Är religionerna en naturlig del av evolutionen?

Då Darwin fyllde 200 år år 2009 skrev jag följande artikel om hur evolutionsläran även kan förklara uppkomsten av religion. Artikeln ger mycket bakgrund till många av mina ståndpunkter i frågor om religion och humanism, så jag återpublicerar den här.


Charles Darwin insåg genast då han publicerade sin teori om naturligt urval att den innebar inte bara konsekvenser för biologin, utan även bäddade för en krock med den samtida religiösa tron.

– Det var denna kontrovers som åtminstone delvis fick honom att skjuta på publiceringen av teorin med tjugo år, och som också förklarar hans försiktighet att diskutera hur teorin kunde tillämpas på människan. Det säger John Teehan, som forskar i religiös moraletik vid Hofstra University i New York.

I sin bok ”Om arternas uppkomst” på nästan 500 sidor nämner Darwin människan bara en gång. I några meningar i slutet av boken föreslår han att hans idéer eventuellt kan kasta ljus även på människans härkomst och historia.

– Man förstår hans försiktighet. Nästan genast tog läsarna fasta på vad evolutionen hade för konsekvenser för mänskligheten, och religionen stod genast i diskussionen mittpunkt, säger Teehan.

Enligt Teehan låter ämnet bekant även för dagens människor. Konflikten pågår fortfarande, speciellt i USA. Enligt Teehan har de som bokstavligen tror på Bibeln fullständigt rätt i att det inte går att godkänna Darwins evolutionsteori och samtidigt tro på en bokstavlig tolkning av skapelseberättelsen. Berättelserna utesluter nämligen varandra.

Redan på 1830-talet var Charles Darwin en vetenskaplig kändis. 

– Men de bokstavstrogna kreationisterna måste också kasta överbord mycket annat. Samtidigt som de skippar evolutionen är de tvungna att avsäga sig modern fysik, astronomi, kemi, arkeologi, geologi och paleontologi, eftersom alla de här vetenskaperna pekar på ett dynamiskt och mycket gammalt universum. För att kreationismen skulle vara korrekt, borde alltså alla de här vetenskaperna ha fel, och inte bara i detaljerna, utan i fundamenten. Det är detta faktum som betonas för lite då debatten om evolution och kreationism pågår, eller då man diskuterar om kreationism borde läras ut som ett ”alternativ” i klassrummen.

Enligt Teehan är det förstås lika klart att många religioner och många religiösa personer inte läser sina heliga skrifter bokstavligen. Den katolska kyrkan gör det inte, liksom inte många protestantiska kyrkor. De flesta judiska samfund har inte heller haft problem med att integrera evolutionen i sin religiösa världssyn. Situationen gällande islam är enligt Teehan mer komplicerad, men det finns också muslimska röster som talar för evolution.

– Det intressanta är vad de fundamentalistiska utfallen mot evolutionen lett till, även i vetenskapliga kretsar. Det är många som idag inte vill peka ut någon kontrovers mellan religion och evolution. Man drar ett streck i vattnet och säger att evolutionen hör till empirisk forskning, medan religionen befattar sig med frågor om moral och andlighet.

Enligt Teehan är den här inställningen säkert strategiskt vettig i dagens upphetsade klimat, men den behandlar både evolutionen och religionerna mycket ytligt.

– Det är solklart att det fortfarande finns många religiösa traditioner som allvarligt krockar med Darwin. Vi kommer inte bort från det faktumet bara genom att konstatera att vi inte tycker lika. För miljoner människor är det fråga om deras orubbliga världssyn, och evolutionen passar inte in i den synen, säger Teehan.

De som vill lappa ihop förhållandet mellan Darwin och Gud borde enligt Teehan kanske hellre säga att det inte behöver finnas någon inneboende konflikt mellan de två, och att det i många religiösa syner finns plats för båda. Det stämmer bättre med verkligheten, och respekterar de många religiösa världssyner som finns.

Darwins största påverkan på religionen ligger dessutom enligt Teehan inte i kontroversen mellan evolution och kreationism. I slutet på sitt storverk målar Darwin upp hur hans insikter kan få konsekvenser även för psykologin. Nu, 150 år efter hans banbrytande idéer, börjar de bära frukt.

– Hjärnan är ett fysiskt organ och som sådant utsatt för precis samma naturliga urval som alla andra organ i kroppen. Därför måste alla studier av hjärnan ta i beaktande de utmaningar människan klarat av för att framgångsrikt överleva och föröka sig genom evolutionshistorien. Med den utgångspunkten kan man söka fram de kognitiva och emotionella verktyg som gynnat människan.

Forskare från många områden har de fyrtio senaste åren forskat i människans beteende och uppfattningar, och beskrivit människans sexualitet, samarbetsförmåga, sociala organisation och moral utgående från evolutionsteorin. De senaste femton åren har också många evolutionsteoretiker riktat uppmärksamhet mot religionen. Den här fascinerande forskningen är ett relativt nytt område, och därför behäftat med både växtvärk och skepticism, men den utgör ändå en av de mest spännande linjerna när det gäller modern religionsforskning.

Anubis
Den egyptiske guden Anubis ledsagade de avlidna till Osiris domstol i underjorden där han placerade deras hjärtan i den ena vågskålen av en balansvåg, och en fjäder från rättvisans gudinna Ma’at på den andra. Var hjärtat tyngre än fjädern slukades det av det krokodilhövdade vidundret Ammat. Var hjärtat lätt som fjädern fick den döde träda in i efterlivet.

Enligt Teehan är ett av de viktigaste mentala verktygen i evolutionär psykologi vår starka förmåga att upptäcka ”aktörer” i världen.

– Vi bildar oss t.ex. en bestämd uppfattning om vad andra människor har för syften då vi ser dem utföra handlingar eller då de talar; vi kan nästan automatiskt uppfatta mål och mening. Men vi lyckas även använda förmågan på icke-levande objekt. Då datorn krånglar förnimmer vi en ”aktör” som försöker göra livet surt för oss, trots att vi egentligen vet att datorn inte lever, och alla fel kan förklaras i tekniska termer.

Enligt Teehan är vår förmåga att se aktörer ännu mer sofistikerad än så.

– Tänk dig att ligger i säng en sen kväll. Du hör ett sakta klirr någonstans i huset. Det kan finnas många förklaringar: en svajande gren söndrade ett fönster, vibrationer fick ett glas att trilla i diskhon, eller kanske katten fällde en kaffekopp. Chansen är ändå stor att du tolkar situationen som om någon gjort någonting, det vill säga att en inbrottstjuv är i farten. Vi behöver alltså inte se djur eller människor utföra handlingar för att uppleva aktörer – och det finns goda evolutionära skäl för det. Aktörer kan i vissa fall önska oss illa, och man kan inte alltid vänta tills man faktiskt ser någon, innan man måste skrida till åtgärder.

– Vi är alla ättlingar till människor som för länge sedan överlevde på grund av att de var överkänsliga för aktörer. I tvivelaktiga situationer är vår evolutionärt betingade utgångspunkt oftast att uppleva en aktör, även om det inte i verkligheten finns någon. Det är inte fråga om ett intellektuellt beslut utan ett strategiskt beslut, med emotionella övertoner.

Enligt Teehan är det samma instinkt som ligger som grund för människans uråldriga tro på gudar. Vår förfader fick en enkel förklaring till prasslet i buskarna: det var en tiger. Men vad kan förklara åskan och blixtarna, och himlakropparnas majestätiska färd på himlen?

Evolutionära teoretiker har också upptäckt andra mentala verktyg, som alla bidrar till bilden av religion. Teehans eget forskningsområde gäller religiösa moraltraditioner, som han tror att har upprinnelse i en och samma utvecklingsstyrda moralpsykologi.

– Moraltraditioner kan också förklaras som en följd av naturligt urval, även om den religiösa ståndpunkten är att de dikterats av en gudom. Vad betyder detta för religionerna? Främst att Darwins utmaning sträcker sig mycket längre än bara till att bli tvungen att omtolka valda stycken i de heliga skrifterna.

Teehan säger att religionens evolutionära rötter pekar på en gemensam mänsklig upplevelse av gudomlighet som löper som en röd tråd genom alla olika religioner, d.v.s. att alla religioner försöker uttrycka en djupare, gemensam moralisk sensibilitet.

– Kanske den här djupare versionen av verkligheten kunde överbygga konflikterna och skapa en verklig koppling mellan alla människor; visa oss den moraliska stig som gör det möjligt för oss att vara medlemmar i en delad mänsklighet?

Enligt Teehan finns det förstås redan en sådan världssyn – den kallas för humanism.

– En av de största amerikanska filosoferna, John Dewey, skrev på Darwins hundraårsdag år 1909 en essä om hur Darwins evolutionslära, som då fyllde femtio, inverkat på filosofin. Dewey konstaterade att Darwins lära, trots farhågorna, inte lett till totalt moraliskt förfall, inte tagit bort livets skönhet eller förunderlighet, och inte gjort vår existens meningslös.

Genom att helt och fullt integrera mänskligheten och den mänskliga upplevelsen i naturen, blir naturen vårt riktiga hem. Genom att undergräva vår tro på urgamla och oböjliga dogmer, kan vi mer än tidigare ta ansvar för vårt eget öde, och genom att hitta en naturlig förklaring till våra mest upphöjda värderingar öppnar evolutionen möjligheten att genomsyra vår naturliga existens med en känsla av andakt. 

– Oberoende om vi vill kalla denna sorts grundstråk en religion eller inte, skapar en sådan världssyn förutsättningarna för vad Dewey kallar en ”gemensam tro”. Dewey säger att en humanistisk världssyn återfinns även inom religionerna, och alltid utgjort den bästa sidan av dem, men att den alltför ofta överröstas av interna strider och kamper mellan olika doktriner.

– Så intressant det skulle vara, om Darwins största inverkan på religionen, trots de bittra attackerna på honom från fundamentalistiskt håll, skulle vara att frigöra religionens bästa sidor!

2 tankar kring Ӏr religionerna en naturlig del av evolutionen?

  1. Hej! En liten kommentar här. Även om evolutionsteorin har en förklaring till hur den mänskliga andliga förmågan uppstått (förmågan att uppleva det gudomliga), så har denna förklaring ingen relevans för svaret på frågan om det gudomliga existerar eller inte. Precis lika lite som en evolutionsteoretisk förklaring till människans förmågor att göra observationer och tänka rationellt, har någon relevans för debatten om sanningsvärdet i Einsteins relativitetsteori. Evolutionsteoretiska förklaringar bör användas bara inom sitt giltighetsområde. Till det hör inte teologiska frågor om Guds existens. I Teehans förklaring av andlighetens uppkomst utgås det ifrån att det gudomliga inte existerar, utan bara är fiktion. Denna utgångspunkt härleds inte från evolutionsteorin, utan tas för given i resonemanget – vilket utesluter möjligheten att människans religiositet skulle ha en autentisk grund, att det verkligen skulle kunna finnas en Gud som en del människor förmår uppleva. Om Teehan själv hade varit religiös eller haft en Gudsupplevelse av den omvälvande typen, hade hans förklaring antagligen sett annorlunda ut. Nu blev den istället färgad av hans icke-religiositet. Vilket, då det gäller frågan om Guds existens, är en lika subjektiv grund som den religiösa grunden. Ingen vetenskaplig objektivitet här.

  2. Tack för inlägget!

    Jag tror Teehans förklaring bottnar i det han beskriver i början: vill man tro på en skapande Gud, måste man inte bara bortse från evolutionsteorin, utan så gott som från de flesta vetenskaper (vars teorier alltså inte i något skede behöver inbjuda en gudomlig kraft för att de skall hålla ihop).

    Samma sak gällde i tiderna min egen "omvandling": en tid funderade jag själv mycket på att det bakom allting kanske ändå kunde finnas någon "skapande kraft" (en aktör) – men ju mer jag läste insåg jag att en sådan inte behövs för att förklara vår existens.

    Tänker man vetenskapligt är det mycket svårt att foga in en gud i något sammanhang – det skulle ju vara oärligt (nästan skrattretande) att i en vetenskaplig teori hänvisa till forskningsresultat som måste bero på ett gudomligt ingripande. Alternativet är att vara vetenskapsman och tro på en gud som egentligen inte syns eller gör något, och vad är det då för idé?

    I förlängningen kan man ju också med fog hävda att vetenskapens roll inte inte handlar om att bevisa frånvaron av en gudomlig kraft. Det är naturligtvis de som hävdar något mycket extraordinärt (att en gud har skapat allting) som har bevisbördan på sig. Att säga att frågan om guds ecventuella existens enbart bör behandlas i teologiska kretsar tycker jag att är att göra det väl enkelt för sig, speciellt som det finns samhällskrafter som vill lära ut Bibelns skapelseberättelse som ett ”alternativ” i skolorna. Jag tycker vi alla gott kan diskutera guds existens, och hur förnimmelsen av gudar (de är ju många) uppstått genom historien.

Kommentarer inaktiverade.