Alla inlägg av Rabbe

Tankar om yttrandefrihet och hatprat

Svenska, , ,

Debatten om yttrandefrihet går emellanåt het. Men ganska många debattörer har rätt vaga föreställningar om vad de i grunden debatterar – ibland blandas begreppen så mycket att man efter att ha läst insändarna inte riktigt vet vad skribenterna egentligen anser i frågan. Till en stor del beror det på att frågan om åsikts- och yttrandefrihet idag benäget kopplas till diskussionen om vi behöver ny eller skärpt lagstiftning mot det som kallas hatprat.

Åsikts- och yttrandefriheten är på många håll idag ofta konkretiserad i någon form av lagstiftning – Finland fick remarkabelt nog en tryckfrihetslag redan på 1700-talet – men yttrandefrihet är först och främst en princip och en filosofi, inte en entydig lag- eller förordningssamling. Lika viktigt är att åsikts- och yttrandefriheten inte handlar om någon specifik teknisk lösning för att sprida information.

Ibland står yttrandefriheten till och med i motsatsförhållande till lag. Ett bra exempel är att vi i Finland har en lag som förbjuder hädandet av Gud, men den paragrafen är uppenbart verkningslös idag. Ett exempel på att yttrandefrihet inte handlar om teknik är mediahusens kommentarfunktioner på nätet. Det står förstås varje mediahus fritt att ha sådana, eller att ta bort dem. Tar någon bort kommentarfunktionen är det inte fråga om censur eller en begränsning av yttrandefriheten – eftersom yttrandefriheten trots det ju fortfarande finns kvar. Vi hade yttrandefrihet långt innan det ens fanns ett internet där man kunde kommentera nyheter.

Att den tekniska utvecklingen gjort det lättare att yttra sig påverkar i sig alltså inte denna yttrandefrihetens princip eller filosofi. Inte heller att utvecklingen gjort det är lättare än förr för människor att sprida sina åsikter och uppfattningar. Inget i yttrandefrihetsprincipen har heller ändrats av att mycket på nätet kan ske anonymt (förr i världen använde man anonyma pamfletter och flygblad).

Men trots att inget egentligen ändrats när det gäller principen, höjs idag på många håll röster för att begränsa yttrandefriheten, speciellt på nätet, eller när det gäller andra tekniska lösningar. För att bevisa nödvändigheten av de här begränsningarna knippas många för själva yttrandefrihetsprincipen ovidkommande saker till diskussionen. Sakerna är i och för sig viktiga samhällsärenden, som mobbning, terrorism, uppvigling till brott, människohandel etc. Många debattörer missar dock att det för dessa misshagliga fenomenen redan finns adekvat lagstiftning för att motarbeta dem.

I kölvattnet kring detta simmar sedan frågan om hatprat, och ifall ny, skarp lagstiftning borde skapas kring detta svårfångade begrepp. De som förespråkar ny lagstiftning rider oftast på egna käpphästar – i den senaste insändardebatten var en röd tråd att kritiserandet eller förlöjligandet av religiösa åsikter borde kategoriseras som ”hatprat” och därmed förbjudas. Det handlar i många fall alltså om försök att begränsa yttrandefriheten, så att ingen bara tar illa vid sig på grund av någons uttalanden.

Det hör förstås till normal hövlighet att inte ösa ur sig vad som helst – att medvetet såra personer. Men yttrandefrihet betyder även omvänt att man inte borde ”ta på näsan” om någon kritiserar ens åsikt – alla diskussionsparter borde i alla lägen kunna skilja på sak och person, och ingen borde försöka höja sina egna åsikter eller trosuppfattningar över kritik, till och med frän sådan.

De mera välmenande kraven på reglering av ”hatprat” är väl i grunden försök att skydda ”den lilla människan” från orimliga påhopp och hatkampanjer på nätet. Men problemen hopar sig mycket fort: vem skall definiera vad som är hatprat? Vilka ord skall förekomma för att en text eller ett uttalande skall definieras som hatprat? Vilka skall de nödvändiga undantagen vara, och i vilka sammanhang kan undantagen godkännas? Skall Googles eller Facebooks algoritmer få avgöra saken? Det är också lite svårt att se hur Facebook, Google o.s.v. skulle kunna moderera flödena med mänsklig arbetskraft utan att hela affärsidén kollapsar. De facto är de tillsvidare skyddade av amerikansk lagstiftning som undantar dem och liknande aktörer från redaktionellt ansvar för vad användarna publicerar på tjänsterna. Likaså är det svårt att se att nättillhandahållarna kan göra något: nättrafiken är numera oftast krypterad, och den bör inte öppnas upp med bakdörrar, då är det till sist bara kriminella som skyddar sin trafik.

Ytterst är åsikts- och yttrandefriheten ett av de viktigaste och ibland sista motmedlen mot politisk tyranni, vilket bevisas av att det inte existerar åsikts- och yttrandefrihet i en tyranni eller i ett totalitärt samhällssystem. Så bra att hålla i minnet att om vi högljutt ropar efter och stiftar ”välmenande lagar” så finns inte heller något som skulle hindra politiker med totalitära böjelser från att försöka tysta kritik mot de egna politiska idéerna med hänvisning till ”hatprat”. Men nästan ännu viktigare: frågan gäller inte enbart en politisk elit, eller samhällets debatterande intelligentia – yttrandefriheten kan vara det sista en utsatt minoritet eller grupp har att gripa till.

Summa:

  • Åsikter och uppfattningar (hur tokiga eller misshagliga de än är) borde bemötas på deras egna meriter – inte med ny lagstiftning eller genom att tillskriva dem egenskaper de inte har. 
  • De flesta negativa fenomen i samhället har redan adekvat lagstiftning. 
  • Att i separat ny lagstiftning begränsa yttrandefriheten på olika områden gör lagstiftningen ogenomskinlig och svårtydd – och den riskerar därmed att i bli ett verktyg för den sittande samhällsledningens paranoia och godtycklighet.
  • Lagstiftning skall alltid vara universell. Den skall inte handla om specifika tekniska lösningar, som t.ex. internet, servrar på internet, sociala medier eller mobiltelefoner. Sådana lagar blirt fort föråldrade, och samtidigt  uppstår massvis med kryphål.

Finland har redan nu en ytterst bra lagstiftning i de här frågorna: yttrandefriheten är stor, men som enskild medborgare kan du stämma personer eller organisationer som du tycker att kränkt din ära. Ärekränkning är ett målsägandebrott,det vill säga du måste själv starta en juridisk process. Sedan ser lagstiftaren mycket hårt på det som kallas hets mot folkgrupp, det vill säga att en hel grupp tillskrivs negativa egenskaper, med syfte att uppvigla andra till våldsdåd eller skrida till andra kollektiva åtgärder som diskriminering eller ett begränsande av deras medborgerliga eller mänskliga rättigheter. Detta faller inom allmänt åtal, d.v.s. det är allmänna åklagaren som startar processen. Vad som sedan utgör en definierbar grupp kan förstås bli föremål för tolkning. Idag tycks också råda många missuppfattningar kring vad som ska utgöra mänskliga rättigheter. Men de är enkla att kolla upp.

Så nästa gång du på nätet ser något som stöter dig eller inte passar in din egen åsiktsvärld – ropa inte efter ny lagstiftning, utan starta en egen blogg, skriv insändare, skriv på Facebook, och bemöt tokigheterna. Ser du däremot något som är brottsligt (hets mot folkgrupp), meddela polisen.

Uppdaterad 10.12.2012, 17.7.2014, 13.1.2015 och 4.10.2017: små uppfräschningar för att göra texten mer tidlös, samt smärre rättelser, tillägg och ordvalsbyten. 13.1.2019: stiliseringar för att göra texten klarare, ändrade den gamla, lite arroganta rubriken ”Allt du behöver veta om…”.. 21.9.2025 rättade några skrivfel och ordföljder, och lade in en passus om amerikansk lagstiftning, som nu diskuteras.

Retoriska knep i skolnätsdebatten

Svenska,

Jag har inga egna barn i skola i Helsingfors, och mina egna erfarenheter är så gamla att de inte längre är relevanta gällande skolnätsreformen i Helsingfors. Därför har jag valt att inte kommentera den inflammerade sakfrågan, utan bara kommenterat själva diskussionsklimatet och diskussionen.

Debatten har ur min synvinkel nämligen varit ytterst intressant, då den vimlat av klassiska retoriska knep, som det i alla debatter lönar sig att vara uppmärksam på. När jag tänker efter har debatten om skolnätsreformen i så hög grad bestått av dessa retoriska trick, att jag i slutändan inte lärt mig speciellt mycket om vare sig reformförslaget eller kritiken. Nåväl:

Ad hominem-attacker: Deltagarna i debatten har fått höra att deras åsikter inte kan tillmätas något värde, antingen på grund av deras socio-ekonomiska bakgrund, deras stadsdel, eller på grund av att de har ett påstått egenintresse i frågan. Detta är inte ett relevant argument, eftersom förslag och motförslag borde bemötas utgående från förslagens egna meriter, oberoende vem som framför dem.

Straw-man-attacker: Ett förslag eller dess motförslag målas av motståndarna upp med helt nya påhittade negativa egenskaper, som sedan sågas ner i stället för att det riktiga förslaget bemöts. En slarvig lyssnare tror att hela förslaget därmed är sågat.

Personliga erfarenheter: I en debatt där man ställer två saker mot varandra, hittar man oftast personliga erfarenheter som kan tala för båda alternativen. Man hittar t.ex. alltid personer som haft en härlig skoltid, eller en miserabel skoltid, både i stora och små skolor. De här erfarenheterna, hur intressanta de än är, kan inte tillmätas relevans i en diskussion som gäller stora mängder människor.

Vädjan till auktoriteter: I stället för att försvara den egna åsikten på dess riktiga meriter går det här tricket går ut på att vädja till att en auktoritetsfigur, eller bara i allmänhet till ”forskning”, som man påstår stöder den egna åsikten. Trots att det här argumentet kan ha meriter, hittar man ofta även andra auktoriteter eller annan forskning som stöder motsatsen.

Spela på rädslor-argumentet: I stället för att bemöta det andra argumentet målar man som fullständigt säkert upp allt det hemska som kommer att följa på ett eventuellt beslut – utan att ha några riktiga belägg för farhågorna. En variant har med brådska att göra: gör vi inte det här genast, blir katastrofen så mycket större i framtiden.

Så nästa gång debattkarusellen får fart – håll det ovannämnda i minnet. Och försök återföra debatten till själva sakfrågan.

Lever vi i en rättsstat? (glöm inte Sibbofallet)

Svenska,

Kommunalvalet aktuliserade frågan om vi lever i ett demokratiskt samhälle, eller om människor på riktigt har möjlighet att påverka sin omgivning. I lite vidare bemärkelse faller också denna frågeställning tillbaka på om vi lever i en rättsstat eller inte.

Enligt den gängse uppfattningen betyder rättsstat att det finns gemensamma lagar som styr samhället, och att medborgarna skyddas mot övergrepp av statsmakten genom att domstolarna är självständiga och oavhängiga både av den lagstiftande och exekutiva makten, och oavhängiga av de som för tillfället sitter vid den politiska makten. Medborgarna är också helt lika inför lagen, och medborgarna följer lagarna, eftersom de känns rättvisa och vettiga.
Allt det ovan sagda är bra att hålla i minnet när man diskuterar fallet då Helsingfors delannekterade Sibbos västra delar 2008. 
Händelseförloppet i korthet: Helsingforsfullmäktige föreslog på ordförande Jan Vapaavuoris (kokoomus) initiativ år 2006 att delar av Sibbo (en del av vilka var i Helsingfors ägo) skulle överföras till Helsingfors. Förslaget fick stöd av statsminister Matti Vanhanen (centern), och efter att Sibbo (som väntat) motsatte sig förslaget tillsatte inrikesministeriet en ”utredningsman” som arbetade fram en ”kompromiss”, som godkändes av regeringen efter omrösting 2007. En rad mycket välmotiverade besvär restes, men högsta förvaltningsdomstolen avfärdade alla och satte den sista stämpeln på affären 2008. Annekteringen blev verklighet den 1 januari 2009.
Juridiskt kan man hävda att allt gick enligt paragraferna. Det är också detta som annekteringsivrarna alltid hänvisar till. Men som vi vet har juridik inte nödvändigtvis något med rättvisa att göra. Skrapar man lite på ytan visar sig ett ganska smutsigt politiskt spel, med undertoner av starkt översitteri, och den stores oinskränkta maktutövning mot den mindre.
Högsta förvaltningsdomstolens beslut är intressant läsning och ett bra sammandrag av förslagen, regeringens motiveringar och domstolens beslutsmotiveringar. En vän av rättvisa sitter och nickar under besvärsuppräkningen: de många formfelen, de ytterst svaga motiveringarna, brotten mot kommunal självbestämmanderätt, ignorerandet av sibbobornas egna åsikter etc etc. Motiveringarna till annekteringen klingar mycket ihåligt, liksom regeringsbeslutets och högsta förvaltingsomstolens godkännande trots att man var tvungen att tillämpa kommunindelningslagens  § 5 mom. 2 om ytterst vägande förutsättningar. 
Ur min synvinkel är det mycket suspekt att högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut direkt tar parti för de tankar som ventilerades i Vapaavuoris ursprungliga förslag och ”utredningsmannens” inlaga: ”[…] att den markpolitik som Sibbo kommun har bedrivit inte har möjliggjort en naturlig utveckling av Helsingforsregionen österut. Samhällsstrukturen i Helsingforsregionen har inte utvecklats på ett harmoniskt sätt.” Domstolen hade ju uttryckligen betonat att den endast skulle avgöra om ärendets gång haft juridiskt stöd i lag. Ändå känner sig domstolen tvungen att direkt ta parti för en part i frågan, och upprepa formuleringar från de ursprungliga anspråken. 
Domstolens ordval är ändå lite mildare än då Vapaavuoris sparringpartner i kokoomus och Helsingforsfullmäktige, Harry Bogomoloff, till sist tröttnar på de som kämpar för rättvisan och låter masken falla i en insändare i Hbl: ”En tillräcklig effektivering av markdispositionen i huvudstadsregionen förutsätter att Helsingfors annekterar områden ända fram till Sibbo å, samt norrut, inkluderande Nickby.”

I Talouselämä konstaterade kolumnisten Pekka Seppänen 25.8.2006 mycket träffande vad det hela handlar om: Sibbo behandlas på samma sätt som Tjeckoslovakien behandlades av Tyskland 1938. Områdeskraven motiveras med att ett fåtal inte får motsätta sig den stora majoritetens vilja, och att den lilla egentligen bara har sig själv att skylla för att det gått som det gått. Seppänen citerar Vapaavuori som i tidningen Presso med tanke på Sibbobornas åsikt konstaterat: ”Är adertontusen Sibbobors synvinkel viktigare än en miljon andra människors?”. Seppänen ställer den mycket relevanta frågan om vem som riktigt gett Vapaavuori fullmakt att uttala sig i namn av alla Esbobor, Vandabor och övriga människor i huvudstadsregionen. Vapaavuoris logik haltar illa, och på ett mycket illavarslande sätt: åsikterna hos dem som hör till en minoritet, är alltså mindre värda än hos dem som hör till en majoritet. 
Sibbo betedde sig ur min synvinkel exemplariskt i hela härvan, med undantag för en sak: Kommunen beredde i snabb takt en ambitiös utvecklingsplan i egen regi för det omstridda området. Syftet var säkert att förekomma Helsingfors och visa att Sibbo lika bra kan göra det som Helsingfors i sina annekteringsmotiveringar förde fram. Det draget anser jag vara en aning oeftertänksamt, eftersom det med en gång rättfärdigade Helsingfors krav – lite som den mobbade, som försöker få mobbaren att sluta genom att gå med på mobbarens orimliga krav. Om en gång Sibboborna tidigare valt in beslutsfattare som förespråkat att inte föra Sibbo i denna riktning – så borde man ha hållit sig till linjen. Ett grönt Sibbo passar dessutom mig som Helsingforsbo betydligt bättre än åter nya sovstäder utan koppling till normalt liv, arbetsplatser och riktig stadskultur.
Mycket vatten har redan hunnit flyta under broarna, trots att det bara gått några år. Trenden går idag lyckligtvis mot tätare stadsstruktur och gammalt hederligt kvartersbyggande, än att släpa ut betonglådor på ängarna. Inte ens Helsingfors verkar ha speciellt mycket intresse, eller ens pengar, att börja utveckla Östersundom. Inom Helsingfors gamla gränser har man hittat gott om plats att bygga nytt (vilket alla förstås visste redan 2006) – så annekteringsmotiveringarna var kvalificerat strunt redan i denna snäva bemärkelse.
Låt oss alltså kalla annekteringen för vad den var: ett rent politiskt maktspel. Man ville knäppa en mindre på fingrarna, bara för att man kunde. Och att dessutom ge sfp en näsbränna måste ha varit en alltför läcker godbit för att låta bli. För de stora partierna finns väl knappast något mer ”onaturligt” än en kommun där sfp har en stor, eller till och med dominerande position. Samma jargong, samma tomma retorik som i Sibbofallet har även förts i debatten om Vasa och Korsholm. Det finns säkert skäl att återkomma till detta tema.
Massor mer läsing och bakgrund: Ralf Wadenströms blogg om Fallet Sibbo.

—
uppdatering 10.12.2012: smärre ordvalsändringar och preciseringar.

Skyskrapor i Helsingfors?

Svenska

Skyskrapor från 1200-talet. Bologna, Italien. 

Jag är inte av princip emot höga hus. Jag hör alltså inte till dem som säger att Helsingfors silhuett från havet sett ”förstörs” om vi bygger några höga hus i staden. Talet om ”skyskrapor” tycker jag också i de flesta fall är överdrivet, man borde inte kalla hus med 15-20 våningar skyskrapor (min egen gräns går vid femtio våningar). Däremot anser jag att det finns uppenbara problem med höga hus. I vårt land tenderar vi nämligen att bygga dem på fel ställen, och i fel kontext.

Att ”skyskraporna” fått dålig renommé i Finland beror på tendensen att placera dem lösryckta från övrig byggnation, och efter det kalla dem för ”landmärken”. De ser kanske snygga ut på ritningarna (s.k. helikopterarkitektur – där man behöver helikopter för att riktigt förstå arkitektens fina visioner), men områdena kring dem blir blåsiga och otrevliga. Man måste ofta gå över en lång ”platta” för att ens komma fram till dem. De blir blir lätt hotfulla torn som är svåra att närma sig.

Problemet ur huvudstadens synvinkel kan även ledas ur ett större principiellt problem; i Helsingfors bygger vi överlag för ”löst” – speciellt i stadens utkanter. Vi  borde bygga tätare, och helst kvartersstruktur av den ”gamla” modellen som man ser av t.ex. i Tölö eller Berghäll. Av många orsaker tycks människor trivas riktigt bra i de här arrangemangen, med en blandning av bostäder, kommersiella lokaler och lättare tillverkning eller industri.

Snyggt! Torni i Helsingfors centrum.

Systemet är (speciellt med tanke på framtiden) energieffektivt. Det är kort väg till allting, bilar behövs inte för att uträtta vardagliga ärenden, man behöver inte dra långa spårlinjer, och det upptår ett naturligt urbant liv kring gatuplanet. I en sådan struktur kan jag bra tänka mig även högre hus. Tänk t.ex. på Torni, som med sina 14 våningar reser sig till dubbla höjden jämfört med de övriga byggnaderna i Helsingfors centrum.

Mina största farhågor finns på helt annat håll. Riktiga skyskrapor är dyra att bygga, och de är som enheter stora, vilket gör att även underhållet blir både svårt och dyrt. Om de blir impopulära (t.ex. för att kommande energikriser tvingar invånarna att traska 30 trappor i stället för att ta hissen), räcker det med ett litet bortfall av bolagsvederlag eller hyresintäkter, och kostnadsstrukturen för de kvarvarande och för ägaren blir fort ohållbar. I denna länk finns en artikel om övergivna skyskrapor. De är inte vackra att se på, och de är livsfarliga (många andra exempel finns) med fönster och fönsterramar som ramlar ner på gatorna i brist på underhåll. Skyskrapor är alltså inte speciellt flexibla. Att förändra användningen till något annat än ursprungligen tänkt är mycket svårt – vilket leder till att en ägare som hamnat i trubbel hellre överger byggnaden än försöker ”återanvända” den.

Så för mig och Helsingfors gäller: inte är skyskrapor helt otänkbara – men de måste byggas utgående från mycket omsorgsfull planering, och som en del av den riktiga stadsstrukturen. De får inte bli enskilda ”landmärken”, eller monument över uppblåsta sjärn-arkitekters våta drömmar.

Glöm rösträtt för 16-åringar

Svenska

Åter har ämnet seglat upp: kravet att sänka rösträtten i kommunalval till 16 år. Jag motsätter mig kraftigt den här idén, med följande motiveringar:

  1. Undersökningar har visat att majoriteten av tonåringarna inte är intresserade av att rösta vid 16. Det finns visserligen samhällsintresserade och politiskt aktiva unga (och inget fel med det) – men det ligger ju nära till hands att anta att förslaget är ett utslag av dessa individers önsketänkande: att alla andra ungdomar är (eller borde vara) lika samhällsintresserade som de själva. Eller ett förslag av de politiker, som själva var aktiva som unga (d.v.s. majoriteten av dagens politiska elit).
  2. Förslaget motiveras med att det skulle öka samhällsmedvetenheten och deltagandet i det politiska beslutsfattandet bland unga. Jag misstänker att också detta är önsketänkande. Jag försöker tänka tillbaka på min egen ungdom. Visst var jag kanske t.o.m. mer samhällsintresserad än genomsnittet, men största delen av tiden tänkte jag nog på helt andra saker då jag var 16. Någon ökning av valdelagandet skulle därför knappast ske – mätt i procent skulle det troligen bli ännu fulare siffror än idag.
  3. Det är inte fruktansvärt länge sedan rösträttsåldern var 21. Rösträtten (och valbarheten) har alltid varit kopplade till den officiella myndighetsåldern. Sänker man rösträtten till 16, men bibehåller myndighetsåldern vid 18 får vi en mycket underlig situation, där icke-myndiga skall rösta in myndiga i fullmäktige. Man skulle alltså kunna rösta, men inte ställa upp i val. Eller ännu värre – om även valbarheten sänks till 16,  har vi plötsligt omyndiga personer i nämnder och fullmäktige som skall fatta juridiskt bindande beslut för oss andra. Ivrarna för 16 verkar inte alls ha tänkt på detta. Eller finns det också en kampanj för att sänka myndighetsåldern till 16?
Jag tycker alltså att förslaget är lika vettigt som att föreslå att sänka rösträttsåldern till 14 eller 12. Någonstans skall det finnas en gräns mellan barndom och vuxenliv. Och det är vuxna, myndiga personer som skall ta ansvar för besluten, inte barn. Mitt förslag: glöm hela grejen och använd den politiska energin till något mer konstruktivt.

Arbetslöshet är inte entydigt

Svenska

Jag sitter med som suppleant i Helsingfors stads sysselsättningskommitté (ordinarie medlem är Kristina Juth). Kommittén är inte en nämnd på samma sätt som stadens andra nämnder, men har en föredragande tjänsteman, och ger emellanåt uttalanden i ärenden som tangerar sysselsättning. Kommittén beviljar bl.a. även understöd till föreningar och organisationer som sysselsätter – speciellt de som sysselsätter och integrerar invandrare.

I år deltog jag i kommitténs årliga seminarium där både ordinarie och suppleanter är inkallade, och där vi i tillägg till den föredragande tjänstemannen får höra inkallade experter berätta om och tolka bl.a. sysselsättningsstatistik och olika åtgärder som staden står för.

Staden gör en hel del, ofta i samarbete, och i koordination med andra instanser – på kommitténs ordinarie möten sitter bl.a en representant för ELY-centralen. Även tjänstemän som jobbar med stadens olika sysselsättnings- och utbildningsprogram avrapporterar under kommitténs möten, och mer djupgående under det årliga seminariet.

Kommittén har under perioden letts av Ville Ylikahri (grön) på ett mycket bra och sakligt sätt. På Kristinas och mitt bord faller naturligt att bevaka de svenskspråkigas rätt att få tjänster på sitt språk. Det finns i kommittén en stor förståelse för svenskspråkiga behov, och förståelse för att särlösningar då ofta är av nöden. Inte ens den sannfinländske representanten har gjort något nummer av detta.

Sammandrag av åtgärder
Som en kort summering av kommitténs arbete och sysselsättningsläget (och vad som görs) kan berättas följande:

Staden, tjänstemännen och beslutsfattarna är mycket medvetna om sysselsättningsproblemen, och speciellt de ungas problem, med alla de risker för marginalisering och utanförskap som uppstår. Det som tyvärr kanske mest syns i mediarapporteringen är fullmäktiges spektakulära extra anslag på tio miljoner euro för att åtgärda ungdomsarbetslöshet, men det pågår även mycket annat långsiktigt programarbete som inte får så mycket uppmärksamhet.

Tsemppari är ett program som strävar till att förhindra dropouts på andra stadiets yrkesutbildning på grund av ohälsa (fysisk eller psykisk). Arbetet är långt förebyggande, i andan av Undervisningsministeriets direktiv och ungdomslagen. Intressant ny landsomfattande statistik: 29 procent av de som ej fortsätter studera efter grundskolan återfinns ej i arbete eller studier efter 15 år. I medeltal fyra unga kommer på arbetsoförmögenhetspension dagligen.

Tulevaisuustiski (för 15-17-åringar) är en rådgivningspunkt i Kampen (gamla busstationens andra våning). Punkten har både uppsökande verksamhet (man försöker ringa alla som s.a.s. faller emellan, och inte dyker upp på andra stadiets utbildning) och uppföljning. Experimentet kommer nu att permanenteras då resultaten varit goda. Verksamheten fortsätter som förr, och man skall även börja utreda akademiska studerandes och studenters situation. På seminariet fick vi en fin bild av Tulevaisuustiskis personal och den framåtanda de har.

Armi är en lågtröskelverksamhet i utbildningsinstitutionerna som ger levnadstips i vardagen. Koordinerar och samarbetar med Tsemppari.

Utöver detta sker mycket i form av samarbetsavtal med andra organisationer, även inom tredje sektorn: Sovinto, Hdo/Vamos, Hero, Vihreä keidas etc.

I ovannämnda tjänster finns dock inga svenskspråkiga inslag. De svenska motsvarigheterna till ovannämnda tjänster ges främst i Sveps och Luckan (UngInfo). Staden är med och finansierar dessa tjänster, som är speciellt intressanta, då de även betjänar svenskspråkiga ungdomar i de övriga huvudstadskommunerna.

För alla våra beslutsfattare är det enormt viktigt att Sveps och Luckan får det erkännande och det stöd de är värda för sin viktiga verksamhet, som byggts upp i gränsöverskridande anda långt innan detta begrepp kom på modet. Det finns också plats för förbättring; ofta är de olika momenten i stadens understöd för svenska tjänster procentuellt betydligt mindre än vad det svenska befolkningsantalet skulle påkalla.

Sysselsättningsläget
Kommittén får hela tiden tillgång till aktuell sysselsättningsstatistik. Något man lärt sig under åren i kommittén är, att arbetslöshet och sysselsättning är betydligt mer dynamiska och intressanta fenomen än man kunde gissa. De arbetslösa är aldrig en enda “massa”. Det finns enorma individuella skillnader, olika förutsättningar att ta åt sig åtgärder, och olika förutsättningar att hitta arbete på den öppna marknaden. Och samtidigt som det finns en stor skara arbetslösa, finns även många lediga arbetsplatser som inte hittar sökande (och förstås även massvis med ogjort jobb ute i samhället).

Arbetslöshetsgraden är i dagsläget cirka 9 procent i Helsingfors (en procentenhet mindre än i landet i genomsnitt). I slutet av sommaren fanns cirka 28000 arbetslösa, men samtidigt fanns också cirka 10 000 lediganslagna jobb. Tydligt är alltså att jobb och arbetstagare inte i alla lägen möter varandra. Det kan bero på fel utbildning eller andra strukturella orsaker. T.ex. hälsosvårdsbranschen har stor brist på arbetskraft.

Efter en liten förbättring i mitten av valperioden liknar förhållandet mellan arbetslösa och lediga jobb just nu tyvärr det som rådde då recessionen började 2008. Det är ett tecken på att vi åtminstone inte går mot ljusare tider. En arbetslöshetsgrad på 8-9 procent är oroande, men inte katastrofal. Bra att minnas att ingen stad (eller land) någonsin når “full” sysselsättning – vanligen räknar man med att en arbetslöshetssiffra på 3-4 procent motsvarar full sysselsättning.

Helsingfors satsningar
Helsingfors stad satsar mycket på sysselsättning. I budgeten finns sammanlagt reserverat över 43 miljoner euro detta år.

Personalcentralen står för 34 miljoner euro, Socialverket för cirka 6 miljoner, Utbildningsverket för 2,6 miljoner, och Ekonomi- och planeringscentralen för cirka en miljon. Till detta har alltså fullmäktige även öronmärkt en “jubileumsårspeng” på tio miljoner.

En notering här är bra att göra. Staden har som princip att aldrig säga upp fast anställd personal. Detta förklarar också varför Helsingfors stad är Finlands största arbetsgivare (mellan 39 000 och 43 000 anställda, beroende på hur man räknar) Detta kan anses ha en sysselsättande effekt, men som kommuninvånare kan man förstås fråga sig om det är ett effektivt sätt att använda skattepengar. De som på detta sätt enbart “sysselsätts” utan att ha något vettigt att göra kunde kanske hitta produktivt arbete någon annanstans. I dagens ekonomiska läge får sådana tankegångar förstås ett drag av spekulation.

Långtidsarbetslösa
Ett alldeles speciellt område utgör de s.k. långtidsarbetslösa, d.v.s. de som varit arbetslösa över 500 dagar – men i praktiken oftast mycket längre, ibland t.o.m. sedan den senaste depressionen på 1990-talet. En del av de här människorna har en massa andra problem (alkoholmissbruk, psykiska problem etc.) och är mycket svåra att sysselsätta annat än med småpysslande i olika verkstäder.

Hittills har denna grupp ändå varit en ganska diffus statistiksiffra, men på seminariet fick vi en preliminär rapport från en större statistisk undersökning som gjorts på denna demografiska grupp för att i större grad bena ut vad den består av.
En del av det som kom fram har de flesta haft en magkänsla för förut, men också en del överraskningar kom fram.

Det har visat sig att personerna i gruppen oftast uppvisar en rörelse mot långa sjukledigheter, förtidspensioneringar, pensioneringar eller sjukpensioneringar etc, än mot permanent anställning. Män dominerar inte (som någon kanske kunde tro) utan utgör 57 procent av gruppen. Andra starka kännetecken är relativt hög ålder, modersmål annat än finska eller svenska, låg utbildningsnivå, och att personerna ofta är ogifta eller frånskilda. Geografiskt återfinns de här personerna oftast i östra Helsingfors, i praktiken inte alls i det södra distriktet.

De i gruppen som fått jobb hör till de yngre skiktet, och de är ofta människor som någon gång haft arbete eller deltagit i sysselsättningsåtgärder. Intressant nog finns här även en stor andel personer med främmande språk som modersmål; ofta unga, kvinnor och högt utbildade.

Frågan hur man skall ställa sig till de allra svårast sysselsättningsbara blir nästan filosofisk. Alla är förstås överens om att de inte kan lämnas vind för våg – men faktum är att regelrätta sysselsättningsåtgärder ”biter” betydligt bättre t.ex. på unga och utbildade – och därmed blir effektivare. En vettigare lösning kunde alltså vara att man ur sysselsättningsåtgärderna lyfter ut de som på riktigt inte är förmögna att ta emot ett arbete, och i stället erbjuder dem pension kombinerat med andra stödjande åtgärder. Just nu driver de här personerna på ett otillfredsställande sätt omkring i systemet.

Metropolförvaltning eller ej?

Svenska,

Jag kan bra tänka mig ett gemensamt fullmäktige för huvudstadsregionen med uppgift att koordinera och ta politiskt ansvar för trafik, byggplanering och hälsovård i hela regionen. Det låter betydligt fiffigare än att börja slå ihop kommunerna.
Men skapar man ett nytt förvaltningsskikt måste samtidigt städernas egna fullmäktige skäras ner med minst hälften. Vad skall de sitta och bestämma om, om allt det ”tunga” redan sköts på annat håll? Parkbänkarnas placering?
Rör vi inte i den övriga administrationen riskerar projektet att bli endast ett nytt politikerprojekt för att bygga nya ogenomskinliga förvaltningsskikt och ännu mer byråkrati. Kanske därför folk bland socialisterna är så specielt förtjusta i just den idén.

Men om vi skär i fullmäktige, får vi ett ”demokratiunderskott”, piper någon. Mitt svar: Den filosofiska frågan ifall vi lever i ett demokratiskt samhälle eller inte handlar mycket lite om antalet representanter i ett fullmäktige (eller i tilltänkta stadsdelsnämnder, byaråd etc). Demokratins vara eller inte vara sker i skärningspunkten mellan politiker, tjänstemän, planering och affärsliv. I en liten stad (javisst, inte ens ”Metropolen” skulle med internationella mått vara speciellt stor), och i ett litet land blir sakerna lätt, om inte direkt korrumperade, så åtminstone orättvisa och konkurrensbegränsande.

Gratis kollektivtrafik – nej tack

Svenska,

Med jämna mellanrum föreslås att kollektivtrafiken i Helsingfors borde bli avgiftsfri, senast i en fullmäktigemotion härom dagen. Motiveringarna lyder ofta att gratis kollektivtrafik skulle öka kollektivtrafikens popularitet och minska privatbilismen. Det finns vissa belägg för detta, men frågan är om det räcker till. Jag brukar sälla mig till motståndarna, och med dessa argument:

  • Kollektivtrafikens kostnader försvinner inte, utan skall då i stället i ännu större grad bekostas med andra medel – antingen så att det blir mindre pengar till annat, eller genom att öka skatteuttaget. Ingendera alternativet är bra.
  • Avgiftsfri kollektivtrafik innebär de facto en inkomstöverföring från de som har sämre tillgång till kollektivtrafik till dem, som har nära till spårvagns- eller busshållplatsen.
  • Frågan är om ökande passagerarmängder ens närmelsevis kan ställas i relation till de kraftigt ökande kostnaderna. 
  • Om passagerarsiffrorna mot förmodan ökar riktigt ordentligt, så ökar kostnaderna än mer, då man i så fall måste investera i fler spårvagnar, bussar, depåer etc. Alternativt sjunker servicestandarden (överfulla, smutsiga och dåligt skötta färdmedel).
  • För många ligger det nära till hands att tycka att det som inte kostar något är så gott som värdelöst. En avgiftsfri kollektivtrafik tenderar att förvränga och fördunkla ekonomiska frågor.

Jag understryker ändå att jag är stor vän av kollektivtrafik. I framtidens energikriser kommer kollektivtrafiken att spela en allt större roll, och Helsingfors satsningar på spårtrafik är mycket välkomna. Priserna i kollektivtrafiken skall alltid vara så låga att de är konkurrenskraftiga och inte känns oöverkomliga. Det skall vara rent och snyggt i färdmedlen, och resandet skall vara tryggt för alla.

Demokratins väsen hemma och på EU-plan

Svenska, ,

EU-frågor skall inte tas upp under en kommunalvalskampanj, heter det. EU-kommissionens ordförande Manuel Barrosos tal nyligen innehöll dock intressanta paralleller till vår egen diskussion om kommunsammanslagningar – och vår egen fascination med stora enheter.

Barroso i The Telegraph

I sitt lite skräniga tal inför EU-parlamentet 12.9 säger Barroso rätt och slätt att det enda som kan rädda EU ur den finansiella och ekonomiska krisen är en federation. Barroso säger också att det inte bara handlar om den nuvarande krisen; EU kommer inte ens under goda tider att kunna mäta sig med USA och Kina om inte integrationen blir djupare. På slutet efterlyser Barroso en ”federation av nationalstater” där ”vi delar med oss av vår självständighet”.

Ur sitt EU-stöpta perspektiv märker han det inte själv, men hans ordval innehåller mycket stora motsättningar. Oberoende hur man väljer att definiera ordet ”federation”, så är det svårt att kombinera det med ordet ”nationalstat” eller ”självständighet”. I samma veva som Barroso efterlyser nya EU-fördrag och målar upp slutmålet som ”mer demokratiskt” väljer han också att stämpla dem som eventuellt ställer sig skeptiska till denna utveckling som ”nationalister och populister”. Nästa EU-val kommer att bli spännande!

Barroros retorik låter bekant. Liknande argument används även i vår lokal- och regionalpolitik här hemma: kommuner måste slås ihop dels för att klara av servicen, dels för att bli ”konkurrenskraftiga” mot andra kommuner och kommunsammanslagningar. Men vem man på riktigt skall konkurrera med i lilla Finland handlar nog mycket sällan om riktig ekonomi, utan om känslor. ”Om Seinäjokitrakten plötsligt blir ett område med hundratusen invånare, då måste också en hop österbottniska kommuner gå ihop.” Debattörerna får det nästan att låta som en naturlag.

Jag erkänner att jag i min ungdom tänkte ganska likadant, men jag har ändrat åsikt. För mig börjar stora enheter lukta allt mera socialism. Men dagens människor har väl redan glömt 1900-talets socialistiska experiment, och bilden blir dessutom oklar av att ”stort är skönt”-filosofin nu även kapats av högern – som klätt den i globalismens granna kläder som den ultimata versionen av ”den fria marknaden”.

Det är mycket motsägelsefullt. Alla vet att väl skötta mindre enheter är både effektivare, smidigare och kan svara på nya utmaningar betydligt fortare än kolosserna (och att de dessutom passar minoriteter betydligt bättre). Men ändå har sammanslagningar och stora enheter en stor dragningskraft.

Har någon märkt att jag inte sagt ett ord om ”demokrati” ännu? Ordet slängs ivrigt omkring i debatterna, ibland med efterledet ”underskott”, som om alla solklart vet vad det är fråga om. Också Barroso använder ordet demokrati 18 gånger i sitt korta tal. Men egentligen är det ordet ganska irrelevant och leder fort debatten in på sidospår om kommundelsnämnder, byaråd, huvudstadsregionens fullmäktige etc.

”Demokrati” är nämligen en samhällsprincip, inte ett system. Det är fel att säga ”vi lever i en demokrati”. Mycket riktigare är att postulera: ”Vi lever i ett demokratiskt samhälle”.
Säger man ut den senare versionen, är man också tvungen att på allvar fundera på om vi verkligen gör det, eller vart kommande beslut leder oss i lite djupare mening.

Det gäller alltså mycket mer än om vi får avlägga en röst med fyra års mellanrum, eller delta i ett medborgarråd nu och då. Det är ju faktiskt så att vi kan känna oss mycket odemokratiskt behandlade, oberoende av vilka system vi byggt upp – den riktiga makten kan ligga någon helt annanstans än i en nämnd, ett fullmäktige eller en riksdag. Som ett snabbt exempel: få människor reflekterar speciellt mycket över de täta kopplingarna mellan det politiska beslutsfattandet och affärslivet, eller på de politiska tjänstemännens makt. Ändå sker majoriteten av behandlingen och besluten de facto i de här skärningspunkterna.

Min poäng är alltså att små, effektiva enheter åtminstone har potential att vara mer demokratiska än stora enheter, med sina nya ogenomskinliga lager av beslutsfattande som riskerar skymma de riktiga, och intressanta samhällsprocesserna.

Märkväl att jag inte principiellt motsätter mig ekonomisk effektivisering (eller ens sammanslagningar). Slöseri med resurser är aldrig bra, och rationella tillvägagångssätt skall alltid utnyttjas där det är påkallat. Jag tror inte bara att sammanslagningar och stora enheter automatiskt är svaret.

Om det inte av ovanstående framgår, så säger jag det även här: Jag tror inte på en djupare integration inom EU. Fri rörlighet och ett gemensamt ekonomiskt område är bra, en monetär union behändig (speciellt för invånarna), om den lyckas. Längre än så behöver vi inte gå. I själva verket tror jag också det är politiskt omöjligt att gå längre.

dvd - eller cdskivor

Till försvar av fysisk media

Svenska,

Jag har hela mitt liv varit intresserad av teknik, och använder i medeltal några timmar per dag för att surfa på olika tekniksajter. I min dagliga dos ingår även podcasts som jag lyssnar på under resorna till och från jobbet. Men ibland blir jag lite förvånad över teknikredaktörernas och kommentatorernas fascination med nätbaserad media. Många talar om att äntligen slippa läsa från ”döda träd”, eller att nätbaserad film redan slagit ut de otympliga skivorna.

Jag håller med om att det finns vissa fördelar med nätbaserad, icke-fysisk media:

  • lättillgänglighet
  • snabbhet

Lättillgängligheten är frestande. Man hör eller läser om en intressant bok eller film, och med ett par klick har man köpt den och har den i datorn eller plattan. Det känns dessutom modernt, grönt och ekologiskt, då tillverkning och transporter uteblir (mer om det längre ner). Tack vare att produkterna inte tar någon fysisk plats går det också att samla på sig ett helt bibliotek eller en filmsamling i datorn. Allt bra alltså?

Kanske inte. Jag brukar även fundera på avigsidorna:

1. För en person som jag, som har en lite större filmsamling, spelar dvd- och blu-ray-skivornas kapacitet fortfarande stor roll – ingen chans att jag skulle börja köpa stora hårdskivor för att lagra nerladdningar där, eller ödsla massvis med tid för att föra över min nuvarande samling, även med alla dokumentärer och allt extramaterial. Till ett sådant scenario skulle också höra motsvarande stora backup-system, medan de skivor jag har inte alls löper samma risker för katastrofala dataförluster som magnetisk media eller SSD-lagring. 

2. Att helt ”koppla loss” och lagra allt i molnen, eller lita på att t.ex. Netflix har ett tillräckligt och intressant utbud tror jag inte att jag gör – på den ständigt skiftande marknaden litar jag inte alls på något företags förmåga att ta hand om detta på lång sikt, eller ens för fem år framåt. Deras egna användarvillkor återspeglar också detta faktum: de flesta har reserverat rätten att när som helst säga upp sina tjänster, av vilken orsak som helst, och utan någon ersättning till dig. 

3. Om du i motsats till att hyra en nätfilm väljer att ”köpa” den till exempel på iTunes, Youtube eller Amazon, köper du i själva verket endast en rätt att titta på filmen flera gånger. Den filmen kan lika väl plötsligt dras bort, till exempel på grund av skiftande distributionsrättigheter.

4. Du kan aldrig – i motsats till fysisk media – enkelt och behändigt ge bort en e-bok eller en film i present, sälja den på en andrahandsmarknad, och även köpa den begagnad. Dina eventuella barn kommer heller aldrig att kunna ärva ett bibliotek bestående av e-böcker eller en nätbaserad musik- och filmsamling – de måste köpa allting en gång till. Du märker kanske nu varför mediabolagen sent omsider fått upp ögonen för streaming.

5. Integritetsproblemen är stora. Köper du e-böcker eller nätfilmer känner någon någonstans exakt till dina läs- och tittarvanor, på sid- och sekundbasis. I sin snällaste form leder detta till vad som redan pågår: Amazon ger denna data till författarna, så att de lär sig var i boken läsarna slutat, så att författarna därefter kan producera mer ”lättlästa” böcker. I sin värsta form innebär kontrollen ett enormt integritetsproblem – speciellt i länder med kortare demokratitraditioner och mindre utvecklad yttrandefrihet. En tryckt bok som anses farlig av de styrande kan köpas anonymt med kontanter, gömmas under sängen, och kastas i soptunnan eller brännas då den är läst. Icke så med e-böcker – spåren finns alltid kvar i någons databas – i din online-profil, som idag är en handelsvara (komplett med ansiktsigenkänning på grund av alla bilder du laddat upp) och som säljs och köps på marknader vi inte har en aning om.

Vad är egentligen det gröna valet?

Idag är det pop att ”göra sig av med prylar”. Till diskussionen kopplas ganska märkliga ekologiska motiveringar och uppfattningar, speciellt då det gäller böcker eller filmer. Här några tankeväckande fakta:

1. En tryckt bok drar efter tillverkningen noll energi, och det gör den så länge den fysiskt existerar, vilket kan vara flera hundra år. Och inte bara det – alla tryckta böcker har ett värmevärde. Den energi som satts in i boken under dess tillverkning finns alltså lagrad i den, och kan i nödfall vid behov utnyttjas (börja snälla med skatte- eller statistikböckena). E-böckerna däremot kräver hela tiden elektricitet då man läser dem, och dessutom apparatur och tekniska arrangemang. Till allt detta kan förstås ännu läggas att tryckta böcker är inrednings-, diskussions- och statusföremål på ett helt annat sätt än en lista e-böcker på paddan. Tryckta böcker har alltså betydligt större sex-appeal.

Även DVD- och Blu-ray-skivorna drar noll energi efter att de tillverkats, och minimalt då de spelas upp. Medan däremot Netflix, Amazons och Googles servrar surrar dygnet runt för att kunna serva upp en film. Den stupendiösa energiförbrukningen för dessa serverhallar ökar enligt rapporter för tillfället exponentiellt.

En filmsamling med fysisk media
En del av min filmsamling. De är cirka 1400 i dagsläget.

Så vad är på riktigt det ekologiska alternativet? Jag har på känn att då alla effekter räknas in, vinner fysisk media idag ordentligt, även om ganska många intuitivt tänker annorlunda.

Man får alltså innerligt hoppas att nätbaserad media aldrig ersätter fysisk media. Utvecklingen är förhoppningsvis inte så linjär som redaktörerna vill få det till – men det är klart att det är frestande att måla upp även detta som en ”kamp”, där den ena parten måste utgå med ”segern”. Jag hoppas på att det inte är så enkelspårigt.