Alla inlägg av Rabbe

Modell av M/S Estonia i estniska sjöfartsmuseet, Tallinn.

M/S Estonia – för sent för en ny undersökning?

Svenska, , ,

Ursprunglig text 2014, uppdatering april 2018: ny information, nya länkar

Estonia fortsätter engagera över 20 år efter katastrofen. Ännu för några år sedan restes krav på en ny haveriundersökning. Men behövs det en sådan? Är en sådan ens möjlig att göra längre? Varför skulle man officiellt reagera på några ”galna konspirationsteoretikers idéer”? Vem ids bry sig längre? Jag minns Estoniamorgonen mycket bra, och har följt diskussionen sedan dess. Nedan mitt bidrag till uppmärksammandet av Estonia-katastrofen, ursprungligen skrivet då 20 år gått år 2014.

Låt mig först placera dig i den euforiska tidsandan 1994. Berlinmuren hade fallit, det kalla kriget var över, många forna sovjetstater var självständiga, och 1990-talets ekonomiska depression hade börjat ge vika. Vi gick mot en ny, gladare och ljusare era.

På morgonen efter att Estonia sjunkit vaknade jag ändå (ännu helt ovetande) med en lustig känsla i maggropen. Den fick mig att slå på tv:n, trots att jag på den tiden mycket sällan kollade in morgonsändningarna.

Estonia, ex Viking Sally, var ett av de större fartygen på Östersjön.
Månne inte även den kändes ”osänkbar” för de flesta.

De skakande och overkliga händelserna hade tagit nyhetsuppläsarna helt på sängen, och den stapplande rapporteringen spädde följaktligen på den mycket olustiga känslan bland oss i publiken: hur kunde något sådant inträffa här, på ”vårt” innanhav? Vanligtvis höjde man ju knappt på ögonbrynen då man läste om större färjeolyckor, kanske i Indonesien. Nu kröp en kall och ruskig verklighet ordentligt in under skinnet.

För dem som förlorade anhöriga var katastrofen förstås total, men också för många andra blev det mycket personligt: en hel del av oss hade faktiskt rest med fartyget på den tiden hon ännu hette Viking Sally. Hur kunde ett fartyg som beställts och trafikerats av Viking Line sjunka på Östersjön? Frågorna var många.

Fortsätt läsa M/S Estonia – för sent för en ny undersökning? →

Är ”klimatförändringen” bara ett svepskäl?

Svenska,

Som en fläkt från 1980-talets överhettade spekulationsekonomi fångade ”Kasinoekonomins fall” på Svenska YLE mitt intresse. Artikeln handlade emellertid inte om 80-talet eller om parallellerna till dagens ekonomiska verklighet efter den ekonomiska kraschen 2008, utan alldeles konkret om hur städer och delstater i USA, som öppnat spelkasinon i Las Vegas fotspår, nu fått märka hur människors pengar inte räcker till – med stängningar och stor arbetslöshet som följd.

Den underliggande ironin hade dock undgått artikelförfattaren Chriso Vuojärvi: i en ekonomi vars volym i flera år blåsts upp av finansiella transaktioner och bokföringskosmetik på högsta nivå hade alltså även ”den riktiga ekonomin” valt att satsa på ”Money for Nothing” i stället för produktivt kapitalskapande och samhällsinvesteringar.

Men i och för sig är det väl nästan fel att tala om ironi. Lika bra kunde man kalla hela soppan följdriktighet. Det som ena dagen är sanning på ”marknaden” blir ju ofta nästa dag oemotsagd sanning bland politiker och beslutsfattare. Och trots att kopplingen mellan kasinoaspekterna i den finansiella sektorn och antalet spelkasinon i delstaterna inte är spikrakt, berättar det om samma sorts grundinställning: det som gäller är hoppet om snabba vinster på relativt sett obefintlig insats.

Samma dag som jag läser rubriken får jag också per e-post en välrenommerad banks marknadsanalys. Där påstås att världsekonomin återhämtar sig, att den amerikanska ekonomin går bra och att aktiekurserna där stiger. Inget att oro sig för alltså?

Min analys är denna: Aktiekurserna i USA är konstgjort uppblåsta av en massiv injektion av statliga pengar i marknaden. Det här gör den amerikanska marknaden (och långt även ekonomin) till rena låtsaskapitalismen. Det kunde man kanske leva med, men konsekvenserna är allvarligare än så: injeceringarna förhindrar även en korrekt prisupptäckt på aktiemarknaden och inbjuder till bubblor på många andra marknader. De ”permanent höga aktiekurserna” (vi vet hur det brukar gå med dem) gör att den finansiella sektorn idag har nästan ännu mindre koppling till den riktiga ekonomin än före 2008, trots att vi  sluppit de obegripligaste finansiella instrumenten.

Min hypotes är denna: Nästan alla tider av stark ekonomisk tillväxt har varit beroende av ett förmånligt oljepris, och med stor sannolikhet kommer vi inte att se sådana tider igen: världsproduktionen av  ”enkel” olja nådde sin kulmen kring 2005, och alternativen – djuphavsolja, arktisk olja, skifferolja, oljesand, biobränslen etc. – är så dyra att utvinna att de inte har en chans att fungera som ersättare, annat än i kemisk mening. I en ekonomi byggd på olja leder det här till en ekonomisk kräftgång som inte har ett slut, trots små ljusglimtar här och där (en långsam nergång är aldrig linjär eller homogen). Ljusglimtarna, eller andra falska intryck till exempel på grund av kreativ statlig bokföring, ses alltid av ekonomisterna och de talande huvudena på tv som ”en nystart”, ”en spirande uppgång” eller något annat ”positivt”.

Min konspirationsterori är denna: De riktigt stora beslutsfattarna är förstås underrättade om sakernas verkliga läge, men att vända ekonomierna i en icke-oljeberoende riktning är svårt. Främst vågar ingen diskutera högt vad som kan komma att hända, eftersom oljan är så avgörande (den håller inte bara ekonomierna igång, utan är till exempel oersättlig i gödselindustrin – och därmed matförsörjningen). I tillägg vet de flesta att en ”ny ekonomi” baserad på något annat än olja troligen blir en mycket mindre ekonomi, och på sådana deviser vinner ingen politiker några val. De stora massorna har man därför  redan en tid försökt galvanisera inför framtidens uppoffringar med pratet om klimatförändringar som kräver omedelbara åtgärder. Ifall det kan stävja massprotester och social oro i framtiden återstår att se.

Leve de finlandssvenska medelmåttorna!

Svenska, ,

Som du senare kommer att märka, använder jag i den här texten Stan Saanilas och André Wickströms nya sketch- och humorprogram Detta om detta enbart som ett exempel. I sig är ju programmet varken speciellt roligt eller intressant. I förhandsmaterialet utlovades bland annat ”parodi på den finlandssvenska mediebevakningen”, men någon sådan dekonstruktion av media blev det förstås inte, utan nästan enbart inslag där duon läste upp artiklar i den finlandssvenska pressen, och med ett slags stand-up-komik gjorde sig lite smålustiga över de lokalt färgade ämnena. Att de därefter hejdlöst skrattade åt sina egna vitsar gjorde det inte mer roligt, snarare tvärtom.

Jag har upprepat mig hes kring detta tidigare: Det räcker inte bara att fösa ihop två talanger och hoppas på att det uppstår magi. Det behövs ett team av skrivare, om man hoppas på att skapa något som på riktigt är roligt – och speciellt sådant som skall uppfattas som improviserat. Detta om detta bär ingenstans, trots några pärlor här och där.

Det blev inget vidare, tycks Stan Saanila tänka.

Men nog med programkritik – Detta om detta skulle alltså vara ett exempel på något. På vad då, frågar du.

Svar: Ett ypperligt exempel på den allmänna finlandssvenska medelmåttigheten.

Som finlandssvenskar vill vi gärna tro att det mesta vi skapar är exceptionellt bra. Det gör vi för att vi tillhör en minoritet, och en minoritet har alltid behov av att lyfta sin egen svans för att överleva. Men att vi hör till en minoritet kan ju inte automatiskt tillskriva oss några kulturella egenskaper utöver majoritetsbefolkningen. Visst, ur majoritetens synvinkel är det vi pysslar med säkert lite kuriöst, men precis som med alla andra folkgrupper så är det mesta vi producerar förstås mediokert och medelmåttigt.

Därför är jag lite orolig då samtliga finlandssvenska fonder och stiftelser nu börjat efterlysa ”goda” projekt- och understödsansökningar. Man vill inte ge ifrån sig penningar om inte allting är ”professionellt”, och om inte effekterna av eventuella understöd kan kategoriseras, mätas och påvisas. Helst vill man inte längre alls befatta sig med små föreningars eller organisationers små bidragsansökningar. Som ansökningsmotivering duger alltså inte längre ”För verksamheten”, eftersom det enbart brukar betyda att stödet betalar en liten hyra, eller det årliga (medelmåttiga) medlemsbrevets postningskostnader.

Visst, de här små föreningarnas bidrag till ”det svenska” är oftast smått, mediokert och medelmåttigt. Men det kan nog ändå vara viktigt att stöda även denna sida av föreningslivet, ifall ingen annan understöder dem. Det skapar åtminstone möten som i bästa fall leder till något gott – även om det inte går att mäta. Speciellt om Svenska YLE med sina 380 anställda, miljonbudgetar och en drös externa produktionsbolag i hälarna inte kan skapa något bättre än Detta om detta.

Låt alla blommor blomma, även de som växer bland gräsrötterna! Det är min devis.

Ajo, på tal om något icke-mediokert: Om ni inte fanns då, eller om ert 90-tal försvann i något rus; här en link med ett klipp från Iltalypsy, som jag anser att är det enda riktiga politiska och mediala parodi- och satirprogrammet som någonsin producerats för finländsk tv. Men så arbetade i medeltal tio personer i bakgrunden på varje program.

Ett klipp till (fler finns på Elävä arkisto)

Mem och myter i nyhetsbevakningen och i sociala medier

Svenska, ,

Mem = en tanke, en uppfattning, en idé, en stämning, som sprider sig från en hjärna till en annan. Mem utvecklas genom ett naturligt urval (som generna): genom replikation, mutation, överlevnad och konkurrens.

Objektivitet har länge varit journalistikens honnörsord, trots att ingen väl någonsin trott att journalismen på riktigt är objektiv. Och historiskt sett (de första riktigt stora tidningarna) var objektivitet inte ens något man strävade efter, utan kravet uppstod bland prenumerationstidningar och inom skattefinansierad public service, och anammades av ”mainstream” kommersiell media som önskade framstå som seriös och neutral. Så i och för sig är det alls inget nytt fenomen att människor hittar sig i ”bubblor”, det vill säga massmediala ekokammare, där man bara hör det man helst vill höra.

Journalister kan i bästa fall endast kan försöka sträva till objektivitet. Att man ändå tummar även på denna enkla princip beror nödvändigtvis inte på bubblor och ekokammare, utan på att takten ökat, och på att allt mera sker på nätet.

Fortsätt läsa Mem och myter i nyhetsbevakningen och i sociala medier →

Ice Bucket Challenge och andra löjligheter

Svenska, ,

I juli-augusti översvämmades sociala media av att kändisar och mindre kända deltog i The Ice Bucket Challenge. Idén var (i stort sett) att framför en videokamera tömma en hink med isvatten över huvudet, betala en summa till forskning kring nervsjukdomen ALS, och sedan utmana två andra. Bara på Facebook uppskattar man att det finns över en miljon videosnuttar där detta jippo utspelas.

Problemet med den här sortens grejer är mångfaldiga. Min första negativa reaktion hänger ihop med min onekligen lite gammalmodiga  inställning. Välgörenhet är inte något man gör ett nummer av. Det skall allra minst handla om dig, och hur förträfflig eller modig du är. Oberoende om du är en vanlig löntagare, eller Bill Gates.

Denna sorts självhävdelse har också en större aspekt: ett relativt väl undersökt fenomen som kallas moralisk självlicensering (Moral Self Licensing). Om vi fått en chans att publikt ”bevisa” vår altruism med denna sorts smärtsamma självgissling leder det i många fall till att vi känner oss tillåtna att bete oss lite sämre i framtiden. Vi har så att säga köpt oss fria.


 I praktiska termer betyder det att en hel del av dem som hällde iskallt vatten över sig inte donerade en endaste cent till ”den goda saken”. Eller att de som donerade något, donerade mycket lite. Eller att de som donerade lite mer, inte donerar något alls framöver, till andra värdefulla saker. Man har så att säga ”gjort sitt”. Och ifall mottagaren av pengarna (som oftast ingen ids kolla upp) inte är speciellt effektiv i sitt arbete, orsakar man en direkt negativ effekt, ifall en effektivare hjälporganisation i stället kunde ha fått de insamlade pengarna (Kony 2012 är ett bra exempel).

Kort sagt: utmaningar som denna handlar inte så mycket om att verkligen åstadkomma något bra, utan att få en chans att känna sig lite bättre till mods med sig själv.  I mina ögon är ett stort tilläggsproblem att utmaningar som dessa har karaktären av kedjebrev. Och kedjebrev går jag aldrig med i – snarare skickar jag ett osande svar till den som skickat mig kedjebrevet.

Men det finns faktiskt fenomen på sociala media som är ännu värre exempel på moralisk självlicensering och självgratulation. (I Ice Bucket-fallet kan man ju ändå hoppas på att de insamlade summorna åstadkommer något gott). Ett av dem är den sortens ”altruism” som begränsar sig till att man för den ena eller andra saken byter ikon på Facebook eller Twitter. Även här kan alla få känna ”att man dragit sitt strå till stacken” – utan att de facto ha åstadkommit ett dyft.

En riktigt obehaglig variation av ovanstående är sympatisidorna på Facebook som ploppar upp efter olika naturkatastrofer. Efter en jordbävning för några år sedan gick jag in på en av dessa och lade upp en länk till Röda korsets katastroffond, och uppmanade folk att göra något konkret i stället för att skriva av sin dåliga feelis med en ”kondoleanstext” på sidan. Mitt ironiska svar till de som svarade mig att deras små skriverier ändå ”var det minsta man kunde göra”, gick tyvärr helt förbi – det finns väl människor som bara inte fattar.

Nyheternas livslängd – vem bestämmer?

Svenska

Jag har redan en längre tid intresserat mig för förhållandet mellan media/journalister och läsare/tittare/slutanvändare. Intresset vaknade då jag i några repriser i slutet av 1980-talet sommarjobbade och var inhoppare på Finska notisbyråns utrikesavdelning.

Redan de första dagarna på jobbet insåg jag att verkligheten i nyhetsbranschen inte riktigt motsvarade idealen man lärde sig på journalistlinjen på soc & kom. Rollen som ”gate-keeper” hade vi ju nog läst om, det vill säga att journalister och mediaorganisationer som helhet agerar som portväktare, det vill säga långt sätter agendan för det som mannen på gatan kommer att tala om. Men samtidigt fascinerades jag av ett fenomen som såg ut att pågå av sig själv, styrd av en närmast osynlig hand:  nyhetens livslängd i medierna och debatten, det vill säga hur ett hett nyhetstema dyker upp, behandlas i kortare eller längre tid, för att sedan försvinna nästan totalt.  Det fenomen som innebär att en nyhet, en händelse, en kris (eller vad du vill), seglar upp och plötsligt blir ”den viktigaste händelsen”  – ända tills nästa olycka, kris eller oväntade händelse inträffar, och medias (och därmed tittarnas/läsarnas) uppmärksamhet plötsligt vänder sig mot detta nya för en period. Ofta pågår en ”långkörare” i bakgrunden, medan andra, mer eller mindre långa följetonger kommer och går. Uppmärksamheten kan också plötsligt återgå till någon redan glömd händelse, om något radikalt nytt dyker upp.

Fortsätt läsa Nyheternas livslängd – vem bestämmer? →

Obama har förståelse för tortyr – i vissa fall

Svenska, , ,

Under en presskonferens den 1 augusti kommenterade USA:s president Barack Obama en kommande rapport (Senate Intelligence Committee report) om CIA:s ”förstärkta” förhörsmetoder (d.v.s tortyr), i efterdyningarna av terrorattackerna den 11 september 2001.

Till en början talar Obama i samma tongångar som innan hans första presidentvalskampanj:

[…] even before I came into office I was very clear that in the immediate aftermath of 9/11 we did some things that were wrong.  We did a whole lot of things that were right, but we tortured some folks.  We did some things that were contrary to our values. 

Obama säger rakt ut att människor torterades, och – även om hans ordval är lite underligt: ”some folks”. Han konstaterar också att det inte hör ihop med USA:s värderingar.
Men något har hänt med Obama under åren som president. Plötsligt finns det  förståelse och ursäkter för tortyr:

I understand why it happened.  I think it’s important when we look back to recall how afraid people were after the Twin Towers fell and the Pentagon had been hit and the plane in Pennsylvania had fallen, and people did not know whether more attacks were imminent […]

Så enligt Obama är det ok att tortera, om man är rädd. Och ifall man misstänker att en attack är förestående, då är det också ok att tortera.

[…] and there was enormous pressure on our law enforcement and our national security teams to try to deal with this.  

Så om man känner tryck i jobbet, då är det ok att tortera?
Sedan blir det tyvärr bara värre:

And it’s important for us not to feel too sanctimonious in retrospect about the tough job that those folks had. 

Vad menar Obama med ”too sanctimonius”? I klartext skulle det ju enligt Obama betyda att det enbart är skenheligt att åtala de som gav order om, eller som godkände tortyren, eller ens att ifrågasätta vad som skedde, eftersom ”de hade ett så tufft jobb”. All kritik är enligt Obama alltså skenhelighet (men vi får inte bli ”alltför” skenheliga).

And a lot of those folks were working hard under enormous pressure and are real patriots. 

Så ifall man är patriot är det ok att tortera?

Barack Obama under presskonferensen 1.8.2014
Obama är förstås inte ensam med att ”förstå” tortyren och de som gav order om, och utförde den. Andra namnstarka amerikanska politiker, på båda sidan av partifårorna, gick före presidentvalskampanjen till och med längre än Obama: de meddelade att de kan godkänna tortyr t.ex under ett ”tickande bomben”-scenario (Vi vet att en terroristgrupp tänker spränga en atombomb en viss tidpunkt, och vi har en fånge som vet var bomben finns).
Till Obamas förtjänst måste räknas att ha inte gick med i detta scenariospel, som förstås hör mer hemma i ett Hollywood-manus än i verkliga livet. På riktigt: hur stor är sannolikheten att vi vet exakt VAD som skall ske och till och med NÄR det skall ske – och att vi dessutom råkar ha en fånge som vi är säkra på att sitter inne med den sista, avgörande informationen? 
2.
Obamas ursäkter och tortyrförespråkarnas resonemang är förstås ganska vanliga bland människor med begränsad empatiförmåga, eller bland dem som utan att tänka efter anser att ändamålen emellanåt får helga medlen, eftersom vi ju är på ”den goda sidan”. 
De här personerna inser emellertid inte, att så fort vi överskrider tortyrgränsen, befinner vi oss inte längre på de godas sida. En rättsstat kan aldrig godkänna eller tolerera tortyr. Punkt. Det finns inga undantag, inga ursäkter, inga förklaringar. Av följande orsaker:
Förutom det simplistiska, nästan onödiga konstaterandet att tortyr omedelbart sänker oss till våra fienders nivå, och att vi därmed förlorar all gnutta av moralisk överlägsenhet, så finns det dessutom en orsak som man skulle tro att till och med förespråkarna borde borde fundera över. Tortyr fungerar nämligen enligt alla förhörsexperter väldigt ineffektivt jämfört med vanliga förhörsmetoder, eller vanligt hederligt detektivarbete. Tortyr tar oftast lång tid, och den information man eventuellt erhåller är inte speciellt tillförlitlig. Människor som torteras säger nämligen till sist vad som helst för att få tortyren att sluta. 
Det här betyder att tortyr egentligen inte alls är ett sätt att erhålla ”intelligence”. Så som de amerikanska styrkornas framfart  i Abu Ghraib-fängelset i Irak år 2003 tydligt visade, är tortyr enbart en uppvisning i total, överlägsen makt över människor. Tortyren korrumperar även förövarna totalt, oberoende om man i ett försök att legitimera det hela sätter upp ”gränser” eller skriver ”regler”.
Abu Ghraib, 2003
Hur man rationaliserar, ursäktar eller bortförklarar, så är tortyr alltså aldrig något annat än blodtörstig, sadistisk brutalitet. Och de som förespråkar, godkänner eller ursäktar tortyr är faktiskt inget annat än sadistiska jävlar.

Tror du inte ännu: Läs sammandraget av den officiella amerikanska rapporten.

Utan Facebook i fem veckor – och jag överlevde!

Svenska, ,

Med risken att låta lite självgratulerande kan jag berätta att jag under min fem veckor långa semester inte öppnade Facebook en enda gång. Zip, zilch, nada.

Redan efter några dagars abstinens försvann impulsen att vid varje tomgångssituation fiska fram telefonen för att se de senaste uppdateringarna. Och efter en vecka tänkte jag knappt på hela eländet – det skedde endast då Facebook kom på tal i diskussioner med vänner, eller då frun relaterade något skvaller hon råkat läsa där.

Med Facebook gäller förstås samma faktum som med massor av annat som känns oumbärligt: kaffe, tv, tidningar, godis, kvällsdrinken. Det går bra att leva utan dem. Det mesta man av vana sysselsätter sig med är ju bara distraktioner och tidsutfyllnad – i sig meningslösa och oviktiga. Och tydligt är (vilket många före mig föreslagit) att sociala medier som Facebook triggar precis samma receptorer i hjärnan som andra beroendeframkallande substanser. Man kan till sist inte vara utan att konstant fylla på sin ”fix”.

När det gäller mig själv och Facebook är jag rätt nöjd med min självdisciplin. Men egentligen är jag inte hemskt förvånad. Även med annat beroendeframkallande har jag märkt att jag med relativt liten kraftansträngning periodvis kan stänga av behovet helt – utan några större abstinensbesvär.

Men varför skippa allt? Jag brukar säga att det bara finns en sak jag inte kan motstå: – frestelser. Men nästan hellre väljer jag andra frestelser än Facebook, när jag ser människor fåraktigt stirra i sina telefoner medan de promenerar på trottoarerna, medan de sitter med andra människor kring ett middags- eller kaffebord, eller medan barnen pockar på uppmärksamhet i lekparken – allt medan den kännspaka tumrörelsen över smarttelefonens skärm avslöjar vad som pågår. Hellre hänfaller jag mig åt riktiga sociala interaktioner med levande människor. Varför inte över en kopp kaffe, en godispåse, eller den där kvällsdrinken.

Uppdatering 15.8:
Beslutet är fattat: jag tänker deaktivera mitt FB-konto, och i stället igen börja läsa böcker – en sysselsättning som för min del oroväckande minskat de senaste åren, när nätet pockar på konstant. Samtidigt kommer jag att börja skriva mer på min blogg, vilket jag dessutom gillar mer än att i korta inlägg på FB försöka föra någon slags diskussion. Härmed gör jag också en utfästelse: att uppdatera med nytt blogginlägg varje måndag kl 11 GMT+2, lämpligt inför luncherna, så kanske folk får något att prata om. 

Uppdatering 21.8
Ok, det blev inte en total deaktivering, märkte att mitt konto är så insyltat på vissa FB-sidor (främst min arbetsgivares), att det inte var riktigt praktiskt, utan krångliga omvägar. Men jag raderade Facebook-appen från mobilen och Ipaden, så åtminstone någonting. 

Vad har hänt med barnböckerna?

Svenska, ,

Av förekommen anledning är det åter aktuellt för mig att köpa blädderböcker och barnböcker för en 1,5-åring. Med den förra kullen i slutet av 1990-talet märkte jag hur viktigt det är att inte bara konstant prata med barn från början, utan också att läsa med dem – och ofta. Det försnabbar den språkliga utvecklingen i hög grad – och underlättar även läsförståelsen senare.

Min 1,5-åring är redan intresserad av böcker där det händer något, där det finns en historia. Inte regelrätta sagoböcker med invecklade intriger, men lite enklare vardagshistorier.

Lyckligtvis hittade jag i bokhandeln några nytryck av Emma Woldes 70-talsböcker om Emma. Kloka och mänskliga resonemang kring saker och händelser som barn stöter på hela tiden. Böckerna är även lätt pedagogiska (utan att hötta med fingrarna) – betonandes bl.a. hur viktigt det är att vi hjälper varandra.

Lite på gränsen till vad 1,5-åringen orkar följa med, men garanterade succéer framöver. Mycket trevligt illustrerade, dessutom.

På bibban hittade frun några 90-talsböcker om den sympatiske Mulle Meck och hans hund Buffa. Perfekt bild- och textavvägning för en liten pojke. 1,5-åringen vill höra dem om och om igen.

Men en stor del av den nyare barnboksproduktionen är något helt annat (gäller så gott jag kunnat utröna utbudet både i bokhandeln och på bibban). Mycket av 2000-talsutbudet tycks bestå av böcker som närmast kan beskrivas som någon slags terapeutisk övning för författarna själva.

Det absolut största problemet: En mycket underlig svenska. Visst, små barn behärskar inte språk, och de gör ofta grammatikaliska fel. Men det finns ingen orsak för oss att därför tala eller läsa ”felaktigt”, eller ”barnsligt” med dem! Exemplen nedan är så horribla att jag inte på något sätt kan tänka mig att läsa det högt för min 1,5-åring. Är författarna helt tokiga? (Misstänker att de missförstått Steven Pinkers teser i The Language Instinct)

Ett annat stort problem är layouten. Även barnböcker tycks ha blivit en sandlåda där allehanda  ”grafiker” fritt får förverkliga sig själv. Textstorlekarna är oftast så små eller texttypen så snirklig att boken är nästan omöjlig att läsa i ett rum med dämpad belysning (som till exempel då man läser en bok före sovdags). Och det är inte så, att det inte skulle finnas plats på sidan för tydlig text (som dessutom även barn skulle ha lättare att följa med, för att småningom lära sig bokstäverna). Valet är gjort av ”grafikern” (troligtvis på en stor och ljuskraftig datorskärm) enbart för att tillfredsställa grafikern själv – utan att beakta hur boken skall användas eller vem som skall läsa den. Det luktar amatör långa vägar. Finns det ingen på förlagen som reagerar på detta?
Jag kan inte heller låta bli att kommentera vissa av ämnesvalen (som jag tyvärr inte har exempel på här). En gång för alla: barn behöver inte i barnböckerna utsättas för ”svåra” frågor, eller belastas med vuxnas relationsmässiga problemnystor eller nojor – saker som för ett barn förstås ter sig alldeles oförklarliga. Jag anser nog starkt att barn förnimmer och på sitt eget sätt förstår all dynamik som sker inom en familj – men om du inte trots dina egna problem kan skapa en trygg uppväxtmiljö för ditt barn, hjälper det nog inte med barnböcker som på något sätt ytterligare skall exponera den här typens problem.
Här blir jag lätt missförstådd; även jag gillar barnkultur som har inslag som uppskattas (och egentligen bara förstås) av vuxna. Men det är en mycket skicklig konst att skapa sådana verk. Och i vilket fall som helst gäller det knappast småbarn under 4-5 års ålder.
Sedan kan jag förstå och hålla med om att konstnärliga kvaliteter är något av en smaksak. Men jag råkar nu bara bli irriterad på barnböcker illustrerade av någon som uppenbarligen inte alls kan illustrera, eller ens rita hyggligt. Bilderna ovan må fungera som exempel. Vem inspireras till exempel av de maniskt stirriga figurerna på de två sista bilderna? Barn är värda mer än det där!
Som avslutning en ”pärla” jag stötte på i biblioteket:
Inte ens barnböcker tycks idag gå fria från sponsorer och ”product placement”. Som exempel må duga denna traktorhistoria, där företagslogon syns på varje sida, och traktorn nämns både med märke och modell. Skrämmande.

Vad den Taxellska paradoxen betyder (och inte betyder)

Svenska, , ,

I dagsdebatten diskuteras åter frågan om tvåspråkiga skolor. Debatten är tyvärr färgad av många feluppfattningar och direkt felinformation, så nedan försöker jag lite reda ut begreppen.

Skolsystemet  i Finland är uppbyggt som en språkautonomi. Det är alltså inte fråga om någon ”modell” som Christoffer Taxell i tiderna presenterat och hamrat igenom.  Autonomin betyder i korthet att Finlands två språkgrupper självständigt och självbestämmande (autonomiskt) har rätt att ordna skolgången så som de finner bäst. Denna lösning var en kompromiss, i stället för en geografisk autonomi för den svenska språkgruppen, vilket efter självständigheten inte längre i praktiken gick att ordna.

Den stora grundfrågan då man funderar på blandskolor – de må vara av vilken sort som helst – är ifall minoritetsspråkets ungdomar med tanke på sin språkutveckling har möjlighet att i vardagen befinna sig i en övervägande ”egen” miljö. Detta gäller inte bara svenskspråkiga, utan även finskspråkiga ungdomar på orter där svenskan dominerar – ja, det finns sådana.

Speciellt i huvudstadsregionen är det finska språkets inflytande överlag t.ex. i massmedia och ”på gatan” så massivt och öronbedövande, att det för de svenspråkigas del sannerligen inte generellt finns behov av blandskolor ”för att de skall lära sig finska”.

Om de finskspråkiga i det här området – där lustigt nog kraven på tvåspråkiga skolor tycks vara störst – vill lära sig svenska, går det bra att gå i en svensk skola, bara man har så mycket svenska i bakgrunden att man kan förstå undervisningen. För tvåspråkiga är ju detta också ett alldeles reellt alternativ.

Det finns absolut ingen orsak att skapa blandskolor på basen av lösa antaganden och tyckanden om att ”det skulle öka förståelsen mellan språkgrupperna”. Sådana här allmänna antaganden och hypoteser handlar om emotionell argumentering, inte om fakta. Dessutom hör förhållandet (i detta fall egentligen ”andan”) mellan språkgrupperna inte alls till skolans uppgifter, och det är i högsta grad oklart om blandskolor skulle åtgärda ett enda problem på det området – problem som i många fall dessutom är starkt överdrivna. Mycket effektivare, om man vill påverka språkattityderna på sikt och kanske även till språkinlärning utöver engelskan överlag, skulle vara att tidigarelägga svenskundervisningen i de finska skolorna, och att även göra den intressantare – bl.a. öka kulturinslagen.

Det som kallas ”Taxells paradox” betyder inget mer än hans observation (presenterad bl.a. i denna artikel i SFV-kalendern 1986), att institutioner och organisationer där minoritetsspråket svenska skall samsas med majoritetsspråket finska, med största sannolikhet sakta och smygande får en helt finskspråkig administration. Och att det relevantaste och viktigaste efter några år i praktiken går på finska. Observationen handlar bara i begränsad mening om tvåspråkiga individer, eller om hur man effektivast kan skapa sådana individer eller ett gott språkklimat. Den handlar om hur man bäst skapar ett tvåspråkigt Finland ur samhällelig synvinkel. Lätt föråldrad gällande administrativa indelningar och svenskspråkig tv låter Taxells text från 1986 som den kunde vara ryckt ur dagsdebatten:

  • Grunden för tvåspråkigheten är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet. Denna, som det kan synas, motstridiga och i och för sig kanske något förenklade tankegång […] är inte bara teoretisk, den har under årtionden prövats. Ser vi på de sektorer där finlandssvenskheten står stark, där servicen också på vårt modersmål är god, är det områden där vi valt enspråkiga lösningar. Det gäller skolväsendet, där tjugotalets politiker var insiktsfulla nog att kämpa fram en svensk avdelning vid skolstyrelsen. Genom hela utbildningssystemet kan vi erbjuda och få utbildning på svenska. Det gäller det kyrkliga livet, där samma årtionde gav ett svenskt stift. Det gäller de svenska tidningarna – och det gäller organisationslivet, där de tvåspråkiga lösningarna med några undantag visat sig bli enspråkiga. Jag vet att många finlandssvenskar som bor på orter med en dominerande finsk majoritet tycker att vad skall vi nu bråka, vi klarar oss ju på båda språken. Men varför skall vi som klarar oss på två språk tänka just på oss själva, varför inte på dem som klarar sig sämre på det andra språket eller inte alls? Och varför inte på samhället. Vilka är de värden vi i det finner viktiga, är tvåspråkigheten bara något man bråkar om – är det inte en fråga om samhällets struktur och identitet? För den enskilda är frågan om språket ytterst en fråga om jämlikhet och rättighet, för samfundet en fråga om huruvida vi är beredda att slå vakt om ett av de grundläggande dragen i vårt samhälle.  

Det enda Taxell alltså säger är: om man är intresserad av att det finns något svenskt inslag i Finland i framtiden (utöver att man pratar svenska i familjeförhållanden) behövs svenska enheter. Börjar man tumma på principen om enspråkiga enheter, och speciellt i något så grundläggande som i den grundläggande utbildningen, så är det slut. Finito.

I förlängning: Om någon på den finska skoladministrationssidan eller i privat regi vill arrangera språkskolor med svenska som andra språk, så varsågod! Det skulle jag applådera stort. Men när det börjar ställs krav på att de svenskspråkiga borde ge upp sin skolautonomi på lösa antaganden om ”bättre samförstånd mellan språkgrupperna”, eller förespråkarna för tvåspråkiga skolor kastar in känslomässig bullshit-argumentering om att ”finlandssvenskarna idag isolerar sig i reservat”, då blir jag arg. När har förresten ordet ”reservat” blivit ett fult ord?

Sedan har jag märkt att en annan begreppsutredning ofta behövs: Svenskspråkiga enheter handlar inte om sär-rättigheter  eller privilegier för de svenskspråkiga , utan om lika rättigheter (yhtäläinen oikeus vs. etuoikeus). För er som ännu inte förstår: Bara om landets finskspråkiga inte alls skulle få gå i skola, skulle svenskspråkiga skolor vara ett privilegium.

Men tillbaka till tvåspråkiga skolor: Som en större, övergripande filosofisk fundering kan man också försöka föreställa sig en framtid där alla finlandssvenskar p.g.a. tvåspårkiga skolor blivit (åtminstone i beslutsfattarnas ögon) perfekt tvåspråkiga. Vad finns det då för incitament att längre bevara svenska ställning som officiellt språk i Finland? Jag brukar vanligtvis inte använda denna sorts  ”slippery slope”-argumentering, men det ligger lätt till hands att tro att en del av vissa politiska påverkares iver över tvåspråkiga skolor bottnar i detta hägrande slutmål.

 

Men som jag också tidigare sagt i många sammanhang: Trots att grundregeln bör vara enspråkiga skolor skall det förstås alltid finnas plats för experiment och flexibilitet. Det här kan bra gälla även i små kommuner med svenskspråkig majoritet. Varför inte också (som Micaela Romantschuk föreslagit) till exempel i huvudstadsregionen tänka sig en tvåspråkig skola vars målgrupp är barn från genuint tvåspråkiga familjer, och som pedagogiskt tar barnens bakgrund i beaktande.

Men experiment och försök skall vara undantag baserade på väl underbyggd fakta. Min åsikt är att sådan fakta inte är att kommunen nu skall spara pengar.

Uppdatering 21.8.2014: Taxells artikel där han presenterar ”paradoxen”
Uppdatering 6.2.2016: Tog bort onödiga parenteser, förenhetligade kursiverade ställen och rättade några stavfel.