Börskrasch i höst eller nästa vår?

Uppdatering maj 2014:
Snart har ett år har gått sedan jag skrev texten – och kraschen har ännu inte inträffat. Det gick alltså tidsmässigt fel i prognosen. Fundamenten jag beskriver har dock inte förändrats alls, och alla grundläggande problem kvarstår.  Idag skriver The Telegraph: Over-heating stock markets raise crash fears. Så vi får väl se hur det går.
September 2014: Blir det åter en oktober-skräll? Det går att argumentera båda för expansion och krasch, men handelskriget med Ryssland, som i slutändan kommer att höja energipriserna (bara tanken på av att rysk gas inte skulle strömma till Europa en kall vinter räcker) har ännu inte faktorerats in i beräkningarna. Och de vackra företagsresultaten i USA? Kanske inte så vackra.


Läser man endast media från den s.k. huvudfåran (mainstream) kunde man tro att vi ekonomiskt sett går en rosig framtid till mötes. Rubrikerna talar om hur börskurserna ångar på som aldrig förr, att USA återhämtar sig, och att oljan aldrig tar slut – kort sagt: Happy Days Are Here Again.

De flesta vill dock inte gärna tänka på att börsuppgångarna berott på endast en sak: att den amerikanska centralbanken redan ett par år öst in 80 miljarder dollar i månaden i den finansiella sektorn, liksom EU öst in miljarder och åter miljarder för att propsa upp konkursfärdiga länder. Mycket få vill tänka på att en vägg med all säkerhet kommer emot i denna post-post-industriella verklighet, där finanssektorn t.ex.  i USA utgör 40 procent av BNP, och där krediter och mjölkandet av olika finansiella transaktioner i stor utsträckning tagit över från äkta, produktiv och kapitalskapande ekonomisk aktivitet.

Det är också orsaken till det förbryllande motsatsförhållandet: trots alla miljarderna är det mycket få vanliga människor som i sitt dagliga liv sett något av pengarna – tvärtom ökar arbetslösheten, och bara att leva och finnas till blir hela tiden dyrare (för dem som har något att betala med). Stagflation kallas detta: prisinflation, men med stagnerad eller minskande ekonomisk aktivitet. Inom olika nischer upplevs även prisdeflation (sjunkande priser) vilket först låter bra för konsumenterna, men som innebär att konsumtion skjuts upp ”eftersom man får det billigare i framtiden” – vilket inte får fart på ekonomin. Att försöka spara pengar och ackumulera kapital är ingen idé – räntorna är så konstgjort låga att det inte lönar sig. I stället uppmuntras alla att ta nya krediter, precis som statsledningen.

Stimulanserna, gratispengarna och krediterna orsakar endast en känsla av välstånd. De gör det genom att att blåsa upp ekonomiska bubblor (börskurser, råvarupriser, bostadspriser) där finansvärlden sedan kan redovisa stora “vinster” och betala ut sina feta bonusar. I slutändan skall räkningen ändå betalas, på sätt eller annat. De flesta räddningspaket och stimulanser är ju inte något annat än mer eller mindre komplicerade skuldebrev, där återbetalningen mycket linjärt är tänkt att ske ur en framtida stark ekonomisk tillväxt (man s.a.s. lånar från framtiden). Men det börjar bli uppenbart att inga riktiga förutsättningar för denna tillväxt eller återbetalning finns.

Den allra största orsaken är ett oljepris på över 100 dollar fatet. Historiskt sett tycks den sortens ekonomiska tillväxt som vi vant oss vid under goda tider bara uppstå då fatpriset rör sig kring 20 dollar. Och tyvärr finns inga förbättringar i sikte. De ”nya” källorna, oljesand, oljeskiffer och skifferolja, är inte alls nya – de har bara hittills varit oekonomiska att utnyttja. De är dyra att utvinna, de ger dåligt utbyte och de är mycket kapitalintensiva. Den enda orsaken till att de utnyttjas är att de konventionella källorna sinar.

Frågan är alltså vad som händer med ekonomierna (de riktiga ekonomierna) då stimulansen tar slut och den falska bilden av välstånd, baserad på krediter och kreativ bokföring, raseras. Det finns inte längre några riktiga säkerheter i systemet, och då man inte med tillväxt kan betala bort skulderna (snart inte ens räntorna), återstår antingen någonslags generell skuldsanering eller skuldamnesti, eller så en galopperande inflation.

För politiker och ekonomister stöpta i den traditionella tillväxtpolitiken är båda alternativen så avskyvärda, att de förstås inte vill tala om dem, men samtidigt hoppas man ju på att det finns planer för hur vi skall göra när det oundvikliga sker. Eftersom det så kallade samhällskontraktet och tron på våra institutioner baserar sig på förtroende, skulle det vara ytterst viktigt.

Jag är ingen dystopier, men om förtroendet sviktar på allvar är det klart att de ekonomiska och sociala konstruktioner vi vant oss vid rätt fort kan finna sig irrelevanta eller helt förbidsedda. Utvecklingen kan nämligen vara snabb – det såg man t.ex. då Sovjetunionens föll.

Mer läsning:
Charles Hughes Smith: What If Stocks, Bonds and Housing All Go Down Together
Zero Hedge: Peak CollateralBen Bernankes Latest Casualty och 40 Statistics About the Fall of The U.S. Economy
The Automatic Earth: What Do We Want To Grow Into?