månadsarkiv: april 2011

Den byggda miljön påverkar oss direkt

Svenska,

Den byggda miljö som omger oss varje dag påverkar direkt vår sinnesstämning, vårt sätt att tänka och våra attityder till omgivningen och våra medmänniskor. Därför är det oerhört viktigt att stadsplaneringen och arkitekturens formspråk utgår från mänskliga proportioner, känns meningsfull, och hjälper oss orientera i de strukturer vi bygger upp.

Ett besök i Östra Böle i Helsingfors får vem som helst på dåligt humör. Årstiden spelar inte så stor roll, eftersom inte ens en solig sommardag förmår fördriva den ångestfyllda, orwellianska tyngd som fyller en då man rör sig i området. Man frågar sig instinktivt hur någon kom på att rita ett så brutalt, omänskligt område.

Den ursprungliga idén bakom Östra Böle i Helsingfors har säkert varit god; att separera bil- och fotgängartrafik från varandra. Tyvärr har det lett till en löskoppling mellan de mänskliga aktiviterna boende, arbete och transporter. Misslyckandet ha även drabbat både spårvägen och järnvägen intill området. Vill man komma till, eller ta sig bort från Östra Böle tvingas man i något skede bekanta sig med de ogästvänliga, mörka och vindpinade kanjoner som effektivt avskärmar kontors- och bostadsområdena från resten av staden likt vallgravar.

Man har höjt fotgängarstråken upp en våning och lämnat bilarna kvar på marknivå i tron att de benburna på det sättet skall få det trivsammare. Resultatet har blivit något som verkar taget ur en dystopisk framtidsfilm. Små människor småspringer nerhukade fram mellan gråa, smutsiga betongklossar på spruckna, vindpinade betongplattor. Bilarna susar omkring i mörka och trista kanjoner utan någon koppling till det riktiga livet. Infartsramper och garage får en att tänka på mörka och fuktiga grottor. Här och där kan man se att någon senkommen stadsarkitekt försökt piffa upp katastrofen med lite planteringar eller nya trottoarer på gatunivå. Tyvärr lyckas de bara betona den kompletta kollaps som Östra Böle utgör som mänsklig bo- och arbetsplats. Det enda som skulle hjälpa är att riva hela området och börja om från början.

Den här synen möter en när man skall börja söka sig mot Helsingfors och Finlands huvudbibliotek från den närmaste spårvägshållplatsen. Det är oklart vart man skall gå eller hur man skall orientera sig. Det finns inga klara signaler om byggnadens funktion.
Om man inte kan eller orkar traska upp för de ramper som leder till bibliotekets huvudingång på den egentliga fotgängarnivån tar man den här hissen. Invånarna har med rustika grafiska uttrycksmedel berättat vad de tycker om sin byggda stadsmijö.

Nu bygger man lyckligtvis inte längre såsom i Böle. Men exemplet fungerar bra för att visa att den upplevda miljön direkt påverkar våra huvuden (det känner vem som helst som rör sig i området). Jag misstänker att vi mycket lättvindigt godkänner (och betalar) för visuellt dåliga miljöer som direkt via vårt kognitiva system påverkar vår inställning – både till mänskligheten som gemensamt projekt, och till våra medmänniskor. Den psykologiska forskningen – både den gamla kognitiva fåran men också nyare fenomenologiska och holistiska forskningslinjer – påpekar att vi som människovarelser i högsta grad reagerar och verkar på basen av det vi känner. Det är med andra ord inte oviktigt hurudana visuella miljöer vi bygger åt oss (och åt våra barn). Det kan i själva verket avgöra vår framtid.

Tanken på att människor direkt reagerar på den omgivande arkitekturen är varken ny eller originell, men den har kanske fallit i medvetandets bakgrund eftersom det inte är lätt att experimentellt påvisa sambandet. Mycket handlar det om vokabulär. Det finns helt enkelt inte ord som räcker till för att heltäckande beskriva våra inre förnimmelser då vi ställs inför en byggd miljö. Vi behöver inte skapa ord i huvudet för att känna känslor som kärlek, affektion, hat eller sorg – vi bara känner det. Och vi är inte vana att ens för vår ”inre monolog” reda ut de förnimmelser och undermedvetna upplevelser vi känner, då vi ser en byggnad framför oss.

Kan det vara bra för en människa att bo eller arbeta i ett hus som ser ut att rasa ihop vilken sekund som helst? Terrasshuset i Lillhoplax, Helsingfors (Reijo Jallinoja), och nedan Puerta de Europa i Madrid (Philip Johnson och John Burgee).

Människans förhållande till den spatiala omgivningen och de impulser den ger upphov till är ändå en av de viktigaste utvecklingsprocesserna vi går igenom under uppväxten – egentligen det som definierar oss som separata ”ting” från omvärlden. Det vi lär oss om ”utrymme” och ”rum” kombineras till en balanserad helhet med den genetiska arvsmassan, i tidernas begynnelse sprungen ur den afrikanska savannen. Vi lär oss med andra ord några enkla basregler för att överleva i den omgivning vi befinner oss i. Om något i omgivningen inte stämmer, får det oss i obalans och adrenalinet strömmar till. Därför tror jag att speciellt dagens populära manér inom arkitekturen: osymmetrier, ”galna” vinklar, obalanser och oharmonier, är ohälsosamma. Det borde inte anses meningsfullt att rita och bygga ett kontorshus som ser ut att falla över ända vilken sekund som helst. Och ingen borde tvingas arbeta i en sådan miljö. Den instinktiva urkänsla man som betraktare får i en sådan situation är ju att ta till flykten så fort som möjligt. Den stressen kan inte vara bra – varken för vår fysik eller för vårt psyke.

Modernismen och framtidstron
Forskarna anger två orsaker till varför den stela och avskalade modernismen – som fortfarande dominerar vår arkitektur – i tiderna växte sig så stark. De flesta anser att riktningen var ett svar på de sociala och politiska revolutioner som färgade slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Andra säger att impulsen kom från de nya material som den industriella revolutionen förde med sig; järn stål, betong och glas.

Troligen är svaret mer komplicerat. Modernismen hänger säkert också ihop med framtidsoptimismen under de båda efterkrigsperioderna på 30-talet och 50-talet (ofta resulterande i rena science-ficton­visioner) eller med mantror om evig ekonomisk tillväxt och ökat välstånd som startade i samband med oljebonanzan vid sekelskiftet 1900. En ”olje-era” som dessutom resulterat i vår oändliga fascination med privatbilismen.

Men det lönar sig kanske inte att grubbla så mycket över den historiska upprinnelsen. En historisk diskussion kan kanske främst hjälpa oss att ”hitta tillbaka” från det som jag börjat uppleva som ett stort estetiskt och visuellt dilemma, som rätt få tydligen orkar bry sig om i vardagen.

Vart försvann de feminina formerna?
Att vi idag tycker att en byggnad från 1800-talet ser bättre ut än en nyare betong- eller glaskloss kan inte enbart handla om en universell nostalgisk läggning hos människan. Det bevisas av att man under 1900-talets första hälft i modernismens namn glatt rev t.o.m. riktigt gamla byggnader. I efterhand måste man skatta sig lycklig över bristen på pengar i efterkrigstidens Finland. Annars hade kanske Helsingfors centrum gått samma öde till mötes som Stockholm på 50- och 60-talet, där man i samband med den s.k Norrmalmsregleringen bl.a. rev en rad gamla 1600-talshus i Klarakvarteren – en av de största kulturskandalerna i världshistorien.

Stockholm City är en mycket renodlad modernistisk arkitekturhelhet. I Stockholm blir dessutom en aspekt av modernismen – som gått de flesta förbi – riktigt påtaglig; den avskalade, linjära modernismen saknar alla spår av de feminina former som senast sågs inom arkitekturen under neo-klassisismen och jugendstilen. Trots att vissa samhällskritiker som James Kunstler påpekat detta, är det egentligen remarkabelt att ingen kvinnohistorisk forkare eller humanist undersökt denna totalvändning i vårt byggda landskap, eller forskat i vilka verkningar på vår tankevärld som denna utveckling fört med sig.

De Sagerska husen vid Hamngatan i Stockholm (t.v.) invigdes 1903. Husen var byggda efter den franske arkitekten Jean Litoux ritningar och ett av de få exemplen på stilren jugend-rokoko i Stockholm. Fasaden var klädd i vit marmor och de rikt utsirade smidesarbeten hade utförts i Paris och Stockholm av smeden Hjalmar Samuelsson. Ursprungligen ville en majoritet i Stockholms stadsfullmäktige bevara husen, men i cityplanen City 67 hade de markerats som“fastigheter som avses att rivas eller ombyggas”. Riksantikvarien fann en byggnadsminnesförklaring motiverad, men tvingades till reträtt av politiska och ekonomiska krafter. Trots protester revs husen och på platsen byggde 1971-1974 den statliga PK-banken ett kontorskomplex och butiker (t.h.) efter arkitektföretaget Backström & Reinius ritningar. Huset kallas idag fortfarande för PK-huset.

MacDonaldiseringen av arkitekturen
Förutom direkta männsikoavbildningar saknar modern arkitektur dessutom ofta mänskliga mått och proportioner. En blank glasfasad eller en platt betongfasad ger oss inga riktpunkter, mått eller förhållanden som vi kan relatera till oss själva. Det är som själva proportionerna blir för överväldigande, för svåra att ta in och bearbeta. Dessutom finns sällan någon koppling till det lokala – arkitekturen blir som internationella hotellrum eller en multinationell snabbmatsrestaurant – de ser likadana ut oberoende vart i världen man åker.

Frikopplingen gäller inte bara rummet, utan även tiden; en modernistisk byggnad har inget påtagligt samband med ”idag”, annat än att byggnaden åtminstone inte symboliserar ”igår”. Motreaktionen – postmodernismen – har försökt lösa problemet, men i de flesta fall reducerat historiekopplingen till scenografi. Man klistrar på hänvisningar och återanvändningar av äldre stilar, men även då blir det mycket svårt att inlemma byggnaden i en historisk berättelse. Och för hypermodernisterna räcker inte ens det – man bygger vinklar, taköverhäng, viadukter och skärningar utan symmetri eller funktion, ofta så att de ser ut att upphäva gravitationen. De enskilda delarna bildar aldrig en helhet i betraktarens hjärna, annat än att inger en vagt olustig känsla, ibland kanske lite komisk.

Postmodernismen försöker komma bort från modernismens brutalitet och omänsklighet med att friskt låna och hänvisa till tidigare arkitekturstilar. Ofta bli resultatet ändå rätt manérmässigt, och dekorationerna kan kännas påklistrade och konstgjorda. M2 vid Setagaya, Tokyo (Kengo Kuma).

En kritisk syn på modernismen och hypermodernismen borde inte bara påpeka bristen på mänskliga mått och proportioner, eller på harmoni i byggnadsmassorna. Kritiken borde mera handla om precis den obestämda känsla vi får i magen då vi ser en byggnad eller en miljö, och instinkt­ivt känner att något står rätt eller fel till — trots att den känslan förstås är högst subjektiv.

Då medborgarna diskuterar arkitektur och byggd miljö borde debatten inte enbart kretsa kring storstilade projekt och arkitekttävlingar som får rubriker i tidningarna. Avgörande borde ändå vara varje individuella och mänskligt subjektiva upplevelse, en upplevelse som på något sätt borde ”demokratiseras” och bekräftas, så att inte enbart stadsplanerarens eller arkitektens tolkning och förklaring är den enda som lever vidare.

En byggnad borde ge en instinktiv känsla av sin funktion, sitt mål och sin plats i mänsklighetens berättelse. Man borde aldrig behöva öppna en broschyr för att få sig förklarat vad arkitektens formspråk ”betyder” eller vad som ”egentligen” avses.

Det här är viktigt eftersom det inte går att undkomma arkitekturen. Den är inpå oss dag ut och dag in, vare sig vi vill det eller inte, och de byggnader som idag reser sig skall stå på samma plats i många decennier, om inte århundraden. Och vikten av det här gäller förstås i ännu högre grad boende­miljöer än offentliga byggnader. Modernismens rationella tänkesätt att bygga så billigt som möjligt har lett till att man ibland godkänner så torftiga miljöer att de direkt inbjuder till graffitimålning och vandalism (det man inte gillar slår man sönder). Speciellt graverande blir detta nederlag eftersom modernismen i tiden tog avstamp i sociala strävanden att förbättra boendeförhållandena för ”vanligt folk”.

Vägen framåt?
Vissa positiva signaler kan skönjas. Finska staten skrev år 1998 ett arkitekturpolitiskt program som betonade vikten av arkitekturfostran och deltagande i planeringsprocesser som gäller den egna miljön. Programmet slår även fast att riktiga kulturmiljöer uppstår av byggnader med olika ålder som tar den omgivande naturen i beaktande. Det här är viktigt mot bakgrunden av att det finska byggnadsbeståndet är remarkabelt ungt (bara två procent av alla finska byggnader är byggda före första världskriget).

Ett tidigare regeringsprogram tar upp förorterna, och slår fast att ett tväradministrativt program för ökandet av trivseln skall startas. Även principen om att avdela en procent av byggnadskostnaderna för konst och utsmyckning har åter tagits till heders och till och med skrivits in i vissa städers byggnasstadgor. Men det skulle vara ytterst viktigt att denna princip inte bara gäller offentligt byggande, utan även vanliga bostadsområden.

Statens arkitekturpolitiska program borde få förnyad aktualitet och offentlighet. Alltför ofta sväljer vi planer och lösningar utan att reagera eller ens reflektera. Och det går inte att hänvisa till att arkitekter och stadsplanerare ”vet bättre” än vanligt folk. De är visserligen utbildade i ämnet och har den tekniska kunskap som behövs för att rita och planera en byggnad. Men när det gäller smak och stil, eller den maggropsskänsla en byggnad ger upphov till, är deras åsikt förstås lika mycket eller lika lite värd som någon annans. Medvetenheten om att den byggda miljön direkt påverkar oss och våra sinnesstämningar måste öka.

Om så kallad ”vetenskaplig konsensus”

Svenska,

Så kallad ”vetenskaplig konsensus” används dagligen som argument i olika debatter. Vi får höra att det finns konsensus om än det ena, än det andra, eller att det inte finns någon konsensus alls. Viktigt att minnas är att om man hör ordet nämnas i samhällsdebatten – är det alltid fråga om ett politiskt uttalande, inte ett vetenskapligt.

Vetenskapen har aldrig gjort några framsteg på basen av konsensus. Det är politiker (eller vetenskapsmän som spelar politiska spel) som använder ordet för att försöka upphöja sina idéer till så kallad vedertagen sanning (som sällan handlar om hela bilden).

Om någon söker stöd för sina påståenden genom att hänvisa till ”vetenskaplig konsensus” kan de inte avse annat än konsensus gällande en vetenskaplig hypotes. Och det är naturligtvis nonsens, eftersom naturlagarna inte avgörs på basen av demokratiska omröstningar.

En hypotes är inget mer än ett testbart påstående som ännu inte falsifierats. Märk väl att den vetenskapliga metoden inte handlar om att hitta på och utföra test eller modeller som bevisar en hypotes. Vetenskapen går framåt genom observationer och test som falsifierar hypoteser. Ingen mängd observationer kan någonsin bevisa en hypotes, däremot kan en enda väl underbyggd observation falsifiera en hypotes. Genom att småningom eliminera falsifierade hypoteser kan ett ramverk för en beskrivning av verkligheten småningom ta form – detta kallas för en teori.

Men för att vara vetenskaplig måste även teorin gå att falsifiera – teorin skall formuleras så att man  kan utveckla ett experiment (om inte nu så i framtiden) för att demonstrera att teorin inte stämmer. Om någon hävdar att en observation eller ett bevis inte kan (eller får) användas för att motbevisa en teori är det inte längre fråga om vetenskap, utan om dogma.

Ett litet exempel från verkligheten:
I samhällsdebatten har i snart 30 år förekommit en diskussion om olika naturfenomen, och en hypotes om fenomenens eventuella antropogeniska (mänskliga) orsaker och verkan. När det gäller historisk data har hypotesen för länge sedan falsifierats: jordklotets temperatur och klimat har varierat enormt under tusentals och miljontals år, helt utan mänsklig påverkan. Där jag sitter och skriver detta, fanns t.ex. ett två kilometer tjockt istäcke för bara några tiotalstusen år sedan. Hypotesen har då fått olika tillägg, som går ut på att den mänskliga påverkan trots det föregående på ett mätbart sätt kommer att påverka framtiden.

Denna hypotes är emellertid svår, för att inte säga omöjlig att ta i beaktande strängt vetenskapligt, eftersom den inte går att falsifiera.  Det går inte att testa vårt jordklot utan ”utsläpp av växhusgaser”; hur skulle man mätbart kunna skilja de stora naturliga variationerna (såsom den historiska datan utvisar) från människans, i förhållande, mycket små och kortvariga bidrag?

I stället söker vissa människor ”bevis” för hypotesen genom datormodeller – men detta har (se ovan) inget med den vetenskapliga metoden att göra. Modellerna stärker i bästa fall en tro, och det i sin tur leder till diskussioner om ”förnekare”, och krav på tribunaler där de som ifrågasätter tron skall ställas till svars. Det är skrämmande.

—
Inspirerad av bloggen BuyTheTruth.

Läs om ett betydligt större samhällsproblem – baserat på en teori som inte falsifierats.

Beror den svaga tillväxten på Peak Oil?

Svenska

Ekonomisk tillväxt, med påföljande ökat välstånd, har hela 1900-talet och även i början av vårt nya årtusende helt varit beroende av ett globalt energiöverskott. Egentligen kan man säga att hela det projekt vi idag kallar för civilisation, med ekonomisk tillväxt, högre levnadsstandard, effektivare lantbruk (och därmed fler människor) är intimt sammanbunden med en ständigt växande tilllgång på billiga och behändiga fossila bränslen, som kan frigöra oss från att enbart kämpa för livhanken, och därmed producera det vi kallar mervärde. I de flesta samhällen som vi kallar ”västerländska” står oljan för cirka 80 procent av all energiförbrukning.

Nu börjar tecknen öka på att vi redan nått Peak Oil, d.v.s. den globala kulmen av oljeproduktionen, då det inte med några till buds stående medel går att öka den årliga oljeproduktionen jämfört med förr (denna ökning har historiskt legat på en nivå på cirka 3 procent per år). Peak Oil avfärdas ibland som ”bara en teori”, men i själva verket är det fråga om ett ofrånkomligt geologiskt faktum – frågan är inte om, utan när.

Idag minskar produktionen i de sista riktigt stora oljefälten man fann för över 20 år sedan – i Alaska, Nordsjön och Mexico. Få vet att t.ex. Storbritannien för några år sedan blev nettoimpörtör av olja och står inför kritiska energiproblem de närmaste åren. Ett stort frågetecken är läget för Saudi-Arabien och världens största oljefält Ghawar, som i 50 år stått för mer än hälften av landets oljeproduktion. Saudi-Arabien publicerar inte pålitliga siffror om sina reserver, vissa observatörer anser att landet redan pumpar med full kapacitet.

Man borde för länge sedan ha hittat  flera nya jättefyndigheter bara för att  ersätta den nuvarande, accelererande nergången. Och nej, det räcker inte att hitta ett ”jättelikt” fält utanför Sydamerika. Om fältet befinner sig på 5 kilmoters djup under 3 kilomter vatten blir det aldrig fråga om stor utvinning, oberoende av hur stor reserven teoretiskt är. Peak Oil handlar alltså inte om att oljan plötsligt ”tar slut”, utan att de fyndigheter vi idag hittar blir allt dyrare, svårare och långsammare att utvinna, med alla de effekter det har på den globala ekonomin. Många av de krångligare varianterna, som tjärsanden i Kanada, eller omvandling av kol till olja, innebär vid utvinning dessutom massiv miljöförstöring, som knappast kommer att tillåtas.

Efter produktionskulmen följer en platåfas (många säger att den redan är här, på cirka 85-88 miljoner tunnor/dag), och därefter en accelererande, obarmhärtig nergång i produktionen. Till saken kopplas även många geopolitiska faktorer, eftersom länderna med kvarstående fyndigheter så småningom reserverar sin produktion för inhemsk konsumtion (eller råkar ut för politisk turbulens – som i Mellanöstern).

Den ena stora frågan blir då vad vi försöker ersätta minskad oljeproduktion med (samtidigt som efterfrågan bara ökar). Inga alternativ ser lovande ut. Få ersättare är lika behändiga och har så hög energitäthet som oljan. Våra transportsystem både till lands, till sjöss och i luften är helt beroende av olja och kan inte ersättas t.ex. med elektricitet producerad med någon primär energiform (det går inte att flyga ett flygplan med elektricitet).

Biobränslena börjar se mer och mer problematiska ut, med mycket dåligt nettoenergiförhållande, d.v.s förhållandet mellan den energi som måste sättas in i produktionen och den energi man får ut. Man talar om EROEI (Energy Returned on Energy Invested). De bästa råoljorna i de största oljefälten hade i tiderna en EROEI-koefficient på 1:40 och högre (en andel insatt energi gav 40 gånger ekvivalent energi), medan man för bioetanol i bästa fall kan räkna med 1:2.
Men kanske ännu mer problematiska blir de etiska problem som uppstår då man odlar bränsle för bilar i stället för att odla mat.

Hur är det med vätgas då? Vätgas är inget bränsle, utan en energibärare med närmast hopplöst nettoenergiförhållande där både tillverkning (med elektricitet) och distribution i dagsläget har många helt olösta problem. Vettigare i så fall att använda elektriciteten direkt till elbilar.

”Dom hittar nog på något…”
Många invänder mot hela Peak Oil-resonemanget och de bleka utsikterna med att den tekniska utvecklingen på något sätt kommer att rädda oss. ”Dom kommer nog snart att hitta på något”. Man glömmer då att teknik inte är energi, trots att de går hand i hand. Vi kan nog i många fall utveckla något som i princip kan ersätta oljan (tallsåpa, rester från livsmedelsindustrin, biodiesel), men problemet är att dessa experiment i praktiken inte alls klarar av att skalas upp till de storleksordningar som är av nöden för att ersätta oljan t.ex. i trafiken. Dyrare energi slår hårt mot ekonomin, och minskar i samma veva på det kapital som kunde användas för att utveckla nya energiformer. (Och med kapital menar jag inte krediter).

Följdfrågan blir alltså vad allt detta kommer att innebära för vårt civilisationsprojekt.
Vad som börjar ske då utbud inte längre möter efterfrågan har vi redan belägg för – priset på olja stiger ordentligt. I förlängningen har vi också redan sett att den prishöjningen höjer priset på mat, eftersom det mekaniserade lantbruket är så beroende av olja, både för maskinerna och gödseln. På 1970-talet ledde ”oljekrisen” till en ordentlig recession – med Peak Oil tror jag vi blir tvungna att på ett alldeles nytt sätt definiera ord som ”välfärd” och ”välstånd”, åtminstone så att kopplingen till ekonomisk tillväxt tas bort. Det finns nämligen en reell chans att Peak Oil leder till en ständig och ohejdbar ekonomisk sammandragning.

En enorm förflyttning av förmögenhet kommer också att ske till de länder som sitter på de fossila bränslereserver som finns kvar.  Det är svårt att tro att denna massiva förmögenhetsflykt inte skulle påverka hela den globala ekonomin, och dessutom med många geopolitiska förtecken. Troligen är de här problemen en stor orsak till att USA:s ekonomiska motor redan nu knackar så betänkligt, och att den ekonomiska recessionen inte vill ta slut trots traditionella, massiva penninginjektioner.

Förvandlingen från en värld med energiöverskott till en värld med energiknapphet kommer troligen att innebära stora omvälvningar, som kan komma snabbare än väntat. Den totala populationen kommer att minska rätt radikalt. Det finns helt enkelt ingen chans att mätta tio miljarder människor med de oljeersättare vi idag känner till. Diskussionen om överbefolkning, som länge tabu, kommer åter att bli aktuell.

Har någon märkt att jag inte alls nämnt de senaste årens stora politiska käpphäst – ”klimatförändringen”? Det beror på att jag anser att Peak Oil är ett betydligt större samhällsproblem, som vi alldeles konkret kommer att märka inom 10-15 år. Den som på nätet orkar traggla igenom lite mer än söta isbjörnsbilder kan också läsa att bl.a. CalTechs forskare länge påpekat att alla IPCC-klimatscenarier (även de lägsta) utgår från lindrigt sagt fantasifulla uppskattningar över våra framtida tillgångar på fossila bränslen (inklusive kol). Eller att många statistiker avfärdar klimatpanelens trovissa påståenden om en uppvärming på 0,7 grader per århundrade som statistiskt nonsens – det finns ingen chans att mäta jordens temperatur med den noggrannheten (för att inte tala om extrapoleringarna gällande tidigare tider från trädringar etc).

Jag vet att det är mot den politiska ortodoxin att säga det, men faktum är att även radikala minskningar av våra CO2-utsläpp inte på lång sikt kommer att påverka CO2-halterna i atmosfären, bara skjuta på dem en aning. Vi kommer oberoende att använda upp våra fossila bränslen så långt det går, om än i minskad takt på grund av Peak Oli. Klimatet ändrar sig alldeles säkert (det har det även gjort i miljontals år helt oberoende av människan), men de förändringarna kommer troligen bara att vara en liten del av de utmaningar vi som civilisation står inför efter den hundra år gamla oljebonanzan.

—

Wikipedia har en riktigt hygglig artikel om Peak Oil

Läkare skall inte delta i religiösa riter

Svenska

Insändarna nedan var en del av en längre debatt i Hbl:s spalter om religiös omskärelse och om det kontroversiella lagförslaget att lagstfta om att ingreppen skall görs av läkare, även då inga medicinska skäl föreligger.

—

1.

Att Finland planerar att i lag tillåta omskärelse av småpojkar är en skandal. All stympning – oberoende av ”skäl”, skall vara förbjuden. En lag skall dessutom vara könsneutral. I konsekvensens namn kan man absolut inte tillåta religiös stympning för ett visst kön, men förbjuda det för ett annat. Varför är ett händelse, som i alla andra fall skulle leda till långa fängelsestraff (gamla gubbar skär i småpojkars penis) plötsligt av vissa skäl ”tillåtet” – eller i värsta fall – legaliserat.

I Hbl:s artikel 10.8 lyser de mest vidriga ”rationella skäl” för könsstympning fram. Dan Kantor försvarar med att ett förbud inverkar på ett barns rätt att bekänna och utöva religion. Något mer tokigt kan man knappast säga. Ett barn är förstås helt religionslöst när det föds. Att föräldrarna tvingar in barnet i en viss religion med en könsstympnig har förstås inget med fri religionsutövning att göra. Orsaken att man gör ingreppet på små försvarslösa barn är förstås för att mycket få människor frivilligt skulle genomgå det i ett senare skede av livet.

”När alla män är omskurna är de jämställda inför bön”, säger Anas Haijar.  Föregås alltså varje muslimsk bönestund med en stunds koll i brallorna?

Även Hbl:s ”faktaruta” med ”orsaker” lyser av okunskap. De största är enligt Hbl medicinska skäl (strunt), förebyggande av sjukdomar (om man faktiskt anser att AIDS-läget blir bättre med det – hur skulle det vara med kunskap i stället) och religiösa skäl (säkert det största skälet, men inte mindre irrationellt för det). Att omskärelse sker mest i Nordamerika, Mellanöstern och Sydamerika berättar nog mer om de områdenas vridna inställning till allt som har med mänsklig sexualitet att göra, än med något annat.

Jag har inget emot religionsutövning. Men i dagens värld har vi redan gjort oss av med en rad andra påbud i de heliga böckerna som sitter illa med vår rättsuppfattning.  Förresten, om Gud en gång skapade oss till sin avbild – varför i himmelens namn skall vi då förstöra den avbilden genom att skära bort en del av den?

2.

Joanna Nylunds inlägg i omskärelsedebatten innehåller en motsägelse. Å ena sidan avdramatiserar hon den principiella debatten med att säga det bara är fråga om ”att avlägsna en bit hud”. Å andra sidan anser hon att lagstiftning kunde vara bra eftersom omskärelse skulle utföras ”kliniskt, hygieniskt och av kunniga läkare”. Menar hon alltså att det ändå är fråga om något lite farligare än “bara en bit hud”?

Att så många pojkar i USA omskärs rutinmässigt (även utan religiösa skäl) har bl.a. sin upprinnelse i den amerikanska läkaren John H. Kellogs (1852-1943) rekommendationer mot onani: “omskärelsen skall helst utföras av en läkare utan anestesi, eftersom den korta smärtan har en upplyftande effekt på sinnet, då den kopplas ihop med en idé om straff, vilket kan behövas i många fall”.

Några vettiga medicinska skäl för rutinmässig omskärelse finns förstås inte, och siffran på 30 procent “glada” omskurna skulle förstås vara minimal om männen som utsatts för övergreppet själva hade fått avgöra saken lite senare i livet.

När det gäller respekt för religionsutövning: Joanna Nylund förfäktar en åsikt som går ut på att religion och religiösa handlingar på något sätt ligger utanför kritiskt betraktande, och att kritik handlar om “brist på respekt”. Det stämmer förstås inte. Och det i sig intressanta statistiska faktumet att en sedvänja är uråldrig eller praktiseras av många är bara just det – statistik. Uråldrighet kan inte användas som försvar.

Det ryms faktiskt inte i mitt huvud vad könsstympning kan ha att göra med religiös övertygelse, eller varför Gud ens skulle vara så intresserad av människans reproduktiva organ. Kanske för att vi själva är det? Nylund lyckas i sitt inlägg även diskutera hur Jesus Kristus snopp såg ut, men den aspekten av Jesus är jag faktiskt inte det minsta intresserad av.

Men debatten gäller inte nu den principiella diskussionen (som jag nog gärna fortsätter), utan om vi här i Finland skall lagstifta om förhållandena kring omskärelse. Jag håller fullständigt med Nylund att det är helt onödigt att separat förbjuda religiös omskärelse eftersom det ändå kommer att göras. Men det var heller inte min poäng; för alla medborgare är det förstås redan nu förbjudet att gå och skära i småbebisars penis, precis som det är förbjudet att skära i ett litet flickebarns könsorgan. Om jag själv skulle ha misshandlat mina barn på det sättet skulle jag ha flugit i fängelse så det visslar.

Framför allt: om vi nu börjar lagstifta om religiösa övertygelser (och dessutom blanda in läkare i dem) hamnar vi på mycket hal is. Läkarvetenskapen handlar om rationalitet och om att lappa människokroppen, inte om övertygelse och tro. En läkare skall naturligtvis inte utföra omskärelser annat än av strikt medicinska skäl. Den finska läkareden säger bl.a: “Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor. I mitt arbete skall jag följa läkaretiken och enbart använda metoder vilkas nytta påvisats av medicinsk forskning eller erfarenhet. Mina färdigheter som läkare skall jag inte använda i strid med min yrkesetik ens under hot.”

 Och som tidigare sagt: lagstiftning skall vara könsneutral. Tystnaden i debatten på den här punkten är även den ett komplett mysterium för mig.

Senatstorgets vånda

Svenska

Föreställ dig att du åker till Petersplatsen i Rom. Föreställ dig att utsikten mot Peterskyrkan skyms av marknadstält, plättvändare och turistmånglare, medan en orkester och dansgrupp ljudligt försöker övertyga dig om att åka till något annat land eller till en annan ort. En otänkbar mardröm eller hur? Förstås! Men kom till Helsingfors – här är det fritt fram!

Tyvärr har de historie- och kulturlösa helsingforsiska beslutsfattarna inte insett att Senatstorget i Helsingfors är en av de största turistattraktionerna och vallfärdsplatserna i landet precis för vad platsen är, inte för vad den kan förvandlas till i namn av den lägsta och banalaste gemensamma nämnaren.

Vilka är de beslutsfattare som ger tillstånd till marknadsevenemang på torget, som oftast dominerar torget under nästan en vecka? Det övergår totalt mitt förstånd varför dessa marknadsjippon inte kan förläggas till Narinken eller till Järnvägstorget, istället för att förfula ett av våra vackraste gemensamma offentliga rum.

Vackert?

För er som inte fattar annat än direkt anföring: Det är faktiskt inte så, att bara för att man har ett öppet utrymme, så måste man med våld fylla det med något.

En sådan handling gör bara en människa med egna interna tomrum: en tom själ, tom på bakgrund, tom på historia och tom på bildning.

—
Vackert???

Uppdatering 2012: Det fanns förhoppningar om  att någon tagit sitt förnuft till fånga, efter rapporter om att Etelä-Pohjanmaa Senaatintorilla inte skulle återkomma till torget, men tyvärr: evenemanget bara flyttades till 2012 p.g.a. beläggningsarbetena på torget sommaren 2011. Södra Österbottens förbund gick inte med på alternativen som erbjudits: Narinken eller Järvägstorget. Man kan fråga sig varför? Den rätta målgruppen borde vara mycket lättare att hitta på de sistnämnda platserna – på Senatstorget vimlar det ju mest av sådana utländska turister, som knappast kan lockas till södra Österbotten.

I videoklippet kan man se en autentisk ”rapport” gällande det senaste besöket. Sammanfattningsvis står allt klart: ointressant, okulturellt program, svaga musikuppträdanden som ej lockar publik, och förvirrade turister som irrar omkring bland eländet.
Jag erkänner att det kanske är lite orättvist att enbart peka ut Etelä-Pohjanmaa Senaatintorilla – faktum är ju att Senatstorget invaderas av ett otal liknande jippon varje år. I färskt minne är till exempel den underliga inlednings-”festen” för idrotts-EM. Lovar återkomma och uppdatera med annat.

Kvinnor i företagens styrelse

Svenska

Många som anser att vi inte behöver några könskvoter i företagens styrelser hävdar att ”kompetens” och ”professionalism” skall vara det avgörande för om man får sitta i en styrelse eller ej.  Främst är det män som använder de här orden, och därför misstänker jag att det mera handlar om att försöka vidmakthålla de insider-klubbar som företagsstyrelserna nu består av, med samma gubbar om varandra i olika företag. Professionalism i styrelsearbetet tycks nog handla mest om att vara ”proffs” på att sitta i styrelser, inte nödvändigtvis om att på riktigt veta något om den bransch företaget är i. För övrigt sitter ju oftast de största ägarna i företagens styrelser (vilket är helt ok). Då handlar det snarare om att få in mer kvinnor bland ägarna, vare sig det är stiftelser, banker etc.

En viktig poäng som företagen kunde fundera på med tanke på framtiden (och om man på riktigt vill tala om kompetens) är att man redan nu i kommunala och statliga sammanhang inte längre talar om “kvinno-kvoter”, utan om jämn könsfördelning. På många håll behövs de här reglerna redan idag för att inte männen skall bli underrepresenterade.

Och ser man på vilket av könen som idag utbildar sig (av de som skrev slutarbete i högskolorna 2008 var 64 % kvinnor, 36 % män), kan de här kvoterna bli alldeles behövliga i framtiden även i företagen, för att se till att även männen finns representerade i styrelserna.

Svårt att räkna?

Svenska

Jan-Erik Andelin odlar i sin Hbl-ledare den 6 november 2010 som vanligt ganska underfundiga bilder och analogier som riskerar att fördunkla hans budskap. En sak är dock helt klar: han har anammat Umayya Abu-Hannas onekligen snedtända tolkning av finlandssvenskarnas ställning i Finland. Han skriver att hon berättigat frågar sig varför finlandssvenskarna skall ”ha en annan ställning än andra språkgrupper av samma storlek”.

Det skulle vara intressant att veta vilken lika stor grupp Umayya och Andelin avser: den ryska språkgruppen uppgår till 26909, den estniska till 22604. De som har engelska som modersmål i Finland uppgår till 11344. Svenskspråkigt registrerade var cirka 290000, alltså TIO GÅNGER FLER än någon annan språkgrupp.

Andelin försöker ge en känga åt liberala SFP med att ”i ett liberalt samhälle har få medborgare särskida privilegier”.  Men bäste Umayya och Andelin: lika rättigheter är INTE samma sak som privilegium! Ifall de svenskspråkiga skulle få sjukvård, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle servicen vara ett privilegium. Ifall de svenskspråkiga skulle få gå i skola, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle språket vara ett privilegium.

När man skriver om de här sakerna är det viktigt att man är mycket noga med orden. Det är skrämmande att Andelin inte bara räknar lika åt pipan som Umayya (det kan förstås ske för vem som helst som inte orkar kolla upp fakta). Mera skrämmande är att han även anammar orden och jargongen, och därmed är med om att väva ihop den ”story” om finlandssvenskarna som i längden riskerar att bli ”sanning”.

Irak-kriget

Svenska

De tre insändarna nedan föranleddes av prof. Hans Rosings insändare som lovtackade USA:s president George W Bush för att han demokratiserat Irak och att landet nu gick en rosig och solig framtid till mötes. Han svarade två gånger med i princip oförändrade argument. Den sista, viktigaste meningen i min tredje insändare klippte Hbl bort, av någon anledning.

Det är synd att en vetenskapsman som Hans Rosing, som borde stå som exempel för kritiskt tänkande, med hull och hår svalt den i efterhand framkrystade förklaringen till Irak-kriget: att det sist och slutligen var frågan om en benevolent demokratiprocess – en tjänst till det irakiska folket (Hbl 9.4). 
USA och Storbritannien gick till krig med två motiveringar: att Irak hade kemiska massförstörelsevapen, och att Saddam Hussein hade kontakter till al-Qaida. Efteråt har det visat sig att anfallarna inte bara hade totalt fel, de hade också fabricerat ”bevis” för att få en FN-stämpel på kriget.
Kriget var med andra ord enligt internationell rätt ett olagligt anfallskrig, där enligt senaste räkning cirka 100 000 irakier och närapå 5000 amerikaner fått sätta livet till, medan cirka 4,7 miljoner irakier är flyktingar. Enligt Röda korset är den humanitära situatonen i landet fortfarande en av de mest kritiska i världen, och i medeltal dödas 6 människor varje dag i självmordsattacker och bombsprängningar. 
Jag vet inte vilket pris Rosing sätter på ”demokrati” (kanske ”till vilket pris som helst”), men denna rationalisering i efterhand känns nog ordentligt bakvänd. 
En allmän observation: tron på att USA med sina presidenter i spetsen har ”goda” avsikter, och vill avsätta onda diktatorer i världen enbart för allas vårt välbefinnande är nog olovligt onyanserad, närapå naiv. USA sysslar (som andra stormakter) med krass realpolitik – det är helt onödigt att som åskådare stå bredvid, klappa i händerna och upprepa nötta klychor.
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing tror att vi står på olika ideologiska sidor då det gäller blodtörstiga diktatorer (Saddam Hussein). Det gör vi inte – jag tycker lika lite om diktatorer som han (det gjorde jag redan då USA stödde Saddam med pengar och vapen på 80-talet). 
Men nu var det inte ideologi vi diskuterade, utan metoder. Det finns tyvärr inget trevligt sätt att ockupera ett land. Och det är tyvärr inte bilder på glada människor vid valurnorna som kommer att utgöra de ikoniska bilderna från Irak-kriget, utan bilder på tortyr och övergrepp på oskyldiga människor i fängelset Abu Ghraib, filmer med USA-soldater som skrattande skjuter civila (se Wikileaks), och hundratusen oskyldiga civila döda. Vad detta betyder i förlorad goodwill för USA går inte att mäta.
Framför allt: jag väljer och vrakar inte bland konsekvenserna. Godkänner man ockupationen godkänner man också den institutionaliserade tortyr som USA sysslade med efter anfallet. Godkänner man det på falska föresatser startade kriget godkänner man också att hundratusen helt oskyldiga människor dödats. Att slingra sig ur detta innebär en intellektuell kollaps, väl fångad av den amerikanske samhällskritikern Arthur Silber (powerofnarrative.blogspot.com): 
”Vi insisterar på att få höra vilka ”ideal” vi stridit för, och på att få höra att våra intentioner var ”goda”. Många av oss gör det i felriktat och destruktivt försök att hitta ”mening” i våra liv: våra hämmade själar hindrar oss från att hitta tillfredsställelse och lycka i våra individuella liv, så vi söker ”stolthet och ära” genom att kliva över ändlösa högar av lik. 
Och vad som försvinner i allt detta är den outhärdliga skräck och smärta som drabbar individuella människor.”
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing låter bli att argumentera med fakta i vår lilla diskussion om Irakkrigets mål och metoder utan regurgerar bara sina gamla insändare. Då argumenten tryter tar han dessutom till en billig Ad Hominem-attack, vilket han om någon borde veta att är ett klassiskt argumentationsfel.
Jag är verkligen ingen ”blåögd idealist”, det förstår alla som läser mina insändare ordentligt. Och om det är någon som har rosenröda drömmar, så är det Rosing som tror att ”priset snart kommer att glömmas” och att ”Iraks folk nu har goda möjligheter att välja sina ledare och uppnå ekonomisk blomstring”. Cynisk realist kallar Rosing sig. Cynisk håller jag med om, men inte realist.
Realism är 55 döda i bombattacker samma dag (10.5) som Rosings insändare publicerades. Realism är att fatta att stormakter inte sysslar med altruism (annat än i sin propaganda). Realism är att inse att det viktigaste resultatet av USA:s äventyr i Irak (som hittills kostat den amerikanska ekonomin 3 biljoner dollar) är tusentals nya al-Qaida-rekryter. Realism är att inse att USA:s världsanseende fått skador som tyvärr kommer att ta årtionden att reparera.
Bottenlös, omänsklig cynism är däremot att tycka att att hundratusen oskyldiga liv ”är värt priset”. Bottenlös cynism och historielöshet är att jämföra dagens situation med Saddams diktaturstyre, som frikostigt stöddes av samme USA med vapen och pengar i tiotals år. Som svar på ditt specifika påstående: Jag ger faktiskt blanka fan i vad Georg W. Bush kan tackas eller inte tackas för när det gäller Irak. Jag är inte intresserad av tomma, meningslösa, fraser.
Jag har en enkel fråga till dig Hans Rosing, innan jag för min del avslutar debatten. Var går din gräns för det pris som oskyldiga skall förväntas ”betala” i vår nobla kamp för ”demokrati”? Vi vet nu att hundratusen kvinnor, män och barn är helt ok för dig. Hur är det med tvåhundratusen? Trehundratusen? Nu slipper du diskutera mänsklig moral och anständighet, du behöver bara nämna en siffra – ditt högsta bud.

”Metropol”?

Svenska

Jag vet inte riktigt varifrån alla tankar på sammanslagningar till stora enheter kommer ifrån just nu. Jag tycker de har en lite socialistisk prägel, trots att det största borgerliga partiet i Helsingfors ändå talar för ”Metropolen”. Jag erkänner att jag själv i tiden varit fascinerad av ett ”Stor-Helsingfors”, men jag har ändrat åsikt. Det har skett efter kontakter med politiker och tjänstemän i de stora kommunerna i huvudstadsregionen.

En sammanslagning har två stora risker i dagens läge:

En tvångsmässig annektering av Esbo, Vanda och Grankulla leder till att Helsingfors rätt tungrodda byråkrati (speciellt när det gäller stadsplanering) exporteras till hela regionen. Ganska lite blir speciellt mycket bättre med det. Man skapar då en enhet som åter lämnar kranskommunerna helt utanför det vettiga samarbete som även måste ske med dem, och där de nuvarande kommunerna på ett mycket flexiblare sätt kan agera. Situationen och förhållandena är inte likadana i väster som i öster. Helsingfors problem är inte hela regionens problem.

En lång rad samarbetsprojekt är just nu på gång mellan huvudstadsregionens kommuner när det gäller det som är viktigast för invånarna: planering, infrastruktur och utbildning. Nu skall vi ge de projekten lite arbetsro, och dessutom ta med kranskommunerna i samarbetet.

Jag tror att sammanslagningsivern uppstår mest av känslomässiga skäl. Man tycker att att ordet ”metropol” med en miljon invånare låter bra, utan att tänka på att det inget har att göra med administrativa strukturer. Stockholm består av sju-åtta kommuner utan att vi tänker på det. (Och någon riktig metropol kan aldrig skapas i Finland – vi är alldeles för få för det. Åk till London, Paris eller Moskva för att bekanta er med riktiga metropoler.)

Det är lite som med ”toppuniversitetet”: man inbillar sig att om man slår ihop M.A. Numminen med Eino Grön, så blir det på något magiskt sätt Pavarotti. Det är inte så det funkar.

Men framför allt: samgångar skall ske frivilligt. Som representant för ett rättsparti kan jag inte anse annat. Annekteringen av västra Sibbo var de stora partiernas öppna och nakna, mycket osmakliga maktpolitik förtäckt i ”metropol”-prat. Ingen har ännu på ett trovärdigt sätt förklarat hur operationen på något sätt gjort livet bättre för invånarna i Helsingfors, som samtidigt skall finansiera en lång rad andra stora infrastrukturprojekt. Sibbo-skandalen blev inte mindre av att de Gröna sällade sig till kören av annekteringsivare med de mest skenheliga motiveringar.

—
Uppdatering september 2012: Några nya ordval, lite skärpningar här och där.

Vägtullar och rusningsavgifter?

Svenska,

Jag är inte i princip emot rusningsavgifter eller vägtullar (gillar t.ex. tanken på ett utläppsfritt kärncentrum där elbilar kunde åka ”gratis”), men det finns några saker vi måste klargöra innan vi på allvar börjar diskutera saken.

Det kanske viktigaste skulle vara en diskussion om vad det egentliga syftet med avgifterna skall vara. Skall syftet vara att göra Helsingfors centrum fotgängar- och cykelvänligare, eller skall syftet vara att minska billtrafiken i hela huvudstadsregionen? Skall pengarna gå i stadens (städernas) kassa, eller på något sätt stöda kollektivtrafiken direkt? Skall i ärendet blandas in koldioxidutsläppsmål (i mitt tycke lite långsökt) eller andra ”högre” syften? Vägtullarna i Stockholm minskade visserligen en aning på trafiken, men summorna som kommer in är inte så stora. I en liten stad som Helsingfors kommer de troligen inte att bekosta alla de stora satsningar på t.ex. spårtrafik som måste göras.

Efter diskussioner med tjänstemän både vid Helsingfors trafikplanering och SAD har jag fått det klart för mig att trafiken in mot Helsingfors centrum faktiskt inte är speciellt problematisk – det är tvärtrafiken på Ring I och Ring III som stockar sig. Det kommer att bli svårt att införa avgifter på ringvägarna, då vägarna går genom flera kommuner, och det finns många alternativa vägar som bilisterna kanske tar i stället. Dessutom står kollektivtrafiken inte till tjänst med några vettiga alternativ på de här sträckorna.

En helt annan aspekt är att vägavgifter, för att vara effektiva, måste bli rätt höga. Då blir de lätt till sin natur odemokratiska, eftersom de bereder väg för dem som har så mycket pengar att avgifterna inte bekommer dem, medan mindre bemedlade ”tvingas ta bussen”. Klart är alltså att avgifter endast kan motiveras ifall kollektivtrafiken samtidigt får en ordentlig vitamininjektion i form av stora satsningar på rälstrafik.

Avgiftens storlek är en svår balansgång. Sätter man den för lågt täcker intäkterna inte systemets kostnader. Och sätter man den alltför hög riskerar man att minska trafiken så mycket att intäkterna även då blir för låga. Ett optimum är en avgift som hämtar mer än vad systemet kostar – och att det på riktigt har någon betydelse för att bekosta kollektivtrafiklösningar, som alltid är dyra.

Någon har föreslagit att man borde vänta med avgifterna tills man via satellit kan följa med bilarna, så att man för körandet kan utmäta direkta kilometeravgifter. Det förslaget tycker jag vi kan glömma genast. Förutom att det blir krångligt och dyrt, angår det inte någon byråkrat varifrån jag kommer eller vart jag är på väg.