Syrien: allvar eller skenheligt poserande?

(uppdateras kontinuerligt)

Läget i Syrien efter den kemiska attacken gav upphov till ett sällan skådat politiskt och diplomatiskt spel. Det verkar ibland som världspolitikens händelser styrs av infall, felsägningar eller ren och skär tur. Alltid skäl att minnas att mycket som sägs på den internationella arenan handlar om helt andra agendor än de uttalade. Nedan mitt försök att reda ut läget.

Bilden av det politska läget Syrien uppmålas ofta förenklat, nästan naivt: Vi har det goda folket samlade bakom den demokratiska arabiska våren mot den onde diktatorn. Men som vanligt är läget betydligt mer komplicerat: Syrien upplever (och har de senaste två åren upplevt) ett uppslitande, sekteristiskt färgat inbördeskrig, där dessutom rebellsidans olika parter har agendor och slutmål som är vitt åtskilda, ibland på krockkurs. Bilden grumlas stort av stormakternas intressen och tävlan om dominans i hela Mellanöstern. De här stormakterna talar ofta om att skapa fred och demokrati, men de egentliga bevekelsegrunderna är alltid mer krassa och realpolitiska – skenheligheten i uttalanden är ofta frapperande.

Bakgrunden till kriget i Syrien har sin upprinnelse i många orsaker, främst ekonomiska och demografiska: De fåtaliga oljekällorna sinar, och jordbruket har drabbats av flera dåliga skördar i rad, med påföljande inflyttning till städerna, där det inte finns jobb. Befolkningsmängden ökar även annars kraftigt (liksom i Egypten), och samtidigt dras landet med stora flyktingskaror (bl.a. från Irak). Mycket olika folkgrupper med tävlande intressen bor inom de syriska gränserna, som godtyckligt drogs upp av vinnarmakterna efter första världskriget.

Även politiskt finns stora problem och brister. Hela självständighetstiden från det franska mandatet 1946 har karakteriserats av kupper och despotiska styren. En ny konstitution 2012 med öppna val till parlamentet gick ganska obemärkt förbi – och partierna på rebellsidan deltog inte i valet. Kritikerna säger att president Bashar Al-Assad (som i tiderna ”valdes” utan motkandidater), hela hans släkt och Baath-partiet fortfarande utövar oinskränkt makt i landet.

Den senaste utvecklngen startade efter den kemiska attack som genomfördes den 21 augusti. Och att något hände, är nästan det enda man som oberoende observatör kunde vara säker på. Frågan om vem som var skyldig, och vad en lämplig respons kunde vara var däremot en betydligt knepigare fråga.

Med säkerhet visste man egentligen bara att Syrien inte skrivit på avtalet som förbjuder kemiska vapen, och att Assad-regimen satt på stora lager av dem. Enligt FN-observatörer användes nervgasen sarin i atacken, men rapporten tog inte ställning till vem som beordrade attacken (den hade också metodologiska brister). Oberoende av vem man vill beskylla är det bra att minnas att det i det kaos som ett inbördeskrig utgör aldrig bara finns två parter med enkla mål – på båda sidorna om fronten finns förstås många tävlande viljor och idéer om hur kriget taktiskt bör föras. Värt att undersöka skulle vara om någon part på rebellsidan kommit över kemiska vapen (eller ämnen med samma effekt), eller om Bashar Al-Assad har full koll på sina egna trupper: där kan mycket väl finnas element som greppat en lösning de sett som alltför lockande.

USA, som planerade en attack på Syrien som straff för denna överträdelse, sade sig ha bevis för att regimen beordrat attacken. Men mycket i det som radades upp som bevis måste ändå behandlas med stor skepsis.

  • Videor på Youtube är, utan noggrann verifiering av tidpunkten och källorna samt bekräftelser från flera källor, inget avgörande bevis. Att rebellsidan tidigare förfalskat videosnuttar i propagandasyfte försämrar ytterligare videoupptagningarnas bevisvärde.
  • Exakta siffror på antalet civila döda räknades upp, men det visade sig att uppskattningarna långt baserade sig på overifierade rapporter i sociala media, gissningar, och matematiska modeller. Ett system där man verifierar för- och efternamn (vilket vissa observatörer gör) är det enda rätta sättet.
  • Telefonsamtalen inom den syriska administrationen som den israeliska underrättelsetjänsten snappade upp, och som USA påstod att är bevis för att regimen beordrade attacken, verkar åtminstone för mig bevisa motsatsen. De panikartade samtalen skedde efter attacken, vilket indikerar att attackbeslutet fattades av någon på fältet, inte av Al-Assad.
Värt att hålla i minnet är att stormakterna generellt sett aldrig använder underrättelserapporter (s.k. intelligence) för att planera framtida politik. Rapporterna används främst för att söka stöd för redan fattade beslut.
Användandet av kemiska vapen är helt klart ett krigsbrott. Men hela uppståndelsen kring denna ”red line” (Barack Obama i augusti 2012) ser i mångas ögon ut som skenheligt poserande. Den humanitära katastrofen i Syrien har pågått redan i två år – med hundratusentals dödade av konventionella vapen, och miljontals flyktingar. Att en nation som USA nu gjorde ett stort nummer av en enda attack ser ännu skenheligare ut i ljuset av historisk fakta: USA har inte tvekat att använda riktiga massförstörelsevapen mot civilbefolkning (Hiroshima och Nagasaki 1945), eller tvekat att stöda despotiska regimer, även de som använt gasattacker i krig (Saddam Hussein, under kriget med Iran 1980-1988).
Det leder till frågan vad den riktiga agendan bakom USA:s agerande var, förutom att hela uppståndelsen mycket lägligt vände uppmärksamheten från spioneriavslöjandena kring NSA. Både Barack Obama och utrikesminister John Kerry sade att man vill ge Assad en knäpp på fingrarna, annars riskerar de kemiska vapnen att hamna i händerna på islamiska extremistgrupper eller spridas i området. Det här är mycket motsägelsefullt, då det i kaoset efter en bombning, och med en försvagad regim, tvärtom skulle finnas en uppenbar risk att de kemiska vapnen hamnar i händerna på de radikala islamiska rörelser, som rebellsidan idag till största delen består av. 
Presicionsbombning är också ett relativt begrepp. Vill man knäppa Assad ordentligt på fingrarna måste man ju göra något mer än det som Kerry så underligt beskrev: ”the attack will be unbelievably small” – så man kan vänta sig att även oskyldiga stryker med. 
John Kerrys fria funderingar (närapå svammel) under presskonferenserna var också det som plötsligt öppnade upp en helt ny diplomatisk fåra. Hans svar på frågan om vad som kunde avvärja en USA-attack (att Assad samlar ihop vapnen under intenationell kontroll) var menat som en gliring, men togs på allvar av Syrien och Ryssland. Det var förstås meningen att hela USA-administrationen i detta skede skulle stå eniga och resoluta bakom en förestående attack, men Kerrys tabbe innebar att en USA-attack skulle uppfattas som en stor diplomatisk faux pas. Obamas nya försonlighet i talet den 10 september (som mycket tydligt egentligen bara skulle handla om den nära förestående attacken) var ett försök att släta över Kerrys felsägning. Snällt mot Kerry, som säkert i kulisserna fått en och annan åthutning. Och mycket ironiskt, att en stormakts agerande kan hänga på att en journalist råkar fråga en viss fråga under en presskonferens.
Den ovannämnda beskrivningen av händelsernas gång kan betyda bara två saker: Det finns en större agenda bakom, vars mål ligger längre fram i tiden, och som inte störs av varken Kerrys tabbar eller den uppenbara skenheligheten i USA:s reaktion på den kemiska attacken. Man för nästan hoppas det, eftersom alternativ två (mer skrämmande) innebär att det hela faktiskt improviseras fram dag för dag, och beslut som kan gälla hela Mellanösterns framtid eller fred i världen tas av människor som reagerar på simpla instinkter, eller på fantasier hämtade ut Hollywood-manus om ”Good guys” och ”Bad guys”.

Uppdatering augusti 2014:
Isis (eller IS “Islamic State”) framfart i Irak och även i vissa områden i Syrien har ironiskt nog föst USA närmare både Assad och regimen i Iran. Plötsligt står de alla på samma sida i en kamp mot sunniterroristerna i Isis. Ännu mer ironiskt är de många tecken som tyder på att delar av IS hörde till de grupper som USA finansierade och försedde med vapen då ”oppositionen” mot Assad skulle ges lite större muskler. Ett maktövertagande i delar av Irak eller en regelrätt splittring av landet skulle nog utgöra den ultimata ”regime change” som USA strävade efter med invasionen 2003.  Man baxnar över hur ”fel” det gått.