Vad har hänt med barnböckerna?

Av förekommen anledning är det åter aktuellt för mig att köpa blädderböcker och barnböcker för en 1,5-åring. Med den förra kullen i slutet av 1990-talet märkte jag hur viktigt det är att inte bara konstant prata med barn från början, utan också att läsa med dem – och ofta. Det försnabbar den språkliga utvecklingen i hög grad – och underlättar även läsförståelsen senare.

Min 1,5-åring är redan intresserad av böcker där det händer något, där det finns en historia. Inte regelrätta sagoböcker med invecklade intriger, men lite enklare vardagshistorier.

Lyckligtvis hittade jag i bokhandeln några nytryck av Emma Woldes 70-talsböcker om Emma. Kloka och mänskliga resonemang kring saker och händelser som barn stöter på hela tiden. Böckerna är även lätt pedagogiska (utan att hötta med fingrarna) – betonandes bl.a. hur viktigt det är att vi hjälper varandra.

Lite på gränsen till vad 1,5-åringen orkar följa med, men garanterade succéer framöver. Mycket trevligt illustrerade, dessutom.

På bibban hittade frun några 90-talsböcker om den sympatiske Mulle Meck och hans hund Buffa. Perfekt bild- och textavvägning för en liten pojke. 1,5-åringen vill höra dem om och om igen.

Men en stor del av den nyare barnboksproduktionen är något helt annat (gäller så gott jag kunnat utröna utbudet både i bokhandeln och på bibban). Mycket av 2000-talsutbudet tycks bestå av böcker som närmast kan beskrivas som någon slags terapeutisk övning för författarna själva.

Det absolut största problemet: En mycket underlig svenska. Visst, små barn behärskar inte språk, och de gör ofta grammatikaliska fel. Men det finns ingen orsak för oss att därför tala eller läsa ”felaktigt”, eller “barnsligt” med dem! Exemplen nedan är så horribla att jag inte på något sätt kan tänka mig att läsa det högt för min 1,5-åring. Är författarna helt tokiga? (Misstänker att de missförstått Steven Pinkers teser i The Language Instinct)

Ett annat stort problem är layouten. Även barnböcker tycks ha blivit en sandlåda där allehanda  “grafiker” fritt får förverkliga sig själv. Textstorlekarna är oftast så små eller texttypen så snirklig att boken är nästan omöjlig att läsa i ett rum med dämpad belysning (som till exempel då man läser en bok före sovdags). Och det är inte så, att det inte skulle finnas plats på sidan för tydlig text (som dessutom även barn skulle ha lättare att följa med, för att småningom lära sig bokstäverna). Valet är gjort av “grafikern” (troligtvis på en stor och ljuskraftig datorskärm) enbart för att tillfredsställa grafikern själv – utan att beakta hur boken skall användas eller vem som skall läsa den. Det luktar amatör långa vägar. Finns det ingen på förlagen som reagerar på detta?
Jag kan inte heller låta bli att kommentera vissa av ämnesvalen (som jag tyvärr inte har exempel på här). En gång för alla: barn behöver inte i barnböckerna utsättas för “svåra” frågor, eller belastas med vuxnas relationsmässiga problemnystor eller nojor – saker som för ett barn förstås ter sig alldeles oförklarliga. Jag anser nog starkt att barn förnimmer och på sitt eget sätt förstår all dynamik som sker inom en familj – men om du inte trots dina egna problem kan skapa en trygg uppväxtmiljö för ditt barn, hjälper det nog inte med barnböcker som på något sätt ytterligare skall exponera den här typens problem.
Här blir jag lätt missförstådd; även jag gillar barnkultur som har inslag som uppskattas (och egentligen bara förstås) av vuxna. Men det är en mycket skicklig konst att skapa sådana verk. Och i vilket fall som helst gäller det knappast småbarn under 4-5 års ålder.
Sedan kan jag förstå och hålla med om att konstnärliga kvaliteter är något av en smaksak. Men jag råkar nu bara bli irriterad på barnböcker illustrerade av någon som uppenbarligen inte alls kan illustrera, eller ens rita hyggligt. Bilderna ovan må fungera som exempel. Vem inspireras till exempel av de maniskt stirriga figurerna på de två sista bilderna? Barn är värda mer än det där!
Som avslutning en ”pärla” jag stötte på i biblioteket:
Inte ens barnböcker tycks idag gå fria från sponsorer och ”product placement”. Som exempel må duga denna traktorhistoria, där företagslogon syns på varje sida, och traktorn nämns både med märke och modell. Skrämmande.