Beror den svaga tillväxten på Peak Oil?

Ekonomisk tillväxt, med påföljande ökat välstånd, har hela 1900-talet och även i början av vårt nya årtusende helt varit beroende av ett globalt energiöverskott. Egentligen kan man säga att hela det projekt vi idag kallar för civilisation, med ekonomisk tillväxt, högre levnadsstandard, effektivare lantbruk (och därmed fler människor) är intimt sammanbunden med en ständigt växande tilllgång på billiga och behändiga fossila bränslen, som kan frigöra oss från att enbart kämpa för livhanken, och därmed producera det vi kallar mervärde. I de flesta samhällen som vi kallar ”västerländska” står oljan för cirka 80 procent av all energiförbrukning.

Nu börjar tecknen öka på att vi redan nått Peak Oil, d.v.s. den globala kulmen av oljeproduktionen, då det inte med några till buds stående medel går att öka den årliga oljeproduktionen jämfört med förr (denna ökning har historiskt legat på en nivå på cirka 3 procent per år). Peak Oil avfärdas ibland som ”bara en teori”, men i själva verket är det fråga om ett ofrånkomligt geologiskt faktum – frågan är inte om, utan när.

Idag minskar produktionen i de sista riktigt stora oljefälten man fann för över 20 år sedan – i Alaska, Nordsjön och Mexico. Få vet att t.ex. Storbritannien för några år sedan blev nettoimpörtör av olja och står inför kritiska energiproblem de närmaste åren. Ett stort frågetecken är läget för Saudi-Arabien och världens största oljefält Ghawar, som i 50 år stått för mer än hälften av landets oljeproduktion. Saudi-Arabien publicerar inte pålitliga siffror om sina reserver, vissa observatörer anser att landet redan pumpar med full kapacitet.

Man borde för länge sedan ha hittat  flera nya jättefyndigheter bara för att  ersätta den nuvarande, accelererande nergången. Och nej, det räcker inte att hitta ett ”jättelikt” fält utanför Sydamerika. Om fältet befinner sig på 5 kilmoters djup under 3 kilomter vatten blir det aldrig fråga om stor utvinning, oberoende av hur stor reserven teoretiskt är. Peak Oil handlar alltså inte om att oljan plötsligt ”tar slut”, utan att de fyndigheter vi idag hittar blir allt dyrare, svårare och långsammare att utvinna, med alla de effekter det har på den globala ekonomin. Många av de krångligare varianterna, som tjärsanden i Kanada, eller omvandling av kol till olja, innebär vid utvinning dessutom massiv miljöförstöring, som knappast kommer att tillåtas.

Efter produktionskulmen följer en platåfas (många säger att den redan är här, på cirka 85-88 miljoner tunnor/dag), och därefter en accelererande, obarmhärtig nergång i produktionen. Till saken kopplas även många geopolitiska faktorer, eftersom länderna med kvarstående fyndigheter så småningom reserverar sin produktion för inhemsk konsumtion (eller råkar ut för politisk turbulens – som i Mellanöstern).

Den ena stora frågan blir då vad vi försöker ersätta minskad oljeproduktion med (samtidigt som efterfrågan bara ökar). Inga alternativ ser lovande ut. Få ersättare är lika behändiga och har så hög energitäthet som oljan. Våra transportsystem både till lands, till sjöss och i luften är helt beroende av olja och kan inte ersättas t.ex. med elektricitet producerad med någon primär energiform (det går inte att flyga ett flygplan med elektricitet).

Biobränslena börjar se mer och mer problematiska ut, med mycket dåligt nettoenergiförhållande, d.v.s förhållandet mellan den energi som måste sättas in i produktionen och den energi man får ut. Man talar om EROEI (Energy Returned on Energy Invested). De bästa råoljorna i de största oljefälten hade i tiderna en EROEI-koefficient på 1:40 och högre (en andel insatt energi gav 40 gånger ekvivalent energi), medan man för bioetanol i bästa fall kan räkna med 1:2.
Men kanske ännu mer problematiska blir de etiska problem som uppstår då man odlar bränsle för bilar i stället för att odla mat.

Hur är det med vätgas då? Vätgas är inget bränsle, utan en energibärare med närmast hopplöst nettoenergiförhållande där både tillverkning (med elektricitet) och distribution i dagsläget har många helt olösta problem. Vettigare i så fall att använda elektriciteten direkt till elbilar.

”Dom hittar nog på något…”
Många invänder mot hela Peak Oil-resonemanget och de bleka utsikterna med att den tekniska utvecklingen på något sätt kommer att rädda oss. ”Dom kommer nog snart att hitta på något”. Man glömmer då att teknik inte är energi, trots att de går hand i hand. Vi kan nog i många fall utveckla något som i princip kan ersätta oljan (tallsåpa, rester från livsmedelsindustrin, biodiesel), men problemet är att dessa experiment i praktiken inte alls klarar av att skalas upp till de storleksordningar som är av nöden för att ersätta oljan t.ex. i trafiken. Dyrare energi slår hårt mot ekonomin, och minskar i samma veva på det kapital som kunde användas för att utveckla nya energiformer. (Och med kapital menar jag inte krediter).

Följdfrågan blir alltså vad allt detta kommer att innebära för vårt civilisationsprojekt.
Vad som börjar ske då utbud inte längre möter efterfrågan har vi redan belägg för – priset på olja stiger ordentligt. I förlängningen har vi också redan sett att den prishöjningen höjer priset på mat, eftersom det mekaniserade lantbruket är så beroende av olja, både för maskinerna och gödseln. På 1970-talet ledde ”oljekrisen” till en ordentlig recession – med Peak Oil tror jag vi blir tvungna att på ett alldeles nytt sätt definiera ord som ”välfärd” och “välstånd”, åtminstone så att kopplingen till ekonomisk tillväxt tas bort. Det finns nämligen en reell chans att Peak Oil leder till en ständig och ohejdbar ekonomisk sammandragning.

En enorm förflyttning av förmögenhet kommer också att ske till de länder som sitter på de fossila bränslereserver som finns kvar.  Det är svårt att tro att denna massiva förmögenhetsflykt inte skulle påverka hela den globala ekonomin, och dessutom med många geopolitiska förtecken. Troligen är de här problemen en stor orsak till att USA:s ekonomiska motor redan nu knackar så betänkligt, och att den ekonomiska recessionen inte vill ta slut trots traditionella, massiva penninginjektioner.

Förvandlingen från en värld med energiöverskott till en värld med energiknapphet kommer troligen att innebära stora omvälvningar, som kan komma snabbare än väntat. Den totala populationen kommer att minska rätt radikalt. Det finns helt enkelt ingen chans att mätta tio miljarder människor med de oljeersättare vi idag känner till. Diskussionen om överbefolkning, som länge tabu, kommer åter att bli aktuell.

Har någon märkt att jag inte alls nämnt de senaste årens stora politiska käpphäst – ”klimatförändringen”? Det beror på att jag anser att Peak Oil är ett betydligt större samhällsproblem, som vi alldeles konkret kommer att märka inom 10-15 år. Den som på nätet orkar traggla igenom lite mer än söta isbjörnsbilder kan också läsa att bl.a. CalTechs forskare länge påpekat att alla IPCC-klimatscenarier (även de lägsta) utgår från lindrigt sagt fantasifulla uppskattningar över våra framtida tillgångar på fossila bränslen (inklusive kol). Eller att många statistiker avfärdar klimatpanelens trovissa påståenden om en uppvärming på 0,7 grader per århundrade som statistiskt nonsens – det finns ingen chans att mäta jordens temperatur med den noggrannheten (för att inte tala om extrapoleringarna gällande tidigare tider från trädringar etc).

Jag vet att det är mot den politiska ortodoxin att säga det, men faktum är att även radikala minskningar av våra CO2-utsläpp inte på lång sikt kommer att påverka CO2-halterna i atmosfären, bara skjuta på dem en aning. Vi kommer oberoende att använda upp våra fossila bränslen så långt det går, om än i minskad takt på grund av Peak Oli. Klimatet ändrar sig alldeles säkert (det har det även gjort i miljontals år helt oberoende av människan), men de förändringarna kommer troligen bara att vara en liten del av de utmaningar vi som civilisation står inför efter den hundra år gamla oljebonanzan.

Wikipedia har en riktigt hygglig artikel om Peak Oil