Klimatdebatten långt ifrån avslutad

Längre version av insändare i Hbl (publicerad 23.4.2012). Uppdatering 10.8.2012: klarare ordval i andra satsen. Lätt uppdatering 26.9.2013 för att göra texten mer tidlös

Klimatdebatten kommer och går i vågor – och oftast med de samma vanliga argumentationsfelen. Debattörerna talar förbi varandra, och glömmer bort att göra skillnad på politiska uttalanden, och uttalanden som handlar om vetenskaplig forskning.

Förespråkarna av en kraftig mänsklig påverkan av klimatet hävdar ofta “att den vetenskapliga diskussionen gällande global uppvärmning för länge sedan är avslutad”. Eller att “97 % av vetenskapsmännen anser att den mänskliga klimatpåverkan är bevisad (och farlig)”. Detta kryddas i många fall med att kalla forskare som påpekar möjliga andra påverkningar för ”förnekare”. Det första är inte ett vetenskapligt uttalande, utan ett politiskt uttalande (myntat av politikern Al Gore), det andra är för länge sedan motbevisat som rena struntslutledningen, och det tredje ett s.k. logiskt argumentationsfel (man bemöter inte argumenten, utan svartmålar i stället opponenten).

Den vetenskapliga metoden fungerar aldrig så att debatten ”är avslutad”. Vetenskapliga hypoteser avgörs dessutom inte heller med demokratiska omröstningar, så att hänvisa till procentsiffror som ”90 procent av forskarna tror si”, eller ”95 procent av forskarna tror så” är egentligen helt irrelevant. Visst, det finns hypoteser som klarat så många falsifieringsförsök att de utvecklats till teorier eller teorisystem (t.ex. evolutionsteorin). Dem kan vi faktiskt i vardagligt tal kalla för etablerade sanningar.

Hypotesen om att människan via koldioxidutsläpp på ett avgörande sätt påverkar klimatet ligger i dagsläget långt ifrån detta mål (och hypotesen är strikt taget inte ens vetenskaplig, eftersom man inte kan tänka sig ett experiment där hypotesen går att falsifiera – det går inte att ”testa” klimatet utan de mänskliga utsläppen).

”Förnekarna” eller ”skeptikerna” (som i denna debatt används som ett fult ord) sysslar alltså inte med att förneka att koldioxid skulle vara en växthusgas (det är etablerat), utan vill undersöka på vilket sätt och i vilken utsträckning dessa utsläpp kan påverka klimatet, och ifall denna påverkan på ett pålitligt sätt kan utläsas mot bakgrund av den stora naturliga variabiliteten (istiderna, lilla istiden, värmepulsen under medeltiden, etc etc). Jordens atmosfär och stratosfär är dessutom en dynamisk del av solsystemet. På det området sker för tillfället mycket intressant forskning, men som i vår tid av koldioxidfixering helt förbigås. Kort version: analogin med jordens atmosfär och koldioxiden som ett nästan hermetiskt drivhus är helt åt pipan, och leder tankarna i alldeles fel håll.

Man kan också ifrågasätta insändarpåståenden som att enbart ”klimatforskare” borde få uttala sig i frågan. Klimatforskning är ju ingen egentlig diciplin, utan gäller vad forskningen handlar om i slutändan. En hydrolog eller en meteorolog kan mycket väl vara ”klimatforskare”, om slutsatserna handlar om klimatet. Bland andra dicipliner som kan bidra till ”Klimatforskningen” hittar man astronomi, solfysik, geologi, geokronologi, geokemi, sedimentologi, tektonik, paleontologi, paleoekologi, glacialogi, meteorologi, oceanografi, ekologi, arkeologi, antropologi och historia.

Förespråkarna av hypotesen om människans avgörande påverkan glömmer framför allt att den viktigaste kritiken mot klimatforskningen den senaste tiden gällt de uppenbara bristerna i metodologi och statistik som en stor del av den s.k. klimatforskningen uppvisar. Då skall vi enbart vara glada för att forskare i andra dicipliner står upp och påpekar detta. För den som orkar studera ämnet en aning utöver tidningarnas rapportering är problemen uppenbara: Framför allt:

  • Övertron på datormodeller, som alltid är avhängiga av grova generaliseringar gällande klimatsystem med många och svåra variabler.
  • Statistiskt svag datainsamlingsmetodologi. 
  • Matematiskt och statistiskt dåligt underbyggda argument (framför allt korta mätperioder) för att man med tillräcklig noggrannhet kan uttyda en mänsklig signal ur klimatets stora naturliga variabilitet. 
  • Konfirmeringsbias, d.v.s att klimatforskningen omedvetet tenderar att uppmärksamma resultat som bekräftar de egna hypoteserna, medan andra resultat avfärdas. 
  • Statistiskt mycket svaga extrapoleringar gällande framtiden. 
  • Hemlighållande, falsifieringsförsök, eller undertryckande av motsatta slutresultat (The hockey stick, Climategate etc). 
  • Lämmeleffekter – där det blir nästan en nödvändighet att få med ordet ”klimatpåverkan” i sin forskning, om man alls vill ha några forskningsbidrag.

Bristerna i metodologi och rapportering (och de tvärsäkra debattinläggen) sker förstås för att det för länge sedan gått politik i frågan. Och när det sker, uppstår olika ortodoxier – med påföljande indelning i rättrogna och avfällingar. Då spårar tyvärr debatten helt ur, och det första offret brukar då bli vetenskapen och den vetenskapliga metoden.