Besök på Mauthausen – det oerhördas manifestation

Gästbloggare är min mor Singa Sandelin Benkö, som i sitt andra äktenskap var gift med ungraren Peter Benkö. År 1992 gjorde de en återresa till det nazityska arbetslägeret Mauthausen i Österrike, där Peter var internerad under kriget. Texten och en del av hennes bilder jag här visar (nu i färg) publicerades i Hufvudstadsbladet 13.6.1992.

Peter Benkö
Peter Benkö

Både Singa och Peter är idag borta. Det känns som en stor förmån att ha kännt Peter, som lågmält och utan åthävor brukade berätta om upplevelserna i Mauthausen. Han representerade – som jag konstaterade då han dog – de allra bästa egenskaperna i en man.
Jag publicerar texten, inte för att försöka skuldsätta någon i dagens generationer, utan bara för att visa hur kort tid sedan det var, och för att varna för hur oerhört lätt civilisationens fernissa kan skalas av, ännu idag.

Av Singa Sandelin Benkö

Det är i Österrike. Vi vandrar i ljuv vårvärme mot de massiva, borgliknande murarna. Landskapet är lysande grönt.

Nyss har vi åkt förbi rena, vitkalkade hus som tryggt lutar sig mot bergssluttningama. Husen har vinklade bruna tak och omsorgsfullt snickrade fönsterkarmar och jalusier. Det är lugnt, fridfullt, minutiöst rent och vackert.

Koncentrationslägret bär samma namn som byn – Mauthausen. Där i byn prunkar fruktträden, forsythiorna skuffar ut sina i guldgult lysande spretiga kvistar mot gatan och kvinnor med matkassar baxar sig ut ur den lokala österrikiska matbutikens överflöd.

Bara några bilar och en buss har parkerat på den stora parkeringsplatsen uppe på bergskullen. Murama reser sig högre och högre ovanför oss. De är kompakta och grova. Ovanför ingången till området, högt ovanför den kraftiga porten stretar rostade, grova armeringsjäm rakt upp i luften ur en tandad fördjupning på murens krön. Det är tydligt att något avlägsnats därifrån. Senare ser jag på bildema i museet att det ovanför ingången till koncentrationslägret Mauthausen funnits en mycket stor avbild av den tyska örnen som med klorna förankrade i muren och vingama utbredda ovan den bevakat dem som där inträdde.

Mauthausen utifrån

Inne på området är det tyst. Jag hade väl ängsligt väntat mig stojande turistljud, höga röster. Den första gården är öde.

Genom den tunga, öppna inre porten syns appellplatsen med de baracker man sparat på vardera sidan. Allt ligger i starkt, som det förefaller mig, stickande vitt solljus.
Mitt ute på den öppna platsen finns ett enkelt monument till minnet av alla de tiotusentals människor som dog, mördades och plågades där.

Men före det måste vi passera en liten vaktkurliknande byggnad till höger och där bredvid stora skyltar om inträde. Man kräver inträde! Till ett minnesmärke, en gravgård. Det obegripligas monument.

Jag vet att hjärtat kan slå volter, men att hjärnan kan det, det visste jag inte. Jag stirrar med stela ögon på den pedantiska tyska texten. Jag läser om och om igen för att hitta ett ord, en sats om den kategori som bör få gå både in och ut igen – fritt. Peter skrider till handling, går till mannen i luckan och meddelar kort att han nog kan betala för sin hustru men inte ämnar betala något för sig själv. Mannen fattar situationen snabbt och säger att båda naturligtvis får gå in utan någon avgift. Bitte!

Allt är mycket väl upplagt. Prydligt ommålade, upprustade och rensopade baracker, tomma våningssängar uppställda (ungefär så som de en gång var, säger beskrivningen på vägglappen), sjukhuset, köket – allt iordningställt, alltså i-ordning-ställt. Jag fylls av egendomligt motstridiga känslor. Kanske är detta det enda sättet. Autentisk plats. Och ändå prydlig kuliss. Jag undrar om alla besökare försöker se det oerhörda, om de kan känna lukten av de sjuka som inte fick hjälp, se de svaga släpas till stenbrottets avgrund, de hopträngda utmattade, mot slutet fyra eller fem delande samma brits. Det är inte svårt egentligen – nazistema dokumenterade allt. I bilder, diarier, listor, filmer.

Museets bildmontage är eleganta och ohyggliga. Och helheten, planen bakom det hela, talar tydligt. Kränka, förnedra, förgöra. Murama är desamma, det rostade taggtrådsnätet, en gång elektrifierat, vakttomen. Och ändå är det svårt. Allt finns där, men som skuggor i det nu rena, prydligt tillrättalagda.

I arbetsläger av typ Mauthausen skulle fångama enligt Hitlers ord försvinna im Nacht und Nebel. I dokumenten förkortat till NN. (I dag står förkortningen NN för Neutral and Nonaligned, på tal om stater i ett helt annat sammanhang! Österrike är ett NN-land. I dubbel bemärkelse.) I stenbrottet nedanför kullen slet fångarna i tungt arbete tills de dog. De som på något sätt gjorde sig synliga, inte orkade eller väckte misshag i största allmänhet fördes till stenbrottets brant och befalldes att flyga. Eller pröva på fallskärmshopp – utan skärm.

Hur skall man visa det obegripliga? Jag har inget svar. Jag vet bara att jag börjar känna mig – ja – manipulerad, förledd av den nitiske nazibokföraren och hans kollega fotografen. Hela museets “utställning” bygger på denna grundliga dokumentation av varje dag som gick över i natt i Mauthausen. Museet är tydligt och instruktivt, ibland frånstötande övertydligt. Samma grundlighet som präglade nazibokföraren präglar hela uppställningen.

Hans dokument har möjliggjort exakta listor över de fängslade. Hans notater har bidragit till elegant utformade stapeldiagram över döda under de olika åren. Allt är bokfört: antal fångar, nationalitet, hur många som utsatts för olika slags “medicinska” försök, sjuka, matransoner, utmätta straff, arbetstimmar per fånge.

Vi vandrar omkring, jag mer och mer omrörd i huvudet. Mer och mer trött i mitt hjärta. Mauthausen är i dag både ett minnesmärke, en gravgård, ett historiskt monument. Nödvändigt, förkrossande och samtidigt overkligt. De som där förintades är svart-vita bilder, skuggor och ändå närvarande. Men lika starkt finns Den Stora Planen, den grundliga destruktionens skuggor där. Närvarande, påtagliga i miljön, i murama. Kanske starkare än de dödas röst. Varför?

En busslast ungdomar i gymnasieålder vandrar omkring i museet. På golvet visar stora gula målade fotsteg hur man bör gå. Det är lätt att se att ungdomarna är berörda. Tysta ser de på bildema, läser texter.

Jag går mellan montrama än hit, än dit. Vägrar barnsligt att följa fotspåren. Jag söker efter något som inte ställts fram, inte sagts ut. Men jag kan inte formulera det själv.
I en glasvitrin ligger reklammässigt snyggt framlagda några gröna burkar, de liknar konservburkar. Ur en har man hällt ut kantiga granulat. Texten upplyser oss att det är cyanid, neutraliserad. Alltså inget för oss betraktare att frukta. Samma slags cyanid som användes i “duschrummet”. (Beprövat medel – användes nyligen när dubbelmördaren i Kalifomien led dödsstraffet.) Min upprördhet bara växer.

Jag inser att av alla sätt är kanske just detta ett av de mest konkreta – att i den verkliga omgivningen visa på det som där skedde. Samtidigt blir paradoxen blott tydligare: En förfärlig, nitiskt dokumenterad destruktivitet ges ny, kusligt sakligt redovisande modern form och plats, just för att denna nazigrundlighet fanns att tillgå.

Som i varje armé var alla i fångarmén ögonblickligen igenkännbara. Ett ordentligt, hierarkiskt organiserat märkningssystem av trianglar i olika fårger och den gula Davidsstjärnan för judama på fångdräktens ärm klargjorde till vilken grupp fången hörde. Små cirklar under dessa visade att fången var i mer eller mindre grad farlig, rymningsbenägen med mera.

Film visas i ett annat rum. Många fotografier som tagits av lägrets fotografer visar delar av den verklighet som var. Fotot av mannen som inte orkade utan kastade sig mot den elektrifierade taggtråden är ohyggligt, men samtidigt plastiskt. Skulle det vara en skulptur skulle man säga att den har konstnärlig kvalitet. Det uppförstorade fotografiet av dvärgen med de stora mörka ögonen och den korta muskulösa kroppen har kompletterats med bilden av hans skelett i exakt samma storlek.

Man dödade honom och avlägsnade muskler, hinnor, inälvor, nerver, celler, molekyler, allt som utgjorde denna människa. Utom skelettet. Nazistema ville se hans krumma benbyggnad. Nu ser vi. Bilden finns i ögat, fastbränd. Varför upprörs jag? Är inte bödeln den bästa att berätta om bödelns hantverk?

Följer man de gula fotmärkena kommer man ut ur museivåningen och ner i källaren. Här finns “duschrummet” där gasning skedde, och strax intill några kremeringsugnar. Här byggdes det inte så många ugnar, detta var ju lägret för arbete – avsett att till slut leda in i “natt och dimma”. Kartan över området uppger att man kan se den hög av aska som åstadkoms i dessa ugnar där, något längre bort. Här i rummet, där ännu länken finns på väggen där fångarna, upphängda, torterades, har anhöriga till de mördade fäst små plaketter på väggen med fotografi av en far, en man, en mor, en bror. De gamla bilderna av leende ansikten, av allvarliga, lugna eller glada människor levande i sin autenticitet ger plötsligt tillbaka utgångspunkten: de var unika, enskilda människor med arbete, drömmar, förhoppningar, egna realiteter, liv och relationer. De har funnits – levande!

Ute i solen går det att andas igen. Vi går hand i hand. Mot oss kommer ett äldre par, de två hand i hand, med en medelålders kvinna i sällskap, kanske dotter. Vi fem är de enda på den solbelysta gården.

Vi går till den sida av lägret där muren övergår i ett högt stängsel. Genom stängslets öglor syns en del av det kraftigt sluttande bergets sida, nu gräsbevuxen. Trädens färska löv fladdrar i den milda blåsten, vårens fåglar kvittrar, osynliga i lövverket. Då, tidigare, gick stängslet längre ner utefter kullen – det utvidgade Mauthausen. Under förvintern 1945 när naziarmén själv trängdes mot det annalkande slutet från både öster och väster samlade de här över 30 000 nya fängslade in i ett utvidgat Mauthausen – i en sista våldskramp. Det var de som överlevt “evakueringen”, vandringen från andra läger över snöiga bergpass.

“Vi sov ute, grävde oss gropar i sluttningen för att hållas kvar”, berättar Peter. “Det måste man för att inte rulla ner på följande människa. En filt var skyddet mot kylan. Till slut insåg till och med koncentrationslägrets kommendant att det inte gick. Vi fick marschera i tre dagar till ett mindre läger, Gunskirchen. Där befriades vi av amerikanarna den 5 maj 1945.”

Utanför lägret har olika nationer rest minnesmärken. En del är groteska, överstora, övertydliga. I Mauthausen fanns ryska krigsfångar, ungrare, rumäner, engelsmän, några amerikaner, kriminella, zigenare, homosexuella, politiska fångar, också tiotusentals judar. Jag kan förstå att man – de som överlevt – velat visa att man minns, inte vill glömma. Men det finns en konkurrens, en tävling i dessa monument – störst, mäktigast. Mest talar till mig kanske judarnas skulptur, en mörk vasst uppåt stretande hoptvinnad helhet av järn som kunde vara den sjuarmade ljusstaken, förvriden som kvidande i klagan.

Vi står vid stenbrottets brant och ser nedåt stupet. Framför oss finns ett räcke. Det kan behövas. Djupet är stort. Men 1992 räcker det tydligen inte. Strax bortom räcket, alldeles vid avgrundens brant, finns ett stängsel likt det som användes runt lägret som vi nyss lämnat. Och ovanpå det – glänsande ny taggtråd! En vansinnig tanke flyktar förbi – det som tidigare höll de fångslade innanför, det ska nu skydda oss från att störta ner i det djup som många tvingades att störta i. Den förvända nitiskheten, närvarande. Kanske också rädslan, skulden.


På konferensen har min amerikanska kollega sällskap av sin man, en bokförare med ett ovanligt, livlöst ansikte. Ut mellan andra och tredje knapphålet i hans skjorta hänger ett stort tennkors. Min kollega säger att de tänkt besöka något av koncentrationslägren, när de nu en gång är i Europa. Jag omtalar min förbittring över att man uppbär inträde till Mauthausen, ett minnesmärke över tiotusentals döda, mördade.

“Why not”, säger den amerikanske bokföraren, “we have an entrance fee to the National Parks”. Vanmäktig försöker jag påpeka att det inte går att jämföra nationalparker och koncentrationsläger. Han fingrar på sitt kors och ser oförstående ut.

Jag frustar ut om denna bokförare, märkligt icke-kännande, okunnig, livlös (men mycket nitisk och ordentlig, visar det sig, när avskedsgåva till värdarna skall insamlas). Arg för att jag inte kom ihåg att de själva inte uppbär avgift för besök till Washington Memorial eller ens Kennedys grav.

“Vad väntar du dig?”, undrar Peter. “När amerikanema befriade oss i maj 1945 trodde de inte sina ögon. De trodde bokstavligen inte sina ögon. Hur skulle han då?”

Hemkommen läser jag i Dagens Nyheter (2.5.1992) Henrik Bachners recension av Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel. Insiktsfullt, övertygande visar Lindqvist på det absurda i några egendomliga historieskrivares uppfattning om att koncentrationslägren inte var det man påstått – och att det i själva verket var oundvikligt att judama skulle förintas. Bachner citerar Rad Hillbergs The Destruction of the European Jew: “Nazisternas utrotningsprocess kom inte som en blixt från en klar himmel; den utgjorde kulmen i en cyklisk utveckling. […] Först kom de kristna missionärerna och sade: Ni har ingen rätt att leva bland oss, som judar. De efterkommande världsliga ledara förklarade: Ni har ingen rätt att leva bland oss. Slutligen slog de tyska nazistema fast: Ni har ingen rätt att leva.”

Begreppet “cyklisk” betyder kretsformig enligt ordboken. Det innebär i detta sammanhang, vetskapen om återkomst, upprepning, i den cykliska rörelsen. Hur rätt har inte Bachner när han på tal om Lindqvists historiesyn säger, att vad som fattas “…är viljan att inhämta kunskaper och därefter dra slutsatserna”. Kan slutsatserna vara andra än: Var varse! Handla innan vi sätts att bokföra!


Som min mor konstaterar, finns det fortfarande personer som ifrågasätter om koncentrationslägren överhuvudtaget funnits (eller alternativt om historierna därifrån är märkbart överdrivna). Men som hon själv konstaterar: det finns ingen orsak, och inget behov av att uppfinna eller överdriva – de nitiska tyskarna och österrikarna dokumenterade själva allting i sjuklig detalj. Mer om Mauthausen på Wikipedia.

1 tanke kring ”Besök på Mauthausen – det oerhördas manifestation

Kommentarer inaktiverade.