Alla inlägg av Rabbe

Cykling i staden

Svenska

Jag cyklar till jobbet alltid när det är möjligt. Det bidrar till att att hålla konditionen i trim, jag kommer piggare till jobbet, och dessutom går det faktiskt fortare än att ta spårvagnen in till centrum från Munksnäs där jag bor.
Glädjande nog har även staden klart uttalat att cykling skall understödas; nya cykelvägar byggs, gamla leder rustas upp. På pk.hsl.fi/sv/ hittar man cykelvägar och promenadstråk. Målet är tydligt – det skall gå att smidigt ta sig fram var som helst i staden med cykel. 

Några mindre postitiva fenomen gällande cyklingen känner jag mig ändå tvungen att ta upp. Det första gäller själva debatten. På många bloggar och i insändare jämförs Helsingfors med Köpenhamn – oftast så att Köpenhamn cykelsiffror lyfts upp som ett hägrande mål, eller som ett exempel på att cykelpolitiken misslyckats i Helsingfors. Här är det skäl att påpeka att klimatet i Köpenhamn och Helsingfors skiljer sig rätt mycket. Vårarna och höstarna är betydligt längre i Köpenhamn, och snörika vintrar är det nog endast de extremaste cykelentusisaster som cyklar i Helsingfors; siffrorna kan aldrig bli likadana i de två städerna.

Högsta medeltemp. C
Jan
Feb
Mar
Apr
Maj
Jun
Jul
Aug
Sep
Okt
Nov
Dec
Helsingfors
-1,3
-1,9
1,6
7,6
14,4
18,5
21,5
19,8
14,6
9,0
3,7
0,5
Köpenhamn
2,0
2,1
4,8
9,6
15,1
19,4
20,5
20,4
16,8
12,2
7,2
3,7

Cykelvägen på Munksnäsallén vintern 2010

Ett annat mindre positivt fenomen som måste hitta en lösning innan cyklingen ökar i Helsingfors är själva cykelkulturen. Under mina små färder på cykelvägarna kan jag inte annat konstatera än att vetskapen om trafikregler är på usel nivå. Det går inte en dag utan att jag ser cyklister strunta i trafikljus eller trafikskyltar, cykla i hög fart på trottoarer avsedda endast för fotgängare, eller i övrigt riskera fotgängares hälsa på de områden där promenadstråk och cykelvägar samsas om ett gemensamt utrymme. (På stadsplaneringsbyrån har man tagit skeden i vacker hand och satt som mål att inte längre bygga cykelvägar på trottoarerna, utan se på cykeltrafiken som en del av hela trafikflödet på hjul).

Likaså är det, då höstens mörker infaller, ett undantag att se en cyklist med en lampa på sin cykel. För denna livsfarliga ”sport” finns förstås ingen ursäkt – en klart lysande led-lampa med laddningsbara batterier kan köpas för under 10 euro. Att på en 1000 euros, eller ens en 200 euros cykel ”glömma” denna detalj berättar för mig om ett tydligt attitydproblem – knappast om brist på information.

Varför jag inte gillar ”nyfinländare” (eller ”nyanlända”)

Svenska

Ord är viktiga. Då vi väljer att beskriva skeenden i samhället med vissa ord är det inte bara fråga om nyansskillnader som betonar något ur en viss vinkel – med våra ordval kommunicerar vi betydligt mer på omedvetet plan. Ett bra exempel på ett ord som slarvigt och okritiskt används i politik, i samhällsdebatt och i media, är ordet ”nyfinländare”.

Det har skapats (enligt svensk förebild) i ett försök att hitta på ett nytt ord för ”invandrare” och ”flykting”, eftersom de orden allt mer förknippas med negativa fenomen som främlingsfientliget och hat. Samtidigt har syftet säkert varit att försöka ”inkludera” de människor, som av en eller annan orsak valt att flytta till Finland.

”Nyfinländare” har dock tre enorma problem, det första praktiskt/juridiskt, de två andra filosofiska:

  1. Idag används ”nyfinländare” både om invandrare och flyktingar. Men det är en mycket stor juridisk skillnad på de här grupperna, för att inte tala om skillnaderna på individnivå. En flykting har sällan valt att komma just till Finland, medan en invandrare gjort ett specifikt val (i de flesta fall dessutom av vitt skilda orsaker). Låt vara att en flykting också kan bli en invandrare, men genom att dra alla över en kam väljer vi att bortse från individuella skillnader.
  2. Ordet ”finländare” gäller människor med finländskt medborgarskap. I detta bottnar förstås den tänkta inkluderingen i ordet ”nyfinländare”; också personer som precis anlänt, skall känna sig som ”finländare”, medan xenofober och invadrarkritiska skall signaleras – ja, något… Det goda syftet till trots ingår här en mycket problematisk aspekt: Någon som redan blivit finländsk medborgare borde ju med all rätt inte kallas för något annat än ”finländare”. Men ändå händer det att man fortsättningsvis beskriver människor som ”nyfinländare”, då man t.ex. i en tidningsartikel vill peka på en finländares invandrarbakgrund. Jag ställer frågan: När slutar man då vara ”nyfinländare”? Då man varit finsk medborgare i 5 år? i 10 år? i 20 år? (Är dessutom ens barn, födda i Finland, också ”nyfinländare”, och hur länge?)
  3. Många märker det inte, men ordet ”nyfinländare” målar upp en mycket självgod och självgratulerande bild av att det inte finns något finare på jorden än att vara en finländare (”lottovinst att födas till finländare”). Signalen är tydlig: ur den synvinkeln kan förstås det enda en flykting/invandrare eftersträva, är att få bli ”finländare” (må vara, att inte ännu riktigt på riktigt, men ändå ”ny”). Samma människor som signalerar detta, skulle aldrig i livet vilja bli stämplade med etiketten ”nysvensk” om de skulle flytta till Sverige efter jobb. Steget är därmed kort att enbart reservera ordet ”nyfinländare” för människor som ser annorlunda än man själv – som kanske t.o.m. har lite mörkare hudfärg. Ordet är alltså inte alls inkluderande, utan i stället ett värsta sortens ordmonster: ett segregerande ord inlindat i en eufemism.

Skippa alltså ordet ”nyfinländare”. Det finns ingen orsak att inte kalla flyktingar för flyktingar, invandrare för invandrare, och finländare för finländare, oberoende av ursprung.

Och om det nu verkligen i något sammanhang är nödvändigt att betona att en person är född någon annanstans, så kan man väl göra det då – öppet.

Uppdatering 2017: Det är som folk skulle ha läst det ovanstående jag skrev 2012 och i stället hittat på ordet ”nyanlända”. Men det är inte ett skvatt bättre, förutom att den finsk-nationella aspekten i punkt 3 mildrats en aning. Ordet är precis lika exkluderande som ”nyfinländare”, eftersom det bortser från individuella skillnader och preferenser, och inte alls beaktar de juridiska skillnaderna mellan till exempel flyktingar och andra invandrare. För att inte tala om den omöjliga uppgiften att definiera när någon varit tillräckligt länge i landet för att inte längre behöva kallas ”ny”.

Strunt om Alkos härlighet

Svenska, ,
Som ”svar på tal” på Petri Vigliones medborgarinitiativ att folkrösta om alkoholmonopolet (Hbl 22.8) känner sig journalisten Stefan Lundberg manad att i en anslutande ”kolumn” odla några populära gamla myter om alkoholmonopolets härlighet.

  1. Alko är en stor inköpare och kan köpa till billiga priser. Struntprat, Alko är en liten inköpare (Finland är ett litet land), men däremot tillräckligt stor för att inte vara intresserad av mindre, spännande vingårdar och märken. Och någon eventuell prisfördel ser minsann inte konsumenterna. 
  2. Alkos sortiment är stort och spritbutikerna i länder utan monopol har till 99 procent bara det egna landets sortiment. Ett ovetenskapligt och oundersökt påstående. Alkos sortiment är varken speciellt brett eller djupt, och jag har aldrig i länderna utan monopol (t.ex. Danmark) hört någon kräva införande av ett monopol för att ”förbättra” utbudet. 
  3. Alko finns överallt och småbutikerna kan inte skapa ett intressant sortiment utan skulle endast erbjuda ett rödvin och ett vittvin samt kossu. Javisst, Alko finns ”överallt”, om man med det menar placeringen mitt emellan (och därmed stödandet) av duopolet S- och K-kedjornas megamarketar. Att förklenande behandla småbutikers eller köpmäns förmåga att skapa sortiment är endast kränkande (men jag håller med om att Alepa eller Siwa kan ha problem – deras matsortiment är ju också erbarmligt).
  4. Butikerna kommer (om försäljningen släpps fri) endast att erbjuda rött-vitt-kossu eftersom det är allt folket sist och slutligen vill ha.  Den intressantaste delen av mytskapandet kring monopolet hänger ihop med paradoxen i de två sistnämnda myterna. Monopolälskarna glömmer vid myt nr 4 bort den logiska följdfrågan: om detta stämmer, vad behövs då monopolet till? För att edukera de otvättade massorna (dit Lundberg tydligen inte räknar sig)?  För att tillgodose de upplystas (dit Lundberg tydligen räknar sig) behov, men på alla andras bekostnad? Varför borde ”folket” betala för Lundbergs ”stora sortiment” och omfattande Alkonät, om ”folket” en gång bara vill ha rött-vitt-kossu – som är allt närbutiken kan sträcka sig till (enligt myt nr 3).
Fox News på Hbl?
Artiklen i Huussis gick obemärkt förbi, men väcker många andra intressanta frågor. I artikeln presenterade journalisten Lundberg sina åsikter som ”fakta om monopolet”, som Petri Viglione helt enkelt ”glömt att nämna”. Ett underligt von-oben-tillrättavisande, som jag inte tycker hör till god journalistisk sed. För en ovan eller okritisk läsare såg själva presentationen ut som en fortsättning på artikeln (låt vara att ordet ”Kommentar” syntes).
Journalistikens objektivitetssträvanden har förstås alltid bara varit strävanden, och kan diskuteras i oändlighet – men mer principiellt: varför skall en journalist börja ”käbbla” med den intervjuade, som ju inte har möjlighet att bemöta kommentaren? I mina ögon blir det lätt fråga om en obehaglig ”attityd-journalistik” som bl.a. högervridna Fox News började odla kring Irak-invasionen 2003. Plötsligt dyker ordet ”Commentary” upp i rutan, och då är det plötsligt fritt fram för nyhetsankaret att spy ur sig vilken smörja som helst.
Men kanske det hela också är ett uttryck för dagens Facebook- och Twitter-dominerade värld: alla förväntas hela tiden ha en åsikt om allt, och reflexen är att hela tiden ”kommentera”. (Samtidigt har Hbl ironiskt nog gjort sig av med alla riktiga kolumnister som på ett intressant sätt kan kommentera samhällsskeendena, och sysslar i stället med att sida upp och sida ner publicerar kåserier).

Pest och kolera

Svenska

Som icke-amerikansk medborgare har jag naturligtvis inte rösträtt i det amerikanska presidentvalet. Men som så många andra människor på planeten är jag intresserad. Och då jag ändå brukar ha en åsikt om det mesta, sällar mig nu till alla andra självutnämnda experter och kommer med en egen analys av det stundande valet:

För många som enbart följer med de vanliga nyhetskanalerna uppstår lätt en bild av ett okomplicerat val. De amerikanska väljarna har att välja mellan en progressiv liberal (demokraternas Barack Obama) och en konservativ högerman (republikanernas Mitt Romney). Bilden är dock betydligt mer komplicerad än så – i själva verket försvåras valet av att det finns det betydligt mer likheter än olikheter mellan kandidaterna, speciellt i ärenden som gäller omvärlden. Vi tar kandidaterna en åt gången:

Många av de amerikanska väljare som i Barack Obama såg en förändringskraft i och med hans väloljade retorik om ”Change” och ”Hope” år 2008 har blivit grundligt besvikna. Inte ens Nobels fredspris (kanske det mest misslyckade valet någonsin) har skapat några större förändringar att hoppas på. Kriget i Afghanistan fortgår i oförändrad utsträckning och ockupationen av Irak fortgår trots ”tillbakadragningen” av trupperna (USA:s ”ambassadpersonal” uppgår idag till 17000 personer). Obama har också intensifierat drönarbombningarna med massvis av civila offer i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan, till proportioner som gänget kring ex-president G.W. Bush bara kunde drömma om, och det juridiska limbot för fångarna i Guantanamo fortsätter.
För oss utanför USA:s gränser blev kanske den största besvikelsen att Obama – som det visade sig – fullt och fast är lika övertygad om den amerikanska exceptionalismen, d.v.s. att USA inte bara har rätt utan skyldighet att ingripa på olika håll i världen på ”det godas” sida, utan att känna sig bunden av internationella överenskommelser eller ens vanlig folkrätt. När det gäller amerikansk utrikespolitik finns det alltså enbart hårfina nyansskillnader mellan Obama och Romney – låt vara att skillnaderna sedan blåses upp av kampanjhögkvarteren och de media ”outlets” som backar upp den ena eller andra kandidaten.
Vad skall då progressiva liberaler klamra sig fast vid om de tänker rösta på Obama en gång till? Många pekar på (och det gör också mindre välinformerade debattörer i våra länder) hälsovårdsreformen – egentligen en sjukförskringsreform – i folkmun kallad Obamacare. Reformen handlar om att få människor utan sjukförsäkring med ”i systemet”. Personliga sjukförsäkringar blev alltså (efter försäkringsbolagens påtryckning) obligatoriska. Kritiken har varit massiv, även bland progressiva. Reformen handlar ju inte om att reformera det enormt dyra hälsovårdssystemet (som per capita kostar mer än dubbelt t.ex. jämfört med Sverige) utan om att cementera det nuvarande systemet som hotar att kollapsa inom några år.

Republikanernas kandidat Mitt Romney och hans skaror står också inför många utmaningar och frågor, men av lite annan karaktär. Ett stort problem är den allmänna frånvaron av entusiasm kring kampanjen. Många republikaner har insett att ekonomin inte kommer att vända inom de närmaste fyra åren, och att man kanske lika bra kunde fortsätta skylla alla problem på Obama och demokraterna, och förhoppningsvis håva in det politiska kapitalet lite senare.
Senast har Romney och hans ”running mate” Paul Ryan försökt profilera sig genom att gå åt de populära socialprogrammen Medicare (för över 65-åringar) och Medicaid (för låginskomsttagare). Syftet är uppriktigt – programmen kostar på tok för mycket och kommer inom kort att kollapsa om inget görs. Romneys kampanj skyller ändå de eskalerande kostnaderna på Obamas politik, och glömmer bekvämt bort att G.W. Bush stod för historiens största utbyggnad av Medicare år 2003, då receptmediciner blev så gott som gratis (kritikerna kallade det en inkomstöverföring till läkemedelsföretagen). Programmen är ändå förstås omåttligt populära bland vanliga väljare, så det kan bli mycket svårt att på riktigt reformera dem, lika svårt som för Obama.
När det gäller utrikespolitk har Romney anammat de konservativas politique du jour, d.v.s. att blanda sig i allting och vara redo att intervenera var som helst på jordklotet i namn av ”War on Terrorism”. De flesta observatörer har idag glömt att konservatismen i USA traditionellt stått för icke-inblandning, och att Georg W. Bush år 2000 valdes till president precis på en sådan agenda – han kritiserade Clinton för att alltför vidlyftigt blanda sig i andra länders angelägenheter. Terrorattackerna 11.9.2001 gjorde ju kvickt slut på de ambitionerna och det politiska minnet är kort, men Romneys retorik, där han försöker utgöra ett skarpare utrikespolitiskt alternativ till Obama (främst kanske när det gäller Iran) kan ändå komma att bita honom i baken. Folket börjar vara trött på de eviga krigen, och att finansiera dem.
Romneys kanske största problem är ändå Romney själv. Visserligen är frisyren och tandgarnityret ”presidentiellt”, men få som sett ett klipp från en valtillställning kan undgå att få en magkänsla av att karln inte känns riktigt äkta. De krystade försöken att i rutig skjorta verka folklig lyckas inte dölja det faktum att Romney är född med silversked i mun, och själv lever i en värld mycket långt från vanliga människors vardag. Det sätt han skaffat sina miljoner på – att köpa, splittra och länsa gamla företag – skapar inte heller många beröringspunkter till väljarskaran som sett industrijobben försvinna utomlands. Romney symboliserar i deras ögon på ett påtagligt sätt det faktum att ”finansindustrin” i dag utgör 40 procent av USA:s bruttonationalprodukt (10 procent anses vara normalt i en sund ekonomi). Till allt detta läggs förstås hans dumma felsägningar, ”gaffes”, som spelas om och om igen på Youtube och talk-showerna.

Till att tänkande människor har svårt att välja någondera kandidaterna bidrar förstås även hela det politiska systemets korruption med två partier vars politiska ryggrad smält bort i de enormt kostsamma och smutsiga kampanjerna, och där det kommersiella mediafältet förstås är mer intresserat av att förbättra sin ekonomi i form av dyra valreklamer från de två stora, än att presentera några politiska alternativ. Många observatörer börjar likna presidentvalsrörelserna vid teater – mycket buller och bång, men mycket lite förändras i grunden då vardagen inträder. Den berömda amerikanska demokratin, som på lokalnivå fortfarande är livskraftig, känns bortkommen och vilsen då det gäller presidentvalet.

Mycket skulle ännu finnas att säga om presidentvalskampanjen, speciellt om vikten av att välja rätt vicepresidentkandidat, eller om hur religiös framtoning eller ej kan inverka på väljarna. Kanske det ändå får bli till en annan gång.

Vem skulle man välja om man vore i amerikanernas skor? Själv skulle jag inte vilja ”belöna” Obama med en ny period, men samtidigt skulle jag inte heller vilja se Romney på posten. Det är synd att personer som Ron Paul aldrig kommer vidare. Han skulle ha utgjort ett intressant alternativ – en person så liberal (libertarian) att både höger och vänster blandas samman på ett intressant sätt.

Den europeiska framtiden

Svenska

De otaliga räddningsaktionerna för euro-länder i akut skuldkris börjar få farsartade aspekter. Retoriken och uttalandena i samband med de här politiskt-ekonomiska klubbmötena är repetitiv och föga överraskande. Samma nötta repliker levereras av samma trötta skådespelare: ”Euron kommer att räddas till varje pris”. ”Det här stödpaketet är de sista, definitiva”.

Retoriken är tyvärr inte det minsta trovärdig, även om scenen intas av de högsta översteprästerna för EU-församlingen. Vem som helst med ett kalkyleringsblad kan räkna ut att inget av de här ”räddningspaketen” kommer att räcka till. Att betala skulder med nya skulder (till ännu högre räntor) är väl något vi från barnsben lärt oss att inte är en speciellt fiffig idé.

Jag är nog medveten om att en fysisk person är en helt annan sak än en stat, men grundprincipen gäller: i något skede skall kalaset betalas. Men eftersom skulder i staters fall dessutom alltid bekostas av kommande generationer blir de moraliska aspekterna i mitt tycke bara mer vägande.

Det berömda gjutningsfelet
Eurokrisen bottnar, som många konstaterat, i ett gjutningsfel. Det går inte att genomföra en valutaunion med deltagare vars ekonomiska historia, utveckling och förutsättningar är så olika. En tid går det visserligen att tapetsera över sprickorna med häftig låntagning, men till sist märker man att det bara krävs en lite starkare vindpust för att hela konstruktionen skälver.

Varför varnade ingen? Många försökte säkert pipa lite på sidolinjerna, men eftersom valutaunionen (liksom hela EU) främst är ett politiskt projekt, tenderar politisk idealism och stora uttalanden att höras bättre. I namn av det europeiska projektet har man många gånger kört på med ljusen släckta, och tänkt att projekten i sig skapar så mycket gott, att denna utdelning kan betala eventuella problem på vägen. Analogin är hasardspelaren vid rulettbordet som till och med satsar lånta pengar i tron att fullträffen snart inträffar. Och småvinsterna håller honom snällt kvar.

Kaos och upplopp – eller…
Nu har det visat sig att politisk idealism inte är tillräcklig. Trots det innebär krisen inte slutet på den politiska diskussionen om EU, tvärtom. Krisen ger vatten på kvar åt dem som med olika motiveringar inte vill se en fortsatt valutaunion – eller ens något EU-samarbete överhuvudtaget. Samtidigt säger det motsatta lägret att krisen är det slutliga beviset för att integrationen ytterligare måste öka i federativ riktning. Båda lägren målar intressant nog upp exakt samma dramatiska hotbild: går det inte som vi vill, blir det gatu-upplopp, kaos, krig, och slut med oss alla.

Båda lägren kan väl inte ha rätt, så sanningen torde ligga någon annanstans.  Låt mig alltså förutspå att vi går mot en ordentlig ekonomisk kris – men att det knappast betyder slutet för livet som vi känner det. En samtidig trend går ju redan nu i riktning mot närsamhället och mindre gemenskaper (dessutom i skuggan av inte bara ekonomiska kriser, utan även kommande energikriser). Den trenden talar starkt för en gradvis nedmontering. Och då talar jag inte nödvändigtvis om en nedmontering av livskvalitet, omsorg eller kreativa och goda människokontakter, utan en nedmontering av mastodontiska byråkratier, centralisering, finans-”industrin” och ”banker för stora att falla”.

Det som är ”för stort” för att vi ens vågar tänka på konsekvenserna av ett slut, är kanske bara just det: för stort!

Klimatdebatten långt ifrån avslutad

Svenska

Längre version av insändare i Hbl (publicerad 23.4.2012). Uppdatering 10.8.2012: klarare ordval i andra satsen. Lätt uppdatering 26.9.2013 för att göra texten mer tidlös

Klimatdebatten kommer och går i vågor – och oftast med de samma vanliga argumentationsfelen. Debattörerna talar förbi varandra, och glömmer bort att göra skillnad på politiska uttalanden, och uttalanden som handlar om vetenskaplig forskning.

Förespråkarna av en kraftig mänsklig påverkan av klimatet hävdar ofta ”att den vetenskapliga diskussionen gällande global uppvärmning för länge sedan är avslutad”. Eller att ”97 % av vetenskapsmännen anser att den mänskliga klimatpåverkan är bevisad (och farlig)”. Detta kryddas i många fall med att kalla forskare som påpekar möjliga andra påverkningar för ”förnekare”. Det första är inte ett vetenskapligt uttalande, utan ett politiskt uttalande (myntat av politikern Al Gore), det andra är för länge sedan motbevisat som rena struntslutledningen, och det tredje ett s.k. logiskt argumentationsfel (man bemöter inte argumenten, utan svartmålar i stället opponenten).

Den vetenskapliga metoden fungerar aldrig så att debatten ”är avslutad”. Vetenskapliga hypoteser avgörs dessutom inte heller med demokratiska omröstningar, så att hänvisa till procentsiffror som ”90 procent av forskarna tror si”, eller ”95 procent av forskarna tror så” är egentligen helt irrelevant. Visst, det finns hypoteser som klarat så många falsifieringsförsök att de utvecklats till teorier eller teorisystem (t.ex. evolutionsteorin). Dem kan vi faktiskt i vardagligt tal kalla för etablerade sanningar.

Hypotesen om att människan via koldioxidutsläpp på ett avgörande sätt påverkar klimatet ligger i dagsläget långt ifrån detta mål (och hypotesen är strikt taget inte ens vetenskaplig, eftersom man inte kan tänka sig ett experiment där hypotesen går att falsifiera – det går inte att ”testa” klimatet utan de mänskliga utsläppen).

”Förnekarna” eller ”skeptikerna” (som i denna debatt används som ett fult ord) sysslar alltså inte med att förneka att koldioxid skulle vara en växthusgas (det är etablerat), utan vill undersöka på vilket sätt och i vilken utsträckning dessa utsläpp kan påverka klimatet, och ifall denna påverkan på ett pålitligt sätt kan utläsas mot bakgrund av den stora naturliga variabiliteten (istiderna, lilla istiden, värmepulsen under medeltiden, etc etc). Jordens atmosfär och stratosfär är dessutom en dynamisk del av solsystemet. På det området sker för tillfället mycket intressant forskning, men som i vår tid av koldioxidfixering helt förbigås. Kort version: analogin med jordens atmosfär och koldioxiden som ett nästan hermetiskt drivhus är helt åt pipan, och leder tankarna i alldeles fel håll.

Man kan också ifrågasätta insändarpåståenden som att enbart ”klimatforskare” borde få uttala sig i frågan. Klimatforskning är ju ingen egentlig diciplin, utan gäller vad forskningen handlar om i slutändan. En hydrolog eller en meteorolog kan mycket väl vara ”klimatforskare”, om slutsatserna handlar om klimatet. Bland andra dicipliner som kan bidra till ”Klimatforskningen” hittar man astronomi, solfysik, geologi, geokronologi, geokemi, sedimentologi, tektonik, paleontologi, paleoekologi, glacialogi, meteorologi, oceanografi, ekologi, arkeologi, antropologi och historia.

Förespråkarna av hypotesen om människans avgörande påverkan glömmer framför allt att den viktigaste kritiken mot klimatforskningen den senaste tiden gällt de uppenbara bristerna i metodologi och statistik som en stor del av den s.k. klimatforskningen uppvisar. Då skall vi enbart vara glada för att forskare i andra dicipliner står upp och påpekar detta. För den som orkar studera ämnet en aning utöver tidningarnas rapportering är problemen uppenbara: Framför allt:

  • Övertron på datormodeller, som alltid är avhängiga av grova generaliseringar gällande klimatsystem med många och svåra variabler.
  • Statistiskt svag datainsamlingsmetodologi. 
  • Matematiskt och statistiskt dåligt underbyggda argument (framför allt korta mätperioder) för att man med tillräcklig noggrannhet kan uttyda en mänsklig signal ur klimatets stora naturliga variabilitet. 
  • Konfirmeringsbias, d.v.s att klimatforskningen omedvetet tenderar att uppmärksamma resultat som bekräftar de egna hypoteserna, medan andra resultat avfärdas. 
  • Statistiskt mycket svaga extrapoleringar gällande framtiden. 
  • Hemlighållande, falsifieringsförsök, eller undertryckande av motsatta slutresultat (The hockey stick, Climategate etc). 
  • Lämmeleffekter – där det blir nästan en nödvändighet att få med ordet ”klimatpåverkan” i sin forskning, om man alls vill ha några forskningsbidrag.

Bristerna i metodologi och rapportering (och de tvärsäkra debattinläggen) sker förstås för att det för länge sedan gått politik i frågan. Och när det sker, uppstår olika ortodoxier – med påföljande indelning i rättrogna och avfällingar. Då spårar tyvärr debatten helt ur, och det första offret brukar då bli vetenskapen och den vetenskapliga metoden.

Vansinnesdåd eller logisk följd?

Svenska

Reaktionerna på massakern på civila i Afghanistan har inte låtit vänta på sig. ”Han måste ha varit galen”. ”Han var full”. Till och med: ”Han hade problem med frun”. Allt detta kan man läsa i en oanalytisk artikel (med horrribla skrivfel i rubriken) på Hbl:s webbsidor.

Vilka sorts känslor är det tänkt att vi skall känna efter dessa rationaliseringar? Kanske: ”Aha, det förklarar allting. En riktig amerikansk soldat skulle aldrig göra något sådant”.
Men gå tillbaka några år i tiden. Låter fängelset Abu Ghraib bekant? Ett fängelse som upprättades efter USA:s invasion av Irak, och där oskyldiga irakier metodiskt torterades och förödmjukades av personal i den amerikanska armén. Ett system som (visade sig senare) hade den högsta politiska ledningens välsignelse. 
I ljuset av lite analys framstår den senaste massakern i Afghanistan alltså bara som den sista i en lång rad liknande massaker och övergrepp på oskyldiga civila, både i Irak och i Afghanistan. Robotbombningarna av ”terrorister” (på riktigt: lekande barn) inte att förglömma.
Så är någon på riktigt förvånad över att detta skedde? Har vi så kort minne? Om du som soldat från början indoktrinerats att ditt land är exceptionellt, kan bortse från internationella överenskommelser, och av gud har utsetts att sprida ”frihet och demokrati” i världen, är det ju självklart att du till sist blir mycket frustrerad på ”trashuvudena” som aldrig lär sig. De står ju bara där och gapar framför tv-kamerorna.
Faktum är att invånarna i Afghanistan och Irak redan i utgångsläget och uppbygget inför krigen (främst via ändlös tv-propaganda) förvandlats till undermänniskor, som man inte behöver bry sig om. Vem bryr sig om tio, tolv eller sexton oskyldiga afghaner stryker med i en bombning – vi gjorde det ju för deras eget bästa och vi är på ”de godas” sida.
Sammanfattat: Långt ifrån att ha varit en enskild människas vansinnesdåd är den senaste händelsen alltså en mycket logisk konsekvens av att en frustrerad ockupationsmakt börjar slå omkring sig. Med största sannolikhet var det här inte sista gången.

Stoppa förslaget om sänkta promillegränser

Svenska,

Nu då även ministrarna börjat gräla om vem som får föreslå ändringar i ratt- och roderfyllegränserna, kan det vara på plats att påminna om lite fakta.

Att sänka rattfyllegränsen från 0,5 till 0,2 promille kan med nöd och näppe motiveras med att Sverige och Norge har samma gräns, och att man därmed uppnår någon slags konsekvens. Alla de övriga motiveringarna har ingen grund i verkligheten:

”Vi skall skicka en stark signal att alkohol och bilkörning inte hör ihop”, brukar en av motiveringarna lyda. Jag vet inte vem de här människorna har intervjuat, men den signalen är nog alldeles klar redan: alla tänkande människor vet att man inte kör i fyllan. Att pilla med gränserna påverkar överhuvudtaget inte dem som ändå struntar i detta – den grupp som som rutinmässigt kör i över 1 promilles fylla och på riktigt orsakar problemen och dödsolyckorna.

Polisen och inrikesministeriet är inte förtjusta. Att plötsligt göra en helt ny grupp människor till ”brottslingar”, skulle nämligen kräva stora investeringar i ny mätutrustning i polisbilarna, eftersom normala mätare inte kan kalibreras med så stor noggrannhet att man säkert kan döma någon (i dagsläget tar man slutligt blodprov på stationen för att slå fast alkoholhalten i blodet). Det behövs också ny lagstiftning för att kunna ”snabbdöma” de nya brottslingarna direkt vid mättillfället.

Det som egentligen mest avslöjar trafikministerns okunskap är att hon även buntat ihop det ovannämnda med ett förslag att samma 0,2 promille skall gälla på sjön. För att säga det snällt så är förslaget mycket problematiskt. Justitieministern har redan påtalat det största: det finns ingen chans att övervaka detta. Detta är en bra grundregel för all lagstiftng: lagar som inte kan övervakas tenderar att urholka rättsuppfattningen och folks laglydighet överlag (förutom att det aktuella förslaget förstås kastar ett löjets skimmer över myndigheterna, som därmed med all tydlighet bevisar att de inget vet om hur det går till på sjön).

För alla som rör sig på hav och sjöar är det solklart att man alltid är spiknykter om man framför en större farkost och har passagerares liv på sitt ansvar. Men det är rena löjleriet att skapa brottslingar av människor som t.ex. suttit på grannens terrass och njutit några svala glas vittvin i solnedgången, och som sedan puttrar hemåt med sin aktersnurra på en tom fjärd.

Min misstanke är att vi sakta håller på att få en annan jurisdiktion i Finland än den vi tidigare haft. En lag- och förordningssamling som inte handlar om reell verklighet eller ens väntas kunna implementeras och övervakas, utan där man uttrycker goda intentioner och fromma förhoppningar. Eller där lagarna återspeglar en viss grupps snäva uppfattningar om moral och sed (trafikministern har ju avslöjat att hon nästan maniskt drivs att genomföra detta projekt – och att en av drivkrafterna är den lössläppta inställningen till bl.a. alkohol som hon tycks kunna skönja bland ungdomen.

Jag är en aning oroad.

Abrahams offer definitivt inte relevant idag

Svenska

Reaktionerna på att Markus Weckman i Hbl frågade sig varför Yle på barnvänlig sändningstid sänder ut gamla, och ur vår synvinkel vidriga religiösa berättelser blev väntade. Den första gruppen är upprörd över att man överhuvudtaget ifrågasätter ”heliga texter”, den andra försöker hitta på ursäkter, eller ”tolka” berättelsen så att den egentligen handlar om guds översvallande kärlek till oss.

Det första argumentet faller omedelbart. Förutfattade meningar, rättesnören och sedelärande berättelser nedskrivna av nomadfolk i Mellanöstern för tusentals år sedan – fulla av folkutrotningnar, kvinnorov, överlagda mord och andra rysligheter – får naturligtvis kritiseras och ifrågasättas utan hinder.

Den andra argumentfåran har helt missat poängen med berättelsen om Abraham och Isak. Gud säger: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer…”
Historien har inget med guds kärlek att göra, utan lärdomen vi skall få är: tro på mig utan att blinka, våga inte ifrågasätta mig, till den grad att du hellre dödar ditt barn än ifrågasätter. Då det hela är över säger gud: ”Eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen […] och dina ättlingar skall inta fiendens städer.” På grund av de här krigiskt och fortplantningsmässigt lysande framtidsutsikterna dödar och offrar Abraham istället sedan en bagge som råkat fastna med hornen i ett snår.

Den som hittar något om kärlek i de här raderna sysslar nog med en så vig mental och moralisk akrobatik att det borde svindla för ögonen. Markus Weckman har helt rätt. Sådant här hör definitivt inte hemma i vår gemensamt finansierade radio.

Låt dom gå i konkurs

Svenska, , ,

Läste igår om att ”marknaden” åter meddelat att en ny ekonomisk recession är i sikte om de europeiska politiska ledarna inte får bukt med skuldkrisen. En marknadsanalytiker väntar sig snabba politiska åtgärder ”eftersom skuldkrisen är självåstadkommen”.

Man kan hålla med om att skuldkrisen är självåstadkommen, men ”marknaden” har nog skäl att se sig själv i spegeln också. Långivarna borde ha varit på det klara med att många låntagare inte kommer att ha en reell chans att betala tillbaka lånen. Samtidigt är det politiska och ekonomiska beslutsfattandet idag så ihoptvinnat, att det inte går att hitta endast en ”skyldig”. Till och med de övervakande myndigheterna har i praktiken blivit en del av systemet som upprätthållit skimären om evig kreditfinansierad tillväxt.

Vi vanliga skattebetalare/konsumenter är inte heller oskyldiga. Vi har varit ointresserade, och ivrigt röstat på de politiker som lovat mest guld och gröna skogar, utan att fråga hur finansieringen skall skötas. Girighet och snabba klipp under den egna vakten har överlag varit rättesnöret – efter oss syndafloden…

Jag vågar ändå påstå att dagens ekonomiska malaise med största sannolikhet är ganska olik de tidigare kriserna. Detta av två sammanhängande orsaker:

  1. Skuldsättningsnivån börjar på sina håll så ohållbart hög, att det inte längre går att använda gamla beprövade knep, som att låna sig ur krisen. Rent förnuftsmässigt är det ju svårt att förstå hur ännu mera och större lån skulle kunna få ordning på någonting alls i dagens läge.
  2. Skulder med ränta skall alltid betalas ur framtida tillväxt. Den framtida tillväxten hänger på ökad produktion och effektiveringar (en stor del av ”ökningen” de senaste årtiondena har i tillägg kommit från ”finansindustrin” som inte tillverkat något av påtagligt värde). Den riktiga produktionen kan bara öka om det finns en ökande tillgång på förmånlig energi och råvaror. Men håller vi kanske på att småningom nå de gränser för tillväxt som Romklubben publicerade redan 1972?

Speciellt när det gäller ständigt ökande energitillgångar verkar väggarna att komma emot. Jag har skrivit om detta tidigare (även här), så jag går inte in på detaljerna. Låt mig dock med några exempel belysa dilemmat.

Nyheten om att Norge gjort ett nytt oljefynd på potentiellt 200-300 miljoner barrel kablades ut som en stor nyhet häromdagen. Alldeles trevligt fynd, men när dagskonsumtionen globalt är 87 miljoner barrel, förstår var och en att det nya fyndet bokstavligen är en droppe i havet. Ända sedan 1981 har den årliga konsumtionen av råolja överstigit de nya fynden. Okonventionella tillgångar, som oljesand och oljeskiffer, har visserligen stora potentiella reserver, lika stora som Saudiarabiens. Problemet med dem är att utvinningen per år är liten, och förblir liten.

Även andra viktiga råvaror blir sällsyntare, och därmed dyrare. Frågan är alltså om den nuvarande ekonomiska krisen, i tillägg till att handla om löshänt kreditgivning, handlar om en råvaru- och resurskris, som bara kan bli värre. Råvarorna är dyra, och att leta och borra efter nya reserver kräver massvis med kapital, som antingen inte finns, eller inte längre kan lånas in i ekonomin. Och hittar man ett nytt fynd, kan utvinningen bli så dyr att den inte lönar sig. En klassisk ond cirkel.

I stället för att baka ihop nya ”räddningspaket” (när har förresten mer lån varit en räddning?) och bara skjuta problemen på framtiden (”inte på min vakt”-syndromet) borde man nu sopa bordet rent. Banker och investerare som satsat på dåliga lån måste gå i konkurs. Föreställningen om att investeringar skall vara riskfria och investerare räddas av staterna (alltså medborgarna) måste få ett snabbt slut.

Nya krafter måste ta över. Krafter som dessutom är villiga att frångå mantran om ekonomisk tillväxt, eftersom det kan hända att vi för en lång framtid får vänja oss med ständig ekonomisk kontraktion.