Leve de finlandssvenska medelmåttorna!

Som du senare kommer att märka, använder jag i den här texten Stan Saanilas och André Wickströms nya sketch- och humorprogram Detta om detta enbart som ett exempel. I sig är ju programmet varken speciellt roligt eller intressant. I förhandsmaterialet utlovades bland annat ”parodi på den finlandssvenska mediebevakningen”, men någon sådan dekonstruktion av media blev det förstås inte, utan nästan enbart inslag där duon läste upp artiklar i den finlandssvenska pressen, och med ett slags stand-up-komik gjorde sig lite smålustiga över de lokalt färgade ämnena. Att de därefter hejdlöst skrattade åt sina egna vitsar gjorde det inte mer roligt, snarare tvärtom.

Jag har upprepat mig hes kring detta tidigare: Det räcker inte bara att fösa ihop två talanger och hoppas på att det uppstår magi. Det behövs ett team av skrivare, om man hoppas på att skapa något som på riktigt är roligt – och speciellt sådant som skall uppfattas som improviserat. Detta om detta bär ingenstans, trots några pärlor här och där.

Det blev inget vidare, tycks Stan Saanila tänka.

Men nog med programkritik – Detta om detta skulle alltså vara ett exempel på något. På vad då, frågar du.

Svar: Ett ypperligt exempel på den allmänna finlandssvenska medelmåttigheten.

Som finlandssvenskar vill vi gärna tro att det mesta vi skapar är exceptionellt bra. Det gör vi för att vi tillhör en minoritet, och en minoritet har alltid behov av att lyfta sin egen svans för att överleva. Men att vi hör till en minoritet kan ju inte automatiskt tillskriva oss några kulturella egenskaper utöver majoritetsbefolkningen. Visst, ur majoritetens synvinkel är det vi pysslar med säkert lite kuriöst, men precis som med alla andra folkgrupper så är det mesta vi producerar förstås mediokert och medelmåttigt.

Därför är jag lite orolig då samtliga finlandssvenska fonder och stiftelser nu börjat efterlysa ”goda” projekt- och understödsansökningar. Man vill inte ge ifrån sig penningar om inte allting är ”professionellt”, och om inte effekterna av eventuella understöd kan kategoriseras, mätas och påvisas. Helst vill man inte längre alls befatta sig med små föreningars eller organisationers små bidragsansökningar. Som ansökningsmotivering duger alltså inte längre ”För verksamheten”, eftersom det enbart brukar betyda att stödet betalar en liten hyra, eller det årliga (medelmåttiga) medlemsbrevets postningskostnader.

Visst, de här små föreningarnas bidrag till ”det svenska” är oftast smått, mediokert och medelmåttigt. Men det kan nog ändå vara viktigt att stöda även denna sida av föreningslivet, ifall ingen annan understöder dem. Det skapar åtminstone möten som i bästa fall leder till något gott – även om det inte går att mäta. Speciellt om Svenska YLE med sina 380 anställda, miljonbudgetar och en drös externa produktionsbolag i hälarna inte kan skapa något bättre än Detta om detta.

Låt alla blommor blomma, även de som växer bland gräsrötterna! Det är min devis.


Ajo, på tal om något icke-mediokert: Om ni inte fanns då, eller om ert 90-tal försvann i något rus; här en link med ett klipp från Iltalypsy, som jag anser att är det enda riktiga politiska och mediala parodi- och satirprogrammet som någonsin producerats för finländsk tv. Men så arbetade i medeltal tio personer i bakgrunden på varje program.

Ett klipp till (fler finns på Elävä arkisto)

7 tankar kring ”Leve de finlandssvenska medelmåttorna!

  1. Martti Ahtisaari som kallar muslimer Ähläm, Sähläm och Rähläm. Jepp, det roligaste som någonsin producerats.

  2. Vi har ett helt parti ägnat för den sortens inkorrekthet, för mig räcker det riktigt bra.

    Har säkert missförstått Uutisvuoto, Yleleaks, Pressiklubi, en handfull skämttecknare och en stor del av Finlands standup-komiker, tycker de driver ganska ofta med politiker.

  3. Du har säkert missförstått Ahtisaari-sketchen också. Udden i sketchens subtext är ju riktad exakt mot den sortens förenkling som ett visst parti (och ganska många "vanliga" människor sysslar med) – inte mot människorna i bilden. Själv antog du ju reflexmässigt och förenklat att det var fråga om att driva med "muslimer", bara för att någon i bilden är klädd i thawb och ghutrah. Araber är de säkert, men de kan ju lika bra vara kristna palestinier eller syrier.

    Poängen i den långa raden av Ahtisaari-sketcher var dessutom att driva med presidentens benägenhet att göra många utlandsresor – utan större mål eller mening, nästan som om han inte själv visste vem han träffade och förhandlade med.

    Iltalypsy krävde mycket av tittaren (främst att man hade tillräcklig kännedom om den politiska och samhälleliga kontext där det hela utspelade sig). Eftersom serien alltid visades som avslutning på varje politiska veckas händelser och var så knuten till sin tid, är det förstås så att mycket av materialet idag känns daterat. "Tidlösa" gags eller enkla skämt finns där inte.

  4. Nej, aldrig att Iltalypsy skulle ha kört ett enkelt skämt. Du milde. Fräscht och genialt från början till slut, så som allting var förr i tiden.

Kommentarer inaktiverade.