-fernissan skalats av, gäller ”debatten” som vanligt inte slutmålet (eller om en sammanslagning överhuvudtaget behövs eller är önskvärd), utan prestigefrågor, som var rektorn skall sitta. Även försök till sakliga inlägg blir då föremål för högljudda skrikkampanjer fulla av fördomar och mycket svagt underbyggda, förutfattade meningar, som leder till att uppmärksamheten leds bort från själva saken.
Här kommer en lista på några falska argument som jag hittills hittat efter en snabb genomläsning av artiklar och kommentarer, och som inte borde få förekomma om man vill diskutera själva sakfrågan (jag fyller på med mera då jag stöter på dem):
Regionerna har fått för mycket, nu är det Helsingfors tur. (Även om det första påståendet skulle stämma, saknar det relevans i de specifika fallen, som förstås skall utvärderas skilt för sig).
Det finns ett liv även utanför Ring III. (Det här självklara konstaterandet används ofta, men är förstås inte ett argument för någonting alls).
I Nyland bor 133 000 svenskspråkiga, i Österbotten bara 90 000. Därför skall administrationen sitta i söder. (En visserligen intressant siffra som ofta glöms bort, men som knappast kan anses vara ett kriterium för ett beslut i den här frågan).
XX skall inte uttala sig, eftersom han/hon är [välj själv orsak]. (Klassisk Ad Hominem-attack. Man kritiserar inte argumentet, utan misstänkliggör på olika sätt den som uttalar det).
Den enda rätta finlandssvenskheten finns i Österbotten. (Hur man trovärdigt skulle kunna mäta något sådant, och vad det ens har att göra med denna fråga går över mitt förstånd).
I Helsingfors kan inte ens finlandssvenskarna tala svenska längre. (Även om så vore fallet – vilket bevisligen inte stämmer – har det ingen relevans i detta fall).
Att tala för Helsingfors är en krigsförklaring mot regionerna. (En närapå barnslig överdrift).
Det går inte att dra likhetstecken mellan dem utanför Ring III och den lilla klick som struttar omkring i Helsingfors vid Svenska Teatern och på Högbergsgatan. Den allt mer förfinskade finlandssvenskheten i Helsingfors borde kastas åt vargarna. Institutioner som Svenska folkskolans vänner, Svenska litteratursällskapet och allt vad de heter kunde flyttas ut till bygderna. (Så här idiotiska kommentarer vet jag inte hur man ens kunde börja att kommentera).
Saken blir förstås inte bättre av att media älskar uttalanden som de här – det blir saftiga rubriker och många klick på webben när ”debatten” fortsätter och person sätts mot person. Varför döda en bra story då den kommit igång?
President Niinistös beslut att förlägga självständighetsdagens mottagning till Tampere-talo i Tammerfors ledde som väntat till en dåligt underbyggd artikel i Hbl, vars konstgjorda frågeställningar orsakade en verklig pseudodebatt:
Var Tammerfors rätt val i stället för Åbo?
Räcker hotellrum och taxibilar till i Tammerfors?
Kommer festpubliken i feststass verkligen att ta sig dit?
På detta följde i de sociala medierna den förutsägbart upprörda reaktionen från ”regionerna”, som gick ut på att det finns ett Finland även utanför Ring I, och att det bara är bra för ”Hesa-borna” att festen ordnas annanstans. Detta förstås underblåst av historieprofessor Laura Kolbe i Hbl, som kallade Niinistös drag för ”modigt” och ”fördomsfritt”. (Ett ganska värdelöst yttrande, eftersom hon troligen sagt samma sak om vilken ort som helst).
Niinistös val är dock problematiskt av helt andra orsaker än de ovannämnda. Han glömmer framför allt att självständighetsfesten med åren fått formen av en officiell funktion – inte ett sportevenemang eller en musiktävling, där olika orter kan tävla om arrangerandet på lika grunder (låt vara att många tv-tittare idag säkert tror att det hela handlar om en modeuppvisning och inget annat).
Jag hoppas ingen missförstår mig: huvudstaden och regionerna är precis lika värdefulla, men på olika sätt (jag har för övrigt aldrig förstått mig på de ofta konstgjorda konflikterna mellan stad och landsbygd – vilket jag skrivit om tidigare).
Men det finns faktiskt en orsak varför ett land har en huvudstad. Det är bl.a. där utländska beskickningar finns. Det är där de högsta representanterna och tjänstemännen för många organisationer, institutioner och statliga organ verkar och bor.
Rent protokollmäsigt hade alltså det enda rätta varit att ställa in festen i år – eller hålla den i en närliggande, lämplig lokal. Niinistös val visar tyvärr på en bristande insikt i de här elementära sakerna, och man kan bara spekulera i den diskussion som säkert föregått det hela i presidentens kansli. Den officiella kommentaren att Tammerfors ligger lämpligt till för alla i Finland är förstås kvalificerad nonsens – många andra städer (främst Helsingfors) har lika bra trafikförbindelser. Om uttalandet borde tillmätas någon vikt borde ju festen utan diskussion ordnas i Tammerfors varje år.
På basen av diskussionen i sociala medier tolkar jag också att Tammerfors-valet för många (kanske det var Niinistös syfte) borde upplevas som ett ”erkännande” till regionerna och regionernas representanter på festen. Men jag tycker nog man med fog kan fråga sig om festgästerna från när och fjärran kommer att tycka likadant. Om vi är ärliga blir det ju ändå en resa för de flesta, och Tammerforsgrejen ändå en slags B-fest jämfört med den riktiga mottagningen i den riktiga omgivningen, hur mycket Tampere-talo än anstränger sig.
Sist och slutligen kan man sedan med en suck fråga sig om det är värt att ens debattera hela saken. Jag gör det ändå ibland, speciellt då jag tycker det är värt med en påminnelse om traditioner och adekvat protokoll (eller då diskussionen halkat in på fel spår). Det är förstås en kamp mot väderkvarnar, speciellt i en tid då principen om minsta (eller lägsta) gemensamma nämnare tycks gälla på många kulturområden. Men man kan ju alltid försöka.
Jag är förstås inte ensam om att tycka att sommartiden är något av de mest onödiga övningar vi sysslar med – speciellt i ett nordligt land som vårt, där det under sommarhalvåret i vilket fall som helst är ljust nästan dygnet runt.
Men det intressanta är, att ingen jag hittills diskuterat saken med kan ange en enda vettig orsak till varför vi överhuvudtaget sysslar med denna grej, vars enda resultat på personligt plan är förvirring och trötthet, och på personligt och samhälleligt plan massvis extra arbete (omställning av klockor, datorer, system) med risk för också allvarliga sammanblandningar och till och med olyckor.
Inte ens Wikipedia ger något vettigt svar. Alternativen är:
En practical joke av Benjamin Franklin då han var ambassadör i Frankrike (han hade räknat ut hur många kilometer stearinljus regeringen kunde spara om de steg upp en timme tidigare).
Elinbesparingar i fabriksproduktion under första världskriget.
Elinbesparingar i fabriksproduktion under andra världskriget.
Energiinbesparingar efter energikrisen på 1970-talet.
Inget av det ovannämnda har någon mätbar relevans i dagens värld. Vi bara går på av gammal vana, utan att överhuvudtaget tänka efter. Några bekanta tror till och med att klockvridningen har något med vårdagjämningen att göra, eller att det är fråga om någon slags vårritual, som vi utfört sedan urminnes tider.
Här är en sak där EU på riktigt kunde göra något. Bort med sommartiden! Eller alternativt (om den nu verkligen gör någon nytta), gör den permanent – vi följer ju inte nu heller soltid, utan normaltid (tidszoner), som kan avvika ganska mycket från soltiden. Det är ju själva omställningen som är problematisk.
”Tig! Far ut ur honom!” Demonen kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom. Alla greps av bävan och frågade varandra: ”Vad är det med XX ord? Med makt och myndighet befaller XX de orena andarna, och de far ut.”
Handlar citatet kanske om Pirkko Jalovaara, förkunnaren som enligt pressen och allmänheten påstår att sjukdomar beror på demoner, och därför uppmanar människor att inte ta sina mediciner? Nej, citatet kommer förstås från Bibeln – det är Jesus Kristus som kör ut en demon i Lukas 4.
Jesus kör ut en demon.
Oberoende om Jalovaara verkligen uppmanat folk att sluta ta sina mediciner (hon säger att hon inte gjort det) så är jag stort förundrad över att människor som påstår sig vara kristna nu attackerar Jalovaara och hennes tankar om demoner i allmänhet. Deras upprörda kommentarer kan bara betyda en av två saker: antingen har de inte läst sin heliga skrift ordentligt, eller så läser de enligt à la carte-metoden: man plockar lite här och där det som passar en själv, och struntar i resten.
Jag är ateist, så diskussionen intresserar mig endast ur filosofiskt perspektiv: Jag kan inte förstå logiken i att man accepterar idén om att
en gud blandar sig aktivt i människors angelägenheter,
guden gör via sin ande en jungfru gravid,
jungfrun frambringar en guds son,
gudens son dör för våra synder (men uppstår från de döda),
det finns änglar som gör Guds ärenden,
medan man samtidigt kategoriskt avfärdar tro på andra övernaturliga varelser; andeväsen, spöken, onda andar, demoner etc. Begreppsligt och intellektuellt-filosofiskt finns det ju ingen skillnad på de här två sakerna.
Min teori (den är inte ny) är att den evangeliskt-lutherska kyrkan i dagens sekulariserade Finland blivit en samlingsplats för människor som knappast alls är troende i ordets riktiga bemärkelse. I stället befolkas kyrkan av människor som kanske har svårt att tro att universum finns till av en slump, och som därför gärna vill tro på en ”skapare”. Dessutom vill de gärna sätta sin tillit till en figur de vagt vet något om (Jesus), och som för dem representerar eftersträvansvärda, goda intentioner och god vilja. Det känns liksom tryggt och bekvämt – spöken och demoner skall vi väl inte befatta oss med!
Man hör alltså till ett samfund som i själva verket har en rätt så komplicerad och strikt doktrin, men ur religionens centrala, heligt hållna skrifter kan man på sin höjd citera några valda ord eller anekdoter, som man kanske hört under en julmässa.
Till skillnad från många s.k. ”troende” har jag läst Bibeln från pärm till pärm. En sak är klar: håller man fast vid att Bibeln bokstavligen är Guds Ord, blir faktiskt en massa ”moderna” idéer (som t.ex. kvinnopräster) mycket, mycket problematiska. Så för att på något sätt passa in i vårt moderna liv kräver församlingen att skrifterna därför kontinuerligt måste omtolkas – vilket naturligtvis leder till hätska diskussioner om vilken tolkning som är den rätta. Denna hätska och uppslitande debatt utmynnar sedan i olika kompromisser på olika håll, som på grund av sin natur är svåra att förena med någon som helst riktig övertygelse.
För en rationellt tänkande människa är förstås den enda logiska utvägen att inse att de gamla texterna inte alls återspeglar någon gudomlig vilja, utan rätt och slätt mänskliga moralnormer som de såg ut för 2000 år sedan – och att det följdriktligen är hög tid att sluta hänvisa till dem. Det har vi ju lyckligtvis till största delen redan gjort när det gäller den lagstiftning vi dagligen använder – vi har redan slutat följa Guds gammaltestamentliga uppmaningar till folkutrotningar, barnmord och gruppvåldtäkter.
Jag kan hålla med om att Nya Testamentet (som de kristna förstås gärna hellre betonar) ur moralisk synvinkel är marginellt bättre än Gamla Testamentet. Men om man som en del av ett religiös grupp så lättvindigt kan avfärda stora delar av sin ”heliga” skrift – kanske det då skulle vara dags att starta en helt ny religion? Eller skriva nya heliga skrifter? Eller ens samlas i lite större grupp och för en gångs skull rösta om, och slå fast vad som skall finnas med (det har gjorts tidigare – under kyrkomötet i Laodikeia, år 363). Varför hörs inget på denna front? Eller är det så att Gud inte talar till någon längre? Finns det inga profeter längre? Vem vet, kanske Jalovaara är en sådan?
Gästbloggare är min mor Singa Sandelin Benkö, som i sitt andra äktenskap var gift med ungraren Peter Benkö. År 1992 gjorde de en återresa till det nazityska arbetslägeret Mauthausen i Österrike, där Peter var internerad under kriget. Texten och en del av hennes bilder jag här visar (nu i färg) publicerades i Hufvudstadsbladet 13.6.1992.
Peter Benkö
Både Singa och Peter är idag borta. Det känns som en stor förmån att ha kännt Peter, som lågmält och utan åthävor brukade berätta om upplevelserna i Mauthausen. Han representerade – som jag konstaterade då han dog – de allra bästa egenskaperna i en man. Jag publicerar texten, inte för att försöka skuldsätta någon i dagens generationer, utan bara för att visa hur kort tid sedan det var, och för att varna för hur oerhört lätt civilisationens fernissa kan skalas av, ännu idag.
Av Singa Sandelin Benkö
Det är i Österrike. Vi vandrar i ljuv vårvärme mot de massiva, borgliknande murarna. Landskapet är lysande grönt.
Nyss har vi åkt förbi rena, vitkalkade hus som tryggt lutar sig mot bergssluttningama. Husen har vinklade bruna tak och omsorgsfullt snickrade fönsterkarmar och jalusier. Det är lugnt, fridfullt, minutiöst rent och vackert.
Koncentrationslägret bär samma namn som byn – Mauthausen. Där i byn prunkar fruktträden, forsythiorna skuffar ut sina i guldgult lysande spretiga kvistar mot gatan och kvinnor med matkassar baxar sig ut ur den lokala österrikiska matbutikens överflöd.
Bara några bilar och en buss har parkerat på den stora parkeringsplatsen uppe på bergskullen. Murama reser sig högre och högre ovanför oss. De är kompakta och grova. Ovanför ingången till området, högt ovanför den kraftiga porten stretar rostade, grova armeringsjäm rakt upp i luften ur en tandad fördjupning på murens krön. Det är tydligt att något avlägsnats därifrån. Senare ser jag på bildema i museet att det ovanför ingången till koncentrationslägret Mauthausen funnits en mycket stor avbild av den tyska örnen som med klorna förankrade i muren och vingama utbredda ovan den bevakat dem som där inträdde.
Inne på området är det tyst. Jag hade väl ängsligt väntat mig stojande turistljud, höga röster. Den första gården är öde.
Genom den tunga, öppna inre porten syns appellplatsen med de baracker man sparat på vardera sidan. Allt ligger i starkt, som det förefaller mig, stickande vitt solljus. Mitt ute på den öppna platsen finns ett enkelt monument till minnet av alla de tiotusentals människor som dog, mördades och plågades där.
Men före det måste vi passera en liten vaktkurliknande byggnad till höger och där bredvid stora skyltar om inträde. Man kräver inträde! Till ett minnesmärke, en gravgård. Det obegripligas monument.
Jag vet att hjärtat kan slå volter, men att hjärnan kan det, det visste jag inte. Jag stirrar med stela ögon på den pedantiska tyska texten. Jag läser om och om igen för att hitta ett ord, en sats om den kategori som bör få gå både in och ut igen – fritt. Peter skrider till handling, går till mannen i luckan och meddelar kort att han nog kan betala för sin hustru men inte ämnar betala något för sig själv. Mannen fattar situationen snabbt och säger att båda naturligtvis får gå in utan någon avgift. Bitte!
Allt är mycket väl upplagt. Prydligt ommålade, upprustade och rensopade baracker, tomma våningssängar uppställda (ungefär så som de en gång var, säger beskrivningen på vägglappen), sjukhuset, köket – allt iordningställt, alltså i-ordning-ställt. Jag fylls av egendomligt motstridiga känslor. Kanske är detta det enda sättet. Autentisk plats. Och ändå prydlig kuliss. Jag undrar om alla besökare försöker se det oerhörda, om de kan känna lukten av de sjuka som inte fick hjälp, se de svaga släpas till stenbrottets avgrund, de hopträngda utmattade, mot slutet fyra eller fem delande samma brits. Det är inte svårt egentligen – nazistema dokumenterade allt. I bilder, diarier, listor, filmer.
Museets bildmontage är eleganta och ohyggliga. Och helheten, planen bakom det hela, talar tydligt. Kränka, förnedra, förgöra. Murama är desamma, det rostade taggtrådsnätet, en gång elektrifierat, vakttomen. Och ändå är det svårt. Allt finns där, men som skuggor i det nu rena, prydligt tillrättalagda.
I arbetsläger av typ Mauthausen skulle fångama enligt Hitlers ord försvinna im Nacht und Nebel. I dokumenten förkortat till NN. (I dag står förkortningen NN för Neutral and Nonaligned, på tal om stater i ett helt annat sammanhang! Österrike är ett NN-land. I dubbel bemärkelse.) I stenbrottet nedanför kullen slet fångarna i tungt arbete tills de dog. De som på något sätt gjorde sig synliga, inte orkade eller väckte misshag i största allmänhet fördes till stenbrottets brant och befalldes att flyga. Eller pröva på fallskärmshopp – utan skärm.
Hur skall man visa det obegripliga? Jag har inget svar. Jag vet bara att jag börjar känna mig – ja – manipulerad, förledd av den nitiske nazibokföraren och hans kollega fotografen. Hela museets “utställning” bygger på denna grundliga dokumentation av varje dag som gick över i natt i Mauthausen. Museet är tydligt och instruktivt, ibland frånstötande övertydligt. Samma grundlighet som präglade nazibokföraren präglar hela uppställningen.
Hans dokument har möjliggjort exakta listor över de fängslade. Hans notater har bidragit till elegant utformade stapeldiagram över döda under de olika åren. Allt är bokfört: antal fångar, nationalitet, hur många som utsatts för olika slags “medicinska” försök, sjuka, matransoner, utmätta straff, arbetstimmar per fånge.
Vi vandrar omkring, jag mer och mer omrörd i huvudet. Mer och mer trött i mitt hjärta. Mauthausen är i dag både ett minnesmärke, en gravgård, ett historiskt monument. Nödvändigt, förkrossande och samtidigt overkligt. De som där förintades är svart-vita bilder, skuggor och ändå närvarande. Men lika starkt finns Den Stora Planen, den grundliga destruktionens skuggor där. Närvarande, påtagliga i miljön, i murama. Kanske starkare än de dödas röst. Varför?
En busslast ungdomar i gymnasieålder vandrar omkring i museet. På golvet visar stora gula målade fotsteg hur man bör gå. Det är lätt att se att ungdomarna är berörda. Tysta ser de på bildema, läser texter.
Jag går mellan montrama än hit, än dit. Vägrar barnsligt att följa fotspåren. Jag söker efter något som inte ställts fram, inte sagts ut. Men jag kan inte formulera det själv. I en glasvitrin ligger reklammässigt snyggt framlagda några gröna burkar, de liknar konservburkar. Ur en har man hällt ut kantiga granulat. Texten upplyser oss att det är cyanid, neutraliserad. Alltså inget för oss betraktare att frukta. Samma slags cyanid som användes i “duschrummet”. (Beprövat medel – användes nyligen när dubbelmördaren i Kalifomien led dödsstraffet.) Min upprördhet bara växer.
Jag inser att av alla sätt är kanske just detta ett av de mest konkreta – att i den verkliga omgivningen visa på det som där skedde. Samtidigt blir paradoxen blott tydligare: En förfärlig, nitiskt dokumenterad destruktivitet ges ny, kusligt sakligt redovisande modern form och plats, just för att denna nazigrundlighet fanns att tillgå.
Som i varje armé var alla i fångarmén ögonblickligen igenkännbara. Ett ordentligt, hierarkiskt organiserat märkningssystem av trianglar i olika fårger och den gula Davidsstjärnan för judama på fångdräktens ärm klargjorde till vilken grupp fången hörde. Små cirklar under dessa visade att fången var i mer eller mindre grad farlig, rymningsbenägen med mera.
Film visas i ett annat rum. Många fotografier som tagits av lägrets fotografer visar delar av den verklighet som var. Fotot av mannen som inte orkade utan kastade sig mot den elektrifierade taggtråden är ohyggligt, men samtidigt plastiskt. Skulle det vara en skulptur skulle man säga att den har konstnärlig kvalitet. Det uppförstorade fotografiet av dvärgen med de stora mörka ögonen och den korta muskulösa kroppen har kompletterats med bilden av hans skelett i exakt samma storlek.
Man dödade honom och avlägsnade muskler, hinnor, inälvor, nerver, celler, molekyler, allt som utgjorde denna människa. Utom skelettet. Nazistema ville se hans krumma benbyggnad. Nu ser vi. Bilden finns i ögat, fastbränd. Varför upprörs jag? Är inte bödeln den bästa att berätta om bödelns hantverk?
Följer man de gula fotmärkena kommer man ut ur museivåningen och ner i källaren. Här finns “duschrummet” där gasning skedde, och strax intill några kremeringsugnar. Här byggdes det inte så många ugnar, detta var ju lägret för arbete – avsett att till slut leda in i “natt och dimma”. Kartan över området uppger att man kan se den hög av aska som åstadkoms i dessa ugnar där, något längre bort. Här i rummet, där ännu länken finns på väggen där fångarna, upphängda, torterades, har anhöriga till de mördade fäst små plaketter på väggen med fotografi av en far, en man, en mor, en bror. De gamla bilderna av leende ansikten, av allvarliga, lugna eller glada människor levande i sin autenticitet ger plötsligt tillbaka utgångspunkten: de var unika, enskilda människor med arbete, drömmar, förhoppningar, egna realiteter, liv och relationer. De har funnits – levande!
Ute i solen går det att andas igen. Vi går hand i hand. Mot oss kommer ett äldre par, de två hand i hand, med en medelålders kvinna i sällskap, kanske dotter. Vi fem är de enda på den solbelysta gården.
Vi går till den sida av lägret där muren övergår i ett högt stängsel. Genom stängslets öglor syns en del av det kraftigt sluttande bergets sida, nu gräsbevuxen. Trädens färska löv fladdrar i den milda blåsten, vårens fåglar kvittrar, osynliga i lövverket. Då, tidigare, gick stängslet längre ner utefter kullen – det utvidgade Mauthausen. Under förvintern 1945 när naziarmén själv trängdes mot det annalkande slutet från både öster och väster samlade de här över 30 000 nya fängslade in i ett utvidgat Mauthausen – i en sista våldskramp. Det var de som överlevt “evakueringen”, vandringen från andra läger över snöiga bergpass.
“Vi sov ute, grävde oss gropar i sluttningen för att hållas kvar”, berättar Peter. “Det måste man för att inte rulla ner på följande människa. En filt var skyddet mot kylan. Till slut insåg till och med koncentrationslägrets kommendant att det inte gick. Vi fick marschera i tre dagar till ett mindre läger, Gunskirchen. Där befriades vi av amerikanarna den 5 maj 1945.”
Utanför lägret har olika nationer rest minnesmärken. En del är groteska, överstora, övertydliga. I Mauthausen fanns ryska krigsfångar, ungrare, rumäner, engelsmän, några amerikaner, kriminella, zigenare, homosexuella, politiska fångar, också tiotusentals judar. Jag kan förstå att man – de som överlevt – velat visa att man minns, inte vill glömma. Men det finns en konkurrens, en tävling i dessa monument – störst, mäktigast. Mest talar till mig kanske judarnas skulptur, en mörk vasst uppåt stretande hoptvinnad helhet av järn som kunde vara den sjuarmade ljusstaken, förvriden som kvidande i klagan.
Vi står vid stenbrottets brant och ser nedåt stupet. Framför oss finns ett räcke. Det kan behövas. Djupet är stort. Men 1992 räcker det tydligen inte. Strax bortom räcket, alldeles vid avgrundens brant, finns ett stängsel likt det som användes runt lägret som vi nyss lämnat. Och ovanpå det – glänsande ny taggtråd! En vansinnig tanke flyktar förbi – det som tidigare höll de fångslade innanför, det ska nu skydda oss från att störta ner i det djup som många tvingades att störta i. Den förvända nitiskheten, närvarande. Kanske också rädslan, skulden.
På konferensen har min amerikanska kollega sällskap av sin man, en bokförare med ett ovanligt, livlöst ansikte. Ut mellan andra och tredje knapphålet i hans skjorta hänger ett stort tennkors. Min kollega säger att de tänkt besöka något av koncentrationslägren, när de nu en gång är i Europa. Jag omtalar min förbittring över att man uppbär inträde till Mauthausen, ett minnesmärke över tiotusentals döda, mördade.
“Why not”, säger den amerikanske bokföraren, “we have an entrance fee to the National Parks”. Vanmäktig försöker jag påpeka att det inte går att jämföra nationalparker och koncentrationsläger. Han fingrar på sitt kors och ser oförstående ut.
Jag frustar ut om denna bokförare, märkligt icke-kännande, okunnig, livlös (men mycket nitisk och ordentlig, visar det sig, när avskedsgåva till värdarna skall insamlas). Arg för att jag inte kom ihåg att de själva inte uppbär avgift för besök till Washington Memorial eller ens Kennedys grav.
“Vad väntar du dig?”, undrar Peter. “När amerikanema befriade oss i maj 1945 trodde de inte sina ögon. De trodde bokstavligen inte sina ögon. Hur skulle han då?”
Hemkommen läser jag i Dagens Nyheter (2.5.1992) Henrik Bachners recension av Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel. Insiktsfullt, övertygande visar Lindqvist på det absurda i några egendomliga historieskrivares uppfattning om att koncentrationslägren inte var det man påstått – och att det i själva verket var oundvikligt att judama skulle förintas. Bachner citerar Rad HillbergsThe Destruction of the European Jew: “Nazisternas utrotningsprocess kom inte som en blixt från en klar himmel; den utgjorde kulmen i en cyklisk utveckling. […] Först kom de kristna missionärerna och sade: Ni har ingen rätt att leva bland oss, som judar. De efterkommande världsliga ledara förklarade: Ni har ingen rätt att leva bland oss. Slutligen slog de tyska nazistema fast: Ni har ingen rätt att leva.”
Begreppet “cyklisk” betyder kretsformig enligt ordboken. Det innebär i detta sammanhang, vetskapen om återkomst, upprepning, i den cykliska rörelsen. Hur rätt har inte Bachner när han på tal om Lindqvists historiesyn säger, att vad som fattas “…är viljan att inhämta kunskaper och därefter dra slutsatserna”. Kan slutsatserna vara andra än: Var varse! Handla innan vi sätts att bokföra!
Som min mor konstaterar, finns det fortfarande personer som ifrågasätter om koncentrationslägren överhuvudtaget funnits (eller alternativt om historierna därifrån är märkbart överdrivna). Men som hon själv konstaterar: det finns ingen orsak, och inget behov av att uppfinna eller överdriva – de nitiska tyskarna och österrikarna dokumenterade själva allting i sjuklig detalj. Mer om Mauthausen på Wikipedia.
Det hade varit roligt att närvara vid den Finlandssvenska försvarsdagen som ordnades 19.1.2013 i Dragsvik i Ekenäs. Programmet verkade verkligt intressant med många bra talare.
Eftersom jag inte deltog kan jag bara kommentera det hela utgående från pressraporteringen. Till största delen handlar den om programpunkten Diskussion om Finlands säkerhets- och försvarspolitiska utmaningar. Hbl väljer att utifrån Helena Partanens (direktör för försvarspolitiska avdelningen vid Försvarsministeriet) inlägg rubricera hela artikeln ”Nato förtjänar ärlig debatt”. Partanen citeras såhär: ”Det heter alltid att tidpunkten är fel för Natodebatter. Det måste bli en ändring på det”.
Jag har då aldrig hört någon säga att det är fel tid för debatt, men Partanens uttalande kan bra stå som en symbol för det sätt som de flesta Natoivrare valt att föra hela ”debatten”. I stället för att rent ut förespråka, och också motivera ett medlemskap i Nato, väljer man att vagt antyda att debatten aldrig kommit igång eller att den förs på fel sätt.
I bakgrunden ligger säkert rädslan för att ondgöra ”folkopinionen”, som det även hänvisades till i diskussionen i Dragsvik. Galluparna har ju visat att en majoritet av finländarna inte anser att ett medlemskap är motiverat. Men i stället för att alltså med vettiga argument motivera ett medlemskap väljer Natoivrarna (vilket också framkom av andra panledeltagares åsikter) att som motpoler ställa upp den upplysta skaran (där de själva ingår) mot den enkla ”folkopinionen” (som alltså säkerligen skulle byta åsikt bara den skulle få rätt information).
De glömmer behändigt, att även många upplysta och insatta debattörer (dit räknar jag mig själv) valt att inte förorda ett Natomedlemskap, och att de fört debatten i många år redan.
I Dragsvik-diskussionen är det endast forskaren Thomas Ries som kör öppet för Nato, men hans motiveringar haltar i mitt tycke illa. Sabelskrammel på ryska sidan gränsen borde enligt min mening besvaras med egna resurser – USA:s hjälp känns i realpolitiskt ljus osannolikt i en verklig krissituation, trots ett eventuellt Natomedlemskap.
Slutet av Hbl-rapporteringen blir riktigt rolig läsning. Bland hotbilderna som på något sätt borde föra oss närmare Nato (detta har även Natos generalsekretetare Anders Fogh-Rasmussen talat för) är cyberattacker mot finländsk infrastruktur. Låt mig nu en gång för alla säga att det är rena löjleriet att tro att Nato kan ge Finland något på detta område. Om vår infrastruktur är sårbar gällande nätattacker, så skall det problemet förstås åtgärdas med bättre nätsäkerhet, inte med en militärallians.
I diskussionen nämndes inte denna gång terrorism (åtminstone inte enligt rapporteringen). Det var ju skönt, eftersom inte heller det området är speciellt betjänt av en tung militärallians. Bekämpande av terrorism sker i de allra flesta fall mycket bättre med polisiära insatser, med underrättelsetjänster eller med hederligt detektivarbete. Pansarvagnar, flygplan och missiler hör mycket sällan till ekvationen. Det var först i samband med USA:s missriktade och resursslösande ”krig mot terrorismen” som gränserna på det här området medvetet suddades ut – och på den trenden har Nato med Fogh-Rasmussen i spetsen tacksamt hakat på.
Tillägg: I debatten förekommer nu även ett mem om att det finns resurser att ”kunna försvara sig högst en vecka mot ett angrepp”, myntat av svenske överbefälhavaren Sverker Göranson. I förlängningen används denna fras av Natoivrarna som motivering att gå med i Nato, därifrån hjälpen på något sätt är är tänkt att komma efter en vecka. Men intervjun med Göranson i Svd ger inte mycket kött på benen: vem angriper, på vilket sätt, mot vilka mål, med vilken målsättning? Man skulle inte tro att en överbefälhavare väljer att leverera så förenklade och barnsliga scenarier i landets tyngsta tidning, men det gör han. Att på basen av detta tala för ett medlemskap i Nato faller redan på startlinjen. Och den som verkligen läst Natos statuter vet att de ingalunda är garantier för ett ingripande, eller automatisk hjälp.
Det finns en utbredd ”sanning” som säger att ökade CO2-mängder och klimatuppvärmningen (eller klimatförändringen) leder till fler ”extrema” väder, bl.a. stormar. Mätdata säger annat. På basen av den knappa data Meteoroligska Institutet publicerar ritade jag en graf över stormdagar i Finland 1994-2012. I grafen har jag ritat in den trendlinje som institutet av någon orsak inte publicerar. Vill man tolka in några korrelationer kan man bara läsa ut en sak: ökande CO2 tycks leda till färre stormar.
Nu hör jag till dem som överhuvudtaget inte tror på den här korrelationen. Vårt klimatsystem är sannolikt mycket mer komplicerat än vad sådana förenklingar försöker få oss att tro. Och min poäng med den här bilden är inte heller att säga att vi kan strunta i allt och fortsätta som förr (det kan vi i vilket fall som helst inte). Min poäng är: Använd riktig data. Sprid inte ovetenskapligt strunt som ”sanningar”. Framför allt: lita inte för mycket på politiker som Al Gore.
