Hautala-soppan

Kanske vi äntligen kan sluta prata om att ”ingen någonsin avgår i Finland”. Nuförtiden tycks man ju avgå för vilken pyttesak som helst.

Så utvecklingsminister Heidi Hautala påverkade bakom kulisserna, och tog indirekt Greenpeace sida då ett statsbolag ville polisanmäla Greenpeace för en aktion på en finsk isbrytare för en tid sedan. När det för några dagar sedan, långt efter det skedda, frågades om händelsernas gång  sade hon att diskussionerna skett på allmänt plan, och lite senare att hon ”glömt” hur det hela hade gått till. Det visade sig sedan att hon gällande de här minnesbilderna varit sparsam med sanningen, och för denna transgression kände hon sig till sist (efter ett ordentligt politiker- och mediadrev) tvungen att avgå från sin post.

Man kan ju kanske tycka att rättvisa nu skett (Greenpeace är verkligen ingen okontroversiell aktör), men åtminstone jag orkar inte längre bli det minsta upprörd över att en politiker på en ledande post beter sig som en politiker på en ledande post. (Och till det faktum att att någons idealistiska bild av Hautala raserats av denna incident kan jag bara säga: ta inte politiker som moraliska förebilder, det funkar sällan bra i längden).
Som de flesta vet är jag inte någon stor vän av konspirationsteorier, men något i hela denna politiska teater stinker – uppståndelsen och indignationen över denna lilla sak är av någon orsak mångfaldigt  större än över många andra manliga politikerkollegors felsteg. 
Jag önskar verkligen inte att kvinnliga politiker överlag skall komma lättare undan, men småningom börjar jag luta åt åsikten att åtminstone dreven kommer lättare igång när det gäller kvinnor. Kanske det har två orsaker: 
  1. en undermedveten, ingrodd och unken uppfattning bland manliga politiker att politik till syvende och sist borde vara männens arena – och frågorna helst avhandlingsbara över några öl i bastun.
  2. en missriktad förhoppning bland väljarna om att kvinnliga politiker borde vara ”bättre”, spela ”renare”och vara mer justa, med därpå följande överdrivna besvikelse då det visar sig att de är som vilka politiker som helst.
Till sist kan man väl också konstatera, att det politiska minnet är lika kort som de politiska dreven är överdrivna, och att det i en politisk teater alltid finns fler i rollbesättningen än de som räknar sig till  åklagarsidan. Om det går som jag förutspår kommer vi i efterhand att märka att uppståndelsen  inte hade större betydelse än att den blev startskottet för Heidi Hautalas EU-valkampanj, där hon kommer att bli en av röstmagneterna. Hon vet att valdebatten som vanligt kommer att handla mer om inrikespolitik, och nu hinner hon lämpligt distansera sig från regeringen (som även kommer att beskyllas för allt som är fel med EU). Med sitt drag samlar hon tusentals sympatiröster. 

1 tanke kring ”Hautala-soppan

  1. Så här tror jag. Drevet, påbörjat av medier och fortsatt av politker som lutar på uppgifter som medier tagit fram, beror främst på att Hautala är en s.k. "kukkahattutäti", dvs. konservativas mest älskade attackobjekt. Att hon är kvinna är alltså bara en del i helheten. Det räcker inte som förklaringsmodell. Hon är grön ministerkvinna. Den combon är som ett rött skynke för konservativt lagda journalister och politker och ges chansen att gå till anfall så tas det emot med glädje och iver, speciellt bland en del sannfinländska representanter.

Kommentarer inaktiverade.