”Det historiska världsläget”

Årets ”Prediktioner” följer inte det gamla mönstret med en genomgång av ekonomi, media, samhällsutveckling och tidsanda. Det greppet blir svårt då det känns som att just inget egentligen skett på tio år, och så plötsligt känns det som om 10 år kan ske på några veckor. Det är kanske också därför ganska många nu beskriver vår samtid som ”historisk”, eller till och med att vi befinner oss i ett akut ”krisläge”. Läser man sociala medier och kommentarsfält är det också tydligt att denna period för många även personligen känns direkt orolig och hotande. Jag ska därför denna gång försöka sätta en del av nutidsskeendena i historisk kontext, för jag har själv märkt att det lugnar nerverna en hel del. Även om vi faktiskt skulle hamna i en riktig kris.

Visst händer det eländiga saker. Visst finns det också orsak att emellanåt ora sig. Har man levt tillräckligt länge och framför allt läst lite mer historia än man läste i skolan märker man att den mänskliga historien ändå aldrig handlat om ständig progression, utan om återkommande kriser med påföljande återuppfinning och förbättring. Inget nytt under solen alltså.

Men med största sannolikhet späds den idag utbredda oron på som en följd av tre utvecklingar som gått hand i hand i ungefär 15 år: smarttelefoner med ständig uppkoppling, framväxandet av starkt addiktiva sociala medier, och ”kvällspressifieringen” av traditionell media som en följd av övergången från papper till digital distribution.

För samhällelig diskussion gäller på sociala medier det korta, det kontroversiella och det onyanserade. Oftast avsett att jaga upp oss som individer, och få oss att dela upp oss i läger och åsiktskörer, där vi sedan lite självgratulerande poserar med det hela i bakgrunden, då vi valt ”rätt sida”. Utan att behöva besvära vår hjärna med egen tankeverksamhet, eller med att samla de egna tankarna i egna ord.

För att överleva övergången från en annons- och prenumerationsbaserad pappersdistribution har också den traditionella pressen varit tvungen att anamma samma koncept för att locka ögonpar. Rubrikerna måste vara braskande och överdrivna, och då rubrikerna tillsammans med ingresserna sätts ut på social media orkar de flesta inte ens klicka sig fram till artikeln — det är ju så mycket enklare och snabbare att bara upprört kommentera rubriken.

Tv då? På grund av tv ända från starten på 1940-talet gått i riktningen ytlighet, började tv redan på 1970-talet kallas för ”dumburken” . Och det har bara blivit värre. Öppnar jag en vanlig tv-kanal idag är det ”reality” som gäller. Lastbilschaufförer i Alaska, bostadsförmedlare på spanska solkusten, eller bortskämda små skitstövlar som hoppar i säng med varandra på någon ”paradisö”.

Public service utgör förstås ett viktigt undantag, men även där tycks man idag uppleva ett tvång att styra utbudet mot det lättare och mindre utmanande genom att ständigt stirra på publiksiffrorna. Och på sina nyhetssidor på webben sysslar även vårt finska public servce-bolag med så gott som samma click-bait som de kommersiella nyhetsdistributörerna; det avvikande, det kontroversiella, till och med det perversa är tänkt att intressera. Och av någon orsak behandlar även svenska YLE komplexa händelser i TikToks 60-skunders format, fast längre videor varit möjliga i flera år. Försök nu sedan avhandla Israel-Palestina-konflikten på 60 sekunder, och på Tiktok-redaktörernas lite tvärsäkra sätt.

Vad leder all denna fixationsbaserade nyhetsuppföljning till? Ett bra exempel är det fullståndigt överdrivna intresset och oron för vad som sker i USA och specifikt kring vem som råkar husera i Vita huset. Själv vet jag inte vad som är värre: dagens”orangea monster”, eller den tidigare svamlande geriatrikern, där det tydligt var någon helt annan än presidenten som ryckte i trådarna, med demokratiskt lutande media i bakgrunden som tapetserade över det hela i bästa sovjetstil. Hur ett så stort land inte kan hitta vettiga presidentkandidater är ett fullständigt mysterium, men det berättar ju också om att det politiska systemet på federal nivå lidit en total konkurs. Något nytt och radikalt måste ske, och kanske Trumps egid faktiskt i slutändan visar sig vara den katalysator som behövs.

Lokalt bryr sig ju vanliga amerikaner inte speciellt mycket om det federala, förutom då de ska ställa upp med skattepengar, kriga i fjärran land, eller diskutera de sedvanliga skiljelinjerna gällande ”big government”. En del vill ha en lätt adminstration som inte blandar sig i sådant som kan skötas av delstaterna, andra vill i stället se utökad centraliserat beslutsfattande och en federal apparat som även står för en sysselsättande effekt, utan större krav på effektivitet.

När det gäller ekonomin, och varför inte tariffers och tullars eventuella vara eller inte vara, kan det förresten vara skäl att påminna om att EU är en enda stor tullmur mot omvärlden, av protektionistiska skäl.

Kan något av detta idag diskuteras sakligt? Svårt blir det ju, då diskussionen pågår i uppskruvad stämning i sociala medier, eller så i traditionell amerikansk media, som allt mer lutar åt de ena eller andra politiska lägret. Problem blir det även för vår egen hemvävda analys, då våra etablerade medier nästan till hundra procent citerar de amerikanska medier som tydligt orienterar sig enligt det demokratiska partiets agenda och dess ”talking points”. Jag har på annat håll skrivit om att hyperbol, halvsanningar, över- och underdrifter eller ren apolyptika hör till varje politiska partis verktygsback, men man ska alltså inte sedan bli förvånad om även vanliga läsare hos oss börjar känna oro.

Även underhållningen speglar tidsandan: mörka dystopiska manus dominerar filmutbudet i stället för positiva familjefilmer, och till och med en sångtävling som Eurovisonen är full av skrikande zombier, satanistiska häxor och andra aberrationer — förstås i år med KAJ som en svagt positiv signal om att vi kanske småningom ändå är på väg åt ett bättre håll.

Sadistiska domedagsprofetior

Den enda oron jag känner är alltså för ungdomen. Överdrivna domedagsprofetior — det må gälla ”klimathotet” eller ”en förestående militär attack österifrån” — är oerhört destruktiva för psyket. De nullifierar framtisutsikter och lamslår många totalt. Vad är det för idé att planera för framtiden, om det inte finns någon framtid? Jag tenderar att med stor medkänla hålla med.

Idén med domedagsprofetior är uppenbar för varje rationellt tänkande människa. En uppskrämd människa är lättare att styra. Som fritänkaren Jordan Peterson korrekt observerat: Domedagsprofetiorna är därmed främst verktyg för utgivarens egna narcisistiska ambitoner att stärka sin egen position och status. Han tippar även att det kring ytterkanterna av alla domedagsörelser finns en hop direkt sociopatiska sadister som finner njutning i möjligheten att utan vidare täppa till varje saklig diskussion med sina ”recept” för framtida samhällsutveckling. Vem täcks längre äta, eller ens argumentera för det proteinmässigt nutriella värdet av kött, då motargumentet är att världen går under om du inte genast slutar?

Militära hot eller hjärnspöken?

Det militära har jag redan skrivit mycket om, så här kanske räcker några snabba konstateranden. Som hot betraktar jag enbart konkreta politiska eller territoriella krav eller uppenbart hotfulla militära aktiviteter vid gränsen — inte obestämda och suddiga ”hotbilder” baserade på tankeläsning av motparten, lanserade av det ena eller andra forskningsinstitutet. Följande tycker jag är axiom:

• En suverän nation ansvarar både i första och sista hand själv för sitt försvar. Historen utvisar att eventuella allianskartor fort ritas om då det kommer till kritan. Lita alltså inte på allianser, speciellt de som har alldeles för många medlemmar för att alliansen ska kunna åstadkomma något vettigt alls under en riktig kris, eller där många medlemmar inte bidrar med just något av militärt värde.
• Släpp inte in främmande trupper på ditt territorium under fredstid. Det orsakar alldeles onödig friktion, och tenderar bara att öka spänningarna med dina grannar, inte att minska dem.

Ett militärt hot sker inte utan motiv eller syften, må vara att motiven ur vår synvinkel även kan verka ologiska eller oförklarliga. Det viktiga i sammanhanget är att det inte är skillnaden i samhällssytem som i vårt fall skulle orsaka ett anfall österifrån, Finland är ju tvärtom ett exempel på att samexistens kan ske mellan två länder med helt olika samhällssystem. Inte ens vinterkriget 1939 var ett sådant anfall ”från blå himmel”. Det kriget handlade om att Stalin (ur rysk synvinkel) skulle återupprätta ”den etablerade väldsordningen” som för majoriteten av de som levde då hade funnits ”i alla tider” (det vill säga i över 100 år sedan 1809), och samtidigt ge en näpst åt de allt starkare tyska ambitionerna att dominera Europa. Samma tyska ambitioner som ur rysk synvinkel ryckte Finland ur den ryska sfären med den tyska landstigningen i Hangö 1918, och med valet av en tysk prins till finsk kung i oktober 1918. Och förstås att ”rätta till” Lenins erkännande av den finländska självständighetsförklaringen, en missräkning som ursprungligen inte handlat om något annat än en förväntan om att Finland fort skullle uppleva en kommunistisk revolution och bli en av de sovjetiska rådsrepublikerna.

Nåväl, vem orkar bry sig om historia eller diskutera om hoten idag faktiskt är verkliga eller enbart hjärnspöken, när det nu enligt den odemokratiskt valda ”EU-ledaren” (hon kallas faktiskt ”EU-ledare” av media) Ursula van der Leyen är fritt fram att strunta i EU:s skuldtak och låna upp tusen miljarder euro för att köpa militärmateriel? Tilltaget kan förstås ha en viss stimulerande effekt på ekonomin och ett militärt väde, men jag ser nog enbart ett enda slutmål: att försätta medlemsländerna i ett ekonomiskt läge där den enda ”lösningen” blir att ge EU beskattningsrätt. Utredningarna kring en ”kolskatt” för medborgarna, baserad på medborgarens”kolavtryck” gjordes i september 2024, med slutsatsen att plattskattens regressiva effekter enkelt kan åtgärdas med direkta kontantutbetalningar, eftersom skatten skulle hämta in över 200 miljarder euro i reda pengar årligen. Vad bättre än att kombinera två ”hot” för att få meborgarna att snällt lägga sig? Vem kan motsätta sig detta? Vill du inte rädda planeten? Är du inte rädd för hotet från öst? Vad har du för fel i huvudet egentligen?

Tack men nej tack. EU:s ursprungsidé var fri handel och fri rörlighet, och det var det jag röstade för 1998. Försöken att skapa en federalstat, eller ännu värre: ett EU med majoritetsstyre, är dömda att misslyckas, liksom alla tidigare försök till imperiebyggen på kontinenten — låt vara att de franska försöken på 1800-talet och de tyska på 1900-talet var militära. Fast nu ropar ju många även efter en ”europeisk armé” under tysk eller fransk (eller bådaderas) ledning. Så hamnar vi alltså där till sist ändå.

Märkligt hur vi aldrig lär oss

Jag står ändå inte utan förklaring till utveckligen, eftersom jag som bäst läser Neil Howes The Fourth Turning is Here, fortsättningen på Howes och William Strauss The Fourth Turning från 1997, vars remarkabelt träffsäkra prediktioner i korthet baseras på observationen att vår samhällsutveckling styrs av fyra sorters generationer under ett tidsspann på ett långt människoliv på 80 till 100 år. Och att generationerna och deras utblick starkt färgas av den omgivning och den tidsanda de själva vuxit upp i. Och att det går att hitta belägg för dessa generationers likartade beteende och de olika generationernas interaktion under krisperioder långt bak i historien — författarna går ända till 1500- och 1600-talen.

En slutsats man tydligt kan dra är, att då den generation som på riktigt varit med om krig börjar dö ut, växer det fram en ny, som kanske inte tycker att konfrontation och krig är ett så dåligt sätt att lösa konflikter. Ord som dialog, diplomati, avspänning och nedrustning har ju idag redan närmast förvandlats till svordomar.

Även om jag alltså starkt anser att Finland ska hålla fast vid sin gamla militärdoktrin — att själv i varje läge kunna ge vilken potentiell aggressor en sådan näsbränna att den tänker för sig två gånger — tycker jag det är tragiskt om det enda vi idag talar om är upprustning, samtidigt som vi ”cancellerar” alla vi inte delar värderingar med.

För även under det kalla krigets allra hetaste perioder fortsatte dialogen och diplomatin. Inte för att ledarna på den tiden hade ”sämre värderingar” än vad vi har idag, utan för att de alldeles konkret och personligen hade upplevt krigets helvete, eller hade närstående eller släktingar som kunde berätta om de mest horribla erfarenheter en människa kan uppleva. Som läsning — även för att få perspektiv på dagsläget — rekommenderar jag Stewart Binns Barbarossa and the bloodiest war in history om den tyska invasionen av Sovjet 1941 som slutade med 40 miljoner döda, och Henrik Meinanders Finland 1944 mellan Stalin och Hitler, som handlar om hur Finland lirkade sig ur kriget sommaren 1944.

I internationella relationer behövs nu planering och mål som åtminstone strävar till det bättre. Jag citerar gärna fritt Jordan Peterson: även en dålig plan är bättre än ingen plan alls, för planer kan ändras och modifieras i efterhand.

Det här gäller intressant nog även vår allra minsta samhällskomponent: individen. Så mitt tips till alla unga är: Planera för din framtid! Även en dålig plan är bättre än ingen plan alls, för planer kan ändras och modifieras — och bli bättre.