Prediktioner för 2017

Det här är det andra inlägget i en årligen återkommande serie

 


Jag skulle gärna skriva fler inlägg på bloggen, men jag har varit mycket aktiv på annat håll, så det har inte funnits möjlighet. Dessutom lyckades jag av någon orsak radera mitt långa inlägg om konsekvenserna av Brexit (jag förutspådde att följderna blir mindre dramatiska än de som målades upp), så antalet inlägg sedan ”Prediktioner för 2016” ser faktiskt lite anemiskt ut. Nåväl. Här kommer den andra installationen av det som nu alltså blivit en tradition: ”Prediktioner”.

Här kommer orden och begreppen som kommer att dominera tidsandan och den offentliga diskussionen 2017:

  • fortsatt ekonomisk kräftgång
  • pessimism och uppgivenhet
  • en obehaglig och förebådande känsla av överhängande, allvarliga kriser, till och med krig

Den globala samhällsekonomin har sedan finanskrisen 2008 stöttats upp med ”more of the same”, det vill säga med låga, ibland till och med negativa räntor, och med att pumpa in massvis av likviditet på finansmarknaderna (det som förr kallades ”att trycka pengar”). Många stora ekonomier, främst USA, har i samma veva ökat sin statsskuld till astronomisk nivå, och debatten i skrivande stund handlar inte så mycket om ifall en kollaps kommer, utan när den kommer. Triljoner av ”värde” sitter nu fast i svåröverblickade papper och derivat: saker som bokförts som tillgångar, men som i själva verket är åtaganden och skulder som vid en lämplig kris utlöser en kaskad av krav och utförsäljningar. Vilket förstås resulterar i att sagda triljoner går upp i rök. De som idag är upprörda över att Donald Trump valdes till USA:s president kan alltså kanske tröstas med att det är han och ingen annan som får bära hundhuvudet för nästa krasch, som troligen sker redan under inledningsfasen av hans period, och som förutspås bli betydligt värre än den som skedde 2008. På Facebook kan man läsa inlägg om hur fint arv Barack Obama lämnar efter sig – men som samhällskritikern H. Kunstler konstaterar på sin blogg är det mycket få som alls kommenterat den ekonomiska bajsmacka Obama lämnat i Vita Husets skafferi till sin efterträdare.

Jag läste nyligen en mycket intressant bok, The Fourth Turning (Strauss/Howe), som långt bekräftar det jag haft på känn en längre tid: historien upprepar sig inte direkt, men genomgår med rätt förutsägbara intervaller fyra olika faser inom en period som uppgår till ett långt människoliv (80-100 år). Tidsandan under de olika faserna är distinkt, och samhällets reaktioner på olika händelseutvecklingar beror på i vilken tidigare fas beslutsfattare och andra påverkare växte upp i som barn och ungdom; d.v.s. vilken tidsanda som färgat och format dem. Framför allt återkommer stora väpnade konflikter alltid då dagens beslutsfattare tappar den levande kontakten till den sista generationen som på riktigt upplevt krig.

Fenomenet förklarar varför vi så ofta blir förvånade över att utvecklingen inte går som vi trodde. Historieböckerna radar upp händelser efter varandra, vilket ger ett sken av logisk progression och utveckling, men den historiska utvecklingen är aldrig en linjär progression – det går inte att extrapolera framtiden från läget idag. Fenomenet förklarar också varför barn sällan blir som sina föräldrar, och varför unga kan hitta meningsfränder bland riktigt gamla – speciellt under kristider.

Boken skrevs 1997, och det är lite kusligt hur väl beskrivningen av den då inledda tredje fasen (Unraveling) nu i efterhand inföll på alla punkter, och hur väl författarnas förutsägelser om den (då) kommande fjärde fasen (Crisis, med start kring 2005 och kulminerande kring 2020-25) ser ut att slå in. För er som nu oroar er för –

  • ökande individualisering och självcentrering
  • misstroende mot myndigheter och institutioner
  • upplösning av gamla samhällskontrakt
  • kraftigt ökande polarisering, både globalt och lokalt

– det kommer tyvärr troligen att bli sämre, innan det blir bättre.

Men när man kopplar den sista punkten till den andra sidan av Trump – utrikespolitiken  – kan man ändå med fog hävda att folk borde känna sig lite mer lugna. Trump har ju till skillnad från sin motpart i valkampanjen talat för avspänning, och en normalisering av kontakterna med Ryssland. Det får man hoppas på, och jag är inte minsta rädd för att det kommer att ske som något slags eftergifter till rysk expansionspolitik. Vladimir Putin är sannerligen inte någon som behöver behandlas med silkesvantar, men de senaste årens demonisering av allt som gäller Ryssland kunde man hoppas på att tar slut. Inte ens under de värsta åren av det förra kalla kriget var de västliga röstlägena så gälla och hysteriska som de är nu.

I mångt och mycket handlar många smärtpunkter om missförstånd och olika synsätt, och framför allt av en mycket kort historiesyn på den västliga sidan. Det är uppenbart att Väst idag räknar med att historien startade år 1945, och att man därmed kan tilldela Ryssland skulden för allt ont som skett i Europa. Ryssarna har däremot lite längre perspektiv. Natos expansion och övningar tror jag spelar en underordnad roll i detta sammanhang; mycket intressantare för ryssarna är då de två länder som på riktigt försökt invadera Ryssland – Frankrike och Tyskland –  idag diskuterar skapandet av en gemensam europeisk armé. Notera att jag inte tror att Frankrike och Tyskland, eller EU och Nato, planerar att invadera Ryssland – jag bara säger att saker och ting uppfattas annorlunda i Ryssland, än vad vi är vana vid i Väst. Det kan vara bra att hålla i minnet.

Kommer någon geopolitisk smärtpunkt eller böld att spricka under år 2017? Mellanöstern? Östra Europa? Kinesiska havet? Korea? Svårt att säga. En ekonomisk krasch i USA, med efterverkningar globalt, kan förstås även ändra den amerikanska utrikespolitiken i ett nafs. Det går inte heller att utesluta stora interna stridigheter på amerikansk mark – så polariserande och uppslitande var det senaste presidentvalet – och barriärbyggena ser bara ut att intensifieras, redan innan Trump installerats. Det kan finnas behov av att avleda den amerikanska allmänhetens uppmärksamhet från interna problem till någon annan konflikt.

Det vi ändå kan vara säkra på är att tekniken kommer att spela en stor roll i nästa krisfas. Författarna till The Fourth Turning påminner om att det var så även under alla tidigare krisfaser, fast vi gärna idag vill tro att vi råkar leva första gången då tekniken på riktigt gör stora framsteg. De påminner också om att teknikutveckligen såtillvida är neutral att ingen teknisk lösning i sig är ”god” eller ”ond”. Det hela avgörs av hur människorna i tidsandan väljer att använda tekniken.

När det gäller teknik har det sällan gått som vi trodde att det skulle gå. På 90-talet trodde vi att nätet enbart skulle medföra en fantastisk demokratisering av kunskapen. Visst gick det också så, men idag används nätet även för kriminalitet och massövervakning av medborgarna. Och nätet innebär idag även sociala medier, som oändligt snabbare än förr kan sprida propaganda, motpropaganda, halvsanningar och direkta lögner. Då Twitter kom (det är bara några år sedan) minns jag hur de lyriska talarna på journalistseminarierna hyllade den direkta kontakten till ”medborgarreportrar” som befann sig mitt i smeten. Idag betraktar många Twitter närmast som en opålitlig, källkritiklös propagandabasun, eller som ett kloakartat forum för hatiska personattacker.

Summa:

Det går sällan som vi tänkt oss, och vi blir alltid lika förvånade. När vi idag ironiserar över de skinande framtidsvisionerna från 1950-talet, har vi allt skäl att idka självgranskning och skepticism då någon målar upp tydliga, skarpa framtidsutsikter och visioner, eller enkla patentlösningar på uppseglande, komplicerade problem. Detta kommer att gälla år 2017, likväl som de närmaste åren efteråt.

Blir jag då rädd (eller ”mörkrädd” – ett populärt ord på Facebook) för detta? Nej, faktiskt inte. Jag har försökt analysera mina svala reaktioner på till exempel Brexit och valet av Trump, och det är mycket intressant att notera skillnaderna i reaktioner bland generationerna (helt enligt generationsbeskrivningarna i The Fourth Turning). Jag tillhör Generation X, en generation som likt de övriga som fötts i liknande tidsanda under tidigare epoker tilldelats rollen som kyliga analytiker och brobyggare i den kommande krisen (men också som populister som förespråkar ”ändamålen helgar medlen”-åtgärder). Märk dock att alla generationer behövs för att komma över krisperioden, så att det nya bygget sedan kan inledas. Speciellt generationen Millenials kommer att överraska de flesta med sin förmåga att kasta individualismen över ända och organisera sig för gemensamma ändamål.

Min prediktion låter nu mer pessimistisk och dyster än året innan. Jag hade tänkt avsluta med det populära konstaterandet att den kinesiska skrivningen av ordet “kris” även innehåller begreppet “möjlighet”. Men efter lite efterforskningar visade sig denna uppfattning vara ett etymologiskt missförstånd och en myt, idag mest odlad av så kallade motivationstalare.

Så är det då dags att strö aska i håret, dra en filt över sig och sjunka in i en bottenlös deppighet? Nej. En omvälvande kris ser ut att vara oundviklig, åtminstone på vissa håll. Drabbar den alla lika hårt? Knappast. Och livet går, som det heter, vidare. Även under de värsta kriserna finns glädjeämnen och positiva utvecklingar. Och möjligheter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *