Alla inlägg av Rabbe

Otur sällan orsak till flygolyckor

Svenska, ,

Det var synd att artikeln i Hbl (5.11.2013) om Finnairs sista olycka med dödlig utgång (Aero 217, år 1963) behandlade dagens flygsäkerhet så slarvigt. Vet inte om Finnairs säkerhetschef inte lyckades besvara frågorna riktigt bra, eller om reportern Staffan Bruun i sin vanliga stil tenderat att ösa på lite tendentiöst, men Bruuns beskrivning av säkerhetschefen ”som skruvar lite besvärat på sig när han får frågan hur Finnair lyckats undivka olyckor i femtio år”, samt Bruuns fråga ”Är det tur eller skicklighet att Finnair undvikt olyckor”, visar att Bruun inte alls fördjupat sig i ämnet.

Aero 217 – haveriplatsen, någon kilometer före landningsbanan. Wikimedia.
Nedan förklarar jag hur allvarliga flygolyckor uppstår. Resonemanget borde för var och en visa varför vissa bolag har bättre statistik och andra sämre, och varför det inte finns några principiella orsaker som skulle hindra Finnair att flyga prickfritt i all evighet.

Flygolyckor sker inte statistiskt jämnt fördelade mellan bolagen. Det är inte så att ”det snart måste vara dags”, för ett bolag som flugit en längre tid utan olyckor. Denna naiva uppfattning skulle ju omvänt innebära att t.ex. ett bolag som inom en kort period haft två allvarliga olyckor plötsligt är det säkraste att färdas med – det är precis tvärtom.

Allvarliga flygolyckor sker idag av tre orsaker (då terrorism inte räknas med):

  1. Extremt dåligt väder.
  2. Allvarliga mekaniska fel (eller grava misstag och slarv i underhållet).
  3. Grova pilotfel.
Mycket viktigt att notera att allvarliga olyckor så gott som aldrig beror på bara en orsak. Oftast behövs en kedja av händelser, t.ex att två av kriterierna ovan uppfylls. Kan kedjan brytas i något skede sker ingen olycka. Till exempel: ett flygplan råkar in i ett extremt väderfenomen, men bra pilotkunskaper och goda besättningsrutiner avvärjer faran, samtidigt som även kraftiga accelerationer och skakningar inte får dåligt underhållna, kritiska komponenter att lossna och orsaka en katastrof.
Att uppnå en bra säkerhetsstatistik har alltså inget med tur att göra, om man inte med detta menar att det råkar vara dåligt väder en viss dag – omständigheter som däremot i långa loppet fördelas jämnt på alla bolag (bortsett från att det faktiskt finns vissa områden på jordklotet där vädret i genomsnitt oftare är mycket hårt). Och även då är det avgörande hur träningen och manskapets omdöme spelar in – tar man risken att flyga genom ett elektriskt oväder, cumulonimbusmoln etc, eller inte? Detta borde även Finnairs säkerhetschef ha betonat, i stället för ett försöka besvara Bruuns tendentiösa fråga om tur eller skicklighet med att ”det är bra att ha tur också”.

Som ett litet sidospår gällande Finnair: Åtminstone under min barndom florerade glada skrönor om hur Finnair nog fortsatte flyga då andra flygbolag hölls på marken på grund av dåligt väder, detta tack vare att piloterna var mycket skickligare, eller gamla militärpiloter, etc etc. Förstås rena struntet: för Finnair gällde och gäller förstås samma väderminimum som för andra bolag, och dumdristiga våghalsar är de sista man vill ha vid spakarna om man vill uppnå en bra säkerhetsstatistik.  

Om man studerar flygolyckor och flygolycksutredningar (Wikipedia är bra) klarnar en sak. Det som eufemistiskt brukar kallas ”den mänskliga faktorn” (men som egentligen oftare borde beskrivas som besättningens grova misstag, risktagningar eller försummelser) är mycket ofta den sista niten i kistan. På senare tid har man därför i utbildningen betonat samspelet mellan piloterna (Crew Resource Management). Många, många olyckor berodde förr t.ex. på att andrepiloten inte av auktoritetsrädsla vågade ifrågasätta kaptenens beslut (bl.a. den värsta flygolyckan genom tiderna, då två Boeing 747 år 1977 krockade på flygplatsen i Teneriffa). Idag studerar man mycket samspelet mellan datorerna, instrumenteringen och besättningen – här finns faktiskt en del att göra fortfarande.

Ny utbildning, nya material, pålitligare motorer, nya navigations- och varningssystem, nya evakueringssystem och flerdubbling av kritiska system för att hålla flygplanet i luften har alla bidragit till att kontinuerligt förbättra olycksstatistiken sedan kommersiell transport av människor startade. I relation till flygsträckorna och antalet passagerare var det allra värsta olycksåret 1929 – omräknat i dagens trafikmängder skulle det årets olycksbenägenhet innebära över 7000 döda i flygolyckor år 2013. Siffran för år 2013 hittills: 159 (Aviation Safety Network).

Är flygning det säkraste sättet att resa? Det beror på hur man tänker. Uttryckt i risken att dö i förhållande till resedistans (oftast: per en miljard kilometer) är flygning säkrast. Uttryckt i risken att dö i förhållande till resetimmar eller antalet resor är buss säkrast. Jämförelserna är svåra att göra: riktigt långa resor är i praktiken svåra att göra med buss , men om gick det att göra, skulle också antalet separata ”resor” öka fort. Det enda man alltså behöver veta är, att det idag är säkrare att flyga än någonsin tidigare.

Myndighetspersoner och kommersiella budskap

Svenska, , ,

Så förekommer då Finlands minoritetsombudsman åter en gång som mannekäng i Synsams reklamkampanj för glasögon. Det här är misslyckat och problematiskt och väcker många frågor, som jag inte hittat tillfredsställande svar på.

Låt mig först få undanstökat att jag inte har något emot Eva Biaudet som person. Det här är alltså inte en attack mot Eva Biaudet. Men nu är det inte som privatperson hon förekommer i reklamen, utan som minoritetsombudsman.
Reklamkampanjen är misslyckad på två helt olika plan:
1.
Först kan man konstatera att faktumet att hon på webbkampanjen fortfarande förekommer som ”presidentkandidat” visar att någon på Synsam inte har kontroll över situationen. Har man deltagit i en valkampanj är ”presidentkandidat”  inte en titel man behåller resten av livet (vilket däremot ”president” är, ifall man blir vald).
Men också bortsett från denna småsak är reklamen kommersiellt dålig. Ok, jag förstår indelningen i två bilder, där det på den ena endast syns förnamnet (”vanliga” Eva), och hur glasögonen sedan på den andra bilden ”gör” henne till hennes arbetspersonlighet. Men jag förstår inte vad det tänkta budskapet med att ha henne med är. 
  1. Att minoritetsombudsmannen med nya glasögon får skarpare syn att granska diskrimineringsfall? 
  2. Att vi som uppskattar hennes arbete nu även borde förstå att uppskatta Synsams stora samhällsgärning (finns det en sådan)? 
  3. Att hon är med för att belöna Synsam, som visat sig ta speciellt bra hand om minoriteter, eller varit särdeles icke-diskriminerande? 
Jag tror inte det. 
Som svar på de frågor jag ställde på Facebook fick jag bl.a. att det är ”cool” att hon är med, och med detta drag  ändrar på gamla politiska tabun. Hon är dessutom ursnygg och kan därmed på ett ”sexigt feministiskt” sätt lyfta fram mänskliga rättigheter. Alla alldeles valida åsikter, men i mitt tycke ordentligt felriktade. 
Jag kan hålla med om att Eva Biaudet är jättesnygg. Men vad om vi då i stället hade en lite gråare och vardagligare minoritetsombudsman på posten, eller rentav en ful person? Skulle hen då få en självskriven plats i Synsams reklamkampanj? Knappast. Är snygghet ett kriterium för att vara minoritetsombudman?
Min poäng: om det i denna kampanj skulle förekomma andra personer på viktiga samhällsposter som arbetar för utsatta människor, då skulle jag fatta kampanjens idé. Nu består resten av gänget av bl.a. en moderedaktör, en inredningsarkitekt och några småkändisar. Biaudets arbete och samhällsinsats är i den samlingen lättviktare förstås av helt annan magnitud – vilket bara kan leda till två slutsatser: antingen valde Synsam henne enbart på grund av hennes utseende, eller så för att  ge lite ”legitimitet” åt kampanjen – man hoppas att det viktiga hon gör skall ”smitta av sig” på Synsam.
2.
Det andra, och mycket mer vägande skälet varför minoritetsombudsmannen inte borde delta i kommersiella evenemang, är att (som jag skrivit om tidigare) myndigheter och myndighetspersoner per definition i alla lägen skall föra vår (medborgarnas) talan emot stora och krassa kommersiella intressen, inte alliera sig med dem. Myndigheter skall i alla lägen vara helt neutrala. Det är alltid suspekt då en myndighet eller en myndighetsperson ger ett intryck av att (även indirekt) stöda eller gynna ett visst företag eller dess produkter. Sker detta, påverkar det naturligtvis vår uppfattning om denna myndighets förmåga att förhålla sig neutralt till de ärenden den egentligen är satt att sköta.

I det aktuella fallet  borde väl också Biaudet och hennes rådgivare ha diskuterat ett  scenario där allt slutar slutar i en ordentlig blamage för Biaudet; tänk om Synsams representater (eller någon med bara vag anknytning till Synsam) eller ett Synsam-franschisingbolag plötsligt blir del i ett uppmärksammat diskrimineringsfall? Även om den möjligheten är försvinnande liten, borde minsta risk för braskande rubriker med en leende glasögonmannekäng på bild ha manat till eftertanke.

Minoritetsombudsmannens jobb är ett allvarligt jobb, och minoritetsombudsmannen borde inte förekomma i en reklam (en reklam, för guds skull). Det förringar minoritetsombudsmannen som institution, och ökar inte trovärdigheten i jobbet i minsta grad. 
Man undrar verkligen vem som rådgett Biaudet i denna fråga. Förra gången det skedde levererades i efterhand den lätt löjeväckande förklaringen att Biaudet gick med enbart för pengarnas skull. Det är dyrt att leva i huvudstaden och försörja en rad barn, och bla bla bla.  Om förklaringen verkligen skulle stämma väcks en oroväckande fråga: betalar faktiskt ministeriet så dåliga löner, att minoritetsombudsmannen är tvungen att extraknäcka? Det faktumet borde ju i så fall ha åtgärdats efter den första gången, så hon inte upprepade gånger måste offra sig på kommersialismens altare.

Det är också denna penningförklaring som de personer jag nu diskuterat med vill ge som frikort åt Biaudet. Alla vet vi ju hur dyrt det är att bo i huvudstaden, och att försörja en familj. Men förklaringen håller inte; med den lön Biaudet kan antas erhålla, borde hon ha alla chanser att arrangera sitt liv så att just denna sorts extraknäck inte skulle behövas. 

Pengarna låter alltså mer som en snabbt ihoprafsad bortförklaring (trots att den minsann inte ökar trovärdigheten). Kanske som ett resultat av att något bättre inte gick att hitta på, då det för Biaudet och hennes stab blev uppenbart att tilltaget kanske inte var så lyckat. Alternativen är nämligen lite skrämmande: Om det var ett försök att få uppmärksamhet för minoritetsombudsmannens ”sak” så blev det ju helt fel (se mitt resonemang ovan), och om det var fråga ren och skär fåfänga så blir det ju bara värre. Märk åter att jag inte talar om privatpersonen Eva Biaudet, som förstås får göra precis vad hon vill med sig och sitt liv. Även oövertänkta och omdömeslösa saker – precis som alla vi andra. Men nu gäller det en myndighet med ett essentiellt, viktigt uppdrag.

Jag blir alltid lika förvånad då människor (och nu talar jag inte bara om Biaudet) inte uppfattar och förstår skillnaden mellan att agera som privatperson, eller i rollen av myndighetsperson. Eller som sätter likhetstecken mellan kritik av en myndighetsperson och personlig attack. Kanske det beror på att de offentliga rollerna och privatrollerna  i de små och ganska inåtvända finlandssvenska kretsarna ofta sammanblandas – dessutom mycket benäget av rollinnehavarna själva.  Men det är kanske ämne för ett helt nytt blogginlägg.

Att sälja sig – eller att köpa någon

Svenska

Tänkte peta lite i ett ämne som just nu debatteras i mycket inflammerade tongångar. Saken gäller justitieminister Anna-Maja Henrikssons förslag att Finland borde följa Sveriges exempel, och förbjuda sexköp (men inte försäljning).

Som det ofta går då debattämnet är kontroversiellt (eller inbegriper moraliska aspekter), tenderar förslagets motståndare och stödjare att debattera på så olika nivåer, att diskussionen fort låser sig i logiska argumentationsfel eller rena pajkastningen. Här presenterar jag därför det som jag själv kommit fram till, och som kanske kan hjälpa någon på vägen.

Det finns människor vars rättskänsla skorrar illa med assymetriska straffpåföljder, d.v.s. att bara den ena parten utför en straffbar handling, trots att två personer behövs för att utföra handlingen. De här människorna säger ofta att det enda logiska skulle vara att även försäljningen av sex förbjuds, om man nu verkligen vill komma åt prostitutionen.

Sådana här assymetriska lagar är ändå inte helt utan förebilder. På sina håll är det t.ex. olagligt att sälja hasch, medan ett litet innehav inte är straffbart. Med detta exempel i tankarna torde de flesta kunna hålla med om att det ibland kan finnas vettiga argument för att straffpåföljden endast gäller den ena parten. I själva verket är det väl så, att de som nu ljudligt talar för att även försäljning borde förbjudas, egentligen är av den åsikten att inget alls borde göras.

Det finns också de som vill gå längre i andra riktningen, och talar för en legalisering av prostitution. Då använder de helt fel ord, eftersom prostitution redan nu är lagligt, och att prostituera sig även kommer att vara det om det nya förslaget går igenom. Vad de egentligen menar är reglering, d.v.s. att man sätter upp ett system med tillstånd, licenserade bordeller, hälsokontroller och övervakning – som i Tyskland och Holland. Den diskussionen går jag inte in på här, eftersom inga sådana förslag nu föreligger.

Själv hör jag till den gruppen män som aldrig köpt sex, eller ens skulle komma på tanken att göra det. Därför har jag inget eget intresse i hur det nya förslaget utfaller. Däremot är jag liberalist och stor vän av idén om att vuxna människor borde kunna ta ansvar för sig själva och sina handlingar, så länge det inte stör andra. I denna världssyn ingår en stark känsla av att man inte behöver stifta lagar om allting. Ett förmyndarsamhälle kämpar jag alltså av princip alltid emot.

Samtidigt är jag också en vän av lag, rättvisa och ordning. Koppleri och människohandel är inte bara brott, utan också allvarliga, globala problem. Det är också vid denna skiljelinje som justitieminister Henriksson nu försökt placera den aktuella debatten. Det är ett mycket smart drag att förankra frågan i något konkret, och inte kring mer filosofiska frågeställningar som:

  • är prostitution är ett yrke som alla andra?
  • har någon verkligen frivilligt valt att prostituera sig?
  • finns det män vars enda sätt att få sex är att köpa?
  • i vilken grad spelar maktförhållanden mellan könen in?
  •  etc etc

De frågorna kan vara nog så intressanta (och de tar också vanligtvis helt över nätdebatterna), men de kan knappast bli föremål för lagstiftning i sig.

Människohandelsaspekten är alltså bra. Mig stör egentligen bara de aningen tvärsäkra påståendena och slutsatserna som Henriksson nu kommer med. Jag har läst den svenska regeringens utvärdering över köpförbudslagen (1999) som publicerades 2010, och den finska utredning som Henriksson beställt, och som publicerades i september 2013.

Den finska utredningen är långt deskriptiv. Johanna Niemi och Jussi Aaltonen beskriver gammal och nuvarande lagstiftning, intervjuar en handfull poliser, åklagare, gränsbevakare samt 6 representater för medborgarorganisationer (dock utan att nämna vilka organisationer det är) och försöker komma fram till slutsatser på hur lagstiftningen borde utvecklas.

Skribenterna konstaterar mot slutet att antalet förundersökningar gällande människohandel och koppleri ökat de senaste åren. [Min översättning]: ”Orsaken kan vara fler brott, men de ökande siffrorna beror sannolikt på att mer resurser lagts på detta de senaste åren”. Ämnet har s.a.s. varit på tapeten.  Överlag domineras slutsatserna av ord som  ”kan tänkas”, ”kan antas”, ”möjligen”. Problemen med att samla in kalla, hårda fakta på området summeras bra av den svenska utredningens (2010) inledande ord:

Det har visat sig vara en svår uppgift att utvärdera effekterna av förbudet mot köp av sexuell tjänst. Prostitution och människohandel för sexuella ändamål är komplexa och mångfacetterade samhällsfenomen som delvis försiggår i det fördolda. Den ökade internationaliseringen och Internet som en ny arena för prostitution gör det också svårt att överblicka utbredningen. Trots att det finns ett stort antal rapporter, artiklar och uppsatser som behandlar dessa företeelser är kunskapen om omfattningen av prostitution och människohandel för sexuella ändamål således begränsad. Detta gäller särskilt kunskapen om personer som är verksamma som prostituerade på andra arenor än i gatumiljön och på Internet liksom kunskapen om förekomsten av prostitution utanför storstadsområdena.

Och:

De empiriska undersökningar som genomförts har i vissa fall haft begränsad omfattning och det förekommer olika arbetssätt, metoder och syften. Bland annat mot den bakgrunden kan det ibland finnas skäl att tolka resultaten med försiktighet.

Men trots det ovansagda:

Med dessa reservationer gjorda anser vi emellertid att det ändå är möjligt att dra slutsatser utifrån det material vi haft tillgång till […]

Båda utredningarna pekar alltså på en ganska stor metodologisk problematik, och ganska tydligt är att  slutsatserna i många fall blir mer eller mindre kvalificerade gissningar. Den finska utredningens största behållning kommer från riktig undersökningsstatistik (inte alldeles ny) över t.ex. hur många som köper sex (färre än man kunde tro), och de motiveringar de använder för att för sig själv berättiga köpet. Jag kan också till hundra procent hålla med Niemi och Aaltonen i att det finns tydliga tecken på att aktörerna i Finland (p.g.a. den nuvarande lagen) aktivt försöker maskera både koppleri och människohandel  med ”frivillighet” och ”privatföretagsamhet”.

Den tvärsäkra sista meningen i den svenska utredningen tyder på att uppdraget från början haft en lätt politisk färgning. Man har helt enkelt velat visa att lagen varit lyckad. Den finska utredningen kan kanske också beskyllas för att försöka bevisa ”något man redan vet”. I sig tycker jag inte det är något fel på politiska beställningsjobb, men i den debatt som nu pågår borde man alltså inte hänvisa till utredningarna som om de hade status av vetenskaplig forskning.

Med de här förbehållen i tankarna vill jag däremot inte (som många motståndare) påstå att problemet bara blir värre med den svenska modellen: att allting försvinner under jorden och blir ännu svårare att komma åt. Talar vi om människohandel så har fenomenet förstås alltid pågått i olaglighetens mörker – människohandel och koppleri har varit förbjudna i Finland redan tidigare, och blir förstås varken mer eller mindre illegala om det nya förslaget går igenom. Här kan inflikas, att min förhoppning är att den pågående debatten inte leder till att vi glömmer att människohandel, eller handlingar som närmast kan beskrivas som människohandel, även sker utanför prostitutionskretsarna (t.ex. tvångsarbete, flyktingar).

Några av det nya förslagets understödjare påpekar att trots att man nödvändigtvis inte skulle kunna dra ett rakt streck mellan den svenska modellen och en förbättring av människohandelsproblemet, kan man med lagen minska efterfrågan så mycket att människohandlarna inte längre intresserar sig för ”marknaden”. Man vill ”skicka en tydlig signal”, som borde avskräcka potentiella människohandlare.

Jag anser i princip att lagar helst skall vara klara och entydiga och handla om en sak i sänder. Att bygga långa orsaks- och påverkningskedjor är sällan bra, och att ”skicka signaler” borde i princip inte vara motiveringar för att stifta en lag, eftersom både signalerna och tolkningarna av dem lätt blir godtyckliga, beroende på avsändaren och mottagaren. Framför allt: lagar skall vara sådana att de går att efterfölja. Om t.ex. polisen inte har resurser att sätta fast den nya grupp brottslingar som uppstår, riskerar lagarna bara att urholka laglydigheten överlag.

Till detta argument får jag ofta svaret att inte heller detta spelar så stor roll – det viktigaste skulle vara att den nya lagen  ”skickar en normativ signal” att det är fel att köpa en annan människa. Men då är vi fort åter inne på de filosofiska hårklyverierna. Missförstå inte: jag håller fullt och fast med om att det är fel att ”köpa en människa”, oberoende situationen. Men i min bok är det mer fråga om en oskriven och intuitiv moralisk samhällsnorm, inte något som entydigt kan skrivas i en lagparagraf. En analogi: Även om det inte fanns en lag som förbjuder misshandel och mord, skulle jag aldrig misshandla eller mörda en människa. Det är förstås mitt moraliska samvete som hindrar mig, inte det faktum att det råkar finns en lagtext som behandlar detta. Överfört till dagens debatt: att med en ny lag försöka ”skicka en signal” påverkar knappast på djupet dem som från början är disponerade att tycka att det är helt okej att köpa sex.

Så hur ställer jag mig till det senaste förslaget? Trots allt det ovan sagda är min inställning svagt positiv. I en idealvärld skulle ingen behöva prostituera sig, och det är väl bara att konstatera att även vår egen, av protestantisk tradition färgade lagstiftning emellanåt börjar likna den sydeuropeiska katolska traditionen: ibland handlar det mer om högre ideal än om konkretism, och ibland till och med om rent och skärt önsketänkande. Vad som än händer med det nya förslaget finns det väl ingen som på riktigt väntar sig att det inte även i framtiden finns de som är villiga att sälja, och de som är villiga att köpa sex, med alla tillhörande problem. Men kanske det blir lite bättre.

Hautala-soppan

Svenska

Kanske vi äntligen kan sluta prata om att ”ingen någonsin avgår i Finland”. Nuförtiden tycks man ju avgå för vilken pyttesak som helst.

Så utvecklingsminister Heidi Hautala påverkade bakom kulisserna, och tog indirekt Greenpeace sida då ett statsbolag ville polisanmäla Greenpeace för en aktion på en finsk isbrytare för en tid sedan. När det för några dagar sedan, långt efter det skedda, frågades om händelsernas gång  sade hon att diskussionerna skett på allmänt plan, och lite senare att hon ”glömt” hur det hela hade gått till. Det visade sig sedan att hon gällande de här minnesbilderna varit sparsam med sanningen, och för denna transgression kände hon sig till sist (efter ett ordentligt politiker- och mediadrev) tvungen att avgå från sin post.

Man kan ju kanske tycka att rättvisa nu skett (Greenpeace är verkligen ingen okontroversiell aktör), men åtminstone jag orkar inte längre bli det minsta upprörd över att en politiker på en ledande post beter sig som en politiker på en ledande post. (Och till det faktum att att någons idealistiska bild av Hautala raserats av denna incident kan jag bara säga: ta inte politiker som moraliska förebilder, det funkar sällan bra i längden).
Som de flesta vet är jag inte någon stor vän av konspirationsteorier, men något i hela denna politiska teater stinker – uppståndelsen och indignationen över denna lilla sak är av någon orsak mångfaldigt  större än över många andra manliga politikerkollegors felsteg. 
Jag önskar verkligen inte att kvinnliga politiker överlag skall komma lättare undan, men småningom börjar jag luta åt åsikten att åtminstone dreven kommer lättare igång när det gäller kvinnor. Kanske det har två orsaker: 
  1. en undermedveten, ingrodd och unken uppfattning bland manliga politiker att politik till syvende och sist borde vara männens arena – och frågorna helst avhandlingsbara över några öl i bastun.
  2. en missriktad förhoppning bland väljarna om att kvinnliga politiker borde vara ”bättre”, spela ”renare”och vara mer justa, med därpå följande överdrivna besvikelse då det visar sig att de är som vilka politiker som helst.
Till sist kan man väl också konstatera, att det politiska minnet är lika kort som de politiska dreven är överdrivna, och att det i en politisk teater alltid finns fler i rollbesättningen än de som räknar sig till  åklagarsidan. Om det går som jag förutspår kommer vi i efterhand att märka att uppståndelsen  inte hade större betydelse än att den blev startskottet för Heidi Hautalas EU-valkampanj, där hon kommer att bli en av röstmagneterna. Hon vet att valdebatten som vanligt kommer att handla mer om inrikespolitik, och nu hinner hon lämpligt distansera sig från regeringen (som även kommer att beskyllas för allt som är fel med EU). Med sitt drag samlar hon tusentals sympatiröster. 

Syrien: allvar eller skenheligt poserande?

Svenska

(uppdateras kontinuerligt)

Läget i Syrien efter den kemiska attacken gav upphov till ett sällan skådat politiskt och diplomatiskt spel. Det verkar ibland som världspolitikens händelser styrs av infall, felsägningar eller ren och skär tur. Alltid skäl att minnas att mycket som sägs på den internationella arenan handlar om helt andra agendor än de uttalade. Nedan mitt försök att reda ut läget.

Bilden av det politska läget Syrien uppmålas ofta förenklat, nästan naivt: Vi har det goda folket samlade bakom den demokratiska arabiska våren mot den onde diktatorn. Men som vanligt är läget betydligt mer komplicerat: Syrien upplever (och har de senaste två åren upplevt) ett uppslitande, sekteristiskt färgat inbördeskrig, där dessutom rebellsidans olika parter har agendor och slutmål som är vitt åtskilda, ibland på krockkurs. Bilden grumlas stort av stormakternas intressen och tävlan om dominans i hela Mellanöstern. De här stormakterna talar ofta om att skapa fred och demokrati, men de egentliga bevekelsegrunderna är alltid mer krassa och realpolitiska – skenheligheten i uttalanden är ofta frapperande.

Bakgrunden till kriget i Syrien har sin upprinnelse i många orsaker, främst ekonomiska och demografiska: De fåtaliga oljekällorna sinar, och jordbruket har drabbats av flera dåliga skördar i rad, med påföljande inflyttning till städerna, där det inte finns jobb. Befolkningsmängden ökar även annars kraftigt (liksom i Egypten), och samtidigt dras landet med stora flyktingskaror (bl.a. från Irak). Mycket olika folkgrupper med tävlande intressen bor inom de syriska gränserna, som godtyckligt drogs upp av vinnarmakterna efter första världskriget.

Även politiskt finns stora problem och brister. Hela självständighetstiden från det franska mandatet 1946 har karakteriserats av kupper och despotiska styren. En ny konstitution 2012 med öppna val till parlamentet gick ganska obemärkt förbi – och partierna på rebellsidan deltog inte i valet. Kritikerna säger att president Bashar Al-Assad (som i tiderna ”valdes” utan motkandidater), hela hans släkt och Baath-partiet fortfarande utövar oinskränkt makt i landet.

Den senaste utvecklngen startade efter den kemiska attack som genomfördes den 21 augusti. Och att något hände, är nästan det enda man som oberoende observatör kunde vara säker på. Frågan om vem som var skyldig, och vad en lämplig respons kunde vara var däremot en betydligt knepigare fråga.

Med säkerhet visste man egentligen bara att Syrien inte skrivit på avtalet som förbjuder kemiska vapen, och att Assad-regimen satt på stora lager av dem. Enligt FN-observatörer användes nervgasen sarin i atacken, men rapporten tog inte ställning till vem som beordrade attacken (den hade också metodologiska brister). Oberoende av vem man vill beskylla är det bra att minnas att det i det kaos som ett inbördeskrig utgör aldrig bara finns två parter med enkla mål – på båda sidorna om fronten finns förstås många tävlande viljor och idéer om hur kriget taktiskt bör föras. Värt att undersöka skulle vara om någon part på rebellsidan kommit över kemiska vapen (eller ämnen med samma effekt), eller om Bashar Al-Assad har full koll på sina egna trupper: där kan mycket väl finnas element som greppat en lösning de sett som alltför lockande.

USA, som planerade en attack på Syrien som straff för denna överträdelse, sade sig ha bevis för att regimen beordrat attacken. Men mycket i det som radades upp som bevis måste ändå behandlas med stor skepsis.

  • Videor på Youtube är, utan noggrann verifiering av tidpunkten och källorna samt bekräftelser från flera källor, inget avgörande bevis. Att rebellsidan tidigare förfalskat videosnuttar i propagandasyfte försämrar ytterligare videoupptagningarnas bevisvärde.
  • Exakta siffror på antalet civila döda räknades upp, men det visade sig att uppskattningarna långt baserade sig på overifierade rapporter i sociala media, gissningar, och matematiska modeller. Ett system där man verifierar för- och efternamn (vilket vissa observatörer gör) är det enda rätta sättet.
  • Telefonsamtalen inom den syriska administrationen som den israeliska underrättelsetjänsten snappade upp, och som USA påstod att är bevis för att regimen beordrade attacken, verkar åtminstone för mig bevisa motsatsen. De panikartade samtalen skedde efter attacken, vilket indikerar att attackbeslutet fattades av någon på fältet, inte av Al-Assad.
Värt att hålla i minnet är att stormakterna generellt sett aldrig använder underrättelserapporter (s.k. intelligence) för att planera framtida politik. Rapporterna används främst för att söka stöd för redan fattade beslut.
Användandet av kemiska vapen är helt klart ett krigsbrott. Men hela uppståndelsen kring denna ”red line” (Barack Obama i augusti 2012) ser i mångas ögon ut som skenheligt poserande. Den humanitära katastrofen i Syrien har pågått redan i två år – med hundratusentals dödade av konventionella vapen, och miljontals flyktingar. Att en nation som USA nu gjorde ett stort nummer av en enda attack ser ännu skenheligare ut i ljuset av historisk fakta: USA har inte tvekat att använda riktiga massförstörelsevapen mot civilbefolkning (Hiroshima och Nagasaki 1945), eller tvekat att stöda despotiska regimer, även de som använt gasattacker i krig (Saddam Hussein, under kriget med Iran 1980-1988).
Det leder till frågan vad den riktiga agendan bakom USA:s agerande var, förutom att hela uppståndelsen mycket lägligt vände uppmärksamheten från spioneriavslöjandena kring NSA. Både Barack Obama och utrikesminister John Kerry sade att man vill ge Assad en knäpp på fingrarna, annars riskerar de kemiska vapnen att hamna i händerna på islamiska extremistgrupper eller spridas i området. Det här är mycket motsägelsefullt, då det i kaoset efter en bombning, och med en försvagad regim, tvärtom skulle finnas en uppenbar risk att de kemiska vapnen hamnar i händerna på de radikala islamiska rörelser, som rebellsidan idag till största delen består av. 
Presicionsbombning är också ett relativt begrepp. Vill man knäppa Assad ordentligt på fingrarna måste man ju göra något mer än det som Kerry så underligt beskrev: ”the attack will be unbelievably small” – så man kan vänta sig att även oskyldiga stryker med. 
John Kerrys fria funderingar (närapå svammel) under presskonferenserna var också det som plötsligt öppnade upp en helt ny diplomatisk fåra. Hans svar på frågan om vad som kunde avvärja en USA-attack (att Assad samlar ihop vapnen under intenationell kontroll) var menat som en gliring, men togs på allvar av Syrien och Ryssland. Det var förstås meningen att hela USA-administrationen i detta skede skulle stå eniga och resoluta bakom en förestående attack, men Kerrys tabbe innebar att en USA-attack skulle uppfattas som en stor diplomatisk faux pas. Obamas nya försonlighet i talet den 10 september (som mycket tydligt egentligen bara skulle handla om den nära förestående attacken) var ett försök att släta över Kerrys felsägning. Snällt mot Kerry, som säkert i kulisserna fått en och annan åthutning. Och mycket ironiskt, att en stormakts agerande kan hänga på att en journalist råkar fråga en viss fråga under en presskonferens.
Den ovannämnda beskrivningen av händelsernas gång kan betyda bara två saker: Det finns en större agenda bakom, vars mål ligger längre fram i tiden, och som inte störs av varken Kerrys tabbar eller den uppenbara skenheligheten i USA:s reaktion på den kemiska attacken. Man för nästan hoppas det, eftersom alternativ två (mer skrämmande) innebär att det hela faktiskt improviseras fram dag för dag, och beslut som kan gälla hela Mellanösterns framtid eller fred i världen tas av människor som reagerar på simpla instinkter, eller på fantasier hämtade ut Hollywood-manus om ”Good guys” och ”Bad guys”.

Uppdatering augusti 2014:
Isis (eller IS ”Islamic State”) framfart i Irak och även i vissa områden i Syrien har ironiskt nog föst USA närmare både Assad och regimen i Iran. Plötsligt står de alla på samma sida i en kamp mot sunniterroristerna i Isis. Ännu mer ironiskt är de många tecken som tyder på att delar av IS hörde till de grupper som USA finansierade och försedde med vapen då ”oppositionen” mot Assad skulle ges lite större muskler. Ett maktövertagande i delar av Irak eller en regelrätt splittring av landet skulle nog utgöra den ultimata ”regime change” som USA strävade efter med invasionen 2003.  Man baxnar över hur ”fel” det gått.

Snowden, NSA, Greenwald, och hela härvan

Svenska, , ,

Följande punkter är några allmänna sanningar jag kommit fram till, dels långt innan det aktuella fallet, dels sedan debatten kom igång efter The Guardians avslöjanden den 5 juni 2013. Stor hjälp har jag haft av podcasten No Agenda, vars frontfigurer John C. Dvorak och Adam Curry är experter på att dekonstruera mediaflödet, och forska i bakomliggande motiv till olika händelser som lyfts upp i media.

Uppdatering 7.2.2014: Obamas ”reform”-tal och hans undersökningsutskott,, Intervjun med Snowden där det kom fram att varit CIA-anställd (ARD-intervjun, januari 2014)

1. Avslöjandena om NSA:s omfattande insamling av nättrafik, och metadata kring telefontrafiken, är inte nya. Rapporter om hemliga, låsta rum i teleoperatörernas och nätverksföretagens maskinrum har förekommit åtminstone sedan 2006.
2. Efter Snowdens Prism-avslöjanden uppstod stor oreda kring nätföretagens (Google, Apple etc) nivå av samarbete med myndigheterna. Företagen förnekade att NSA har direkt åtkomst till deras servrar, och jag tenderar att hålla med. Principen kring Prism, och dokumenten i länken ovan, tyder nämligen på att NSA inte behöver direkt åtkomst – NSA samlar helt enkelt in hela nättrafiken ”up-stream” och ”down-stream”, i maskinsalarna hos de nätverksföretag som som tillhandahåller det fysiska nätverket där företag som Google kommer ut på nätet. De tjocka optiska kablarna har en delare (därav Prism), som gör att NSA i princip får en kopia av all nättrafik. Datan analyseras, och misstänkt information flaggas för närmare undersökningar (datamängden gör det omöjligt för människor att analysera hela flödet). Troligen har NSA egna servrar som kan lagra kopiösa mängder data – åtminstone flera veckor av nättrafik. Flaggad, eller på annat sätt intressant data sparas troligen längre.

3. Insamlingen av metadata (data om data – t.ex. vilka telefonnummer ringt ett annat telefonnummer, och hur länge samtalet pågått) är inte ”ofarlig”, utan definitivt värt att oroa sig för. Metadata, insamlad och utnyttjad på rätt sätt, är precis lika avslöjande som ”riktig” data. Säkerhets- och underrättelsetjänsterna har hittills gjort tolkningen att insamlingen av metadata inte utgör regelrätt övervakning, och därmed inte kräver auktorisering. Det tål att diskuteras.

4. Informationen i övervakningssystem tenderar att missbrukas. Det såg vi i det banala exemplet med skidaren Mika Myllyläs polisdossier, som obefogat lästes av en stor grupp poliser som inte hade något alls med fallet att göra. Och där insamlingen sker en masse, blir frestelsen för användarna stor att kolla upp vad kändisar, politiker (t.o.m. presidenten, enligt Snowdens ARD-intervju), grannar, eller varför inte affärsmän (börstips) epostar eller diskuterar. Så även om du tenderar att sälla dig till gruppen som papegojaktigt upprepar ”men jag har ingenting att dölja”, borde ovanstående resonemang få dig orolig. Alla har något som inte hör till offentligheten: eventuella sjukdomar och diagnoser, ekonomisk data, eller helt enkelt privata ärenden som vi väntar oss att skall förbli mellan två parter.

5. NSA:s uttalande om att endast lite på en procent av nättrafiken samlas in är medveten dupering för godtrogna som inte vet något om nätet: då största delen av trafiken utgörs av video och fildelning är en procent i själva verket ofantliga mängder – så gott som allting relevant.

6. Avslöjandena har lett till artiklar om hur man kan skydda sig mot myndigheternas snokerier. Några saker är skäl att hålla i minnet:

  1. Krypterade kopplingar (SSL) till nätföretagen (Google, Apple etc) är i princip omöjliga för någon att läsa på vägen. De kopplingarna är dock bara säkra så länge som företagets krypteringsnyckel stannar kvar enbart hos företaget. Via s.k. National Security Letters kan de amerikanska myndigheterna (åtminstone i princip) tvinga företagen att ge sig ifrån nycklarna, och det kan ske utan att företagen får berätta offentligt om detta. [uppdatering 10.10.2013]: Exakt detta tycks ha skett med den semisäkra eposttjänsten Lavabit, som stängdes av sin administratör i augusti 2013.
  2. Autenticeringscertifikat är också problematiska. Om myndigheterna kan tvinga dem till sig, kan myndigheterna utge sig för att vara t.ex. Facebook eller Google, utan att användarna märker det. Diktaturer har redan använt sig av sådana tricks för att samla information om oliktänkare. 
  3. Epost är i grunden ett osäkert system. Uppkopplingen för att hämta eposten kan krypteras, men datan lagras okryptyerad, och datan lagras öppet på många ställen (t.ex. för att kunna vidareförmedlas, eller i slutändan läsas av människor). T.ex. Gmail har krypterad uppkoppling, men datan lagras okrypterad, så att Gmail vet vilka reklamer den skall klämma in, beroende på innehållet. Krypterar man sina meddelanden med t.ex. PGP, är ända metadatan öppen (avsändare, mottagare) – annars går inte eposten fram. Andra lösningar som Bitmessage är lovande och intressanta, men lider förstås av brist på momentum och att de är allmänt okända.
  4. The Onion Router (Tor) och dess webbläsare försöker anonymisera din webbtrafik genom att kryptera din trafik, och kasta omkring den via flera maskiner (upprätthållna av frivilliga), tills trafiken emanerar någonstans på nätet. Webbläsaren används av aktivister och oliktänkare, men även av barnporrsurfare. Bakgrundskrafterna idag är icke-vinstgivande Tor Project samt många frivilligkrafter, men projektet har – överraskande nog – sin upprinnelse i den amerikanska flottans forskningslaboratorium. Helt utan problem är systemet inte, NSA följer förstås noggrannt med systemets noder, och kan troligen rätt långt matcha den trafik som går in i systemet med den som kommer ut.  [uppdatering 10.10.2013]: Det tycks vara möjligt att i viss mån och i vissa begränsade situationer använda cookies för att matcha trafiken in och ut. För en tid sedan infekterades lite äldre Tor-webbläsare av en riktad trojansk häst skriven i javascript, och planterad av FBI.   

7. Efter avlöjandena har president Obama flera gånger efterlyst en debatt om ”balansen” mellan säkerhet och personlig integritet – liksom många andra ledare. Men det finns ingen ”balans” att hitta mellan säkerhetskrav och integritet – antingen har man t.ex. brev- och telefonhemlighet (där undantag som övervakning endast kan ske på basen av domstolsutslag), eller så har man det inte. En systematisk, dold insamling och lagring av epost och annan nättrafik, baserad på hemliga domstolsbeslut utfärdade av en hemlig domstol (FISA Court) är tydliga kännetecken på en polisstat.
Hans långa men i innehållslösa tal om reformer i systemet försökte avleda diskussionen till samma ”ingen är intresserad av dig personligen” och ”vi har avstyrt många terroristattacker”, men det undersökningsutskott av Obamas vänner och bekanta som skulle uttala sig i frågan avfärdade oväntat (åtminstone för Obama) båda argumenten.
8. Det finns en stor inneboende rivalitet mellan de olika kända och för allmänheten mindre kända amerikanska underrättelsetjänsterna. Enligt statuterna skall t.ex. den federala polisen FBI syssla med inrikes frågor, CIA med utrikes underrättelsefrågor, och NSA med signalspaning och kryptering (och aldrig spionage på amerikanska medborgare). Då mandaten efter terrorattackerna 2001 utvidgades, uppstod många situationer där tjänsterna började trampa varandra på tårna. Snowdens avslöjanden kan vara en läcka, planterad av någon annan underrättelsetjänst än NSA. Update:  I en intervju med tyska ARD säger Snowden första gången att han varit en operativ CIA-anställd. Som många i busineessen säger: ”man lämnar aldrig byrån”.

Nedan en lista på den s.k. underrättelsegemenskapen i USA, och under vilka ministerier de lyder:

  • Självständiga myndigheter
    • Central Intelligence Agency (CIA)
  • United States Department of Defense
    • Defense Intelligence Agency (DIA)
    • National Security Agency (NSA)
    • National Geospatial-Intelligence Agency (NGA)
    • National Reconnaissance Office (NRO)
    • Air Force Intelligence, Surveillance and Reconnaissance Agency (AFISRA)
    • Army Intelligence and Security Command (INSCOM)
    • Marine Corps Intelligence Activity (MCIA)
    • Office of Naval Intelligence (ONI)
  • United States Department of Energy
    • Office of Intelligence and Counterintelligence (OICI)
    • United States Department of Homeland Security
    • Office of Intelligence and Analysis (I&A)
    • Coast Guard Intelligence (CGI)
  • United States Department of Justice
    • Federal Bureau of Investigation (FBI)
    • Drug Enforcement Administration, Office of National Security Intelligence (DEA/ONSI)
  • United States Department of State
    • Bureau of Intelligence and Research (INR)
    • United States Department of the Treasury
    • Office of Terrorism and Financial Intelligence (TFI)[7]

9. En stor del av debatten efter avslöjandena i juni har av någon orsak kretsat kring frågan om Edward Snowden är en hjälte eller skurk. Den debatten är rätt så meningslös, eftersom han förstås varken är hjälte eller skurk. Han har avslöjat hemlig information. Är den informationen relevant och intressant för oss, och borde vi vara glada för att den kom ut? Javisst – myndigheterna har alldeles tydligt i hemlighet och utan övervakning missbrukat eller gått över sina befogenheter, och det är den informationen och den debatten vi skall koncentrera oss på.

10. Snowden, tillsammans med journalisten Glenn Greenwald, hans pojkvän David Miranda och dokumentärfilmaren Laura Poitras, håller nu på att bli mediakändisar med helt egna ”storyn” (böckerna kommer säkert snart, kanske till julen). Deras uttalanden används redan för andra käpphästar och agendor. Deras personliga öden har ett visst intresse, men borde inte få överskugga de stora frågorna.

11. Vissa amerikanska kongressledamöter vill anklaga Snowden, och till och med journalisterna som rapporterat hans avslöjanden, för landsförräderi. Det är ganska underligt, eftersom man, enligt den amerikanska grundlagen, kan dömas för landsförräderi endast om man är amerikansk medborgare, och fört krig mot USA, eller hjälpt och stött USA:s fiender. Att dra ett rakt streck mellan avslöjandena på några Powerpoint-bilder och den enda ”fienden” för tillfället: ”radikal islam”, kan vara mycket svårt att göra.
12. Har legitima säkerhetssträvanden märkbart ramponerats på grund av avslöjandena? Har terroristerna (vem det nu kan vara) fått överhanden? Knappast. Misstankarna om omfattande övervakning är som sagt inte nya, och riktiga terrorister använder knappast Gmail eller textmeddelanden som sin kommunikationskanal. Att informationen i något skede skulle läcka ut, kan nog den amerikanska underrättelseapparaten skylla sig själv för. Underrättelseapparaten lär ha cirka två miljoner utomstående personer (konsulter, kontraktsarbetare, underleverantörer) med ”security clearance”.  Då är det bara en fråga om när avslöjandena kommer. Två miljoner kan inte hålla käft.
13. Att mycket handlar om dimridåer, stormaktsspel, och mediaspel på hög nivå visade bl.a:

  • Rapporterna om att flygplanet som förde Bolivas president Evo Morales från Moskva nertvingades för att landa i Österrike. I själva verket avslöjar ljudupptagningar på radiokonversationen med flygledningen att piloterna på planet själva ansökte om landningstillstånd. De använde ett gammalt pilottrick för att snabbt få landningstillstånd utanför den egentliga färdplanen – de kontaktade flygledningen och sade att de har svårt att få en pålitlig indikation på hur mycket bränsle de har kvar (ett annat beprövat trick är att påstå att det finns en sjuk passagerare ombord). Så hela Twitter- och Facebookstormen, kalabaliken och de indignerade uttalandena var alltså rena smörjan. Ingen kom på att fråga hur USA ens teoretiskt hade kunnat haft någon jurisdiktion i Österrike, som inte ens är Nato-medlem. Men fortfarande propageras memet att USA ”tvingade” ner planet.
  • Twitter- och Facebookstormen (med media i följsamt släptåg) som orsakades av att The Guardians chefredaktör ”tvingades” söndra en dator efter påstådd påtryckning från de brittiska myndigheterna. De indignerade reaktionerna på nätet blev ”kriget mot journalismen har börjat”, men ingen kom på att fråga varför chefredaktören agerade som en ryggradslös räddhare. Den enda rätta reaktionen på ett orimligt myndighetskrav hade förstått varit: ”up yours”, inte att gå ner i källaren och söndra en dator. Hans tilltag är förstås bara The Guardians sätt att sparka lite liv i storyn – den stora publiken tycks ju ta avslöjandena om omfattande, illegal övervakning med en axelryckning: ”jag har ju inget att dölja”. Att på det här sättet förstöra en dator borde alla ha fattat att är en rent symbolisk gest, speciellt då det i detta fall gjordes helt frivilligt, enligt chefredaktör Alan Rusbridgers egen video (…”after the threat of legal action”). Och media och blogosfären svalde The Guardians bete med hull och hår…
  • Glenn Greenwalds pojkvän David Miranda stoppades på London-flygplatsen Heathrow då han skulle resa från Berlin hem till Brasilien. Han hölls i förvar i åtta timmar medan myndigheterna försökte gå igenom hans minnepinnar och dator, hänvisandes till en brittisk terroristlag som tillåter att man plockar in i princip vem som helst som man misstänker för terroristfuffens. Indignationen var åter stor i mediavärlden, men idag är det klart att det hela var en ”set-up” av The Guardian för att få en bra artikel. Enklare, och mycket förmånligare hade Miranda förstås flugit från Berlin till Brasilien t.ex. via Lissabon, och då hade han bl.a. sluppit Schengen-gränsen i London. Kanske tilltaget med nöd och näppe kan godkännas som ett försök att belysa de drakoniska brittiska terroristlagarna, men skäl är alltså att komma ihåg att incidenten var ett led i det mediaspel som nu sker på hög nivå.

Snowden-sagan ser alltså inte ut att vara slut på länge. Jag återkommer med uppdateringar till detta blogginlägg när något nytt inträffar, eller något sker som är värt att kommentera.

Bibeln, lagen och Räsänen

Svenska, ,

Inrikesminister Päivi Räsänen orsakade stor konsternation häromsistenes, efter att hon under ett tal under ett kyrkomöte bl.a. relaterat Romarbrevet 12.2, där Paulus konstaterar ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”  I tilläg hade Räsänen i talet även behandlat initiativen till en könsneutral äktenskapslag, och i det sambandet (helt i enlighet med Bibeln) kallat homosexualietet för en avvikelse.

Ingen orkade eller brydde sig om att läsa talet i sin helhet, eller placera in det i sin kontext, utan den samlade pressen, blogosfären och sociala media rusade iväg och målade upp en bild av att Räsänen ställer Bibeln över finländsk lag (något hon alltså aldrig sagt i talet). I släpvattnet buntades Räsänen ihop med de vidrigaste stockkonservatister och religiösa extremister, och som väntat ledde uppståndelsen till att tusentals människor i protest skrev ut sig ur kyrkan via eroakirkosta.fi.

Den reaktionen är mycket märklig av många orsaker, och i detta fall ungefär lika meningslös och löjlig som att i protest mot något byta ikon på Facebook. Den första orsaken, som redan påpekats på många håll, är att Räsänen inte är en representant för kyrkan. Och om man en gång hör till kyrkan borde man väl ändå i stort kunna hålla med nästan hela Räsänens tal (det innehöll t.o.m. mycket samhällskritik som en för länge sedan utskriven ateist som jag gärna diskuterar alldeles sakligt, som hedonism och knarkmissbruk).
Men för att återgå till den första punkten: Paulus har som filosofisk ståndpunkt förstås alldeles rätt i att man inte i alla lägen kan lyda alla lagar och överheter. Det finns samhällen och tider i närhistorien (även hos oss) där många lagar alldeles uppenbart var moraliskt betänkliga, och som gärna kunde ha orsakat lite mer olydnad (att skylla på lagen är alltid den behändigaste utvägen för människor som missbrukar sina maktpositioner). 
Likaså glömmer de flesta behändigt att lagar alltid innebär maktutövning av samhällets maktelit, och ingen annan – en lag behöver inte alls handla om rättvisa, lika lite som juridik nödvändigtvis har med rättvisa att göra. Det är olovligt naivt att tro att lagstiftningsapparaten (bara för att den i vårt samhälle är ”demokratisk”) skulle vara fri från inslag av personliga ambitioner eller politisk paranoia. Samhället och dess mänskliga interaktioner kan dessutom aldrig reduceras till enbart en lagsamling – det som enligt dagens oskrivna moralnormer står för gott uppförande, god ton och god smak är i de flesta vardagliga fall mångdubbelt viktigare.
Men även om man väljer att tro att Finlands lagar är ofelbara och aldrig borde utmanas, skulle en sådan inställning även automatiskt innebära att lagar aldrig moderniserades. Ironiskt nog för Räsänens belackare, skulle denna sorts stasis t.ex. innebära att en könsneutral lagstiftning aldrig skulle bli verklighet. 
Räsänen kan alltså knappast kritiseras för att representera extremism eller anarki. Hennes tal borde i stället kritiseras på dess egna meriter. Hon räknar upp en hel del intressanta siffror, bl.a. att 69 procent av finländarna år 1999 trodde på Jesus uppståndelse, men bara 36 procent år 2011. År 1999 trodde 77 procent av finländarna att Jesus är Guds son, men bara 41 procent år 2011. De religiöst övertygade är alltså idag i minoritet.
Räsänens största fel i talet efter detta är att dra slutsatsen att dessa siffror innebär att värderingar och samhällsmoral därmed befinner sig i ett upplösningstillstånd, och att endast en kristen syn (även historiskt) kan stå för samhällsuppbyggnad, riktig moral och höga värderingar (t.ex. många gamla samhällen i Asien torde vara av annan åsikt). Men även om slutsatsen alltså är felaktig, så är det är en helt legitim åsikt.
En del av diskussionen efter talet gick faktiskt ut på att Räsänen som minister inte skulle ha rätt till personliga åsikter. Det är förstås kvalificerat strunt, eftersom alla människor har rätt till personliga åsikter – även hur korkade som helst. En annan sak är sedan om hennes politiska och religiösa näsa borde ha förutsett hur talet kommer att tolkas (och feltolkas), eller om andra formuleringar kunde ha varit bättre.
Vad handlade då hela uppståndelsen om? Närmast borde den analyseras som ett lysande exempel på pressens och de sociala mediernas makt. För fortfarande ser man t.ex. slentrianmässig pressrapportering och insändare som går ut på att hon bokstavligen sagt att Bibeln står ovanför finsk lag, vilket alltså inte stämmer. 
Jag håller alltså med mycket få av Räsänens konklusioner, eller hennes analys av samhällsläget just nu. Jag delar inte hennes syn på könsneutral lagstiftning, och inte heller hennes syn på homosexuella (gamla välkända Räsänen-åsikter som inte borde ha kommit som en överraskning för någon). Men låt oss alltså i framtiden diskutera det som verkligen sagts, och inte det som oanalytiskt och onyanserat spridits som en löpeld på nätet. 
Till sist: för min del får du gärna skriva ut dig ur kyrkan, men gör det efter ett noggrant filosofiskt övervägande, inte på grund av något du råkade se på Facebook.

Det offentliga och korporatismen

Svenska

Häromdagen kunde man samma dag läsa två intressanta artiklar i Hbl som belyste ett växande samhällsproblem. Den ena artikeln behandlade förslaget till en lag som skulle ge väktare möjlighet att ta över uppgifter som hittills endast hört till polisen, den andra att R-kioskerna tagit över smärre myndighetsfunktioner, som t.ex. att lämna ut färdiga pass.

Först de aktuella fallen: Det första förslaget är mycket problematiskt. Jag brukar inte syssla med logiskt felaktig ”slippery slope”-argumentering, men mycket nära ligger ju ett antagande att utökade väktarbefogenheter på ett område, ger väktarna som jobbar på helt på andra områden en känsla av att de har polisbefogenheter och lite större rätt att ”ta i med hårdhanskarna”. Fortsatt överföring av polis- och bevakningsuppdrag till privata instanser kan också leda till att företag, organisationer (eller varför inte partier) skapar egna ”skyddstrupper” för att ”hålla ordning” i sammanhang eller på platser där man av någon randig orsak upplever att myndighetsutövningen på något sätt är bristfällig. Än mer problematiskt är att tjänstemanen som bereder förslaget är före detta förvaltningschef på det privata säkerhetsföretaget Securitas.

Fallet med R-kiosken låter på ytan som ett icke-problem. Det är ju fråga om bättre service. I stället för att köa på polisstationen, plockar man upp passet på hemvägen. Få tänker dock på de grundläggande problemet: myndigheter och det offentliga skall arbeta i befolkningens tjänst, och övervakas av våra demokratiskt valda representanter – de skall inte med sin verksamhet eller sina beslut gynna eller stöda en viss sorts affärsverksamhet. (Ett annat exempel som jag ofta tagit upp är placeringen av det statliga alkoholmonopolets butiker, som stöder de två största dagligvarukedjorna – duopolet – i Finland.)

Det filosofiska och samhälleliga fenomenet där stat och myndigheter börjar springa företagens ärenden, eller där stat och företag bildar en slags allians med öppna dörrar emellan, brukar betecknas som en avancerad form av korporatism. Och korporatismen nådde ju – som vi alla vet – sin höjdpunkt i 30-talets fascistiska samhällen. Så det är inte alls utan orsak vi borde vara oroliga för dessa små trender som sakta äter sig in i vår samhällsstruktur.

Monologen (den finska dagligvaruhandelns kollaps)

Svenska,

Jag står utanför butiken. Redan butikens namn får mig att rygga tillbaka, och min inre monolog startar. Den senaste tiden har jag märkt att samma inre monolog och samma funderingar återkommer varje gång jag besöker min kvartersbutik.

I objektivitetens namn tänker jag inte avslöja butikens namn här, men som ett litet tips kan jag berätta att namnet börjar på ”Ale”. Tanken med namnet är väl att konsumenterna på något sätt skall förstå eller tro att det vankas förmånliga priser i denna affär.

Själv vet jag inte riktigt. ”Förnedringstillstånd” är kanske det översättningsord som först materialiseras i min hjärna. En förnedring gällande allt vad gott köpmannaskap och handel borde stå för. En förnedrande men tydlig symbol för allt vad som är fel med parti- och dagligvaruhandeln i Finland. Men vi tackar och tar emot – och betalar dessutom dyrt för det. Kollapsen är nästan total!

Den inre monologen övergår ibland till dialog. Jag påpekar förnedringen för min fiktive shoppingkamrat som svarar: ”Varför gör du då inte dina inköp någon annanstans?” Jag svarar: ”Bra fråga! Men i mina hemkvarter finns inga alternativ.” Runt hörnet från min bostad, inom hundra meter från varandra, finns inte bara en, utan två butiker i samma gula kedja. Med samma identiska, plastinpackade sortiment. Med samma stressade kassapersonal, som mellan varven rusar omkring för att fylla på hyllorna. Med lokalen badandes i samma vidriga, sjukgula belysning. Jag kan till och med senare exakt återskapa den vaga obehagskänslan som alltid återkommer då jag stiger över tröskeln (åtföljd av min inre monolog).

Det vi idag fortfarande kallar kvartersbutik har alltså så gott som totalt tagits över av några stora handelskedjor. Kedjorna har hittat en lukrativ nisch. Människors behov av dagligvaror är en lika säker intäktskälla som begravningstjänster och hårklippning. Det är snart sagt omöjligt att undkomma dem, speciellt om det inte finns alternativ. Jag erkänner glatt att jag idag pekar finger mot endast en skyldig. Det finns förstås andra exempel som är precis lika vidriga – det måste jag i balansens namn slå fast. Handelskedjorna är fruktansvärt likriktade i Finland, oberoende av bakgrund och tillkomsthistoria. Detta trots att det finns sådana där grundidén åtminstone på pappret är lite bättre: att butiken sköts av en privat köpman som borde känna någon sorts yrkesstolthet, och som kanske finns på plats för att ta emot respons och idéer. Men i de hårt centralstyrda kedjebutikerna finns nog föga kvar av dessa fina föresatser. Butikerna kan närmast liknas vid något slags utfodringsstationer (jag får ibland i kassakön en nästan oemotståndlig lust att råma som en ko – vi leds alla till slakt, sakta, och glatt ovetande).

Ponera då att vi accepterar kedjornas förklaring till likriktningen och alternativlösheten: att det i ett glest befolkat land som Finland helt enkelt inte finns någon annan möjlighet att driva detaljhandel än i stora centraliserade kedjor med integrerad logistik i form av inköp, lagerhållning, distribution och försäljning till slutkonsumenten. Och med visst fog kan man visserligen hävda att det för den statistiska medelkonsumenten spelar liten roll i hurudan miljö hen köper sin makaronilåda och bananjogurt. Låt oss alltså säga att allt det där stämmer.

Måste köpupplevelsen för den skull göras så erbarmlig? Måste det kännas som om man lever i en gammal planekonomi? Det finns väl inga hinder för att göra det lite bättre? Priserna på produkterna i min shoppingkorg är nämligen inte alls så förmånliga som man skulle tro på basen av hur butiken ser ut! Priserna är i själva verket sådana att jag många, många gånger hittat förmånligare mat om jag tagit mig till ett stort varuhus i Helsingfors centrum och dess delikatessavdelning: enbart av det faktum att utbudet där är så mycket mer varierat, så att jag alltid hittar något bra erbjudande.

Vänta lite nu! Börjar det låta som reklam? Har jag mutats för att styra dina konsumentvanor i en viss riktning? Jag hoppas du inte missförstår mig: tanken är inte att påverka och styra dina konsumtionsvanor, utan väcka till filosofiskt tankearbete om vad detta detaljhandelns nederlag berättar om handeln, och om oss själva som människor. Vad i vårt finländska arvsanlag gör att de flesta tydligen glatt accepterar den rådande situationen, och nästan ber om mera? Likt en pantfånge med Stockholmssyndrom: vi är gisslan, men våra sympatier har på något sjukt vis överförts på vår kapare.
Då vi är utomlands (t.ex. södra Europa) är det ju ingen hejd på vår fascination med småbutikerna, med det mest intressanta och varierande sortiment. Men vad händer då vi kommer hem? Var är protesterna? Var är insändarskriverierna? Var är esseärna? Glömmer vi så fort bort vad vi sett och upplevt? Eller blir intrycken helt enkelt bara en del av allt det andra turistiga som vi sett? Var det hela i själva verket bara en Disneyland-fantasi? Kanske vi aldrig orkar tänka tanken färdigt då vi åter är tillbaka i hemlandet en mulen måndag och skall fixa något att äta efter jobbet? Fort in, och fort ut – med lite plastförpackat malet kött i kassen. Min monolog maler på, och försöker åtminstone analysera varför jag vill så fort ut.

Också från min barndom (med risk för att jag rosar bilden en aning) minns jag distinkt att det på vår lilla gata fortfarande fanns separata butiker för kött, mjölk och bröd. Det fanns till och med en fin saluhall några kvarter bort. Men det tog inte länge förrän den första supermarketen på gatan dök upp – kanske var det början av 1970-talet. Som en gigantisk dammsugare sög den på en gång upp hela gatans dagligvarukonsumtion – det behändiga i att kunna köpa alla varor under samma tak måste ha varit en alltför stor lockelse. Men märk, att konkurrensfördelen då inte var pris, utan behändighet. Man slapp gå i olika butiker!

Jag försöker för mitt inre öga minnas i vilket skede betoningen av pris plötsligt tog över hela businessen. Det måste ha kommit senare. Kanske har det att göra med de två sista ekonomiska recessionerna? Eller kanske var det redan på 1980-talet? Jag minns inte riktigt. Men till en början måste det väl ändå ha varit någon enskild kedjas konkurrenstrumf: ”Förmånligast hos oss”. Men idag tycks det ju vara det enda och allrådande konceptet för att ens öppna en butik. Som om priset skulle vara det enda och absolut avgörande kriteriet då vi står i en valsituation, och vi skall göra oss av med våra surt förvärvade slantar. Det är nästan som om det inte ens är tillåtet att försöka konkurrera med något annat.
Inriktningen på pris och åter pris kan i vår skeva marknadsekonomi med två starka, dominerande dagligvaruaktörer inte leda till något annat än att kedjorna målar upp en chimär av att det råder en förmånlig prisnivå. Kanske är det också så, att kvartershandelns enda konkurrensförmån är denna imaginära prisnivå, då de stora volymerna – veckslutsshoppandet – flyttat ut till köpcentrens megamarketar? Någonstans här finns en ledtråd, ett samband. Butikerna hör ju till samma koncerner. Jag kan ändå inte riktigt sätta tummen på det ännu.

Redan innanför automatdörren möts jag av ett starkt gult ljus. Men nu talar vi inte om någon mysig varmgul belysning. Armaturerna är nämligen fyllda med kallblå ljusrör. Det gula kommer från dekoren. Överallt är det gult. Gula tejper täcker fönstren. Gula väggar, gula hyllor, gula prislappar. Till och med människors ansikten ser gula ut, så gult är det. Förklaringen är enkel; gult har sedan 1980-talet signalerat BILLIGT. ”Hos oss är det galna gula dagar, året runt!” Att det sedan inte har någon riktigt koppling till själva prisnivån spelar tydligen mindre roll. Men billigt skall det se ut!

Jag går mot ”kött- och fiskdisken”. Plast, plast plast. Dyrt, dyrt, dyrt. Några köttstycken i slemmig marinad. Köttstrimlor i slemmig marinad. Hönsbitar i slemmig marinad. Två vakuumförpackade biffar av vanlig stek (utan marinad!). Kilopris 37,46 euro. Varken billigt eller speciellt bra. Snopenheten övergår fort i besvikelse, och besvikelsen övergår i en känsla av att ha blivit förd bakom ljuset och bedragen. Vem kan jag fråga om ursprung, färskhet? Knappast den jäktade damen i kassan. Man kan uppgivet bara konstatera att hon, liksom alla andra, gör vad hon kan. Det lönar sig inte att fråga om något – eller att ens klaga till personalen – de är bara anställda för att ta emot våra slantar och fylla på hyllorna.

Det enda oinpackade i butiken utgörs av utbudet på grönsaks- och frukthyllorna. ”Mandariner, första klass” står det på lappen. Om de här frukterna representerar första klass, vågar jag inte ens fråga hur andra klass ser ut. Här och där syns en sallad och ibland några tomater som man kanske ids bära hem för att äta.

I kassakön gräver folk fram sina stamkundskort. Kassan frågar efter dem, och folket viftar med dem – och tror att de erhåller rabatter eller till och med reda pengar: bonus! Jag får alltid lust att ta tag i dem och ruska om dem: Förstår du inte slav, du är bara en kugge i marknadsföringssystemet! Inte bara blir du piskad, du håller i piskan själv! Vem som helst med litet logisk slutledningsförmåga inser att inget affärsföretag sysslar med välgörenhet. Alla rabatter eller bonusar du tror dig ”vinna”, har du förstås redan betalat för i priserna på övriga produkter.

Momentant kan du få någon produkt till ett aningen rabatterat pris – men i det långa loppet är det förstås butiken som går på vinst. Idén är inte att på riktigt ge dig några fördelar, utan att knyta dig till en och samma kedja genom att manipulera dina känslor. Fenomenet är det samma som håller folk vid spelautomaterna och lottokupongerna. De systemen går ut på att dela ut precis så mycket ”vinst” att du lockas att bli kvar eller återvända. Och som en robot satsar du mera och mera. I butiken förekommer ”vinsten” i forma av rabatter, kuponger eller bonus. Jag kan slå vad att precis samma delar av hjärnan lyser upp när människorna ser lappen med chockerbjudandet i butiken, som när några slantar klingar in i en enarmad bandits metallpotta. Samtidigt gör de flesta en intressant psykologisk manöver där de intalar sig att de i själva verket nu ”sparat” så mycket, att de med gott samvete kan använda ”inbesparingen” på något annat (oftast något totalt onödigt).

När jag tar upp de här frågorna kring stamkundsystemen med bekanta tror de inte sina öron. ”Att handelskedjorna skulle manipulera oss på det sättet? Det kan väl inte stämma? Vi är ju till och med ägarkund i vår butik!” Det känns ibland lite tråkigt att ta folks drömmar ifrån dem, och säkert har mindre andelslag någon gång i tiden haft någonslags ideell grund, men den tiden är förbi för länge sedan. Det ideella har drunknat i kedjornas obönhörliga kamp om marknadsandelar och dominans.

Jag står med mina tomater i kassakön, men tröttnar. Lägger tillbaka inköpen och hoppar i bilen. Kanske är det ändå bättre i det stora köpcentret? Önsketänkande, förstås, men kanske kopplingen mellan kedjans kvartersbutiker och megamarketarna nu äntligen öppnar sig för mig?

Men vill man shoppa i pärlraden av shoppingcenter i stadens utkanter är man förstås helt beroende av bil. Synd. Inte bara synd i bemärkelsen ”lite jobbigt och dyrt”, utan Synd, som i biblisk synd. Samtidigt som vi (alltså av tvång) sätter oss bakom ratten, börjar skamkänslorna välla fram. Trycket är idag enormt på att i varje vändning göra ”gröna” och ”ekologiska” val. Varje lilla tramp på gaspedalen känns som om man gasade ihjäl en söt isbjörnsunge.

Jag skakar av mig den bilden, och kurvar in i det gigantiska parkeringsgaraget. Trots bilfärden kan man ju ändå konstatera att man i samband med trippen till megamarketen oftast även får sin dagliga motionsdos där – ingen chans att få parkering nära rulltrapporna, utan det blir en promenad på närmare en halv kilometer innan man är inne i shoppingparadiset.

Samma sjukgula ljus. Konstaterar fort att utbudet totalt sett kanske är marginellt större – men för det mesta är det bara hyllorna som är större och gångarna längre. Samma tänkande, samma principer dominerar totalt. Det är lördag och de flesta ekipagen som glider omkring består av en överfull shoppingvagn, en mamma, en pappa, och två skrikiga barn. Kanske är det så, att det som jag nu upplever som ett motbjudande nödtvång, för andra är veckans höjdpunkt för hela familjen? Den inre monologen mal vidare.

Med flit har jag valt att besöka en megamarket jag inte besökt tidigare. Intressant hur det nästan är omöjligt att uträtta något inom vettig tid, trots att man har en rätt kort shoppinglista. Det är svårt att veta exakt var man kan hitta de saker man har på listan, och det blir en hel del springande i gångarna. Detta sker trots, eller kanske på grund av, det vagt familjära i kedjans butikslayout, som förstås följer en på huvudkontoret fastslagen grundplan och standard. Att man placerar mjölk och mjölkprodukter längst inne i butiken är en självklar gammal regel för alla stora butiker. På det sättet får man slavarna att irra längs lite fler hyllmetrar, så att de därmed gör fler impulsköp. (Det skall ändå bli intressant att se hur länge den regeln gäller; mjölkprodukter är ju inte i alla lägen längre så populära – men förstås, barnfamiljerna!).

Jag irrar lite tafatt omkring, hittar en burk här, en annan burk där. Tiden börjar bli knapp. Jag besluter mig för att strunta i allt, och i stället köra in till stan för att köpa något från någon av de nya, från de traditionella kedjorna fristående matbutikerna som dykt upp på olika håll. Hittills, måste jag ju erkänna, har min monolog ju medvetet struntat i dem. Men kanske har de ett lite intressantare, och dessutom närproducerat sortiment? Det har jag låtit mig berättas.

Som en sidotanke, i gången utanför kassorna, slår mig den riktiga orsaken till de två kedjornas totala dominans i Finland: mitt emellan två enorma supermarketar har det statliga alkoholmonopolet strategiskt placerat sin butik. För någon som undrar varför megamarketarna är så populära finns här det enkla svaret. En berättigad fråga är varför det statliga monopolet med sina placeringsbeslut stödjer en viss sorts dagligvaruhandel? Och hur ser kopplingen mellan kommunernas byggplanering och de stora kedjornas lobbyverksamhet ut? Vem tjänar egentligen på hur besluten fattas? Många frågor, men få svar. Och alltför få som ens orkar fråga. Min inre monolog säger att här skulle finnas mycket mer att luska i – men det får bli en annan dag. Nu är jag bara hungrig.

Bild: Alko

Väl tillbaka i staden konstaterar jag att de nya närbutikerna etablerat sig i stadsdelar med en befolkning där troligen de högre inkomstklasserna dominerar. Förklaringen visar sig ganska enkel. Prisnivån på produkterna är närmast hutlös. Förklaringen jag blir serverad är att det är fråga om ekologiskt odlat, närproducerat, och allt det där. På frågan om varför det automatiskt skulle innebära trettio eller fyrtio procent högre priser än för ”vanliga” produkter, får jag aldrig några vettiga svar. Uppenbarligen har orden ”ekologisk” och ”närproducerad” till stora delar redan reducerats till ren marknadsföring – och en oinformerad publik har utan bevis accepterat tanken på att allting med de stämplarna automatiskt skall vara svindyrt.

Hela sortimentets tyngdpunkt i de här butikerna ligger också på lite mer sällsynta produkter med hög marginal. Ett slags slarvig delikatessbutik alltså, men utan en uttalad inriktning. Jag märker fort att jag inte här lyckas skaffa allting på min shoppinglista, och ändå är tvungen att besöka en ”vanlig” affär.

Lätt yr och förvirrad stegar jag ut. Ingenting blev ju egentligen bättre med detta. Ett genuint alternativ och en betydligt trevligare köpmiljö, visst. Till och med betjäning på svenska! Varför känner jag mig ändå förd bakom ljuset? Kanske för att de här butikerna bara utgör hela systemets andra extrema motpol. Med sitt lite konstgjorda sortiment och sina höga priser gör de inget annat än bekräftar hur hela idén med en kvartersbutik spårat ut totalt i Finland. Var finns en normal, vanlig butik med hyggligt sortiment, vettiga priser, och en människa man kan tala om mat med?

Borde vi som med allt annat börja ropa på Europeiska Unionen efter hjälp? Jag har nog besökt EU:s olika högkvarter i Bryssel, men jag är rädd för att vi inte kan hoppas på så mycket därifrån – på sin höjd lite konkurrenslagstiftning som förhoppningsvis kommer åt vårt inhemska duopol i parti- och detaljhandeln.

Foto: European Commission/Audiovisual Services

Det viktigaste som skedde under mitt sista besök i Bryssel skedde under en paus på några timmar. Jag skulle fixa något smått och gott för hotellrumsvistelsen, och tipsades om en liten kvartersbutik, bara ett stenkast från EU-parlamentet. Här hittade jag butiken som varje finsk EU-parlamentariker borde besöka (och berätta om på hemmafronten). Det var en liten butikslokal, men med en glad, självständig köpman och ett närmast perfekt sortiment. Det första som slog mig var frågan om det i praktiken ens skulle vara möjligt att starta en sådan butik i Finland? De flesta som kan tänka sig en handelsmansbana är väl tvungna att knyta sig till någon av de stora partihandelskedjornas de facto-monopol? Visst visst, hör jag den inre monologen, det finns några undantag, du besökte ju precis ett sådant. Men varför är de bara små undantag, behäftade med de sortiments- och prisproblem jag beskrev? Butiken i Bryssel var verkligen ingen delikatessbutik med hutlösa priser. Det var rätt och slätt en välskött, snygg och trevlig mataffär. Hur svårt kan det vara?

Åter tillbaka i det gula skenet. Shoppinglistan äntligen avkryssad. Kassakön ringlar ryckigt fram. ”Behöver jag kvitto”, frågar damen i kassan. Jag gör det inte varje gång, men idag replikerar jag lätt irriterat att det inte spelar någon roll om jag ”behöver” kvitto eller ej. Det är nämligen kutym i reputabla affärer att man mot betalning erhåller kvittens (i en mataffär hjälper kvittot förstås också om något är fel med en produkt och den måste returneras). Så nej, jag ”behöver” knappast kvittot, men jag vill ha ett kvitto.

Den lilla ordutväxlingen i kassan utgör den dagliga shoppingupplevelsens och den inre monologens zenit. På väg hem med den gula kassen kommer tanken över mig. Idag får middagen vänta några timmar. Jag måste sätta mig framför datorn en stund.

Börskrasch i höst eller nästa vår?

Svenska,

Uppdatering maj 2014:
Snart har ett år har gått sedan jag skrev texten – och kraschen har ännu inte inträffat. Det gick alltså tidsmässigt fel i prognosen. Fundamenten jag beskriver har dock inte förändrats alls, och alla grundläggande problem kvarstår.  Idag skriver The Telegraph: Over-heating stock markets raise crash fears. Så vi får väl se hur det går.
September 2014: Blir det åter en oktober-skräll? Det går att argumentera båda för expansion och krasch, men handelskriget med Ryssland, som i slutändan kommer att höja energipriserna (bara tanken på av att rysk gas inte skulle strömma till Europa en kall vinter räcker) har ännu inte faktorerats in i beräkningarna. Och de vackra företagsresultaten i USA? Kanske inte så vackra.

Läser man endast media från den s.k. huvudfåran (mainstream) kunde man tro att vi ekonomiskt sett går en rosig framtid till mötes. Rubrikerna talar om hur börskurserna ångar på som aldrig förr, att USA återhämtar sig, och att oljan aldrig tar slut – kort sagt: Happy Days Are Here Again.

De flesta vill dock inte gärna tänka på att börsuppgångarna berott på endast en sak: att den amerikanska centralbanken redan ett par år öst in 80 miljarder dollar i månaden i den finansiella sektorn, liksom EU öst in miljarder och åter miljarder för att propsa upp konkursfärdiga länder. Mycket få vill tänka på att en vägg med all säkerhet kommer emot i denna post-post-industriella verklighet, där finanssektorn t.ex.  i USA utgör 40 procent av BNP, och där krediter och mjölkandet av olika finansiella transaktioner i stor utsträckning tagit över från äkta, produktiv och kapitalskapande ekonomisk aktivitet.

Det är också orsaken till det förbryllande motsatsförhållandet: trots alla miljarderna är det mycket få vanliga människor som i sitt dagliga liv sett något av pengarna – tvärtom ökar arbetslösheten, och bara att leva och finnas till blir hela tiden dyrare (för dem som har något att betala med). Stagflation kallas detta: prisinflation, men med stagnerad eller minskande ekonomisk aktivitet. Inom olika nischer upplevs även prisdeflation (sjunkande priser) vilket först låter bra för konsumenterna, men som innebär att konsumtion skjuts upp ”eftersom man får det billigare i framtiden” – vilket inte får fart på ekonomin. Att försöka spara pengar och ackumulera kapital är ingen idé – räntorna är så konstgjort låga att det inte lönar sig. I stället uppmuntras alla att ta nya krediter, precis som statsledningen.

Stimulanserna, gratispengarna och krediterna orsakar endast en känsla av välstånd. De gör det genom att att blåsa upp ekonomiska bubblor (börskurser, råvarupriser, bostadspriser) där finansvärlden sedan kan redovisa stora ”vinster” och betala ut sina feta bonusar. I slutändan skall räkningen ändå betalas, på sätt eller annat. De flesta räddningspaket och stimulanser är ju inte något annat än mer eller mindre komplicerade skuldebrev, där återbetalningen mycket linjärt är tänkt att ske ur en framtida stark ekonomisk tillväxt (man s.a.s. lånar från framtiden). Men det börjar bli uppenbart att inga riktiga förutsättningar för denna tillväxt eller återbetalning finns.

Den allra största orsaken är ett oljepris på över 100 dollar fatet. Historiskt sett tycks den sortens ekonomiska tillväxt som vi vant oss vid under goda tider bara uppstå då fatpriset rör sig kring 20 dollar. Och tyvärr finns inga förbättringar i sikte. De ”nya” källorna, oljesand, oljeskiffer och skifferolja, är inte alls nya – de har bara hittills varit oekonomiska att utnyttja. De är dyra att utvinna, de ger dåligt utbyte och de är mycket kapitalintensiva. Den enda orsaken till att de utnyttjas är att de konventionella källorna sinar.

Frågan är alltså vad som händer med ekonomierna (de riktiga ekonomierna) då stimulansen tar slut och den falska bilden av välstånd, baserad på krediter och kreativ bokföring, raseras. Det finns inte längre några riktiga säkerheter i systemet, och då man inte med tillväxt kan betala bort skulderna (snart inte ens räntorna), återstår antingen någonslags generell skuldsanering eller skuldamnesti, eller så en galopperande inflation.

För politiker och ekonomister stöpta i den traditionella tillväxtpolitiken är båda alternativen så avskyvärda, att de förstås inte vill tala om dem, men samtidigt hoppas man ju på att det finns planer för hur vi skall göra när det oundvikliga sker. Eftersom det så kallade samhällskontraktet och tron på våra institutioner baserar sig på förtroende, skulle det vara ytterst viktigt.

Jag är ingen dystopier, men om förtroendet sviktar på allvar är det klart att de ekonomiska och sociala konstruktioner vi vant oss vid rätt fort kan finna sig irrelevanta eller helt förbidsedda. Utvecklingen kan nämligen vara snabb – det såg man t.ex. då Sovjetunionens föll.

—

Mer läsning:
Charles Hughes Smith: What If Stocks, Bonds and Housing All Go Down Together
Zero Hedge: Peak Collateral, Ben Bernankes Latest Casualty och 40 Statistics About the Fall of The U.S. Economy
The Automatic Earth: What Do We Want To Grow Into?