Etikettarkiv: Media

Svensk ubåtshysteri – lyckad psykologisk krigsföring?

Svenska, ,

Av olika anledningar hann det gå några hela nyhetsdagar innan jag började uppmärksamma det senaste svenska mediepådraget gällande ubåtsspaningarna i skärgården utanför Stockholm. Det var mycket intressant att börja följa med händelsens mediabevakning, och fråga sig om en liknande incident i Finland skulle behandlas på samma sätt.

Allt kan förstås ändras på några minuter, men i skrivande stund var den svenska försvarsmaktens officiella kommuniké följande:

”Under lördagskvällen rapporterades i media om en saknad utländsk ubåt. Försvarsmakten konstaterar på söndagen att det, utifrån de underrättelser som Försvarsmakten har, inte går att dra sådana slutsatser som beskrivs i media […]”

Men rubrikerna i svensk media var av helt annan kaliber. Svenska Dagbladet, som på fredagen stått för ”avslöjandet” om ubåtsspaningar i skärgården, påstod tvärsäkert:

Svenska Dagbladet

Anrika Dagens Nyheter kunde ju inte vara sämre, så man drog till med:

Dagens Nyheter

Rubrikerna skulle åtminstone i mina ögon platsa bättre på Aftonbladets eller Expressens webbsidor, men nu hade alltså ansedda prestigereaktioner fått upp ångan.

Expressen

Alla redaktioner har också nuförtiden webb-tv, och där fortsatte de flåsiga reportagen. Naturligtvis hade reportrarna tvingats ut på de råkalla fjärdarna för att ”rapportera från platsen” – och då inget egentligen fanns att visa, rapporterades bl.a. sådana självklarheter som att marinens fartyg ser bestyckade ut, och att man mött soldater ”med skarpladdade k-pistar”. Hur man kunde veta att vapnen (som knappast var k-pistar – maskinpistolen M/45 pensionerades på 1990-talet) var skarpladdade framgick inte.

Hela soppan är en praktexempel på vad som händer när det inte egentligen finns någon nyhet. Marinen borde ju egentligen först kunna uppvisa klara fysiska bevis eller en fångad rysk ubåt, för att ett dylikt mediepådrag skulle vara berättigat. Men då sådana bevis saknas börjar de svenska medierna koka soppa på en spik: man intervjuar gamla marinkommendörer (från 1980- och 90-talets fruktlösa ubåtsjakter) samt en drös ”experter” och ”analytiker”, som oftast börjar elda på de upphetsade stämningarna eftersom de själva har någon agenda. Eller så måste ”experterna” svara på dåligt utbildade reportrars heltokiga frågor. Ett exempel: Aftonbladets reporter frågade den gamle marinkommendören Göran Frisk (efter att de övertygat varandra om att det nu måste vara fråga om en rysk miniubåt) ifall han trodde att det kan finnas kärnvapen ombord. På riktigt.

Slutresultatet kan sedan avläsas på mediehusens chattsidor där reportrar och ”experter” svarar på allmänhetens frågor. Uppskrämda medborgare undrar bl.a. om det nu råder krigstillstånd mellan Sverige och Ryssland. En slags masshysteri och masspsykos brer ut sig bland medierna och allmänheten.

Aftonbladet

Jag skulle verkligen välkomna ett läge där svenskarna skulle lyckas pressa upp en ubåt eller dess besättning, eller ta några Spetsnaz-trupper på bar gärning på någon skärgårdsklippa. Då kunde vi på riktigt ta ställning till en spännande diplomatisk och geopolitisk kris. Men vilka frågor skulle jag själv som reporter ha ställt redan på fredag?

Främst skulle jag ha frågat Svenska Dagbladet om deras tvärsäkerhet gällande de påstådda nödsamtalen på ryska – som enligt utsago föregick den svenska marininsatsen. Ifall den nödställda ubåten senare kunde kommunicera krypterat (vilket ansågs vara det slutliga beviset för en rysk militär undervattensopereration), varför skedde inte det första nödropet krypterat? Bara amatörer skulle ju riskera en undervattensoperation med att panikartat ringa nödsamtal till Kaliningrad på en öppen radiofrekvens?

Avancerad Maskirovka?
Om denna underliga start på hela kalabaliken skulle stämma, målar det för mig upp två hypoteser.  Antingen är ”nödsamtalet” fråga om ett avancerat skämt, eller så en typisk rysk ”maskirovka”: i detta fall en välplanerad militär skenmanöver med några radiosändingar och lite annan krydda – tänkt att jaga fram svenska marinen, och i förlängningen följa med hur svenskarna reagerar som grupp.

På söndag kväll meddelade ställföreträdande insatschef, konteramiral Anders Grenstad att svenska marinen inte har några uppgifter om nödkontakter per radio, samt att ingen i svenska försvarsmakten tagit ställning till eventuell härkomst gällande den eventuella främmande undervattensverksamheten.

Samtidigt släppte marinen en civilbild som föreställer ett vitt streck med en svart prick – där uppgiftslämnaren påstått att föremålet efter bildtagningen gått under ytan. Först återfanns bilden på svenska försvarsmaktens webbsida i mycket svag kvalitet, sparad i gif-format. Lite senare kom en jpeg ”i högresoluton”, men även den ser i uppförstoring ut som en 256-färgers gif, så den hjälper oss ”privatdetektiver” knappast alls. Det där kan ju vara precis vad som helst.

Men jag vill inte påstå att svenska marinen drömmer, eller att marinen iscensatt incidenten och manipulerat bilder för att få större anslag i framtiden (även sådana hypoteser har kastats fram). Eller att allting är en stor konspiration för att jaga in Sverige i Nato.

Jag vill inte heller utesluta att främmande ubåtar rört sig i svenska territorialvatten – eller ens att det kan vara fråga om ryska ubåtar. Själv gjorde jag värnplikt i finska marinen i mitten av 80-talet, och utan att avslöja några större hemligheter kan jag berätta att Finland då, och även idag, har beredskap att upptäcka främmande undervattensverksamhet, och att indicier, incidenter och alarm skedde då, och även fortsättningsvis sker på finska vatten.

Mig förvånar däremot det svenska sättet att sätta igång en så gigantisk cirkus kring det hela. När man spanar efter ubåtar skall det, alldeles bokstavligen, helst vara så tyst som möjligt. Men det kan hända att jag orättvist jämför veckoslutets operation med 80- och 90-talets svenska ubåtsjakter, där man även under stort mediepådrag surrade av och an med fartyg, båtar och helikoptrar – vilket är det bästa sättet att ge en ubåt möjlighet att slinka undan. Och i det aktuella fallet kan man faktiskt ur den svenska marinens uttalanden utläsa en viss frustration med den stora medieuppståndelsen och alla de vilda spekulationer som allehanda ”experter” kommer med. Det är också viktigt att, som Grenstad påpekade, göra skillnad på ubåtsspaningar, och ubåtsjakt. Under jakt har man ett mål som man släpper sjunkbomber på – då struntar man förstås i att gå så tyst som möjligt. Denna distinktion tror jag inte de svenska medierna förstår, eller bryr sig om.

Som regel kan man alltså säga, att  spaningsuppdrag, där man vill undersöka om främmande undervattensverksamhet pågår, helst borde ske i det tysta, och även i ett mindre upphetsat medieklimat, bl.a. för att en medieuppståndelse kan bidra till att avslöja den egna beredskapen och de egna metoderna – och förstås befolkningens psykologiska inställning. Den svenska marinen ville på söndagen lugna ner stämningarna, och i namn av öppenhet släppa [den tekniskt lite suspekta] bilden, för att engagera vanligt folk i observationer och tips. Man får se ur det lyckas. Som stämningarna var i de svenska medierna på söndagen misstänker jag att det bara blir tvärtom.

Avancerad Psy-ops
Om hela grejen är fråga om rysk ”maskirovka”, så kan man redan nu konstatera att det lyckades över förväntan. Resultatet blev inte bara att testa den svenska marinens beredskap, utan det hela urartade till riktig ”psy-ops”, det vill säga psykologisk krigsföring. De hysteriska reaktionerna bland ”experter” och de uppskrämda kommentarerna från allmänheten gör att man frågar sig: är det faktiskt så lätt att få svenskarna ur balans? Åtminstone jag hörde inte en enda sval och lugn lägesanalys i svensk media under söndagen.

Som socio-psykologisk övning tycker jag den intressantaste frågan är, ifall finska medier, och den finska allmänheten skulle reagera likadant i samma situation? Reflexmässigt skulle jag påstå att reaktionerna i Finland blivit mer sansade. Och då menar jag inte att det åter skulle vara fråga om ”finlandisering”, d.v.s. rädsla för att peka ut Ryssland, ifall det verkligen är påkallat.

Men när jag tänker på den senaste tidens finska löpsedlar, artiklar och insändare – t.ex. i samband med de senaste luftkränkningarna eller den lilla sjöincidenten med Aranda (båda rena rutinhändelser) – så måste jag erkänna att även vi gått i ”svensk” riktning. Nästan vilken liten incident som helst tycks ju duga för att piska upp stämningarna (och sälja lösnummer, förstås) – ifall Ryssland kan nämnas i sammanhanget.

Det skulle ligga nära till hands att söka en förklaring i det faktum att en hel generation vuxit upp utan att ha upplevt det förra kalla kriget. En tid då vi som var med lärde oss att inte gripas av panik för vilken småsak som helst. Men även här är jag rädd att jag har fel. En påtaglig, irrationell rädsla breder ut sig, som en tydlig följd av att även det finska medielandskapet förändrats i en mer sensationalistisk riktning.

Dagspressen har ett dilemma – och recepten är få

Svenska, ,

Mycket sägs och skrivs om medialandskapet just nu. Idag när jag öppnade morgon-Hbl handlade nästan alla kolumner och insändare om journalistikens kris.

Det verkar som om vissa trender drivs till avgöranden – dels på grund av den tekniska utvecklingen, dels på grund av den ekonomiska kräftgången som inte tycks ha någon ände. Nu har vi uppsägningar och nedskärningar till höger och vänster. Farhågorna och besserwisser-råden haglar i olika debattforum. Nedan kan du läsa mina egna.

Jag hade inte tänkt sätta min sked i soppan riktigt än, men efter Media-Informationsseminariet #M14i på Soc&kom (se seminariet här) kan jag inte låta bli att komma med några kommentarer. En av seminariets bäste talare, Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet, bekräftade nämligen det jag länge misstänkt: det kommer att bli mycket svårt för de finlandssvenska tidningarna att nå tillräckliga volymer på den digitala sidan.

Seminariet inleddes av Henrik Othman, som är biträdande chefredaktör för Österbottens Tidning. Han redogjorde för hur ÖT och dess företrädare de senaste decennierna klarat av en hel rad kriser och utmaningar. Gällande nuvarande utveckling där antalet pappersprenumeranter stadigt minskar och där även papperstidningens annonsintäkter minskar (utan en motsvarande ökning på nätet) var Othmans ord tappert optimistiska, men inte hans minspel eller röstläge. Det ser verkligen inte ljust ut – och samma utmaning gäller idag alla finlandsvenska tidningar.

Seminarieskaparnas idé var säkert att Jan Helin därefter skulle komma med ett recept för hur man fixar omvandlingen från papperstidning till lönsamma nät- och mobilversioner.  Och jovisst – Helin visade på ett övertygande sätt att Aftonbladet faktiskt lyckats. Han hade också många goda poänger, varav den främsta kanske var att redaktionerna helt borde sluta jobba med tanke på papperstidningens dygnsrytm; tänk i stället på vad folk vill ha under dygnets olika faser. (Hbl:s experiment med den elektroniska  ”kvällsupplagan” kan sägas vara en sådant steg i rätt riktning).

Men Aftonbladets exempel är nog tyvärr inte receptet för hur de finlandssvenska tidningshusen skall klara sig på nätet:

  1. Prestigetidningar som Österbottens Tidning (eller Vasabladet, eller Hufvudstadsbladet etc.) kan förstås inte omvandla sig till kvällstidningar, bara för att klara sig på nätet. Och tyvärr börjar det bli klart att det nästan enbart är löpsedelsjournalistik som ekonomiskt fungerar på nätet. Nätets snabbhet i kombination med de sociala medierna leder till en benhård tävling om klicken och delningarna, vilket så gott som garanterar en skränig och skrikig löpsedelsjournalistik. Helin försökte hävda att Aftonbladet nog kombinerar denna aspekt med seriös, tung journalistik, men man behöver bara går till aftonbladet.se för att ställa sig frågan: Är det så här man vill att hbl.fi, vbl.fi eller ot.fi skall se ut?
  2. Volymerna i den lilla nischen finlandssvensk media kommer aldrig att närma sig Aftonbladets, redan av demografiska skäl. Det betyder även att annonsvolymerna kommer att förbli blygsamma, trots att de säkert kommer att öka lite.

Framtiden för Hbl, Vbl etc?
Exemplet från aftonbladet.se är inte ett ihopklipp av det värsta,
utan en riktig skärmdump på en del av webbsidan.

Det stämmer att några stora och seriösa dagstidningar bland annat i USA, och vissa nischtidningar småningom har börjat se sina betalväggar löna sig. Men här gäller samma volymdilemma. Blir det verkligen business i lilla Svenskfinland? Våra gamla tidningar kan inte heller spara kostnader genom att slopa papperstidningen och satsa allt på webben, eftersom papperstidningen ännu länge kommer att vara viktig för en del av läsarna och annonsörerna. Aftonbladets Jan Helin trodde till och med att pappersversionen kanske aldrig försvinnner.

Hos oss påverkas allting förstås ganska konkret även av att skattefinansierade YLE hela tiden ökar sitt utbud på nätet. För mediehusen (inte bara de finlandssvenska) måste det te sig nästan som att vara på knäna, för att sedan bli sparkad i huvudet: inte bara försöker man desperat hitta ny business på nätet – en konkurrent som inte egentligen behöver bry sig om klick eller prenumeranter levererar samtidigt gratis nyheter dygnet runt (låt vara att YLE-skatten lika väl kunde kallas tvångsprenumeration). Till det kan jag bara försöka trösta med: försök att vänja er. Det är klart att även YLE måste vara aktiv på nätet, liksom alla andra. Det tåget har gått.
Ok, så vad är då Besserwiser-Sandelins råd till den finlandssvenska pressen? Några snabba utkast:
  • Helin hade intressanta poänger om nätets möjligheter, främst mätbarheten och styrningsmöjligheterna när det gäller läsarna (till och med på individnivå). Om man kan bryta sig loss från tänkesättet ”en digital version av den befintliga papperstidningen” så öppnar sig en massa intressanta möjligheter. Kanske de finlandssvenska mediehusen borde skapa helt nya redaktioner, ”start-ups” för den digitala verksamheten, där den bakomliggande tekniken automatiskt bygger den ”lokala tidningen” åt läsarna, anpassad efter dygnets olika timmar. Viktiga ord: metadata, kategorisering, ämnesord – saker som kanske ännu denna dag saknas på många ställen där innehåll produceras. (Se presstanda.fi)
  • Till en början kunde kanske de digitala prenumerationsalternativen göras lite mer finfördelade än nuvarande ”allt eller inget”. Sport bryr jag mig till exempel inte alls om, så kanske jag kunde få en egen mediekanal med Hbl:s Helsingforsgrejor, featureartiklar, ledare och opinion. Gärna tar jag också lite lokalt stoff från Österbotten också (ifall KSF och HSS kan komma överens), eftersom min fru är därifrån och jag även annars känner mig ganska pan-finlandssvensk. Kanske också något smått från Kimito, där min syster bor.
Trots mina starka farhågor om att löpsedelsjournalistiken tyvärr är nästan det enda som de stora massorna vill ha på nätet, så hoppas jag alltså att mediehusen (med ett slitet uttryck) kan innovera sig ut ur problemen, som nu tycks hopa sig överallt. Men det kommer att kräva mycket jobb.
Till sist lite om de senaste eldfängda medienyheterna på finlandssvenskt håll. 
Uppsägningarna. De är förstås personliga katastrofer i många fall, men reaktionerna på fältet gällande inverkan på mediehusens eller journalistikens framtid är nog starkt överdrivna. Antalet anställda är ju inget mått på vare sig bra (eller dålig) journalistik. Folk tyck inte heller veta skillnaden på årsverken och människor.
Likaså är reaktionerna på vad ägarrepresentanterna säger i kolumner och insändarspalter överdrivna. Ägarnas jobb är att äga och förvalta, inte att göra journalistik. De är så kallade ”bean-counters”, och förhoppningsvis är de riktigt bra på den biten. Man behöver alltså inte bry sig om vad de säger om journalistik. Det enda man får hoppas på är, att de varit förutseende och modiga nog att till redaktionerna rekrytera människor med tillräcklig integritet för att även sätta hårt mot hårt mot ägarna, när det behövs. Gällande detta sakernas tillstånd är jag lite orolig.

ps.
Har du inte gjort det än, så ladda ner Konstsamfundets årsbok Konstsam som pdf. Just nu är det enbart den lite olyckligt formulerade ledaren av K-G Bergh som dominerar debatten – men skriften är full med intressanta och viktiga intervjuer om journalistik.

Skrämselpropagandan ökar

Svenska,

Flera samtida fenomen pekar tydligt på att skrämsepropagandan ökar. Det här är speciellt tydligt om man följer med ”västerländsk”, engelskspråkig media. Och det är dessutom fråga om en underlig blandning av uppenbar officiell  propaganda, och underhållningsindustrins produkter (i och för sig kan man med fog hävda att även nyhets-businessen speciellt i USA och Storbritannien idag är fråga om underhållning). Några exempel på skrämselpropagandan.

  1. Överdriven Ebola-rädsla: (här rapporterad av YLE:s korrespondent i USA)
  2. Överdriven rädsla för IS (Isis etc): Här i Timo Soinis tappning: ”Snart på våra gator”.
  3. Överdriven rädsla för hårt väder: Katastroffilmer är ju inget nytt påfund, men nu spänns de även framför klimathysterin: Den senaste, ”Into the Storm”, recenserades till exempel i Hbl av Hans Sundström med ett slentrianmässigt konstaterande (propagandan hade alltså gått fram):  ”Förödande virvelstormar, tornador, är ett naturfenomen som inte minst i Amerika dyker upp allt oftare”. Men inget kunde vara längre från sanningen. Bilden från den officiella NOAA-statistiken visar, om något, att antalet stora tornados tycks minska tack vare ”klimatförändringen”.

Man kan se på skrämslepropagandan på flera sätt. Säkert är att den (som Vuojärvi i det länkade USA-inlägget ovan konstaterar) ”säljer” bättre, i tävlingen om människors uppmärksamhet. Det blir klatschigare rubriker, det blir flåsighet, det blir klick i de sociala medierna – och den stora allmänheten ser faktiskt ut att överlag gilla den.

En mer djävulsk tanke är förstås att skrämselpropagandan och dess ursprung är ett tecken på att styrande krafter  målmedvetet önskar hålla befolkningen i ständig rädsla. En rädd befolkning är ju lättare att styra och hålla upptagen med andra tankar, ifall till exempel ekonomin barkar så åt skogen att större social oro kunde bli resultatet.

USA upphävde år 2013 lagen (Smith-Mundt Act) som förbjöd riktandet av propaganda till den egna befolkningen. Det här gjordes med förklaringen att den propaganda t.ex. Voice of America (och dess likar i Mellanöstern) sprider, inte kan hindras att få spridning i USA via moderna kanaler som nätet eller satellitsändningar. Faktum är dock att samma ”nyhetspaket” som tillverkas av upphovsmannen BBG idag benäget köps upp även av de kommersiella aktörerna i USA – och får spridning i lokal media, och även i de nationella tv-kanalerna.

Går det att genast utröna vad som har upprinnelse i rena propagandasträvanden? Knappast. Propagandans ursprung är nämligen ofta skickligt maskerad; den kommer sällan direkt från de officiella kanalerna, utan från olika ”Non-governmental Organisations”, som går i de styrande kretsarnas ledband på grund av att de största bidragsgivarna är just de officiella kretsarna.

Mitt råd: Ständig, irrationell rädsla är ohälsosamt. Behåll i alla lägen en stor skepsis och ett kallt huvud. Och prenumerera eller lyssna emellanåt till podcasten No Agenda, en skicklig, oberoende (och rolig) dekonstruktion av mediabombardemanget.

Leve de finlandssvenska medelmåttorna!

Svenska, ,

Som du senare kommer att märka, använder jag i den här texten Stan Saanilas och André Wickströms nya sketch- och humorprogram Detta om detta enbart som ett exempel. I sig är ju programmet varken speciellt roligt eller intressant. I förhandsmaterialet utlovades bland annat ”parodi på den finlandssvenska mediebevakningen”, men någon sådan dekonstruktion av media blev det förstås inte, utan nästan enbart inslag där duon läste upp artiklar i den finlandssvenska pressen, och med ett slags stand-up-komik gjorde sig lite smålustiga över de lokalt färgade ämnena. Att de därefter hejdlöst skrattade åt sina egna vitsar gjorde det inte mer roligt, snarare tvärtom.

Jag har upprepat mig hes kring detta tidigare: Det räcker inte bara att fösa ihop två talanger och hoppas på att det uppstår magi. Det behövs ett team av skrivare, om man hoppas på att skapa något som på riktigt är roligt – och speciellt sådant som skall uppfattas som improviserat. Detta om detta bär ingenstans, trots några pärlor här och där.

Det blev inget vidare, tycks Stan Saanila tänka.

Men nog med programkritik – Detta om detta skulle alltså vara ett exempel på något. På vad då, frågar du.

Svar: Ett ypperligt exempel på den allmänna finlandssvenska medelmåttigheten.

Som finlandssvenskar vill vi gärna tro att det mesta vi skapar är exceptionellt bra. Det gör vi för att vi tillhör en minoritet, och en minoritet har alltid behov av att lyfta sin egen svans för att överleva. Men att vi hör till en minoritet kan ju inte automatiskt tillskriva oss några kulturella egenskaper utöver majoritetsbefolkningen. Visst, ur majoritetens synvinkel är det vi pysslar med säkert lite kuriöst, men precis som med alla andra folkgrupper så är det mesta vi producerar förstås mediokert och medelmåttigt.

Därför är jag lite orolig då samtliga finlandssvenska fonder och stiftelser nu börjat efterlysa ”goda” projekt- och understödsansökningar. Man vill inte ge ifrån sig penningar om inte allting är ”professionellt”, och om inte effekterna av eventuella understöd kan kategoriseras, mätas och påvisas. Helst vill man inte längre alls befatta sig med små föreningars eller organisationers små bidragsansökningar. Som ansökningsmotivering duger alltså inte längre ”För verksamheten”, eftersom det enbart brukar betyda att stödet betalar en liten hyra, eller det årliga (medelmåttiga) medlemsbrevets postningskostnader.

Visst, de här små föreningarnas bidrag till ”det svenska” är oftast smått, mediokert och medelmåttigt. Men det kan nog ändå vara viktigt att stöda även denna sida av föreningslivet, ifall ingen annan understöder dem. Det skapar åtminstone möten som i bästa fall leder till något gott – även om det inte går att mäta. Speciellt om Svenska YLE med sina 380 anställda, miljonbudgetar och en drös externa produktionsbolag i hälarna inte kan skapa något bättre än Detta om detta.

Låt alla blommor blomma, även de som växer bland gräsrötterna! Det är min devis.

Ajo, på tal om något icke-mediokert: Om ni inte fanns då, eller om ert 90-tal försvann i något rus; här en link med ett klipp från Iltalypsy, som jag anser att är det enda riktiga politiska och mediala parodi- och satirprogrammet som någonsin producerats för finländsk tv. Men så arbetade i medeltal tio personer i bakgrunden på varje program.

Ett klipp till (fler finns på Elävä arkisto)

Mem och myter i nyhetsbevakningen och i sociala medier

Svenska, ,

Mem = en tanke, en uppfattning, en idé, en stämning, som sprider sig från en hjärna till en annan. Mem utvecklas genom ett naturligt urval (som generna): genom replikation, mutation, överlevnad och konkurrens.

Objektivitet har länge varit journalistikens honnörsord, trots att ingen väl någonsin trott att journalismen på riktigt är objektiv. Och historiskt sett (de första riktigt stora tidningarna) var objektivitet inte ens något man strävade efter, utan kravet uppstod bland prenumerationstidningar och inom skattefinansierad public service, och anammades av ”mainstream” kommersiell media som önskade framstå som seriös och neutral. Så i och för sig är det alls inget nytt fenomen att människor hittar sig i ”bubblor”, det vill säga massmediala ekokammare, där man bara hör det man helst vill höra.

Journalister kan i bästa fall endast kan försöka sträva till objektivitet. Att man ändå tummar även på denna enkla princip beror nödvändigtvis inte på bubblor och ekokammare, utan på att takten ökat, och på att allt mera sker på nätet.

Fortsätt läsa Mem och myter i nyhetsbevakningen och i sociala medier →

Ice Bucket Challenge och andra löjligheter

Svenska, ,

I juli-augusti översvämmades sociala media av att kändisar och mindre kända deltog i The Ice Bucket Challenge. Idén var (i stort sett) att framför en videokamera tömma en hink med isvatten över huvudet, betala en summa till forskning kring nervsjukdomen ALS, och sedan utmana två andra. Bara på Facebook uppskattar man att det finns över en miljon videosnuttar där detta jippo utspelas.

Problemet med den här sortens grejer är mångfaldiga. Min första negativa reaktion hänger ihop med min onekligen lite gammalmodiga  inställning. Välgörenhet är inte något man gör ett nummer av. Det skall allra minst handla om dig, och hur förträfflig eller modig du är. Oberoende om du är en vanlig löntagare, eller Bill Gates.

Denna sorts självhävdelse har också en större aspekt: ett relativt väl undersökt fenomen som kallas moralisk självlicensering (Moral Self Licensing). Om vi fått en chans att publikt ”bevisa” vår altruism med denna sorts smärtsamma självgissling leder det i många fall till att vi känner oss tillåtna att bete oss lite sämre i framtiden. Vi har så att säga köpt oss fria.


 I praktiska termer betyder det att en hel del av dem som hällde iskallt vatten över sig inte donerade en endaste cent till ”den goda saken”. Eller att de som donerade något, donerade mycket lite. Eller att de som donerade lite mer, inte donerar något alls framöver, till andra värdefulla saker. Man har så att säga ”gjort sitt”. Och ifall mottagaren av pengarna (som oftast ingen ids kolla upp) inte är speciellt effektiv i sitt arbete, orsakar man en direkt negativ effekt, ifall en effektivare hjälporganisation i stället kunde ha fått de insamlade pengarna (Kony 2012 är ett bra exempel).

Kort sagt: utmaningar som denna handlar inte så mycket om att verkligen åstadkomma något bra, utan att få en chans att känna sig lite bättre till mods med sig själv.  I mina ögon är ett stort tilläggsproblem att utmaningar som dessa har karaktären av kedjebrev. Och kedjebrev går jag aldrig med i – snarare skickar jag ett osande svar till den som skickat mig kedjebrevet.

Men det finns faktiskt fenomen på sociala media som är ännu värre exempel på moralisk självlicensering och självgratulation. (I Ice Bucket-fallet kan man ju ändå hoppas på att de insamlade summorna åstadkommer något gott). Ett av dem är den sortens ”altruism” som begränsar sig till att man för den ena eller andra saken byter ikon på Facebook eller Twitter. Även här kan alla få känna ”att man dragit sitt strå till stacken” – utan att de facto ha åstadkommit ett dyft.

En riktigt obehaglig variation av ovanstående är sympatisidorna på Facebook som ploppar upp efter olika naturkatastrofer. Efter en jordbävning för några år sedan gick jag in på en av dessa och lade upp en länk till Röda korsets katastroffond, och uppmanade folk att göra något konkret i stället för att skriva av sin dåliga feelis med en ”kondoleanstext” på sidan. Mitt ironiska svar till de som svarade mig att deras små skriverier ändå ”var det minsta man kunde göra”, gick tyvärr helt förbi – det finns väl människor som bara inte fattar.

Nyheternas livslängd – vem bestämmer?

Svenska

Jag har redan en längre tid intresserat mig för förhållandet mellan media/journalister och läsare/tittare/slutanvändare. Intresset vaknade då jag i några repriser i slutet av 1980-talet sommarjobbade och var inhoppare på Finska notisbyråns utrikesavdelning.

Redan de första dagarna på jobbet insåg jag att verkligheten i nyhetsbranschen inte riktigt motsvarade idealen man lärde sig på journalistlinjen på soc & kom. Rollen som ”gate-keeper” hade vi ju nog läst om, det vill säga att journalister och mediaorganisationer som helhet agerar som portväktare, det vill säga långt sätter agendan för det som mannen på gatan kommer att tala om. Men samtidigt fascinerades jag av ett fenomen som såg ut att pågå av sig själv, styrd av en närmast osynlig hand:  nyhetens livslängd i medierna och debatten, det vill säga hur ett hett nyhetstema dyker upp, behandlas i kortare eller längre tid, för att sedan försvinna nästan totalt.  Det fenomen som innebär att en nyhet, en händelse, en kris (eller vad du vill), seglar upp och plötsligt blir ”den viktigaste händelsen”  – ända tills nästa olycka, kris eller oväntade händelse inträffar, och medias (och därmed tittarnas/läsarnas) uppmärksamhet plötsligt vänder sig mot detta nya för en period. Ofta pågår en ”långkörare” i bakgrunden, medan andra, mer eller mindre långa följetonger kommer och går. Uppmärksamheten kan också plötsligt återgå till någon redan glömd händelse, om något radikalt nytt dyker upp.

Fortsätt läsa Nyheternas livslängd – vem bestämmer? →

Utan Facebook i fem veckor – och jag överlevde!

Svenska, ,

Med risken att låta lite självgratulerande kan jag berätta att jag under min fem veckor långa semester inte öppnade Facebook en enda gång. Zip, zilch, nada.

Redan efter några dagars abstinens försvann impulsen att vid varje tomgångssituation fiska fram telefonen för att se de senaste uppdateringarna. Och efter en vecka tänkte jag knappt på hela eländet – det skedde endast då Facebook kom på tal i diskussioner med vänner, eller då frun relaterade något skvaller hon råkat läsa där.

Med Facebook gäller förstås samma faktum som med massor av annat som känns oumbärligt: kaffe, tv, tidningar, godis, kvällsdrinken. Det går bra att leva utan dem. Det mesta man av vana sysselsätter sig med är ju bara distraktioner och tidsutfyllnad – i sig meningslösa och oviktiga. Och tydligt är (vilket många före mig föreslagit) att sociala medier som Facebook triggar precis samma receptorer i hjärnan som andra beroendeframkallande substanser. Man kan till sist inte vara utan att konstant fylla på sin ”fix”.

När det gäller mig själv och Facebook är jag rätt nöjd med min självdisciplin. Men egentligen är jag inte hemskt förvånad. Även med annat beroendeframkallande har jag märkt att jag med relativt liten kraftansträngning periodvis kan stänga av behovet helt – utan några större abstinensbesvär.

Men varför skippa allt? Jag brukar säga att det bara finns en sak jag inte kan motstå: – frestelser. Men nästan hellre väljer jag andra frestelser än Facebook, när jag ser människor fåraktigt stirra i sina telefoner medan de promenerar på trottoarerna, medan de sitter med andra människor kring ett middags- eller kaffebord, eller medan barnen pockar på uppmärksamhet i lekparken – allt medan den kännspaka tumrörelsen över smarttelefonens skärm avslöjar vad som pågår. Hellre hänfaller jag mig åt riktiga sociala interaktioner med levande människor. Varför inte över en kopp kaffe, en godispåse, eller den där kvällsdrinken.

Uppdatering 15.8:
Beslutet är fattat: jag tänker deaktivera mitt FB-konto, och i stället igen börja läsa böcker – en sysselsättning som för min del oroväckande minskat de senaste åren, när nätet pockar på konstant. Samtidigt kommer jag att börja skriva mer på min blogg, vilket jag dessutom gillar mer än att i korta inlägg på FB försöka föra någon slags diskussion. Härmed gör jag också en utfästelse: att uppdatera med nytt blogginlägg varje måndag kl 11 GMT+2, lämpligt inför luncherna, så kanske folk får något att prata om. 

Uppdatering 21.8
Ok, det blev inte en total deaktivering, märkte att mitt konto är så insyltat på vissa FB-sidor (främst min arbetsgivares), att det inte var riktigt praktiskt, utan krångliga omvägar. Men jag raderade Facebook-appen från mobilen och Ipaden, så åtminstone någonting. 

Vad har hänt med barnböckerna?

Svenska, ,

Av förekommen anledning är det åter aktuellt för mig att köpa blädderböcker och barnböcker för en 1,5-åring. Med den förra kullen i slutet av 1990-talet märkte jag hur viktigt det är att inte bara konstant prata med barn från början, utan också att läsa med dem – och ofta. Det försnabbar den språkliga utvecklingen i hög grad – och underlättar även läsförståelsen senare.

Min 1,5-åring är redan intresserad av böcker där det händer något, där det finns en historia. Inte regelrätta sagoböcker med invecklade intriger, men lite enklare vardagshistorier.

Lyckligtvis hittade jag i bokhandeln några nytryck av Emma Woldes 70-talsböcker om Emma. Kloka och mänskliga resonemang kring saker och händelser som barn stöter på hela tiden. Böckerna är även lätt pedagogiska (utan att hötta med fingrarna) – betonandes bl.a. hur viktigt det är att vi hjälper varandra.

Lite på gränsen till vad 1,5-åringen orkar följa med, men garanterade succéer framöver. Mycket trevligt illustrerade, dessutom.

På bibban hittade frun några 90-talsböcker om den sympatiske Mulle Meck och hans hund Buffa. Perfekt bild- och textavvägning för en liten pojke. 1,5-åringen vill höra dem om och om igen.

Men en stor del av den nyare barnboksproduktionen är något helt annat (gäller så gott jag kunnat utröna utbudet både i bokhandeln och på bibban). Mycket av 2000-talsutbudet tycks bestå av böcker som närmast kan beskrivas som någon slags terapeutisk övning för författarna själva.

Det absolut största problemet: En mycket underlig svenska. Visst, små barn behärskar inte språk, och de gör ofta grammatikaliska fel. Men det finns ingen orsak för oss att därför tala eller läsa ”felaktigt”, eller ”barnsligt” med dem! Exemplen nedan är så horribla att jag inte på något sätt kan tänka mig att läsa det högt för min 1,5-åring. Är författarna helt tokiga? (Misstänker att de missförstått Steven Pinkers teser i The Language Instinct)

Ett annat stort problem är layouten. Även barnböcker tycks ha blivit en sandlåda där allehanda  ”grafiker” fritt får förverkliga sig själv. Textstorlekarna är oftast så små eller texttypen så snirklig att boken är nästan omöjlig att läsa i ett rum med dämpad belysning (som till exempel då man läser en bok före sovdags). Och det är inte så, att det inte skulle finnas plats på sidan för tydlig text (som dessutom även barn skulle ha lättare att följa med, för att småningom lära sig bokstäverna). Valet är gjort av ”grafikern” (troligtvis på en stor och ljuskraftig datorskärm) enbart för att tillfredsställa grafikern själv – utan att beakta hur boken skall användas eller vem som skall läsa den. Det luktar amatör långa vägar. Finns det ingen på förlagen som reagerar på detta?
Jag kan inte heller låta bli att kommentera vissa av ämnesvalen (som jag tyvärr inte har exempel på här). En gång för alla: barn behöver inte i barnböckerna utsättas för ”svåra” frågor, eller belastas med vuxnas relationsmässiga problemnystor eller nojor – saker som för ett barn förstås ter sig alldeles oförklarliga. Jag anser nog starkt att barn förnimmer och på sitt eget sätt förstår all dynamik som sker inom en familj – men om du inte trots dina egna problem kan skapa en trygg uppväxtmiljö för ditt barn, hjälper det nog inte med barnböcker som på något sätt ytterligare skall exponera den här typens problem.
Här blir jag lätt missförstådd; även jag gillar barnkultur som har inslag som uppskattas (och egentligen bara förstås) av vuxna. Men det är en mycket skicklig konst att skapa sådana verk. Och i vilket fall som helst gäller det knappast småbarn under 4-5 års ålder.
Sedan kan jag förstå och hålla med om att konstnärliga kvaliteter är något av en smaksak. Men jag råkar nu bara bli irriterad på barnböcker illustrerade av någon som uppenbarligen inte alls kan illustrera, eller ens rita hyggligt. Bilderna ovan må fungera som exempel. Vem inspireras till exempel av de maniskt stirriga figurerna på de två sista bilderna? Barn är värda mer än det där!
Som avslutning en ”pärla” jag stötte på i biblioteket:
Inte ens barnböcker tycks idag gå fria från sponsorer och ”product placement”. Som exempel må duga denna traktorhistoria, där företagslogon syns på varje sida, och traktorn nämns både med märke och modell. Skrämmande.

Smakfullt eller smaklöst – försvarsministern som fotomodell

Svenska, , ,

Så har då försvarsminister Carl Haglund sällat sig till de ”moderna” politikerna, som så att säga tänjer på de etablerade gränserna genom att ställa upp som fotomodell i Helsingin Sanomats månadsbilaga, med Mannerheimmuseet som fond.

Låt mig kort slå fast varför detta är problematiskt, ut många synvinklar.

Kläderna gör mannen, det stämmer. Och visst var det så att Urho Kekkonens blev en politiker av rang först då någon av hans flickvänner fick honom att klä sig snyggt och statsmannamässigt. Även Mannerheim själv var intresserad av snygga kläder (och uniformer), och visste hur avgörande ett första intryck kan vara – eller hur mycket mera självsäkerhet man kan få av att vara rätt klädd vid rätt tillfälle. Likaså har även Carl Haglund gjort namn av sig av att vara snyggt klädd i offentliga sammanhang. Så vad är då problemet med Haglunds ”modiga” drag (som någon av Hbl:s enkätmakare fått det till)?

Följande:

  • Det finns en dold gräns som utövare av offentlig makt inte borde överskrida. Det är gränsen där de lätt uppfattas alliera sig med kommersiella intressen. Artikeln i HS är inte ett referat av Carl Haglunds, försvarsministeriets eller SFP:s politiska ställningstaganden. Den är inte ens ett ”hemma-hos”-porträtt på privatpersonen Carl Haglund (förutom några triviala detaljer som han nämner). Det är en redaktionell reklam gjord i samarbete med de modefirmor som levererat kläderna till fotograferingen. Försvarsministern har alltså ”sålt sig” till några modefirmor. Detta oberoende om några pengar bytt ägare efter fotograferingen, eller inte.
  • Det egna motivet för Haglunds medverkan är svårt att tolka som något annat än en uttryck för den idag så vanliga politiska narcissismen. Om tanken var att promovera Mannerheim, Mannerheimmyten eller Mannerheimmuseet så blev det ordentligt snedtänt: Haglund är sannerligen inte någon Mannerheim (åtminstone inte ännu) – hur många hyllmeter han än har om marskalken hemma i bokhyllan. Men främst borde Haglund ha ställt sig frågan: skulle Mannerheim ha ställt upp på något liknande? Knappast. Mannerheim hade betydligt mer finess än så.

Frågan som borde ställas är: vem vinner på detta? Försvarsministern (och den institutionens trovärdighet)? Haglund som politiker? Nej, den enda som på riktigt vinner är de klädmärken som nu har fått en ”endorsement” av Finlands försvarsminister. Och HS, som kanske säljer några extra lösnummer – och på något sätt analyserar ihop det att handla om ”den metrosexuella Mannerheim som SFP:s frontfigur, vilket tilltalar dagens urbana unga”. Eller Hbl, som i kulturchefens blogg spekulerar om tilltaget är fråga om någotslags queer-uttryck. Suck.

Här ett litet tips till er alla: Idén med att klä sig snyggt är att inte göra någon affär av det – i ordets alla bemärkelser. Nu blev det bara en klibbig eftersmak av kvällsjournalistisk självpromovering á la Alexander Stubb.

Jag vet nog att det till alla politikers adelsmärke hör att promovera sig själva (speciellt i valtider) – men åtminstone borde en skicklig politiker maskera det till att gälla promovering av en idé eller en ideologi – inte enbart sig själv.

Eller så är jag hopplöst gammalmodig och idealistisk. Kanske detta är dagens melodi? Vi vet ju att politik och kommersiella intressen är intimt sammanflätade, och att den makthavande eliten i de flesta ”västerländska demokratier” även i övrigt smidigt struntar i de gränser som målats upp som omutbara i läroböckerna om folkstyre. Det tycks inte finnas några gränser längre, ens i vår idealbild av politik – allt är bara showbusiness, och allt är till salu. Till och med Mannerheim har förpassats till att bli enbart rekvisita för en photo-shoot.

–

Hoppas ni åter förstår att jag inte har något emot Carl Haglund som person – det här är inte personligt. Jag råkar också tycka att Haglund hör till de mer vettiga av alla SFP-politikerna, och det i många avseenden. Men just nu är han försvarsminister – och hans ageranden tolkas utgående från det.