Alla inlägg av Rabbe

Är religionerna en naturlig del av evolutionen?

Svenska, ,

Då Darwin fyllde 200 år år 2009 skrev jag följande artikel om hur evolutionsläran även kan förklara uppkomsten av religion. Artikeln ger mycket bakgrund till många av mina ståndpunkter i frågor om religion och humanism, så jag återpublicerar den här.

Charles Darwin insåg genast då han publicerade sin teori om naturligt urval att den innebar inte bara konsekvenser för biologin, utan även bäddade för en krock med den samtida religiösa tron.

– Det var denna kontrovers som åtminstone delvis fick honom att skjuta på publiceringen av teorin med tjugo år, och som också förklarar hans försiktighet att diskutera hur teorin kunde tillämpas på människan. Det säger John Teehan, som forskar i religiös moraletik vid Hofstra University i New York.

I sin bok ”Om arternas uppkomst” på nästan 500 sidor nämner Darwin människan bara en gång. I några meningar i slutet av boken föreslår han att hans idéer eventuellt kan kasta ljus även på människans härkomst och historia.

– Man förstår hans försiktighet. Nästan genast tog läsarna fasta på vad evolutionen hade för konsekvenser för mänskligheten, och religionen stod genast i diskussionen mittpunkt, säger Teehan.

Enligt Teehan låter ämnet bekant även för dagens människor. Konflikten pågår fortfarande, speciellt i USA. Enligt Teehan har de som bokstavligen tror på Bibeln fullständigt rätt i att det inte går att godkänna Darwins evolutionsteori och samtidigt tro på en bokstavlig tolkning av skapelseberättelsen. Berättelserna utesluter nämligen varandra.

Redan på 1830-talet var Charles Darwin en vetenskaplig kändis. 

– Men de bokstavstrogna kreationisterna måste också kasta överbord mycket annat. Samtidigt som de skippar evolutionen är de tvungna att avsäga sig modern fysik, astronomi, kemi, arkeologi, geologi och paleontologi, eftersom alla de här vetenskaperna pekar på ett dynamiskt och mycket gammalt universum. För att kreationismen skulle vara korrekt, borde alltså alla de här vetenskaperna ha fel, och inte bara i detaljerna, utan i fundamenten. Det är detta faktum som betonas för lite då debatten om evolution och kreationism pågår, eller då man diskuterar om kreationism borde läras ut som ett ”alternativ” i klassrummen.

Enligt Teehan är det förstås lika klart att många religioner och många religiösa personer inte läser sina heliga skrifter bokstavligen. Den katolska kyrkan gör det inte, liksom inte många protestantiska kyrkor. De flesta judiska samfund har inte heller haft problem med att integrera evolutionen i sin religiösa världssyn. Situationen gällande islam är enligt Teehan mer komplicerad, men det finns också muslimska röster som talar för evolution.

– Det intressanta är vad de fundamentalistiska utfallen mot evolutionen lett till, även i vetenskapliga kretsar. Det är många som idag inte vill peka ut någon kontrovers mellan religion och evolution. Man drar ett streck i vattnet och säger att evolutionen hör till empirisk forskning, medan religionen befattar sig med frågor om moral och andlighet.

Enligt Teehan är den här inställningen säkert strategiskt vettig i dagens upphetsade klimat, men den behandlar både evolutionen och religionerna mycket ytligt.

– Det är solklart att det fortfarande finns många religiösa traditioner som allvarligt krockar med Darwin. Vi kommer inte bort från det faktumet bara genom att konstatera att vi inte tycker lika. För miljoner människor är det fråga om deras orubbliga världssyn, och evolutionen passar inte in i den synen, säger Teehan.

De som vill lappa ihop förhållandet mellan Darwin och Gud borde enligt Teehan kanske hellre säga att det inte behöver finnas någon inneboende konflikt mellan de två, och att det i många religiösa syner finns plats för båda. Det stämmer bättre med verkligheten, och respekterar de många religiösa världssyner som finns.

Darwins största påverkan på religionen ligger dessutom enligt Teehan inte i kontroversen mellan evolution och kreationism. I slutet på sitt storverk målar Darwin upp hur hans insikter kan få konsekvenser även för psykologin. Nu, 150 år efter hans banbrytande idéer, börjar de bära frukt.

– Hjärnan är ett fysiskt organ och som sådant utsatt för precis samma naturliga urval som alla andra organ i kroppen. Därför måste alla studier av hjärnan ta i beaktande de utmaningar människan klarat av för att framgångsrikt överleva och föröka sig genom evolutionshistorien. Med den utgångspunkten kan man söka fram de kognitiva och emotionella verktyg som gynnat människan.

Forskare från många områden har de fyrtio senaste åren forskat i människans beteende och uppfattningar, och beskrivit människans sexualitet, samarbetsförmåga, sociala organisation och moral utgående från evolutionsteorin. De senaste femton åren har också många evolutionsteoretiker riktat uppmärksamhet mot religionen. Den här fascinerande forskningen är ett relativt nytt område, och därför behäftat med både växtvärk och skepticism, men den utgör ändå en av de mest spännande linjerna när det gäller modern religionsforskning.

Anubis
Den egyptiske guden Anubis ledsagade de avlidna till Osiris domstol i underjorden där han placerade deras hjärtan i den ena vågskålen av en balansvåg, och en fjäder från rättvisans gudinna Ma’at på den andra. Var hjärtat tyngre än fjädern slukades det av det krokodilhövdade vidundret Ammat. Var hjärtat lätt som fjädern fick den döde träda in i efterlivet.

Enligt Teehan är ett av de viktigaste mentala verktygen i evolutionär psykologi vår starka förmåga att upptäcka ”aktörer” i världen.

– Vi bildar oss t.ex. en bestämd uppfattning om vad andra människor har för syften då vi ser dem utföra handlingar eller då de talar; vi kan nästan automatiskt uppfatta mål och mening. Men vi lyckas även använda förmågan på icke-levande objekt. Då datorn krånglar förnimmer vi en ”aktör” som försöker göra livet surt för oss, trots att vi egentligen vet att datorn inte lever, och alla fel kan förklaras i tekniska termer.

Enligt Teehan är vår förmåga att se aktörer ännu mer sofistikerad än så.

– Tänk dig att ligger i säng en sen kväll. Du hör ett sakta klirr någonstans i huset. Det kan finnas många förklaringar: en svajande gren söndrade ett fönster, vibrationer fick ett glas att trilla i diskhon, eller kanske katten fällde en kaffekopp. Chansen är ändå stor att du tolkar situationen som om någon gjort någonting, det vill säga att en inbrottstjuv är i farten. Vi behöver alltså inte se djur eller människor utföra handlingar för att uppleva aktörer – och det finns goda evolutionära skäl för det. Aktörer kan i vissa fall önska oss illa, och man kan inte alltid vänta tills man faktiskt ser någon, innan man måste skrida till åtgärder.

– Vi är alla ättlingar till människor som för länge sedan överlevde på grund av att de var överkänsliga för aktörer. I tvivelaktiga situationer är vår evolutionärt betingade utgångspunkt oftast att uppleva en aktör, även om det inte i verkligheten finns någon. Det är inte fråga om ett intellektuellt beslut utan ett strategiskt beslut, med emotionella övertoner.

Enligt Teehan är det samma instinkt som ligger som grund för människans uråldriga tro på gudar. Vår förfader fick en enkel förklaring till prasslet i buskarna: det var en tiger. Men vad kan förklara åskan och blixtarna, och himlakropparnas majestätiska färd på himlen?

Evolutionära teoretiker har också upptäckt andra mentala verktyg, som alla bidrar till bilden av religion. Teehans eget forskningsområde gäller religiösa moraltraditioner, som han tror att har upprinnelse i en och samma utvecklingsstyrda moralpsykologi.

– Moraltraditioner kan också förklaras som en följd av naturligt urval, även om den religiösa ståndpunkten är att de dikterats av en gudom. Vad betyder detta för religionerna? Främst att Darwins utmaning sträcker sig mycket längre än bara till att bli tvungen att omtolka valda stycken i de heliga skrifterna.

Teehan säger att religionens evolutionära rötter pekar på en gemensam mänsklig upplevelse av gudomlighet som löper som en röd tråd genom alla olika religioner, d.v.s. att alla religioner försöker uttrycka en djupare, gemensam moralisk sensibilitet.

– Kanske den här djupare versionen av verkligheten kunde överbygga konflikterna och skapa en verklig koppling mellan alla människor; visa oss den moraliska stig som gör det möjligt för oss att vara medlemmar i en delad mänsklighet?

Enligt Teehan finns det förstås redan en sådan världssyn – den kallas för humanism.

– En av de största amerikanska filosoferna, John Dewey, skrev på Darwins hundraårsdag år 1909 en essä om hur Darwins evolutionslära, som då fyllde femtio, inverkat på filosofin. Dewey konstaterade att Darwins lära, trots farhågorna, inte lett till totalt moraliskt förfall, inte tagit bort livets skönhet eller förunderlighet, och inte gjort vår existens meningslös.

Genom att helt och fullt integrera mänskligheten och den mänskliga upplevelsen i naturen, blir naturen vårt riktiga hem. Genom att undergräva vår tro på urgamla och oböjliga dogmer, kan vi mer än tidigare ta ansvar för vårt eget öde, och genom att hitta en naturlig förklaring till våra mest upphöjda värderingar öppnar evolutionen möjligheten att genomsyra vår naturliga existens med en känsla av andakt. 

– Oberoende om vi vill kalla denna sorts grundstråk en religion eller inte, skapar en sådan världssyn förutsättningarna för vad Dewey kallar en ”gemensam tro”. Dewey säger att en humanistisk världssyn återfinns även inom religionerna, och alltid utgjort den bästa sidan av dem, men att den alltför ofta överröstas av interna strider och kamper mellan olika doktriner.

– Så intressant det skulle vara, om Darwins största inverkan på religionen, trots de bittra attackerna på honom från fundamentalistiskt håll, skulle vara att frigöra religionens bästa sidor!

Om jag vore EU-kandidat

Svenska, , ,

Jag är inte uppställd i EU-parlamentsvalet. Men efter att ha fyllt i några av medias kandidattest (vanligtvis kallas de ”valmaskiner”) slog det mig att jag kanske kunde ha haft något att bidra med till den kandidatbukett som det parti jag flera gånger varit kommunalvalskandidat för ställt upp (SFP). När jag fyllde i testen fick jag nämligen mig föreslagna personer som ställt upp för allehanda obskyra samlingar som Självständighetspartiet, Förändring 2011 eller Köyhien asialla – eller så Sannfinländarna.

Nu råkar jag med åren ha blivit något av en liten EU-skeptiker, och det är ju lite oroväckande om det inte bland Partiets kandidater finns en enda som tänker som jag: att EU kanske mest borde handla om fri handel och fri rörlighet för människor, och inte så mycket om federalism, en homogenisering och pastörisering av Europa, en ansiktslös, ickedemokratiskt vald byråkrati som skapar lagar över våra huvuden, eller ett konstgjort skapande av en ”europeisk identitet”. De här är nämligen projekt som jag tror att är lika fruktlösa som i tiderna Sovjetunionen eller skapandet av ”den sovjetiska människan” var. (Det underliga är dessutom att både huvudfårornas höger och vänster hittat varandra i detta EU-imperiebygge, så en liberalist som jag känner mig även i övrigt lämnad utanför).

Jag vill alltså betona att jag i högsta grad känner mig som europé och är för Europa, med världsdelens hela och härliga, mångfaldiga kultur. Jag vill dessutom ha öppna gränser mot den övriga världen, och önskar att ett starkt miljömedvetande skall prägla beslutsfattandet, dessutom utan skojerier som ”klimatpolitik”. Jag vill inte heller vara med och bygga ett ”Fortress Europa” när det gäller ”konkurrenskraft” eller ”tillväxt” – eller andra uppenbart förlegade ekonomiska begrepp som inte tycks ha så mycket med människors välfärd att göra – mest bankernas och företagens. (Ok, börjar kanske inse att det blev för svårt för valmaskinerna att kombinera allt detta i en kandidat).

EU-parlamentet i Strasbourg

Ett stort problem som uppstått den senaste tiden är att att EU (som alltså är en politisk och byråkratisk konstruktion) i tidsandan börjat jämställas med Europa; ifrågasätter du något som gäller EU, stämplas du lätt som en Europafrånvänd isolationist eller nationalist. Det beror förstås på att en politisk skiljelinje sedan länge uppstått mellan moderata politiska krafter och allehanda nationalistiska grupper där många ultranationalister förklär sig till ”EU-skeptiker”.  Då har en moderat EU-skeptiker som jag svårt att få rösten hörd utan att nästan par automatique bli nertystad.

Jag tror det är viktigt att påminna människor om att EU är ett avtal och en politisk konstruktion som många andra. Ingen dör på riktigt ifall Storbritannien går ut EU, eller om ett EU-land slutar använda euron som valuta. Hoten som målas upp för minsta förändring är ibland så barnsliga att man baxnar. Men visst bör det erkännas att om förtroendet för en konstruktion börjar tryta, kan det totala sönderfallet sedan gå ganska snabbt (se Sovjetunionen). Så de hotbilder EU-byråkraterna visonerar är förstås ur den synvinkeln alldeles förståeliga – det gäller deras värld och världsbild. Men ramlar det hela ihop, dyker nog något annat upp i stället, så påhittig är människan. Så som väljare jag skulle framför allt inte vara så förskräckligt orolig – allting som gäller EU är inte en ödesfråga. 
Egentligen ingenting. Utom att vi borde ha en svenskspråkig finländare i EU-parlamentet. Någon från Partiet.

Smakfullt eller smaklöst – försvarsministern som fotomodell

Svenska, , ,

Så har då försvarsminister Carl Haglund sällat sig till de ”moderna” politikerna, som så att säga tänjer på de etablerade gränserna genom att ställa upp som fotomodell i Helsingin Sanomats månadsbilaga, med Mannerheimmuseet som fond.

Låt mig kort slå fast varför detta är problematiskt, ut många synvinklar.

Kläderna gör mannen, det stämmer. Och visst var det så att Urho Kekkonens blev en politiker av rang först då någon av hans flickvänner fick honom att klä sig snyggt och statsmannamässigt. Även Mannerheim själv var intresserad av snygga kläder (och uniformer), och visste hur avgörande ett första intryck kan vara – eller hur mycket mera självsäkerhet man kan få av att vara rätt klädd vid rätt tillfälle. Likaså har även Carl Haglund gjort namn av sig av att vara snyggt klädd i offentliga sammanhang. Så vad är då problemet med Haglunds ”modiga” drag (som någon av Hbl:s enkätmakare fått det till)?

Följande:

  • Det finns en dold gräns som utövare av offentlig makt inte borde överskrida. Det är gränsen där de lätt uppfattas alliera sig med kommersiella intressen. Artikeln i HS är inte ett referat av Carl Haglunds, försvarsministeriets eller SFP:s politiska ställningstaganden. Den är inte ens ett ”hemma-hos”-porträtt på privatpersonen Carl Haglund (förutom några triviala detaljer som han nämner). Det är en redaktionell reklam gjord i samarbete med de modefirmor som levererat kläderna till fotograferingen. Försvarsministern har alltså ”sålt sig” till några modefirmor. Detta oberoende om några pengar bytt ägare efter fotograferingen, eller inte.
  • Det egna motivet för Haglunds medverkan är svårt att tolka som något annat än en uttryck för den idag så vanliga politiska narcissismen. Om tanken var att promovera Mannerheim, Mannerheimmyten eller Mannerheimmuseet så blev det ordentligt snedtänt: Haglund är sannerligen inte någon Mannerheim (åtminstone inte ännu) – hur många hyllmeter han än har om marskalken hemma i bokhyllan. Men främst borde Haglund ha ställt sig frågan: skulle Mannerheim ha ställt upp på något liknande? Knappast. Mannerheim hade betydligt mer finess än så.

Frågan som borde ställas är: vem vinner på detta? Försvarsministern (och den institutionens trovärdighet)? Haglund som politiker? Nej, den enda som på riktigt vinner är de klädmärken som nu har fått en ”endorsement” av Finlands försvarsminister. Och HS, som kanske säljer några extra lösnummer – och på något sätt analyserar ihop det att handla om ”den metrosexuella Mannerheim som SFP:s frontfigur, vilket tilltalar dagens urbana unga”. Eller Hbl, som i kulturchefens blogg spekulerar om tilltaget är fråga om någotslags queer-uttryck. Suck.

Här ett litet tips till er alla: Idén med att klä sig snyggt är att inte göra någon affär av det – i ordets alla bemärkelser. Nu blev det bara en klibbig eftersmak av kvällsjournalistisk självpromovering á la Alexander Stubb.

Jag vet nog att det till alla politikers adelsmärke hör att promovera sig själva (speciellt i valtider) – men åtminstone borde en skicklig politiker maskera det till att gälla promovering av en idé eller en ideologi – inte enbart sig själv.

Eller så är jag hopplöst gammalmodig och idealistisk. Kanske detta är dagens melodi? Vi vet ju att politik och kommersiella intressen är intimt sammanflätade, och att den makthavande eliten i de flesta ”västerländska demokratier” även i övrigt smidigt struntar i de gränser som målats upp som omutbara i läroböckerna om folkstyre. Det tycks inte finnas några gränser längre, ens i vår idealbild av politik – allt är bara showbusiness, och allt är till salu. Till och med Mannerheim har förpassats till att bli enbart rekvisita för en photo-shoot.

–

Hoppas ni åter förstår att jag inte har något emot Carl Haglund som person – det här är inte personligt. Jag råkar också tycka att Haglund hör till de mer vettiga av alla SFP-politikerna, och det i många avseenden. Men just nu är han försvarsminister – och hans ageranden tolkas utgående från det.

Inte så svartvitt i Ukraina – och på Krim

Svenska, , ,

Uppdatering 5.3: Kerrys besök, händelserna på Maidan, Putins presskonferens. 8.3: lite mer om energifrågorna.

I skrivande stund (april 2014) har det gått cirka tre månader sedan protesterna i Kiev började, men först nu, efter en rysk reaktion och någonslags rysk kraftuppvisning på Krim, börjar man se lite nyansering i rapporteringen. För de flesta börjar det bli tydligt att läget i Ukraina knappast kan reduceras till ett enkelt ”de demokratiska EU-vänliga krafterna mot det onda Ryssland”,  så som även vår egen press hittills så benäget gjort. Ukrainas historia är redan från förr mycket komplicerad (liksom för de flesta staterna i Europa), och de politiska turerna sedan självständigheten 1991 har mest karaktär av en bananrepublik (Wikipedias Ukraina-artikel har ett ganska bra sammandrag).

Därför är det mycket svårt att som utomstående observatör idag försöka tillmäta någonslags legitimitet till den ena eller den andra partens ageranden. Ännu svårare blir det av att det mesta av rapporteringen i de upphetsade stämningarna fördunklas av semantiska trick eller av den propaganda som alla sidor sprider. Det är alltså inte alldeles lätt att bara försöka skapa sig en bild av vad som pågår. Till exempel: strax innan jag skrev detta, spreds som en löpeld på sociala medier ett rykte om ett ”ryskt ultimatum”, men det visade sig vara falskt. Som genom ett trollslag försvann plötsligt  alla braskande svarta rubriker på CNN, BBC etc.
I många västmedia utgår man nu reflexmässigt från att Ryssland ”ockuperat Ukraina”. Det stämmer att Putin utverkat ett tillstånd av ryska parlamentet för att använda militärkraft vid behov, men hittills har han inte utnyttjat möjligheten. Ryssland har däremot från förr gällande Krim-halvön ett hyresavtal för sin Svarta Havs-flotta (i kraft till 2042). Enligt avtalet får Ryssland stationera 25000 soldater på Krim. Det är alltså inte så att ryska örlogsfartyg och ryska trupper på halvön är något nytt eller överraskande fenomen. Och läget mellan de ryska trupperna och de ukrainska trupperna på Krim tycks åtminstone för tillfället vara ganska avspänt – trots medias försök att piska upp krigshysterin. Det enda man kan vara säker på är att ryktena florerar, och uttalanden, rörelser och manövrar inte alls behöver vara vad de ser ut som. Speciellt ryssarna är experter på denna sorts spel som kallas ”maskirovka” – och jag har svårt att tro att ukrainarna är sämre. I efterhand är det nästan omöjligt att veta vem som till syvende och sist satte igång ett rykte, och med vilka bevekelsegrunder.
EU och USA har ur min synvinkel ett dilemma. Det är förstås populärt och bra att stöda den väst- och EU-vänliga oppositionen i Ukraina, men faktum är ju att en demokratiskt vald president (valet av Janukovytj anses av de flesta observatörer ha gått någorlunda rätt till) avsattes, och en självutnämnd klick tog makten. Semantiskt är det intressant att våra medier trots detta kallar de nya makthavarna för ”regering” och inte ”regim”. Visst, Janukovytj ser ut att ha varit en ordentligt korrumperad herre efter sina år vid makten – men i en demokrati skulle det väl ha funnits en reell chans att rösta ut honom om ett år, vid nästa val. Nu fortsätter en kutym med odemokratiska maktövertaganden, vilket inte bådar gott för framtiden.

Maidan-protesternas upprinnelse var visserligen demonstrationer för demokrati och förhoppningen om ett genuint okorrumperat politiskt system. Och dessa kretsar finns förstås kvar i Ukraina, med vissa frontfigurer i det nya styret. Dem skall vi stöda med alla medel. Men med på agendan och i den högljudda retoriken kom dock (som det brukar gå) även allehanda opportunister och andra som vädrar morgonluft när samhällsstrukturerna rämnar. Bland den brokiga oppositionen återfanns på Maidan bl.a. ledare för beväpnad milis och ”skyddstrupper”, och bland de nya ministrarna i det nya styret återfinns ultranationalister som de flesta EU-politiker inte skulle vilja frotteras med. Så de EU-politiker som nu reser till Kiev för att låta sig fotograferas  tillsammans med det nya styret, kan ännu komma att ångra det.

Också USA:s utrikesminister John Kerry dök upp i Kiev på en ”photo-shoot” med oppositionen. Vad han lyckades åstadkomma vet jag inte. Så fort han öppnar munnen tycks det ju hoppa en groda ur honom. Nästan genast då krisen började gjorde han bort sig gällande Ryssland och Ukraina med att säga: ”På 2000-talet kan man bara inte bete sig som på 1800-talet och invadera ett annat land med stöd av en helt påhittad ursäkt”. Han hade tydligen helt glömt att USA år 2003 invaderade Irak efter fabricerade bevis om massförstörelsevapen.

Kerry utlovade som en bättre regionpolitiker en miljard dollar för ”demokratiarbete i Ukraina”. Det låter ju bra, men det är skäl att minnas att denna sorts amerikanska pengar oftast endast innebär statligt amerikanskt stöd till amerikanska NGO:s (Non Governmental Organisations), och NGO:s direkt underställda det amerikanska utrikesministeriet, med de kommersiella amerikanska underleverantörerna i släptåg. Att som pr-trick strö lite pengar bland folket tror jag alltså inte att på riktigt löser några av Ukrainas problem. För mannen på gatan låter ”en miljard” som mycket, men tar man en titt på Ukrainas balansräning inser man också att det är en droppe i havet. Kerry kunde lika gärna ha utlovat ”a gazillion dollars”.

EU ville inte vara sämre, utan lovade på ett bräde 11 miljarder i ”stöd”.  Det är ändå skäl att minnas att detta ”stöd” till största delen är lån, och inga gratispengar. Med lånen kommer samma sorts krav och villkor som då Grekland fick ”stöd”. I de flesta fall blir mycket få saker bättre för folket på gräsrotsnivå  – däremot öppnas marknaderna för finansjättar och andra ränteutsugare. Scenerna då den nya ”premiärministern” Yatseniuk  besökte EU-kommissionen   och mottogs som en hjälte och statsman blev nästan äckliga.

Putins presskonferens andades rysk självsäkerhet och den typiska Putineska charmen: det är något med den ideologiskt rätlinjade Vladimir som tycks tilltala många, speciellt ryssarna själva. Den enda nyheten som Putin levererade var en alternativ version om konfliktens start: han menade att Janukovytj aldrig kategoriskt vägrat skriva på det EU-avtal som sägs ligga bakom oroligheterna – han hade bara lagt avtalet på is för att förhandla fram bättre villkor. Maskirovka? Kanske. I övrigt gav presskonferensen inget nytt som inte observatörer vetat länge om Ryssland och landets bevekelsegrunder och motiveringar, men kanske den åtminstone får tyst på de mest banala Facebook- och Twitteruppdateringarna; Vladimir Putin är ingen idiot, utan i högsta grad en slug räv. Och han sitter ganska stadigt på sin tron – några små protester i Moskva eller St Petersburg, fotograferade av västmedia så man inte ser de många ointresserade förbipasserande, rubbar sannerligen inte den ryska Tsaren.

Min poäng med de ovanstående politikerkarakteriseringarna (och jag har sagt det för) är: Lägg inte alltför stor vikt vid politikers uttalanden, bygg framför allt inte upp politikerna till moraliska eller filosofiska förebilder. Politiker talar i egen sak. Många politiker är manipulativa lögnare; i större eller mindre grad – och mer eller mindre konstant.

Geopolitiskt är läget mycket intressant. Enligt den amerikanska administrationen ligger nu ”alla optioner på bordet”. Vadå – även att bomba Moskva med atomvapen? Det hela låter som tom retorik, men de högerkrafter i USA som nu beskyller Obama för svaghet borde ändå minnas att samma administration inte dragit sig från att på basen av rätt så svag s.k. ”intelligence” drönarbomba oskyldiga civila, om man misstänkt att en ”militant islamist” kan stryka med samtidigt.

Men de facto skulle det var bra om ingen av ”de stora” skulle uttala sig med basröst gällande Ukraina: USA driver förstås en precis likadan ”vi invaderar vem vi vill och av vilken orsak som helst”-politik som Ryssland, och Ryssland som arvtagare till Sovjetunionen har minsann inte obefläckade händer. Som exempel kan nämnas Stalins massdeporteringar på Krim efter II världskriget (låt vara att Stalin var georgier, och inte ryss). Lite svårt har jag också med den tyska förbundskanslerns indignerade uttalanden – det är faktiskt inte så länge sedan en annan tysk kansler härjade i regionen. Likaså britterna och fransmännen (Ok, det var 1853 under Krimkriget, men ändå). Några lektioner i historia borde förresten de flesta som nu uttalar sig ta – det är skrämmande att se hur usel historiekännedomen eller ens allmänbildningen gällande  Ukraina, Ryssland, Krim och Svarta havet är bland många högljudda kommenterare.

Som en liten avstickare är det värt att notera att många observatörer nu enbart koncentrerar sig på det militära eller politiskt/retoriska, och helt glömmer bort energifrågorna, som åter (liksom i så många andra konflikter) spelar en mycket större, realpolitisk bakgrundsroll än man kunde tro. EU är förstås gällande sina reaktionsmöjligheter bakbunden av sitt beroende av rysk energi – en fråga som även långt definierar Rysslands förhållande till Ukraina: Ukrainas obetalda energiräkning till Ryssland uppgår enligt vissa uppskattningar till flera miljarder, detta i tillägg till Ukrainas övriga, nästan hopplösa ekonomiska problem, vars lösning på det ena eller andra sättet garanterat kommer att splittra det ukrainska politiska fältet. USA skulle för övrigt inte ha något emot en ordentlig eskalerande konflikt där Ryssland stryper gaskranarna till EU – då blir det lättare att avsätta den överproduktion av amerikansk naturgas (i form av LNG – liquified natural gas) som USA för tillfället upplever. Då skall helst även frihandelsavtalet mellan EU och USA (visste ni att ett sådant var i görningen?) skrivas under detta år – annars kanske det inte lyckas.

Hur situationen utvecklas blir intressant, och det finns säkert skäl att återkomma till ämnet. Jag hoppas ingen i och med denna korta text tror att jag nu valt den ena eller den andra ”sidan”. Det är just denna sorts reflex hos många som stör mig oerhört – att omedelbart och onyanserat ”välja sida” och sedan papegojartat upprepa vilken uppenbar propaganda som helst – utan reflektion, eller ens lite eget arbete med att försöka hitta källor och verifiera påståenden.

Varumärkenas fascination – och Guggenheim

Svenska, , ,

Folk tycks överlag gilla att identifiera sig med olika varumärken, och gillandet har bara ökat i och med nätet och dess möjligheter för likasinnade att samlas kring sina favoriter. Detta fenomen har företagen benäget hakat på, och idag kan man t.ex. på Facebook gilla sina favoriter, för att därefter få… ja, åtminstone uppdateringar på vad företaget pysslar med, och kanske möjlighet att delta i någon tävling nu och då.

Företagen själva talar själva om tvåvägskommunikation och dialog med konsumenterna, men själv har jag aldrig förstått varför man skulle göra gratis reklam för ett företag, som i grund och botten endast är intresserat av två saker: sitt eget resultat, och på vilket sätt din plånbok kan hjälpa till att förbättra sagda resultat.

Jag skulle t.ex. aldrig ”gilla” en kafé- eller hamburgerkedja på Facebook, lika lite som jag skulle bära kläder med deras logo på, eller som ett nöt ställa mig i en halvtimmes kö, bara för att få smaka på deras likriktade utbud då en ny enhet råkar öppna.

Den här långa inledningen behövs som en grund för en hypotes som utkristalliserats för mig den senaste tiden. Samma varumärkstänkande jag beskrivit ovan tycks idag kunna skönjas även på konstens och kulturens område. Speciellt tydligt tycker jag mig ana detta när det gäller debatten kring ett eventuellt Guggenheim-museum i Helsingfors.

Förutom de som av princip  motsätter sig, eftersom att det alltid finns något ”viktigare” att satsa pengar på än kultur, kan man se två läger i debatten:

  • de skeptiska frågeställarna, som hyser stora farhågor gällande de optimistiska uträkningarna, och som vill ställa projektet i relation till hur inhemska kulturella strävanden kan påverkas av ett Guggenheim.
  • förespråkarna, som hänvisar till huset som en säker turistattraktion, och som dessutom skulle generera arbetstillfällen och sociala intäkter.

De två lägren kommer nog aldrig att kunna enas om något, eftersom inget i debatten gäller innehåll. Man diskuterar kostnader, besöksantal och licensavgifter, och glömmer totalt bort det konstnärliga innehållet. I själva verket tycks den frågan vara av helt underställd rang; debatten kretsar mest kring förespråkarnas poäng att det är huset själv (ritat av någon stjärnarkitekt) som kommer att dra folk, och skeptikernas rädsla för vem som till sist får betala hela kalaset.

Jag är en stor vän av konst. Om jag besöker en stad, vare sig i hemlandet eller utomlands, ingår konstmuseet eller museerna alltid i mitt standardprogram. I min repertoar ingår både klassisk och modern konst. Ofta kan jag vandra i museerna i flera timmar, till förtret för mitt resesällskap, som hellre vill shoppa eller sitta på restaurang (vilket jag nog också gör). Detta konstintresse gör att jag stortrivs i städer som London, där det t.o.m. efter flera besök alltid finns något nytt och spännande att se. (Den enda gång jag besökt New York var Guggenheim tyvärr stängt för renovering, så det blev bara MoMA den gången). Men som sagt, även mindre städer och mindre museer är intressanta.

Väl värt ett besök: National Gallery i London
Ett måste: Ufizi i Florens

Att jag ändå i Guggenheimfrågan tenderar att räkna mig till de skeptiska frågeställarna kanske därför kommer som en överraskning. Men om jag kopplar ihop hela frågan till min varumärkesdiskussion ovan, kanske du förstår vad jag menar. Min hypotes är att samma varumärkestänkande som styr människorna som ”gillar” varumärken på FB, styr mångas inställning till varumärket Guggenheim och i förlängningen museiprojektet. För dem räcker det med varumärket – det övriga är inte så viktigt. De mest barnsliga uttrycken rör sig på en förvånande låg nivå av självkänsla: ”Vi borde vara glada för att Guggenheim är intresserade av oss”.

Javisst. Guggenheim är ett välkänt och fint varumärke. Solomon Guggenheim-stiftelsen har i därför i många år strävat till att förkovra sin förmögenhet genom att sälja varumärket via franchising (i princip exakt samma sak som en hamburgerkedja). Ett museum får tillstånd att kalla sig Guggenheim för en furstlig licensavgift, och sedan en årlig franchising-avgift.

Men ett varumärke kan också tappa sin lyster. En eventuell skandal eller pinsamma avslöjanden, eller bara illvilliga rykten, kan fort (speciellt med den makt som horderna på Facebook idag har) göra ett varumärke till något ingen vill ha något att göra med. Eller så bara falnar varumärket med tiden.

Nu säger jag inte att det finns sådana överhängande faror med varumärket Guggenheim, men redan möjligheten att man kanske om 10 år sitter med ett museum som har ”fel” namn, men där man skall avskriva licensavgiften för namnet i tio år till, borde få oss att tänka efter.

Nyligen presenterade Guggenhiem-stiftelsen en ny Guggenheim-plan på en ny tomt. En PR-sajt finns också öppnad ”för att stimulera den öppna debatten” (som dock tydligen skall ske enbart på finska). Det finns också nya uträkningar på vad det hela kan kosta, och vad eventuella samhällsintäkter kan bli.

Efter att ha läst förslaget kan jag bara räkna en förtjänst på Guggenheim-stiftelsens konto: den årliga franschising-avgiften har i det senaste förslaget halverats (till en miljon euro), och summan är bunden till att besökssiffrorna uppnås. Licensavgiften på 30 miljoner dollar för 20 års rätt att använda namnet kvarstår dock.

I det senaste förslaget har man också ökat besökssiffrorna, andelen företagssponsorering och museets beräknade intäkter (och t.o.m. statens skatteintäkter) samt minskat på kostnaderna – och voila: förslaget blir betydligt mer aptitretande.

Idén är att göra det hela lite mer sväljbart för de politiker som skall besluta i frågan, men de nya beräkningarna kastar ju nog ett lätt löjets skimmer på siffrorna: tydligt är att beräkningarna är tagna ur luften, och att de vid behov går att dra något nytt ur hatten tills man nått siffror som politiskt kan röstas igenom.

Vad som på riktigt sedan sker vet ingen. Det är väl lite som med västmetron och all plötslig förvåning över att den blir dubbelt dyrare än ”beräknat”: prislapparna på de här projekten måste alltid göras politiskt smältbara – sen byggs projekten nog färdigt oberoende vad de riktiga kostnaderna blir.

Min skepticism gäller alltså inte om vi behöver ett konstmuseum till (jag gillar ju dem, och de får gärna bli fler i Helsingfors), och inte heller så mycket vad det hela kommer att kosta, och vem som betalar. Men är Guggenheim det rätta? Mina slutsatser:

  • Guggenheim kommer, det är redan bestämt på högre ort. Debatterna, diskussionerna och kommande omröstningar är till största delen politisk teater.
  • Vi vet att det blir dyrt, och troligen mycket dyrare än vad som beräknats.
  • Spelar det någon roll att det blir dyrt? Kanske inte så mycket. Konst och kultur får nog kosta, även om tiderna är svåra och det finns andra lovvärda projekt.
  • Licens- och franschising-avgifterna rimmar illa med konst och kultur, det luktar lite för mycket hamburgerkedja. Glöm inte att Guggenheim-stiftelsen främst är ute efter att förkovra sin förmögenhet, de är knappast på riktigt intresserade av oss eller våra förehavanden.

—

ps

Ännu en kommentar till Guggenheim-stiftelsen nya förslag: Förslaget lyfter fram Bilbao som ett lämpligt jämförelseobjekt, trots att Bilbao och Helsingfors (eller deras närområden) varken sociologiskt/befolkningsmässigt, historiskt eller geografiskt har något alls gemensamt. I jämförelsen radas även upp en massa effekter som stiftelsen räknar ut att museet haft på Bilbao och Baskien – men Bilbaos förnyelse var förstås en mycket större och mer invecklad process än bara öppnandet av ett museum (detta nämns med liten text i en fotnot).

Satellitbaserad bilskatt – nej tack

Svenska, , ,

Texten skrevs ursprungligen 2.9.2013 – Uppdaterad 18.12.2013 då hela rapporten nu utkommit.

Jorma Ollilas arbetsgrupp föreslår en totalreform av bilbeskattningen, så att nya bilar blir billigare (då den gamla bilskatten avskaffas), medan beskattningen därefter sker för användningen, d.v.s. man betalar för körkilometrarna. Enligt uträkningarna skulle bilparken förnyas, användandet av kollektivtrafik öka, koldioxidutsläppen minska och massor av arbetstillfällen skapas. Hurra!

Innan vi går till de uppenbara problemen med förslaget, måste man lyfta på hatten till Ollila för en sak: rapporten behandlar hela det finska bilskattesystemet förvånansvärt öppet och utan skenheliga ordvändningar. Rapporten konstaterar bl.a. att bilskatten i Finland är en fiskal åtgärd och inget annat (staten tar årligen in sju gånger mera i bilskatt än vad som används för vägunderhåll), och att de miljömässiga styrningar som på senare år gjorts gällande bilskatten står  i motsatsförhållande till detta; om miljöstyrningen ”lyckas” (samtidigt som bilarna dessutom blir bränslesnålare) ”straffar” man ju de goda medborgarna genom att nya skatter måste hittas på, eller de nuvarande ökas.

Ollila går öppet ut med att en kilometerbaserad skatt är ”rättvis” i den meningen att den helt slipper det ovannämnda dilemmat, eftersom man i en sådan även kan inkludera bilar utan utsläpp, som t.ex. elbilar (I Ollilas förslag finns visserligen kvar en koldioxidbaserad komponent som jag tolkar som en eftergift till tanken om att bilskatten måste ha en ”grön” effekt – men den är irrelevant för diskussionen här).

För den som läser rapporten öppnar sig plötligt ögonen: Det nya systemet är alltså rätt och slätt ett sätt att garantera statens skatteinkomster även i framtiden. Ur denna fiskala synvinkel undergrävs även motståndarnas argument om att ersätta Ollilas förslag med en höjd bränsleskatt. I Finland är ett tilläggsproblemet förstås också att staten redan utnyttjat denna sorts bränslebeskattning nästan maximalt –  den vägen är s.a.s. stängd.

Ollilas förslag handlar inte just nu om vägtullar eller rusningsavgifter i huvudstadsregionen – men som rapporten konstaterar: de blir förstås mycket enkla att införa, ifall den tekniska delen av Ollilas förslag blir verklighet. Idén är att installera en apparat i varje bil, så att man med satellit exakt kan följa med var bilarna rör sig. Räkningen kommer sedan i efterhand.

Idén är problematisk ut många synvinklar. Det största problemet gäller personlig intergritet. Det angår faktiskt ingen, allra minst staten, var och när jag kör min bil. Ingreppet på detta privatlivets område är så stort, att hela förslaget redan på den grunden borde funderas om.

Ollila målar visserligen upp ett system där självständiga (och underförstått, marknadsmässiga) ”operatörer” står för själva insamlandet av gps-datan, och att de i sin tur endast förmedlar det körda kilometerantalet till skattemyndigheterna . Men jag är nog tvungen att avfärda som ren nonsens rapportens hänvisningar till datasekretess- och datasäkerhetslösningar, eller till att systemet endast borde kunna utnyttjas för sitt ursprungliga ändamål. System som kan missbrukas, kommer förr eller senare att missbrukas, för att inte tala om att myndigheterna alltid strävar till att så småningom ”förbättra” utnyttjandet av dylika databaser. Det är alltför lockande för myndigheterna, och de kan alltid  hänvisa till brottsutredningar eller annat. Och ju fler ”operatörer” man blandar in, desto fler inkörsportar  för både intrång och missbruk öppnar man. Rapporten skummar över dessa frågeställningar på några sidor, med de för finska språket så typiska passivsatserna:

Turvajärjestelyin on varmistettava, että tietoja pääsevät käsittelemään vain ne henkilöt, joilla on siihen oikeus.

Det låter ju bra, men betyder faktiskt inget alls.

Det andra stora problemet är tekniskt/ekonomiskt. Vem skall få bygga apparaturen till bilarna, vem kommer att få tjäna miljonerna? Hur kommer apparaterna att kopplas, och vad blir följderna om de i misstag kopplas loss (eller om man kopplar loss dem med flit)? Ur filosofisk synvinkel: kan någon faktiskt tvinga mig att installera utomstående apparatur på min privategendom?

Laglighetsaspekterna behandlas i rapporten, och slutsatsen är (naturligtvis) att det inte finns lagliga hinder för ett dylikt system. Det stämmer säkert, men som jag påpekat i många andra blogginlägg: våra liv och våra interaktioner med samhället handlar faktiskt om mycket mer än bara lagar.

Rapporten försöker göra det hela mer aptitligt genom att baka in denna gps-baserade tekniska  ”innovation” i ett större EU-sammanhang. Det finns tydligen skrämmande långt komna planer på liknande system i hela EU (EETS), vilket helt undgått mig.  Rapporten talar om att Finland nu har en gyllene chans, bara vi tar den fort. Därefter nämns som vanligt fantasifulla siffror om pengar och arbetstillfällen – som långt luktar precis som uträkningarna kring Guggenheim-museet i Helsingfors; ett projekt som man med rätt stor säkerhet kan vänta sig att blir betydligt dyrare än vad som sägs i de presenterade kalkylerna, och som knappast blir den framgång man målar upp i nästan poetiska ordval.

Konsekvenserna av det nya systemet behandlas i en uträkningsdel. Där presenteras scenarier, där den kilometerbaserade skatten väntas minska antalet bilresor med 30 miljoner, vilka ”automatiskt” skulle överflyttas till kollektivtrafiken. Det är mycket lite, eftersom det görs 3,5, miljarder bilresor i Finland årligen.  Uträkningarna gällande följderna för kollektivtrafiken är sedan baserade på denna siffra, men det hela blir lite löst eftersom det inte riktigt framgår hur den första uträkningen gjorts. Kostnadsuträkningarna för vad systemet skulle kosta de enskilda medborgarna måste också tas med en nypa salt – annat än konstaterandet att bilisterna förstås i slutändan betalar hela kalaset.

På grund av bristerna i den egentliga texten har en Merja Sandell på finansministeriet hängt på ett ”tillägg” i slutet av rapporten, där hon bl.a. konstaterar:

  • att ett dylikt system inte byggts någonstans, och att kostnaderna t.ex. i Holland, där man kommit längst, överskridit Ollilas blygsamma kalkyler nästan tiofaldigt.
  • att integritetsskyddet är problematiskt i EETS-systemet (där även utländska aktörer måste släppas in), och att det är helt outrett vilken byråkrati eller vilka tekniska lösningar som behövs vid ett fordonsbyte (600000 per år i Finland). 
  • att en kontroll av utländska bilar (eller om det ens är möjligt att beskatta utländska bilar) är mycket problematiskt enligt eu-bestämmelserna.
  • att det kilometrbaserade skattesystemet skattemässigt behandlar bilar av olika ålder mycket ojämlikt.

Jag håller med om allt detta, och förvånar mig ganska stort (eller kanske ändå inte) över att Ollila själv inte kommit på dessa uppenbara problem – vilket kastar ett slarverns skimmer över hela rapporten.

Själv anser jag att konsekvensbedömningens största brist är att att den inte tar i beaktande eventuella framtida förändringar i bränslepriserna. Som styrelseordförande i Royal Dutch Shell borde Ollila vara väl informerad om Peak Oil:  den billiga råoljan är historia (och det finns inga realistiska ersättare), vilket gör att bilbränslena blir bara dyrare i framtiden. Det är klart att även antalet körkilometer kommer att påverkas av detta: för många människor blir det helt enkelt för dyrt att köra bil, punkt slut.

Ett sista problem är att rapportens förslag utgår ifrån att den traditionella bilskatten (vid inköp) helt avskaffas. Det låter ju på pappret bra – det skulle faktiskt bli betydligt billigare att köpa en bil. Men det finns förstås inga garantier för att  denna åtgärd inte kan tas tillbaka så fort statens finanser nästa gång måste lappas ihop av den ena eller andra orsaken. Med ett pennstreck är vi sedan tillbaka i ruta noll – nu bara med ett heltäckande Storebror ser dig-system.  Visst, man kan förstås hävda att staten redan nu ganska exakt kan spåra hur medborgarna rör sig, då så gott som alla människor går omkring med en radiotelefon som tutar ut positionsdata. Skillnaden är ändå, att telefonen kan stängas. Att stänga skatteapparaten i bilen blir förstås olagligt, och enligt förslaget måste det också vara möjligt för polisen att även kunna kontrollera funktionen, utan att ens stanna din bil.

Trots George Orwells stora klarsynthet kan man hävda att världen ju inte blev precis sådan som i hans dystopi 1984. Den blev på sätt och vis ännu värre. För att genomföra det totalitära samhället behövs inte alls ett Parti och en Sanning. Det behövs bara en rapport från en arbetsgrupp, och en befolkning som villigt sväljer det hela för att ”skapa arbetstillfällen”.

Var det bara Nazityskland som registrerade etnicitet?

Svenska, ,

För klarhetens skull: Jag röstar aldrig på sannfinländarna, och jag försvarar inte i denna text Sannfinländarnas allmänna politiska ställningstaganden. Jag försvarar inte heller de åtgärder som Nazityskland genomförde gentemot olika etniska grupper.

Sannfinländarna gillrade igår en politisk fälla som förutsägbart fick många att falla dit pladask, med högljudda och indignerade reaktioner i Facebook- och blogosfären. Den samlande kontentan av domsutslagen i folket tribunal blev: Sannfinländaren Olli Immonen vill införa etnisk registrering i Finland, precis som nazisterna. Till och med justitieminister Anna-Maja Henriksson föll för detta enkla trick, och jämförde Immonens förslag med tiderna under Nazistyret i Tyskland (åtminstone enligt Hbl:s rapportering).

Som vanligt hade ingen orkat ta sig till Immonens egen text, där han främst hänvisar till FN-organet UNECE:s rekommendationer gällande folkbokföring (pdf här), där man konstaterar:

413. Countries with a culturally diverse population may wish to collect information on the ethnic identity (or composition) of the population, on mother tongue, the knowledge and practice of languages as well as on religious communities and denominations.
414. They may also wish to collect information on the ethno-cultural characteristics of parents and grand-parents (ancestry) to gain a deeper understanding of the origins of the population and of integration processes.

Immonen hänvisar också till USA, där denna sorts registrering gjorts vid varje folkräkning. (I USA, där man frågar efter ”ras”, motiverar myndigheterna förfarandet med åtgärder som brukar kallas ”positiv diskriminering”). Immonen nämner också Storbritannien, som har ett liknande myndighetsregister med samma motiveringar.

En reklam avsedd att få LBGT-personer att registrera sin sexuella preferens i samband med USA:s folkräkning 2010. Nazism?

Det blev alltså 5-0 i matchen Immonen-Henriksson, där Henriksson i efterhand alltså ser ut som om hon klumpat ihop FN och USA med Nazityskland, eller framstår som en person som ironiskt nog inte vill behandla minoriteter positivt.

Men i sig är den matchen ganska ointressant som ämne för en filosofisk diskussion. Mitt största problem med reaktionerna på Facebook gäller den ryggmärgsreaktion som uppenbart ligger bakom kommentarerna: Ett förslag eller en idé sågas eller baktalas, inte på grund av vad som sägs i förslaget, utan på grund av vem som frambär det. 

Jag är ganska säker på att många av de upprörda kommentatorerna skulle bli mäkta förvånade, kanske till och med indignerade, om ett förslag de själva framförde, reflexmässigt skulle sågas med den enda motiveringen att förslaget framförs av en finlandssvensk (eller en person tillhörande någon annan identifierbar grupp).

En annan bra tankeövning är att läsa och känna efter  reaktionerna på följande, fiktiva pressmeddelande:

Finlands minoritetsombudsman föreslog idag att alla Finlands etniska minoriteter borde erbjudas möjlighet att officiellt registrera sin etniska tillhörighet i folkbokföringen.
– Om vi kan inkludera alla minoriteter i systemet skulle det ge dessa grupper en röst i beslutsfattandet, underlätta integrationen av invandrare, och även förbättra dessa gruppers inre sammanhållning, sade minoritetsombudsmannen.

Kändes det annorlunda? I sak är detta så gott som exakt samma förslag som Immonens, bara avsändaren och de språkliga broderierna är lite annorlunda.  Vänta nu, säger någon: ”Vi vet ju att alla sannfinländare är högerextremister, så det kan inte vara frågan om annat än att de vill ha ett system som i Nazityskland”. Också på FB har jag diskuterat med människor som i sten påstår sig veta vad Immonens eller sannfinländarnas ”riktiga” motivering är.

Ursäkta nu bara, men då talar vi inte längre sak, utan sysslar med rena spekulationer i bästa fall, och demonisering i värsta fall. (Att spekulera i motiven kan förstås vara nog så intressant – se ett allmänt resonemang gällande sannfinländarnas övergripande agenda längst ner – men  de bör alltid avhandlas  separat från sakfrågan).

”Men Immonen skrev att alla människor med samma bakgrund tänker likadant. Hur kan man klumpa ihop människor på det där sättet?” Jaha – och du klumpar alltså inte ihop sannfinländarna till en grupp som tänker likadant?

Många reagerade också reflexmässigt med att en registrering av etnisk tillhörighet automatiskt måste vara olaglig. Det skulle det faktiskt vara (enligt personuppgiftslagen), om det t.ex. var Immonen själv, eller Sannfinländarna, som skulle sätta upp ett dylikt register. Om myndigheterna gjorde det, skulle det naturligtvis vara legalt, eftersom det (och Immonen relaterar här FN-pappret) skulle basera sig på att man frivilligt uppger sin etniska tillhörighet  (som t.ex. i USA).

Ok, vad lärde vi oss av denna affär, finns det en ”take-away”? Kort: Vill man att ens egna förslag skall tas på allvar, skall man också sakligt och analytiskt bemöta andras förslag, oberoende av vem som råkar göra dem.

Så till saken:

Jag tycker Immonens förslag är missriktat av tre orsaker:

  1. Jag tycker registrering av ras eller ”etnicitet” i grunden är en dålig idé, och att alla länder som gör det borde tänka om. Begreppet ”ras” borde inte användas alls om människor, det har ingen vettig motivering.
  2. Våra etniska minoriteter är så små att en registrering i praktiken inte skulle kunna ha några vettiga mål eller konsekvenser. Invandringen är inte heller så stor som FN-pappret avser.
  3. Det är mycket problematiskt att kategorisera ”etnicitet”. Det handlar nödvändigtvis alltid om självkategorisering (Immonen kommer med några övergripande, nästan barnsliga förslag), så vem skall till sist bestämma vilka kategorier som får komma med?

De flesta svenskspråkiga finländare upptäcker i punkt 1 ett stort dilemma (och Immonens andra fälla): Varför får svenskpråkiga registrera sig i Finland, men inte någon annan minoritet? Sågar finlandssvenskarna alltså andra minoriteter, då de automatiskt sågar Immonens förslag?

Detta gäller bara om man anser att språket i sig är en markör för etnicitet. Själv gör jag inte det, utan anser att språkregistreringen i Finland handlar om myndigheternas tjänster till finländarna. (Och när det gäller invandring till Finland, har invandrarna historiskt assimilerats på endera finska eller svenska, så som t.ex. mina tyska förfäder).

I bakvattnen ligger kanske vissa finländares diametralt olika syn på de svensktalande. Det finns nämligen grupper som anser att alla svenskspråkiga även idag är ”invandrare”. Nu spekulerar jag fritt, men slutmålet med Sannfinländarna olika förslag som skenbart omhuldar andra minoriteter kan vara att utpeka myndigheternas svenskspråkiga tjänster som orättvis ”positiv diskriminering” jämfört med andra minoriteter (och som därmed borde avskaffas). Men så är det ju inte – det handlar om likhet inför myndigheterna.

Är finlandssvenska par faktiskt så lyckliga?

Svenska

Senaste blev det stora rubriker efter att Väestöliitto publicerade några plock ur sin familjebarometer. Bl.a YLE rubricerade stort ”Finlandssvenska par lyckligare än finsktalande”, vilket förutsägbart spreds som en löpeld på Facebook och Twitter, med lika förutsägbart ryggdunkande och självgratulerande i släptåg. Inte bara lever vi längre, vi är också lyckligare! Vilken lottovinst att födas till svensktalande i Finland!

Tyvärr publicerar Väestöliitto (som idag långt är en kommersiell aktör, i tiderna grundad av Suomalaisuuden Liitto, Nouseva Suomi ja Suomen Sosiaalidemokraattinen Työläisnaisliitto) inte sitt material öppet, utan man är tvungen att punga ut 23 euro för hela rapporten. Därför är jag tvungen att enbart ty mig till pressmeddelandet.

Bakom alla de lysande rubrikerna och kommentarerna låg följande två plock ur rapporten: ”Av de finskspråkiga var 40 procent, och av de svenskspråkiga 60 procent nöjda med sin maka/make” och ”Svenskspråkiga par har 40 procents mindre sannolikhet att skiljas” [min översättning]. Några alarmklockor borde dock genast ha ringt hos redaktörerna:

  • I en bisats i Väestöliitos pressmeddelande sägs att hälften av de utfrågade svenskspråkiga bodde på landsbygden, där även de finskspråkiga skiljer sig mer sällan. Språkgruppernas sampel verkar med all tydlighet alltså inte vara jämförbara, utan ger en slagsida till det svenskspråkiga samplets fördel (i fall man utgångsmässigt anser det bättre att folk aldrig skiljer sig).
  • Ingenstans framgår om de svenskspråkiga fått svara på enkäten på sitt eget språk, eller på finska. Om enkäten skett på svenska, kan skillnaden i resultatet bero på semantiska skillnader i svarsalternativen, vilket leder till att svaren inte är helt jämförbara. Har enkäten skett på finska gäller frågan om de svenskspråkiga uppfattat laddningarna i svarsalternativen på samma sätt som de finskspråkiga (eller om de kanske är så övertygade om att finlandssvenskar borde vara lyckligare än majoriteten att de lite ”bättrat” på sina svar.)
  • Jag är inte statistiker, så någon får gärna förklara för mig hur man räknat ut att sannolikheten att ett finlandssvenskt par skiljer sig är 40 procent lägre än för ett finsktalande par. Eftersom man inte singlar slant för att besluta om man skall skiljas, kan jag inte tänka mig annat än att Väestöliitto tittat på tidigare skiljsmässostatistik, och extrapolerat därifrån. Skiljer sig finlandssvenskarna i mindre grad än finskspråkiga (siffran överlag är väl omkring 50 procent)? Det har jag inte hört. I enkäten intervjuades endast människor i parrelation. Tillfrågades de alltså om de tänker skilja sig i framtiden? Hade de flera svarsalternativ? På vilket sätt är denna sannolikhetssiffra kopplad till enkäten? Inget framgår av det knappa pressmeddelandet.

Ingenstans i pressmeddelandet förs en diskussion om de ovannämnda undesökningsmetodiska frågorna, och som sagt, jag har inte läst själva rapporten, så jag kan inte avgöra om en sådan diskussion förts, eller om resultaten korrigerats mot eventuella skillnaderna. Det kan ju hända, men det hade varit skäl att berätta lite mer om det i pressmeddelandet i så fall. Trovärdigheten lider.

Den finlandssvenska medians rubriker och gratulationerna på Facebook är i sig intressant. Den visar antagligen på en ganska naturlig reaktion hos en liten minoritet. Det finns ett starkt behov att hävda sig mot majoriteten, och övertyga sig själv om att man är något lite mer än ”de andra”. Sådana här exkluderande självgratulationer tror jag ändå att på lång sikt inte förbättrar kontakten mellan språkgrupperna i Finland – på sin höjd upplevs den svenskspråkiga befolkningen av majoriteten som en ännu lite mer pikant kuriositet, som snart kan förpassas till museer och historieböcker.

I förlängning: Jag tenderar jag att ta Markku T. Hyyppäs undersökningar om finlandssvenskarnas självupplevda hälsa och sociala kapital som faktorer för ett längre liv på mycket mera allvar. Åtminstone kan man på nätet läsa hur han utfört sina undersökningar, och hur han statistiskt arbetat för att jämna ut eventuella felviktade faktorer i enkätsvaren. Sampelstorlekarna uppges också (medan Väestöliitto klumpar ihop båda språkgrupperna till ”3000 par”). Min enda invändning (mot den ovan länkade  Hyyppäs undersökning jag hittade på nätet) är att hans undersökningar tydligen geografiskt koncentrerat sig enbart till Österbotten.

Otur sällan orsak till flygolyckor

Svenska, ,

Det var synd att artikeln i Hbl (5.11.2013) om Finnairs sista olycka med dödlig utgång (Aero 217, år 1963) behandlade dagens flygsäkerhet så slarvigt. Vet inte om Finnairs säkerhetschef inte lyckades besvara frågorna riktigt bra, eller om reportern Staffan Bruun i sin vanliga stil tenderat att ösa på lite tendentiöst, men Bruuns beskrivning av säkerhetschefen ”som skruvar lite besvärat på sig när han får frågan hur Finnair lyckats undivka olyckor i femtio år”, samt Bruuns fråga ”Är det tur eller skicklighet att Finnair undvikt olyckor”, visar att Bruun inte alls fördjupat sig i ämnet.

Aero 217 – haveriplatsen, någon kilometer före landningsbanan. Wikimedia.
Nedan förklarar jag hur allvarliga flygolyckor uppstår. Resonemanget borde för var och en visa varför vissa bolag har bättre statistik och andra sämre, och varför det inte finns några principiella orsaker som skulle hindra Finnair att flyga prickfritt i all evighet.

Flygolyckor sker inte statistiskt jämnt fördelade mellan bolagen. Det är inte så att ”det snart måste vara dags”, för ett bolag som flugit en längre tid utan olyckor. Denna naiva uppfattning skulle ju omvänt innebära att t.ex. ett bolag som inom en kort period haft två allvarliga olyckor plötsligt är det säkraste att färdas med – det är precis tvärtom.

Allvarliga flygolyckor sker idag av tre orsaker (då terrorism inte räknas med):

  1. Extremt dåligt väder.
  2. Allvarliga mekaniska fel (eller grava misstag och slarv i underhållet).
  3. Grova pilotfel.
Mycket viktigt att notera att allvarliga olyckor så gott som aldrig beror på bara en orsak. Oftast behövs en kedja av händelser, t.ex att två av kriterierna ovan uppfylls. Kan kedjan brytas i något skede sker ingen olycka. Till exempel: ett flygplan råkar in i ett extremt väderfenomen, men bra pilotkunskaper och goda besättningsrutiner avvärjer faran, samtidigt som även kraftiga accelerationer och skakningar inte får dåligt underhållna, kritiska komponenter att lossna och orsaka en katastrof.
Att uppnå en bra säkerhetsstatistik har alltså inget med tur att göra, om man inte med detta menar att det råkar vara dåligt väder en viss dag – omständigheter som däremot i långa loppet fördelas jämnt på alla bolag (bortsett från att det faktiskt finns vissa områden på jordklotet där vädret i genomsnitt oftare är mycket hårt). Och även då är det avgörande hur träningen och manskapets omdöme spelar in – tar man risken att flyga genom ett elektriskt oväder, cumulonimbusmoln etc, eller inte? Detta borde även Finnairs säkerhetschef ha betonat, i stället för ett försöka besvara Bruuns tendentiösa fråga om tur eller skicklighet med att ”det är bra att ha tur också”.

Som ett litet sidospår gällande Finnair: Åtminstone under min barndom florerade glada skrönor om hur Finnair nog fortsatte flyga då andra flygbolag hölls på marken på grund av dåligt väder, detta tack vare att piloterna var mycket skickligare, eller gamla militärpiloter, etc etc. Förstås rena struntet: för Finnair gällde och gäller förstås samma väderminimum som för andra bolag, och dumdristiga våghalsar är de sista man vill ha vid spakarna om man vill uppnå en bra säkerhetsstatistik.  

Om man studerar flygolyckor och flygolycksutredningar (Wikipedia är bra) klarnar en sak. Det som eufemistiskt brukar kallas ”den mänskliga faktorn” (men som egentligen oftare borde beskrivas som besättningens grova misstag, risktagningar eller försummelser) är mycket ofta den sista niten i kistan. På senare tid har man därför i utbildningen betonat samspelet mellan piloterna (Crew Resource Management). Många, många olyckor berodde förr t.ex. på att andrepiloten inte av auktoritetsrädsla vågade ifrågasätta kaptenens beslut (bl.a. den värsta flygolyckan genom tiderna, då två Boeing 747 år 1977 krockade på flygplatsen i Teneriffa). Idag studerar man mycket samspelet mellan datorerna, instrumenteringen och besättningen – här finns faktiskt en del att göra fortfarande.

Ny utbildning, nya material, pålitligare motorer, nya navigations- och varningssystem, nya evakueringssystem och flerdubbling av kritiska system för att hålla flygplanet i luften har alla bidragit till att kontinuerligt förbättra olycksstatistiken sedan kommersiell transport av människor startade. I relation till flygsträckorna och antalet passagerare var det allra värsta olycksåret 1929 – omräknat i dagens trafikmängder skulle det årets olycksbenägenhet innebära över 7000 döda i flygolyckor år 2013. Siffran för år 2013 hittills: 159 (Aviation Safety Network).

Är flygning det säkraste sättet att resa? Det beror på hur man tänker. Uttryckt i risken att dö i förhållande till resedistans (oftast: per en miljard kilometer) är flygning säkrast. Uttryckt i risken att dö i förhållande till resetimmar eller antalet resor är buss säkrast. Jämförelserna är svåra att göra: riktigt långa resor är i praktiken svåra att göra med buss , men om gick det att göra, skulle också antalet separata ”resor” öka fort. Det enda man alltså behöver veta är, att det idag är säkrare att flyga än någonsin tidigare.

Myndighetspersoner och kommersiella budskap

Svenska, , ,

Så förekommer då Finlands minoritetsombudsman åter en gång som mannekäng i Synsams reklamkampanj för glasögon. Det här är misslyckat och problematiskt och väcker många frågor, som jag inte hittat tillfredsställande svar på.

Låt mig först få undanstökat att jag inte har något emot Eva Biaudet som person. Det här är alltså inte en attack mot Eva Biaudet. Men nu är det inte som privatperson hon förekommer i reklamen, utan som minoritetsombudsman.
Reklamkampanjen är misslyckad på två helt olika plan:
1.
Först kan man konstatera att faktumet att hon på webbkampanjen fortfarande förekommer som ”presidentkandidat” visar att någon på Synsam inte har kontroll över situationen. Har man deltagit i en valkampanj är ”presidentkandidat”  inte en titel man behåller resten av livet (vilket däremot ”president” är, ifall man blir vald).
Men också bortsett från denna småsak är reklamen kommersiellt dålig. Ok, jag förstår indelningen i två bilder, där det på den ena endast syns förnamnet (”vanliga” Eva), och hur glasögonen sedan på den andra bilden ”gör” henne till hennes arbetspersonlighet. Men jag förstår inte vad det tänkta budskapet med att ha henne med är. 
  1. Att minoritetsombudsmannen med nya glasögon får skarpare syn att granska diskrimineringsfall? 
  2. Att vi som uppskattar hennes arbete nu även borde förstå att uppskatta Synsams stora samhällsgärning (finns det en sådan)? 
  3. Att hon är med för att belöna Synsam, som visat sig ta speciellt bra hand om minoriteter, eller varit särdeles icke-diskriminerande? 
Jag tror inte det. 
Som svar på de frågor jag ställde på Facebook fick jag bl.a. att det är ”cool” att hon är med, och med detta drag  ändrar på gamla politiska tabun. Hon är dessutom ursnygg och kan därmed på ett ”sexigt feministiskt” sätt lyfta fram mänskliga rättigheter. Alla alldeles valida åsikter, men i mitt tycke ordentligt felriktade. 
Jag kan hålla med om att Eva Biaudet är jättesnygg. Men vad om vi då i stället hade en lite gråare och vardagligare minoritetsombudsman på posten, eller rentav en ful person? Skulle hen då få en självskriven plats i Synsams reklamkampanj? Knappast. Är snygghet ett kriterium för att vara minoritetsombudman?
Min poäng: om det i denna kampanj skulle förekomma andra personer på viktiga samhällsposter som arbetar för utsatta människor, då skulle jag fatta kampanjens idé. Nu består resten av gänget av bl.a. en moderedaktör, en inredningsarkitekt och några småkändisar. Biaudets arbete och samhällsinsats är i den samlingen lättviktare förstås av helt annan magnitud – vilket bara kan leda till två slutsatser: antingen valde Synsam henne enbart på grund av hennes utseende, eller så för att  ge lite ”legitimitet” åt kampanjen – man hoppas att det viktiga hon gör skall ”smitta av sig” på Synsam.
2.
Det andra, och mycket mer vägande skälet varför minoritetsombudsmannen inte borde delta i kommersiella evenemang, är att (som jag skrivit om tidigare) myndigheter och myndighetspersoner per definition i alla lägen skall föra vår (medborgarnas) talan emot stora och krassa kommersiella intressen, inte alliera sig med dem. Myndigheter skall i alla lägen vara helt neutrala. Det är alltid suspekt då en myndighet eller en myndighetsperson ger ett intryck av att (även indirekt) stöda eller gynna ett visst företag eller dess produkter. Sker detta, påverkar det naturligtvis vår uppfattning om denna myndighets förmåga att förhålla sig neutralt till de ärenden den egentligen är satt att sköta.

I det aktuella fallet  borde väl också Biaudet och hennes rådgivare ha diskuterat ett  scenario där allt slutar slutar i en ordentlig blamage för Biaudet; tänk om Synsams representater (eller någon med bara vag anknytning till Synsam) eller ett Synsam-franschisingbolag plötsligt blir del i ett uppmärksammat diskrimineringsfall? Även om den möjligheten är försvinnande liten, borde minsta risk för braskande rubriker med en leende glasögonmannekäng på bild ha manat till eftertanke.

Minoritetsombudsmannens jobb är ett allvarligt jobb, och minoritetsombudsmannen borde inte förekomma i en reklam (en reklam, för guds skull). Det förringar minoritetsombudsmannen som institution, och ökar inte trovärdigheten i jobbet i minsta grad. 
Man undrar verkligen vem som rådgett Biaudet i denna fråga. Förra gången det skedde levererades i efterhand den lätt löjeväckande förklaringen att Biaudet gick med enbart för pengarnas skull. Det är dyrt att leva i huvudstaden och försörja en rad barn, och bla bla bla.  Om förklaringen verkligen skulle stämma väcks en oroväckande fråga: betalar faktiskt ministeriet så dåliga löner, att minoritetsombudsmannen är tvungen att extraknäcka? Det faktumet borde ju i så fall ha åtgärdats efter den första gången, så hon inte upprepade gånger måste offra sig på kommersialismens altare.

Det är också denna penningförklaring som de personer jag nu diskuterat med vill ge som frikort åt Biaudet. Alla vet vi ju hur dyrt det är att bo i huvudstaden, och att försörja en familj. Men förklaringen håller inte; med den lön Biaudet kan antas erhålla, borde hon ha alla chanser att arrangera sitt liv så att just denna sorts extraknäck inte skulle behövas. 

Pengarna låter alltså mer som en snabbt ihoprafsad bortförklaring (trots att den minsann inte ökar trovärdigheten). Kanske som ett resultat av att något bättre inte gick att hitta på, då det för Biaudet och hennes stab blev uppenbart att tilltaget kanske inte var så lyckat. Alternativen är nämligen lite skrämmande: Om det var ett försök att få uppmärksamhet för minoritetsombudsmannens ”sak” så blev det ju helt fel (se mitt resonemang ovan), och om det var fråga ren och skär fåfänga så blir det ju bara värre. Märk åter att jag inte talar om privatpersonen Eva Biaudet, som förstås får göra precis vad hon vill med sig och sitt liv. Även oövertänkta och omdömeslösa saker – precis som alla vi andra. Men nu gäller det en myndighet med ett essentiellt, viktigt uppdrag.

Jag blir alltid lika förvånad då människor (och nu talar jag inte bara om Biaudet) inte uppfattar och förstår skillnaden mellan att agera som privatperson, eller i rollen av myndighetsperson. Eller som sätter likhetstecken mellan kritik av en myndighetsperson och personlig attack. Kanske det beror på att de offentliga rollerna och privatrollerna  i de små och ganska inåtvända finlandssvenska kretsarna ofta sammanblandas – dessutom mycket benäget av rollinnehavarna själva.  Men det är kanske ämne för ett helt nytt blogginlägg.