Ice Bucket Challenge och andra löjligheter

I juli-augusti översvämmades sociala media av att kändisar och mindre kända deltog i The Ice Bucket Challenge. Idén var (i stort sett) att framför en videokamera tömma en hink med isvatten över huvudet, betala en summa till forskning kring nervsjukdomen ALS, och sedan utmana två andra. Bara på Facebook uppskattar man att det finns över en miljon videosnuttar där detta jippo utspelas.

Problemet med den här sortens grejer är mångfaldiga. Min första negativa reaktion hänger ihop med min onekligen lite gammalmodiga  inställning. Välgörenhet är inte något man gör ett nummer av. Det skall allra minst handla om dig, och hur förträfflig eller modig du är. Oberoende om du är en vanlig löntagare, eller Bill Gates.

Denna sorts självhävdelse har också en större aspekt: ett relativt väl undersökt fenomen som kallas moralisk självlicensering (Moral Self Licensing). Om vi fått en chans att publikt ”bevisa” vår altruism med denna sorts smärtsamma självgissling leder det i många fall till att vi känner oss tillåtna att bete oss lite sämre i framtiden. Vi har så att säga köpt oss fria.


 I praktiska termer betyder det att en hel del av dem som hällde iskallt vatten över sig inte donerade en endaste cent till ”den goda saken”. Eller att de som donerade något, donerade mycket lite. Eller att de som donerade lite mer, inte donerar något alls framöver, till andra värdefulla saker. Man har så att säga ”gjort sitt”. Och ifall mottagaren av pengarna (som oftast ingen ids kolla upp) inte är speciellt effektiv i sitt arbete, orsakar man en direkt negativ effekt, ifall en effektivare hjälporganisation i stället kunde ha fått de insamlade pengarna (Kony 2012 är ett bra exempel).

Kort sagt: utmaningar som denna handlar inte så mycket om att verkligen åstadkomma något bra, utan att få en chans att känna sig lite bättre till mods med sig själv.  I mina ögon är ett stort tilläggsproblem att utmaningar som dessa har karaktären av kedjebrev. Och kedjebrev går jag aldrig med i – snarare skickar jag ett osande svar till den som skickat mig kedjebrevet.

Men det finns faktiskt fenomen på sociala media som är ännu värre exempel på moralisk självlicensering och självgratulation. (I Ice Bucket-fallet kan man ju ändå hoppas på att de insamlade summorna åstadkommer något gott). Ett av dem är den sortens ”altruism” som begränsar sig till att man för den ena eller andra saken byter ikon på Facebook eller Twitter. Även här kan alla få känna ”att man dragit sitt strå till stacken” – utan att de facto ha åstadkommit ett dyft.

En riktigt obehaglig variation av ovanstående är sympatisidorna på Facebook som ploppar upp efter olika naturkatastrofer. Efter en jordbävning för några år sedan gick jag in på en av dessa och lade upp en länk till Röda korsets katastroffond, och uppmanade folk att göra något konkret i stället för att skriva av sin dåliga feelis med en ”kondoleanstext” på sidan. Mitt ironiska svar till de som svarade mig att deras små skriverier ändå ”var det minsta man kunde göra”, gick tyvärr helt förbi – det finns väl människor som bara inte fattar.

2 tankar kring ”Ice Bucket Challenge och andra löjligheter

  1. I stort håller jag med dig om att dessa "jippon" i stil med Ice Bucket Challenge inte nödvändigtvis för med sig särskilt mycket gott.

    Men å andra sidan lyfter de fram hjälpändamål som annars kanske skulle förbli okända för en del potentiella hjälpgivare/donatorer. Jag menar om jag har ett ekonomiskt överskott som jag i teorin kan dela med mig av och som jag är villig att också realisera. Men samtidigt är jag som den alldaglige människan för lat för att börja söka fram potentiella donationsändamål och förblir istället passiv (emedan pengarna förblir på kontot).

  2. Så Ice Bucket samlade in 100 miljoner till ALS-föreningen i USA. Vad skall de göra med alla pengar (vanliga år får de in ca 20 miljoner). Vi kommer ju inte med detta att snabbare hitta ett botemedel till ALS, eftersom det ändå bara finns ett begränsat antal forskare som sysslar med ALS-forskning. Och nu är en hel drös pengar på grund av jippot bort från andra goda ändamål.
    Du har rätt i att vanliga människor är slöa, och det är precis min poäng – genom att delta i dylika jippon är nästan det enda resultatet att man får en chans att känna sig lite mindre slö, utan att egentligen åstadkomma speciellt mycket av värde.

Kommentarer inaktiverade.