Låt dom gå i konkurs

Läste igår om att ”marknaden” åter meddelat att en ny ekonomisk recession är i sikte om de europeiska politiska ledarna inte får bukt med skuldkrisen. En marknadsanalytiker väntar sig snabba politiska åtgärder ”eftersom skuldkrisen är självåstadkommen”.

Man kan hålla med om att skuldkrisen är självåstadkommen, men ”marknaden” har nog skäl att se sig själv i spegeln också. Långivarna borde ha varit på det klara med att många låntagare inte kommer att ha en reell chans att betala tillbaka lånen. Samtidigt är det politiska och ekonomiska beslutsfattandet idag så ihoptvinnat, att det inte går att hitta endast en ”skyldig”. Till och med de övervakande myndigheterna har i praktiken blivit en del av systemet som upprätthållit skimären om evig kreditfinansierad tillväxt.

Vi vanliga skattebetalare/konsumenter är inte heller oskyldiga. Vi har varit ointresserade, och ivrigt röstat på de politiker som lovat mest guld och gröna skogar, utan att fråga hur finansieringen skall skötas. Girighet och snabba klipp under den egna vakten har överlag varit rättesnöret – efter oss syndafloden…

Jag vågar ändå påstå att dagens ekonomiska malaise med största sannolikhet är ganska olik de tidigare kriserna. Detta av två sammanhängande orsaker:

  1. Skuldsättningsnivån börjar på sina håll så ohållbart hög, att det inte längre går att använda gamla beprövade knep, som att låna sig ur krisen. Rent förnuftsmässigt är det ju svårt att förstå hur ännu mera och större lån skulle kunna få ordning på någonting alls i dagens läge.
  2. Skulder med ränta skall alltid betalas ur framtida tillväxt. Den framtida tillväxten hänger på ökad produktion och effektiveringar (en stor del av “ökningen” de senaste årtiondena har i tillägg kommit från ”finansindustrin” som inte tillverkat något av påtagligt värde). Den riktiga produktionen kan bara öka om det finns en ökande tillgång på förmånlig energi och råvaror. Men håller vi kanske på att småningom nå de gränser för tillväxt som Romklubben publicerade redan 1972?

Speciellt när det gäller ständigt ökande energitillgångar verkar väggarna att komma emot. Jag har skrivit om detta tidigare (även här), så jag går inte in på detaljerna. Låt mig dock med några exempel belysa dilemmat.

Nyheten om att Norge gjort ett nytt oljefynd på potentiellt 200-300 miljoner barrel kablades ut som en stor nyhet häromdagen. Alldeles trevligt fynd, men när dagskonsumtionen globalt är 87 miljoner barrel, förstår var och en att det nya fyndet bokstavligen är en droppe i havet. Ända sedan 1981 har den årliga konsumtionen av råolja överstigit de nya fynden. Okonventionella tillgångar, som oljesand och oljeskiffer, har visserligen stora potentiella reserver, lika stora som Saudiarabiens. Problemet med dem är att utvinningen per år är liten, och förblir liten.

Även andra viktiga råvaror blir sällsyntare, och därmed dyrare. Frågan är alltså om den nuvarande ekonomiska krisen, i tillägg till att handla om löshänt kreditgivning, handlar om en råvaru- och resurskris, som bara kan bli värre. Råvarorna är dyra, och att leta och borra efter nya reserver kräver massvis med kapital, som antingen inte finns, eller inte längre kan lånas in i ekonomin. Och hittar man ett nytt fynd, kan utvinningen bli så dyr att den inte lönar sig. En klassisk ond cirkel.

I stället för att baka ihop nya ”räddningspaket” (när har förresten mer lån varit en räddning?) och bara skjuta problemen på framtiden (”inte på min vakt”-syndromet) borde man nu sopa bordet rent. Banker och investerare som satsat på dåliga lån måste gå i konkurs. Föreställningen om att investeringar skall vara riskfria och investerare räddas av staterna (alltså medborgarna) måste få ett snabbt slut.

Nya krafter måste ta över. Krafter som dessutom är villiga att frångå mantran om ekonomisk tillväxt, eftersom det kan hända att vi för en lång framtid får vänja oss med ständig ekonomisk kontraktion.