Natodebatten som aldrig börjar

Det hade varit roligt att närvara vid den Finlandssvenska försvarsdagen som ordnades 19.1.2013 i Dragsvik i Ekenäs. Programmet verkade verkligt intressant med många bra talare.

Eftersom jag inte deltog kan jag bara kommentera det hela utgående från pressraporteringen.  Till största delen handlar den om programpunkten Diskussion om Finlands säkerhets- och försvarspolitiska utmaningar. Hbl väljer att utifrån Helena Partanens (direktör för försvarspolitiska avdelningen vid Försvarsministeriet) inlägg  rubricera hela artikeln “Nato förtjänar ärlig debatt”. Partanen citeras såhär: “Det heter alltid att tidpunkten är fel för Natodebatter. Det måste bli en ändring på det”.

Jag har då aldrig hört någon säga att det är fel tid för debatt, men Partanens uttalande kan bra stå som en symbol för det sätt som de flesta Natoivrare valt att föra hela “debatten”. I stället för att rent ut förespråka, och också motivera ett medlemskap i Nato, väljer man att vagt antyda att debatten aldrig kommit igång eller att den förs på fel sätt.

I bakgrunden ligger säkert rädslan för att ondgöra “folkopinionen”, som det även hänvisades till i diskussionen i Dragsvik. Galluparna har ju visat att en majoritet av finländarna inte anser att ett medlemskap är motiverat. Men i stället för att alltså med vettiga argument motivera ett medlemskap väljer Natoivrarna (vilket också framkom av andra panledeltagares åsikter) att som motpoler ställa upp den upplysta skaran (där de själva ingår) mot den enkla “folkopinionen” (som alltså säkerligen skulle byta åsikt bara den skulle få rätt information).

De glömmer behändigt, att även många upplysta och insatta debattörer (dit räknar jag mig själv) valt att inte förorda ett Natomedlemskap, och att de fört debatten i många år redan.

I Dragsvik-diskussionen är det endast forskaren Thomas Ries som kör öppet för Nato, men hans motiveringar haltar i mitt tycke illa. Sabelskrammel på ryska sidan gränsen borde enligt min mening besvaras med egna resurser – USA:s hjälp känns i realpolitiskt ljus osannolikt i en verklig krissituation, trots ett eventuellt Natomedlemskap.

Slutet av Hbl-rapporteringen blir riktigt rolig läsning.  Bland hotbilderna som på något sätt borde föra oss närmare Nato (detta har även Natos generalsekretetare Anders Fogh-Rasmussen talat för) är cyberattacker mot finländsk infrastruktur. Låt mig nu en gång för alla säga att det är rena löjleriet att tro att Nato kan ge Finland något på detta område. Om vår infrastruktur är sårbar gällande nätattacker, så skall det problemet förstås åtgärdas med bättre nätsäkerhet, inte med en militärallians.

I diskussionen nämndes inte denna gång terrorism (åtminstone inte enligt rapporteringen). Det var ju skönt, eftersom inte heller det området är speciellt betjänt av en tung militärallians. Bekämpande av terrorism sker i de allra flesta fall mycket bättre med polisiära insatser, med underrättelsetjänster eller med hederligt detektivarbete. Pansarvagnar, flygplan och missiler hör mycket sällan till ekvationen. Det var först i samband med USA:s missriktade och resursslösande “krig mot terrorismen” som gränserna på det här området medvetet suddades ut – och på den trenden har Nato med Fogh-Rasmussen i spetsen tacksamt hakat på.

Lite fördjupning: mina frågor-och-svar gällande Nato.

Tillägg:
I debatten förekommer nu även ett mem om att det finns resurser att “kunna försvara sig högst en vecka mot ett angrepp”, myntat av svenske överbefälhavaren Sverker Göranson. I förlängningen används denna fras av Natoivrarna som motivering att gå med i Nato, därifrån hjälpen på något sätt är är tänkt att komma efter en vecka.
Men intervjun med Göranson i Svd ger inte mycket kött på benen: vem angriper, på vilket sätt, mot vilka mål, med vilken målsättning? Man skulle inte tro att en överbefälhavare väljer att leverera så förenklade och barnsliga scenarier i landets tyngsta tidning, men det gör han. Att på basen av detta tala för ett medlemskap i Nato faller redan på startlinjen. Och den som verkligen läst Natos statuter vet att de ingalunda är garantier för ett ingripande, eller automatisk hjälp.