Skyskrapor i Helsingfors?

Skyskrapor från 1200-talet. Bologna, Italien. 

Jag är inte av princip emot höga hus. Jag hör alltså inte till dem som säger att Helsingfors silhuett från havet sett “förstörs” om vi bygger några höga hus i staden. Talet om “skyskrapor” tycker jag också i de flesta fall är överdrivet, man borde inte kalla hus med 15-20 våningar skyskrapor (min egen gräns går vid femtio våningar). Däremot anser jag att det finns uppenbara problem med höga hus. I vårt land tenderar vi nämligen att bygga dem på fel ställen, och i fel kontext.

Att “skyskraporna” fått dålig renommé i Finland beror på tendensen att placera dem lösryckta från övrig byggnation, och efter det kalla dem för ”landmärken”. De ser kanske snygga ut på ritningarna (s.k. helikopterarkitektur – där man behöver helikopter för att riktigt förstå arkitektens fina visioner), men områdena kring dem blir blåsiga och otrevliga. Man måste ofta gå över en lång ”platta” för att ens komma fram till dem. De blir blir lätt hotfulla torn som är svåra att närma sig.

Problemet ur huvudstadens synvinkel kan även ledas ur ett större principiellt problem; i Helsingfors bygger vi överlag för “löst” – speciellt i stadens utkanter. Vi  borde bygga tätare, och helst kvartersstruktur av den “gamla” modellen som man ser av t.ex. i Tölö eller Berghäll. Av många orsaker tycks människor trivas riktigt bra i de här arrangemangen, med en blandning av bostäder, kommersiella lokaler och lättare tillverkning eller industri.

Snyggt! Torni i Helsingfors centrum.

Systemet är (speciellt med tanke på framtiden) energieffektivt. Det är kort väg till allting, bilar behövs inte för att uträtta vardagliga ärenden, man behöver inte dra långa spårlinjer, och det upptår ett naturligt urbant liv kring gatuplanet. I en sådan struktur kan jag bra tänka mig även högre hus. Tänk t.ex. på Torni, som med sina 14 våningar reser sig till dubbla höjden jämfört med de övriga byggnaderna i Helsingfors centrum.

Mina största farhågor finns på helt annat håll. Riktiga skyskrapor är dyra att bygga, och de är som enheter stora, vilket gör att även underhållet blir både svårt och dyrt. Om de blir impopulära (t.ex. för att kommande energikriser tvingar invånarna att traska 30 trappor i stället för att ta hissen), räcker det med ett litet bortfall av bolagsvederlag eller hyresintäkter, och kostnadsstrukturen för de kvarvarande och för ägaren blir fort ohållbar. I denna länk finns en artikel om övergivna skyskrapor. De är inte vackra att se på, och de är livsfarliga (många andra exempel finns) med fönster och fönsterramar som ramlar ner på gatorna i brist på underhåll. Skyskrapor är alltså inte speciellt flexibla. Att förändra användningen till något annat än ursprungligen tänkt är mycket svårt – vilket leder till att en ägare som hamnat i trubbel hellre överger byggnaden än försöker ”återanvända” den.

Så för mig och Helsingfors gäller: inte är skyskrapor helt otänkbara – men de måste byggas utgående från mycket omsorgsfull planering, och som en del av den riktiga stadsstrukturen. De får inte bli enskilda ”landmärken”, eller monument över uppblåsta sjärn-arkitekters våta drömmar.