Satellitbaserad bilskatt – nej tack

Texten skrevs ursprungligen 2.9.2013 – Uppdaterad 18.12.2013 då hela rapporten nu utkommit.

Jorma Ollilas arbetsgrupp föreslår en totalreform av bilbeskattningen, så att nya bilar blir billigare (då den gamla bilskatten avskaffas), medan beskattningen därefter sker för användningen, d.v.s. man betalar för körkilometrarna. Enligt uträkningarna skulle bilparken förnyas, användandet av kollektivtrafik öka, koldioxidutsläppen minska och massor av arbetstillfällen skapas. Hurra!

Innan vi går till de uppenbara problemen med förslaget, måste man lyfta på hatten till Ollila för en sak: rapporten behandlar hela det finska bilskattesystemet förvånansvärt öppet och utan skenheliga ordvändningar. Rapporten konstaterar bl.a. att bilskatten i Finland är en fiskal åtgärd och inget annat (staten tar årligen in sju gånger mera i bilskatt än vad som används för vägunderhåll), och att de miljömässiga styrningar som på senare år gjorts gällande bilskatten står  i motsatsförhållande till detta; om miljöstyrningen ”lyckas” (samtidigt som bilarna dessutom blir bränslesnålare) ”straffar” man ju de goda medborgarna genom att nya skatter måste hittas på, eller de nuvarande ökas.

Ollila går öppet ut med att en kilometerbaserad skatt är “rättvis” i den meningen att den helt slipper det ovannämnda dilemmat, eftersom man i en sådan även kan inkludera bilar utan utsläpp, som t.ex. elbilar (I Ollilas förslag finns visserligen kvar en koldioxidbaserad komponent som jag tolkar som en eftergift till tanken om att bilskatten måste ha en ”grön” effekt – men den är irrelevant för diskussionen här).

För den som läser rapporten öppnar sig plötligt ögonen: Det nya systemet är alltså rätt och slätt ett sätt att garantera statens skatteinkomster även i framtiden. Ur denna fiskala synvinkel undergrävs även motståndarnas argument om att ersätta Ollilas förslag med en höjd bränsleskatt. I Finland är ett tilläggsproblemet förstås också att staten redan utnyttjat denna sorts bränslebeskattning nästan maximalt –  den vägen är s.a.s. stängd.

Ollilas förslag handlar inte just nu om vägtullar eller rusningsavgifter i huvudstadsregionen – men som rapporten konstaterar: de blir förstås mycket enkla att införa, ifall den tekniska delen av Ollilas förslag blir verklighet. Idén är att installera en apparat i varje bil, så att man med satellit exakt kan följa med var bilarna rör sig. Räkningen kommer sedan i efterhand.

Idén är problematisk ut många synvinklar. Det största problemet gäller personlig intergritet. Det angår faktiskt ingen, allra minst staten, var och när jag kör min bil. Ingreppet på detta privatlivets område är så stort, att hela förslaget redan på den grunden borde funderas om.

Ollila målar visserligen upp ett system där självständiga (och underförstått, marknadsmässiga) ”operatörer” står för själva insamlandet av gps-datan, och att de i sin tur endast förmedlar det körda kilometerantalet till skattemyndigheterna . Men jag är nog tvungen att avfärda som ren nonsens rapportens hänvisningar till datasekretess- och datasäkerhetslösningar, eller till att systemet endast borde kunna utnyttjas för sitt ursprungliga ändamål. System som kan missbrukas, kommer förr eller senare att missbrukas, för att inte tala om att myndigheterna alltid strävar till att så småningom ”förbättra” utnyttjandet av dylika databaser. Det är alltför lockande för myndigheterna, och de kan alltid  hänvisa till brottsutredningar eller annat. Och ju fler ”operatörer” man blandar in, desto fler inkörsportar  för både intrång och missbruk öppnar man. Rapporten skummar över dessa frågeställningar på några sidor, med de för finska språket så typiska passivsatserna:

Turvajärjestelyin on varmistettava, että tietoja pääsevät käsittelemään vain ne henkilöt, joilla on siihen oikeus.

Det låter ju bra, men betyder faktiskt inget alls.

Det andra stora problemet är tekniskt/ekonomiskt. Vem skall få bygga apparaturen till bilarna, vem kommer att få tjäna miljonerna? Hur kommer apparaterna att kopplas, och vad blir följderna om de i misstag kopplas loss (eller om man kopplar loss dem med flit)? Ur filosofisk synvinkel: kan någon faktiskt tvinga mig att installera utomstående apparatur på min privategendom?

Laglighetsaspekterna behandlas i rapporten, och slutsatsen är (naturligtvis) att det inte finns lagliga hinder för ett dylikt system. Det stämmer säkert, men som jag påpekat i många andra blogginlägg: våra liv och våra interaktioner med samhället handlar faktiskt om mycket mer än bara lagar.

Rapporten försöker göra det hela mer aptitligt genom att baka in denna gps-baserade tekniska  “innovation” i ett större EU-sammanhang. Det finns tydligen skrämmande långt komna planer på liknande system i hela EU (EETS), vilket helt undgått mig.  Rapporten talar om att Finland nu har en gyllene chans, bara vi tar den fort. Därefter nämns som vanligt fantasifulla siffror om pengar och arbetstillfällen – som långt luktar precis som uträkningarna kring Guggenheim-museet i Helsingfors; ett projekt som man med rätt stor säkerhet kan vänta sig att blir betydligt dyrare än vad som sägs i de presenterade kalkylerna, och som knappast blir den framgång man målar upp i nästan poetiska ordval.

Konsekvenserna av det nya systemet behandlas i en uträkningsdel. Där presenteras scenarier, där den kilometerbaserade skatten väntas minska antalet bilresor med 30 miljoner, vilka ”automatiskt” skulle överflyttas till kollektivtrafiken. Det är mycket lite, eftersom det görs 3,5, miljarder bilresor i Finland årligen.  Uträkningarna gällande följderna för kollektivtrafiken är sedan baserade på denna siffra, men det hela blir lite löst eftersom det inte riktigt framgår hur den första uträkningen gjorts. Kostnadsuträkningarna för vad systemet skulle kosta de enskilda medborgarna måste också tas med en nypa salt – annat än konstaterandet att bilisterna förstås i slutändan betalar hela kalaset.

På grund av bristerna i den egentliga texten har en Merja Sandell på finansministeriet hängt på ett ”tillägg” i slutet av rapporten, där hon bl.a. konstaterar:

  • att ett dylikt system inte byggts någonstans, och att kostnaderna t.ex. i Holland, där man kommit längst, överskridit Ollilas blygsamma kalkyler nästan tiofaldigt.
  • att integritetsskyddet är problematiskt i EETS-systemet (där även utländska aktörer måste släppas in), och att det är helt outrett vilken byråkrati eller vilka tekniska lösningar som behövs vid ett fordonsbyte (600000 per år i Finland). 
  • att en kontroll av utländska bilar (eller om det ens är möjligt att beskatta utländska bilar) är mycket problematiskt enligt eu-bestämmelserna.
  • att det kilometrbaserade skattesystemet skattemässigt behandlar bilar av olika ålder mycket ojämlikt.

Jag håller med om allt detta, och förvånar mig ganska stort (eller kanske ändå inte) över att Ollila själv inte kommit på dessa uppenbara problem – vilket kastar ett slarverns skimmer över hela rapporten.

Själv anser jag att konsekvensbedömningens största brist är att att den inte tar i beaktande eventuella framtida förändringar i bränslepriserna. Som styrelseordförande i Royal Dutch Shell borde Ollila vara väl informerad om Peak Oil:  den billiga råoljan är historia (och det finns inga realistiska ersättare), vilket gör att bilbränslena blir bara dyrare i framtiden. Det är klart att även antalet körkilometer kommer att påverkas av detta: för många människor blir det helt enkelt för dyrt att köra bil, punkt slut.

Ett sista problem är att rapportens förslag utgår ifrån att den traditionella bilskatten (vid inköp) helt avskaffas. Det låter ju på pappret bra – det skulle faktiskt bli betydligt billigare att köpa en bil. Men det finns förstås inga garantier för att  denna åtgärd inte kan tas tillbaka så fort statens finanser nästa gång måste lappas ihop av den ena eller andra orsaken. Med ett pennstreck är vi sedan tillbaka i ruta noll – nu bara med ett heltäckande Storebror ser dig-system.  Visst, man kan förstås hävda att staten redan nu ganska exakt kan spåra hur medborgarna rör sig, då så gott som alla människor går omkring med en radiotelefon som tutar ut positionsdata. Skillnaden är ändå, att telefonen kan stängas. Att stänga skatteapparaten i bilen blir förstås olagligt, och enligt förslaget måste det också vara möjligt för polisen att även kunna kontrollera funktionen, utan att ens stanna din bil.

Trots George Orwells stora klarsynthet kan man hävda att världen ju inte blev precis sådan som i hans dystopi 1984. Den blev på sätt och vis ännu värre. För att genomföra det totalitära samhället behövs inte alls ett Parti och en Sanning. Det behövs bara en rapport från en arbetsgrupp, och en befolkning som villigt sväljer det hela för att ”skapa arbetstillfällen”.

1 tanke kring ”Satellitbaserad bilskatt – nej tack

  1. Hej, jag hittade din bloggsida först nu (via Hans Pauls facebook). Jag ser att du i stort sett har samma synpunkter som jag skrev om i HBL i början av januari, du var alltså först ute med detta. Jag har senare kontaktats av en av konsulterna som var med i arbetsgruppen och fått litet mera inside, vilket gör mej en aning mera positiv till det föreslagna systemet, men alla de problem som du hänvisar till kvarstår och måste lösas på något sett. Vi får väl se hur det går…
    Peter Rehnström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *