Klart att det finns ”alternativa fakta”

Jag har i ett tidigare inlägg behandlat betydelseförskjutningar när det gäller ord, och då även kort behandlat de etiketter och stämplar som människor i debatter eller retorik lägger på debattmotståndare. Etiketterna är tänkta att kortsluta tankeverksamheten hos övriga debattdeltagare eller åhörare, så att man kan strunta i att behandla själva sakfrågan. Tar man ett steg tillbaka märker man att det även nu används hela begrepp som är tänkta att diskvalificera hela människogrupper från deltagande i samhällsdebatten.

Jag behandlar här två begrepp som jag börjar ha allt svårare med. Begreppen är alternativa fakta och faktaresistens. De används som epitet på, och hänvisar mycket generellt och diffust till en grupp, ”de”, vars karakteristika egentligen inte beskrivs mer utförligt än att de åtminstone inte hör till ”oss”. Orden används oftast i nedsättande syfte, och inte sällan tillsammans med ett lite överlägset och självbelåtet flin, som om ordbrukarna själva skulle vara totalt fria från förutfattade meningar eller konfirmeringsbias (den högst mänskliga tendensen att selektivt uppmärksamma sådan information som stöder de egna uppfattningarna och hypoteserna). Viktigt att notera att de som använder orden inte längre inskränker sig till självklara fall som att någon tror att Jorden är platt, utan även till människor som råkar ha politiska åsikter eller samhällsuppfattningar som skiljer sig från de egna.

Som alla andra etiketter har de blivit en sorts intern branschjargong, där likatänkande kan nicka instämmande, även om orden i själva verket är mycket dåligt definierade och problematiska. Jag listar de största problemen jag har med de två begreppen.

1.Begreppet Alternativa fakta är dåligt definierat men används nu mest som om det vore synonymt med påhitt och lögner. Av det följer kongruent att ordet fakta borde vara synonymt med sanning. Men ur filosofisk synvinkel stämmer det inte helt. Enskilda fakta skall visserligen vara sanningsenliga, men de utgör sällan hela sanningen. Det finns alltid så mycket information, det vill säga fakta, om till exempel ett händelseförlopp eller ett fenomen, att man selektivt kan välja bland en hel del olika alternativ. Eller att man helt enkelt kognitivt upplevt en händelse på olika sätt. Detta bevisas till exempel av vitt olika ögonvittnesbeskrivningar av t.ex. brott eller olyckor. Den som beskriver något annat än vad vi själva berättar har ju alldeles tydligt alternativa fakta från samma händelse. Men de är definitivt inte påhitt och lögner, och begreppet borde alltså inte alls användas i den meningen.

”What I told you was true – from a certain point of view.”
Obi Wan Kenobi, Return of The Jedi

2. Begreppet faktaresistens används nu som om det skulle finnas människor som hårdnackat och helt medvetet tror på fabrikationer och falsarier. Men de allra flesta människor som är vid sina sinnens fulla bruk vill förstås aldrig bli dragna vid näsan. Att det sedan där ute finns felinformation, lurendrejeri, missuppfattningar, önsketänkande, mem och myter och svagt underbyggda hypoteser som kan vara mycket lockande, är inte något nytt fenomen – det sker och har skett i alla tider, på alla håll, i alla samhällsskikt, och i alla politiska läger.

3. Politisk diskussion och debatt har i alla tider handlat om överdrifter, halvsanningar, skrämselpropaganda, efterhandskonstruktioner, selektiv presentation av faktoider (små korn av fakta) eller så anekdotala bevis som stöder de egna uppfattningarna. Man behöver bara tänka på frågan om vad som är bättre för skoleleverna: stora eller små skolor, för att locka fram en hel drös alternativa fakta, som alla är precis lika valida, eller egentligen ovalida, i en diskussion.

Om jag säger att jag trivdes riktigt bra i en liten skola är det faktuellt sant; fakta. Men är det verkligen sanningen om små skolor? Någon annan har säkert helt andra upplevelser, alternativa fakta kring denna fråga. De berättelserna är precis lika faktuellt sanna, men även de är lika lite sanningen om små skolor.

Politiken är också full av beslut tagna på basen av mycket snäva studier, underökningar eller rapporter som har en sorts vetenskapens skimmer, men som i själva verket är lobbyisters beställningsarbeten, tänkta att styra folks tankeverksamhet eller debatten i ”rätt” riktning. De är i bästa fall bara delsanningar, och alltså alternativa fakta i allra högsta grad. I tillägg slår media ofta upp dessa studier stort – men slarvar ofta i rapporteringen – så att till exempel choklad ena dagen kan vara det nyttigaste du kan sätta i dig, för att nästa dag vara det värsta. Den kognitiva dissonans som detta orsakar urholkar om något människors tro på vetenskapen, eftersom de letts att tro att dessa beställningsarbeten har med vetenskap att göra.

4. Samhällsdebatt och politiska beslut har aldrig varit en vetenskaplig process där beslutsfattarna kallt och rationellt tar del av heltäckande och objektiv information, för att därefter fatta de enda vettiga besluten. Samhällsdebatt och politiska beslut är alltid ideologiskt färgade, oberoende av politisk schattering. På den normala skalan av politiska rörelser – alltså bland de som vill upprätthålla en rättsstat och laglig ordning – finns det därför ingen som kan hävda tolkningsföreträde till vilka enskilda fakta vi borde betrakta som sanningen.

5. Media har aldrig handlat om en vetenskaplig process för att vaska fram sanningen, och inga av dagens massmedium utgör forum där endast pålitlig, neutral information presenteras medborgarna. Om en utveckling skett, har den tvärtom gått mot att media – i jakten på klick och ögon – allt mer blivit opinionsforum, förklädda till neutrala och opartiska samhällsbevakare. I valet av vad man berättar om, eller på vilket sätt man berättar om saken skiner ofta journalisternas egna politiska eller samhälleliga preferenser starkt igenom. Jag säger inte att det är rätt eller fel, jag bara säger att mediakonsumenterna borde vara uppmärksamma på denna utveckling. Till exempel Svenska Yles morgonnyheter läste häromdagen upp en nyhet som gick ut på att en expert sagt att kärnkraft är en onödig energiform under övergången till ett fossilfritt samhälle. För en ovan lyssnare lät det kanske som om man på vetenskaplig väg kommit fram till slutsatsen, när det i själva verket var fråga om ett politiskt uttalande, som varken blev sannare eller osannare bara för att det uttalades av en expert. En annan expert kunde lika bra ha radat upp många vägande skäl – alternativa fakta – till varför kärnkraften är oumbärlig under en övergångsperiod. Speciellt public service-bolag som Yle borde vara mycket försiktiga med denna sorts färgade nyheter.

Själv försöker jag i olika debatter undvika generaliseringar och stereotypiserande kommentarer, och göra mig själv medveten om mina egna förutfattade meningar. Ibland lyckas det säkert bättre, ibland sämre. I tidigare inlägg har jag skrivit om hur de sociala medierna knappast alls underlättar denna sorts självkontroll, utan snarare underblåser odlandet av dräpande generaliseringar och det simpla etiketterandet av debattmotståndare och människogrupper. Det måste vara något i kombinationen teknik/tidsanda som leder till detta. Det finns säkert skäl att återkomma till ämnet.

Uppdateringar: 9.2: Små ordvalspreciseringar efter feedback

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *