Klimatmötets gröna logo

På tal om klimatmötet

Ända sedan jag läste James Howard Kunstlers The Long Emergency för närapå 20 år sedan har jag sagt att vi måste bli av med vårt oljeberoende, och i rask takt måste hitta en lika behändig och energität energikälla. Oljan är nämligen i högsta grad en icke-förnybar resurs – den kommer faktiskt att ta slut. Visst, man kan långt in i framtiden debattera vilka sorts så kallade svåra oljeresurser som ekonomiskt lönar sig att utvinna, men någon lika mirakulös energikälla som den som kom ut på marknaden för över hundra år sedan har ännu inte dykt upp.

De stora samhälleliga katastrofscenarierna i framtiden handlar därför inte alls om klimatförändringar, utan om att vi helt enkelt kommer att vara för många på Jorden i förhållande till hur mycket energi vi kan producera och framför allt distribuera. Få tänker på att energiknapphet eller lokala energikriser mycket fort resulterar i livsmedelskriser och tomma butikshyllor. Får vi allvarliga livsmedelskriser, har vi alltså helt andra saker att oroa oss för, än om det råkar regna lite mer eller vara lite torrare någonstans i världen. Då talar vi om allvarliga utmaningar för samhällsordningen och samhällsfreden.

Att man idag på politisk håll tävlar om att fatta energipolitiska beslut – så kallade klimatåtgärder – utan att beakta det ovanstående betraktar jag som rena galenskaperna. Speciellt som vi vet att konsekvenserna i första hand alltid drabbar fattiga och redan utsatta människor. Jag förvånas alltså stort av att vissa politiska kretsar samtidigt som de säger sig föra de utsattas talan, med andra handen vill vara med och besluta om åtgärder som med största sannolikhet kommer att orsaka elände för sagda grupper.

I stället för att nu göra dåliga beslut borde vi koncentrera alla våra tekniska resurser, så länge det bara går, på att förbättra de förnybara energikällornas energiinnehåll och på att utveckla lagring och distribution av dessa energikällor. Energiinnehållet i förnybara är tyvärr fortfarande erbarmligt jämfört med oljan, och åtminstone i dagsläget finns det tyvärr inte heller några större genombrott i sikte. Idag får nog en batteriförbättring på några procent stora rubriker, men det hjälper alltså inte med förbättringar som räknas i procentenheter – nu behövs förbättringar av magnitudstorlek. Samtidigt måste vi illa kvickt koppla loss livsmedelsproduktionen från oljan, som idag inte bara är avgörande gällande maskinellt jordbruk, utan också som ingrediens i gödsel.

Att skapa en ”grön” eller ”hållbar” framtid för Jordens alla människor handlar alltså inte alls om att äntligen få politiker att fatta beslut om ”klimatåtgärder”, som riskerar att krascha ekonomierna, förstöra människors utkomst och omöjliggöra de kapitalresurser som behövs för den omställning som obönhörligen står framför oss. Det handlar i stället om att få beslutsfattarna att satsa stora kapital- och teknikresurser på utveckling.

En gnagande övergripande fråga kvarstår ända så länge vi inte har en ny, revolutionerande energiresurs: kan en hållbar ekonomi, och ett på riktigt grönt jordbruk överhuvudtaget byggas upp eller underhållas utan en underliggande oljeekonomi?

Nu heter det tydligen klimatkatastrof
Länge talade vi om klimatförändring. Sedan cirkulerade tydligen ett memorandum på redaktionerna, för nästan över en natt började media tala om klimatkris. Och nu har tydligen ännu ett memorandum gått ut, eftersom media i många sammanhang börjat använda ordet klimatkatastrof.

Jag skulle ändå vara försiktig med att beskriva läget, ens i framtiden med det ordet. Förutom att det garanterat orsakar ångest och depressioner hos många, speciellt unga, finns också andra risker med att piska upp katastrofstämningar. För det första leder det lätt till uppgivna, depressiva tankegångar; inget lönar sig att göra, eftersom allt ändå går åt skogen. För det andra finns det alltid grupper av antidemokratiska människor som växer i omfång i och med katastrofstämningar; sådana grupper som i alla lägen anser att ändamålen helgar medlen, även om dessa medel skulle drabba helt oskyldiga människor. Och finns det idag något bättre ”ändamål” än att kunna säga att man är ute för att rädda världen från undergång? Historien är full av denna sorts galenpannor – även om det tidigare kanske främst rört sig om religiös fanatism. Men bland vissa delar av klimataktivismen kan jag redan idag skönja drag av het religiös feber – komplett med indelande i onda och goda, rättrogna och avfällingar, och med sina egna överstepräster, heliga skrifter, apostlar, och till och med sakrament.

Det mest sorgliga jag idag läser är inlägg från vanligtvis sansade personer där de uttrycker inte bara frustration, utan även ilska och aggression över att ”så lite händer”, och över att så lite troligen kommer att hända även efter klimatmötet i Glasgow. Ilska och aggressivitet, eller för den delen depressiv förlorarmentalitet är ändå det sista vi nu behöver. Nu behövs endast iskalla huvuden och en koncentrerad vetenskaplig ansträngning för att på riktigt hitta nya genombrott i vår energiförsörjning.

Media måste här ta sitt ansvar – uppretade, arga människor är nämligen också lättmanipulerade människor. Uppretade grupper med feber i blicken och klart utpekade ”skyldiga” var talrika i Europa för snart hundra år sedan – vi får hoppas på att sådana inte kommer igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.